Company (New York Philharmonic 2011)

Musikalen "Company" hade urpremiär 1970 och den räknas som en milstople i genrens historia. Den inledde ett helt årtionde av konstnärliga framgångar för kompositören och sångtextförfattaren Stephen Sondheim. Den blev också början på det nära samarbetet mellan honom och regissören Hal Prince. Till sitt innehåll var den nyskapande. I stället för en traditionell musical comedy-intrig består pjäsen av en serie löst sammanfogade scener och sketcher. Det var en musikal som utspelade sig där och då, i den moderna storstaden New York och karaktärerna var hämtade ur samma övre medelklass som publiken själva. Utan att blinka behandlade den ämnen som sex, äktenskap och droger på ett ärligt och moget vis.

Sedan dess har det gjorts flera uppmärksammade uppsättningar på båda sidorna av Atlanten. Den version som nyligen visades på SVT under rubriken "Veckans föreställning" är en version iscensatt av The New York Philharmonic år 2011. Formellt sett är det en konsertversion, hela orkestern är med på scenen, men skådespelarna står inte med manus i hand, de har scenkostymer och scenografi/rekvisita - om än minimalistisk sådan. Regissören Lonny Price har gjort ett flertal sådana här full iscensatta konserter tidigare och de fungerar alla som fullödiga uppsättningar av sina respektive musikaler.

"Company" kretsar kring ungkarlen Robert som just fyller trettiofem år. Robert har en massa vänner som alla är gifta par. Dessa par grälar, gnabbas, retas, driver varandra till vansinne och och älskar varandra djupt så som gifta gör. Robert rör sig som ett vittne och en observatör genom deras liv medan han själv utvärderar sitt liv. Varför har han själv aldrig slagit sig ned med någon? Han dejtar och hans vänner försöker alltid para ihop honom men ändå - Robert förblir ensam.

Robert spelas här av Neil Patrick Harris. Eftersom det är en konsertversion som bara spelade en handfull föreställningar har det varit möjligt att rollbesätta musikalen med skådespelare som annars inte hade haft tid och möjlighet att engagera sig för en långvarig spelperiod. Sålunda får vi en rad stjärnor och skådespelare, inte minst från TV. Harris är förstås för den breda publiken mest känd för sin roll i sitcomserien "How I Met Your Mother" men han är också en erfaren musikalartist och sedan några år ständigt återkommande programledare för Broadways Tony Awards-gala. Harris har ett avslappnat och naturligt spel. Hans Robert är charmig, tillgänglig och ganska sårbar. Vokalt lyfter han kanske inte helt och hållet så mycket som han skulle kunna göra men han är ett stabilt centrum som musikalen kan cirkla kring.

Visst blir det lite av stuntcasting med alla kända namn men alla medverkande tar uppgiften på stort allvar. John Cryer från "2 och 1/2 män" och Stephen Colbert är roliga att se blomma ut som fullt kompetenta sång-och-dansmän. Det här är annars en musikal där kvinnorna dominerar. Musikaldivan Patti LuPone gör rollen som den cyniska och bittra Joanne, en roll som ända sedan originaluppsättningen varit en scenstjälare. Hennes version av sången "The Ladies Who Lunch" i andra akten är fylld av kraft och galla. Martha Plimton, Jennifer Laura Thompson och Katie Finneran är alla stora komiska begåvningar i sina roller. Mest av allt står dock Christina Hendricks ut i rollen som April, en av Roberts flickvänner, en inte helt begåvad flygvärdinna. Hennes tajming är perfekt.

Christina Hendricks och Niel Patrick Harris.

"Companys" stora styrka ligger i Stephen Sondheims sånger. De är medryckande, eftertänksamma, vitsiga och naket, brutalt ärliga. "Sorry/Greatful", "Marry Me a Little" och finalsången "Being Alive" hör till det bästa som har skrivits på temat äktenskap sedan Strindberg och de klingar med lika delar hopp, förtvivlan och ironi. "Another Hundred People" är en fenomenal serenad till storstadens alienation. Jag kan lyssna på den här musiken om och om igen.

Manuset av George Furth har tyvärr inte åldrats med riktigt samma värdighet. Den lösa formen gör det hela något bångstyrigt och otydligt. Roberts resa genom historien skulle med små medel gå att göra klarare. Rollfigurerna är också ganska löst tecknade. Vi kommer dem egentligen aldrig riktigt in på livet. Dessutom är manuset i flera delar lite daterat. Dynamiken mellan de gifta paren känns verkligen gameldags. Männen är tämligen nedlåtande mot sina hustrur och kvinnorna går alla in i lätt infantiliserade roller när de interagerar med sina makar. Humor och referenser har lite svårt att överbrygga de dryga fyrtio år som musikalen har på nacken. Uppsättningens kostymer antyder ett sjuttiotal utan att gå vilse i murrig nostalgi men resultatet blir ändå något distanserat - och inte på ett produktivt sätt.

Price uppsättning placerar skådespelarna och framförandet i centrum. Det är energiskt och underhållande. Livepubliken är med på noterna och kan materialet. Samspelet mellan scen och salong skapar en varm känsla av samhörighet som lägger ytterligare dimensioner till ett stycke väldigt god underhållning.