Produktionen är regisserad av Ronny Danielsson. Handlingen är förlagd till en allmänt hållen modern tid. Martin Chocholouseks scenografi föreställer en nedlagd industrilokal. Bland stålkonstruktioner och överblivet bråte får dramat utspela sig. Det är svårt att inte dra paralleller till den australiensiska regissören Gale Edwards uppsättning från sent nittiotal som först spelades i Londons West End och sedermera även på Broadway och som finns tillgänglig på DVD i en särskild TV-version. Även Edwards version är i modern tappning (även om jag anser att det i den uppsättningen var bättre utfört - mer om det senare) och betonade det råa och brutala i berättelsen och musiken. Det var en uppsättning som gjorde upp med flower-power, hippiekultur och amerikanskt sextiotals gladavantgarde och allt sådant som musikalen kom att förknippas med när den först kom. Edwards vision av "Superstar" var punkigare, mörkare, mer av en bakgata i ett brittisk arbetarkvarter. Jag tror det är ett riktigt val. Danielssons uppsättning arbetar med precis samma estetik.
Bland det bästa med uppsättningen är annars musiken. Orkestern låter fenomenal, arrangemangen av musiken är lätt men bara lätt uppdaterade och musiken låter väldigt fyllig. Min enda kritik är egentligen att jag upplevde tempot som något för högt i musikalens två stora ballader - första aktens "I don't know how to love him" och andra aktens "Could we start again, please?". Det känns som om det stressas lite igenom de låtarna och det gör tyvärr att scenerna inte får den känslomässiga tyngd som de kunde.
Ola Salo är naturligtvis felfri i rollen som Jesus. Som jag skrev ovan går Salos scenpersona som hand i handske med rollen. Rent vokalt ligger partiet också helt rätt i hans strupe. Och han förmår verkligen att leverera de bittra svåra, ångestfyllda scener som musikalen är full av. Men den verkliga huvudrollen är ju som vi vet egentligen Judas. Peter Johansson som gör rollen här är ett kraftpaket röstmässigt och fysiskt. Ändå stjäl han inte showen från Salo och det beror nog på att karaktären som sådan blir lite otydlig. Det har med regin att göra. Gunilla Backman i rollen som Maria Magdalena gör det mesta av den lilla rollen men framstår åtminstone för mig som lite för regal, lite för sval för en roll som skulle behöva vara mer stukad, mer trasig.
Jag har en hel del invändningar mot uppsättningen, i stort och smått. Låt mig börja med Salos översättning. Det har låter säkert grinigt och som tal i egen sak, men jag bara måste säga följande: "hypnos" och "Guds son" rimmar inte Ola. Inte ens lite grann. Det finns många skönhetsfläckar av det slaget i Salos svenska text och åtminstone för mina känsliga öron är det störande.
Men det stora problemet är Ronny Danielssons regi. Den är odynamisk och märkligt ospecifik. Förutom att ge karaktärerna moderna kostymer är det som om uppsättningen saknar en klar och tydlig vision av vad den faktiskt vill berätta. Vad är det egentligen för slags värld där berättelsen utspelar sig? Vad är det för slags samhälle som det är meningen att vi som publik ska möta? Vad för slags rörelse är Jesus och hans lärjungar egentligen i den här versionen? Vad har de för bakgrund och vad har de för mål? Hur ser gruppens inre dynamik egentligen ut? Ingen av dessa frågor får något riktigt svar.
Extra problematiskt blir det i relation till de politiska aspekterna av dramat. Här är Edwards uppsättning oändligt mycket tydligare och skarpare. I hennes uppsättning är det i varje stund tydligt att vi rör oss i ett land ockuperat av främmande makt, en militäristisk och fascistoid övermakt i form av det romerska riket. I Danielssons uppsättning ser vi i en scen poliser med riotgear men inga soldater. Pilatus struttar runt i en glittrig kostym som inte alls ger rätt konnotationer. Rom är överhuvudtaget en väldigt talande frånvaro i uppsättningen.
 |
| Judas och prästerna. Är det verkligen okej att skildra dem på det här viset? Nej, anser denne recensenten. |
Styckets stora skurkar blir istället de judiska översteprästerna och här gör uppsättningen ett riktigt klavertramp. Det finns en fälla med de här figurerna och det är att göra dem till groteska karikatyrer. Den fällan går Danielsson rakt in i. När prästerna dessutom utrustats med sådant som chassidiska hattar och bönesjalar som för att förstärka deras judiskhet och annanhet blir det riktigt problematiskt. Det går kanske helt att värja sig för den antisemitism som de kristna evangelierna bär på men här blir det riktigt flagrant. Märkligt i sammanhanget blir också att Salos Jesus själv bär kors runt halsen - nästan som för att poängtera att han minsann inte är jude? Med prästerna som lismande, otäcka och farliga och visuellt särpräglade på det här viset blir resultatet faktiskt lite obehagligt. Det måste rimligen vara ett uttryck för naivitet, en blackout och tankevurpa men att presentera något sånt här 2014 borde faktiskt inte vara möjligt. Ogenomtänkt är bara förnamnet och det är tyvärr symptomatiskt för uppsättningen som helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar