Divergent

Säg till om ni tycker ni har hört det här förut: I ett post-apokalyptiskt, fascistiskt samhälle tvingas en ung hjältinna att göra uppror mot makten och kämpa för rättvisa, sin familj och kärleken. Det låter lite bekant, inte sant? I det här fallet är det handlingen i "Divergent", den första delen i en serie ungdomsromaner av Veronica Roth. Boken kom först ut 2011. Nu är det dags för filmversionen. Återstår att se om det blir den kassako som bolaget hoppas på.

Det hela är naturligtvis väldigt kompetent utfört, ett stycke väldigt habilt filmhantverk. Regissören Neil Burger har tidigare gjort filmer som "Illusionisten" (2006) och "Limitless" (2011), båda stiliga om än inte direkt personliga verk. Det sammanfattar nog min grundkänsla inför "Divergent" med - det är snyggt men jag kan egentligen inte förnimma någon tydlig avsändare eller stark konstnärlig röst. Vill filmskaparna något med allt det här - annat än att återupprepa troper som vi redan sett på annat håll?

Vi befinner oss i ruinerna efter Chicago, någon gång efter ett stort krig som fått civilisationen att falla. En stor mur skyddar staden mot vad än som kan finnas därute. Innanför murarna har en variant av Platons stat tagit form. Samhället vilar på ett kastsystem baserat på personlighetsdrag. Varje kast har också en specifik funktion. För tydlighetens skull är kasterna också färgkodade. Vår huvudperson Tris Prior (Shailene Woodley) är född som en av "De osjälviska", den politiska kasten, vars färg är grå. Som en övergångsrit genomgår alla ungdomar ett personlighetstest som ska avgöra vilken av falangerna de passar bäst för. De är därefter fria att själva välja vart de vill höra. Men nu visar det sig att Tris inte går att kategorisera, hennes testresultat är oklara, hon är en såkallad "divergent" och om hon blir påkommen kan det innebära slutet. Tris måste nu hålla detta hemligt samtidigt som hon väljer att ingå i falangen "De tappra", samhällets svartklädda militär/poliskast.

Som science fiction faller världsbygget ganska snabbt samman. Hur ett samhälle av det här slaget överhuvud kunnat uppstå och sedan fungera stabilt i generationer är en fråga som en nog inte ska ägna särskilt mycket möda åt. Syftet är knappast heller att spekulera kring politisk teori utan att måla upp en allegori kring grupptillhörighet och känslan av utanförskap, teman som väl får antas ligga den tänkta målgruppen om hjärtat. Samhället i "Divergent" är som en amerikansk high school i makroversion.

Theo James och Shailene Woodley.

Tris inleder nu sin hårda träning för att bli en av "De tappra". Ytterligare en likhet med "Hunger games"-serien är att berättelsen har inkorporerar en dokusåpastruktur i sin egen uppbyggnad. Bara de bästa blir nämligen antagna och resten riskerar att kastas ut i en kastlös tillvaro. Under tiden förälskar sig Tris i den hunkiga men plågade och smått mystiske instruktören Four (Theo James) samtidigt som hon uppdagar en konspiration där den blåklädda akademikerklassen under ledning av filmens skurk (Kate Winslet) planerar att ta makten. Tris har mycket att stå i med andra ord. Men så är hon ju också en superhjältinna och det är det jag tycker bäst om med filmen. Marvel och DC må inte ha någon brådska att ge oss någon av deras kvinnliga superhjältar på vita duken men här i young adult-genren har vi dem, starka, kompetenta och modiga, redo att kämpa för det som de tror på.

Synd bara att skådespelarna i huvudrollerna är så slätstrukna och generiskt snyggtråkiga. Varken Woodley eller James lyfter sina respektive karaktärer till mer än summan av deras delar och det vi får räcker inte för att väcka något intresse. Då är de vuxna karaktärerna stabilare. Winslets kalla isdrottning till skurk är subtil och ändå skrämmande. Ashley Judd i rollen som Tris mamma är varm och kärleksfull men redo att slåss med hela sitt väsen för att försvara sin dotter. Det räcker inte för att "Divergent" ska bli mer än en medelmåttig efterbildning dock.