För etthundratjugoett år sedan försökte Arthur Conan Doyle ta död på sin skapelse Sherlock Holmes genom att låta honom störta ned för ett vattenfall i Schweiz. Men karaktären vägrade att hålla sig död och efter ett uppehåll lät Doyle honom komma tillbaka, Holmes död hade bara varit en iscensättning och författaren fortsatte sedan att ge ut berättelser om detektiven ända in på 1920-talet. Hur trött Doyle än blev på figuren tröttnade uppenbarligen aldrig läsarna och tröttnat har vi tydligen fortfarande inte. Karaktären fortsätter att leva sitt eget liv. Redan medan Doyle levde började andra författare att skriva om Sherlock och gränsen mellan litterär pastisch och fanfiction har alltid varit flytande i det här fallet. Och Sherlock lever förstås också i en rad andra medier.
Jag var länge övertygad om att när det handlade om film och TV skulle ingen någonsin kunna överträffa Jeremy Brett som spelade figuren i en rad brittiska serier mellan 1984-94. Jag minns väldigt starkt hur flera av de avsnitten gjorde stort intryck på mig när jag såg dem som barn. Bretts Sherlock Holmes var ett brott mot en tidigare tradition av gestaltningar som går tillbaka på Basil Rathborne med flera - en tradition där Holmes tenderade att bli en småputtrig professor Higgins-typ, lite excentrisk men ändå charmig och godmodig. Brett däremot fångade karaktärens mani, hans mörker, hans arrogans. Han var också fysiskt ganska olik hur Holmes brukat se ut på film, större, mer bastant och klädd i svart. (Därmed också närmare Doyles egen beskrivning av karaktären.) Som sagt, jag trodde inte inte den tolkningen skulle gå att slå. Så dök Benedikt Cumberbatch upp.
När Moffat och Gatiss nyversion av Sherlock Holmes dök upp för några år sedan blev jag golvad, som många andra. Vem hade någonsin trott att det skulle gå att förflytta figurer som Holmes och Watson från de mörka dimtunga gatorna i det viktorianska London till nutid? Särskilt när nya historier ska berättas. Ändå lyckades de, inte minst tror jag eftersom de verkligen lyckades fånga det som är kärnan och essensen i Doyles berättelser. Att flytta Holmes och kompani till vår tid för att låta mästerdetektiven gå på jakt efter vanliga seriemördare som vilken tv-deckare som helst hade inte varit värdigt karaktären. Det som gör Doyles berättelser speciella är hur de knyter an till en äldre gotisk tradition. Deckaren och skräckberättelsen delar mycket av samma DNA (se t.ex. Poe) och även de utvecklats åt olika håll stod de då fortfarande nära varandra. I Doyles bästa berättelser finns alltid det bisarra, det mystiska och det potentiellt övernaturliga nära. Holmes är en extraordinär detektiv och han behöver därför också extraordinära fall.
Allt det där har Moffat och Gatiss förstått. Stämningen i deras serie är alltid väl avvägd, en god balans mellan mysterium och självmedveten humor. Leken med Doyles originalberättelser lägger en extra dimension till det hela. Det hjälper förstås att de har fantastiska skådespelare i huvudrollerna. Cumberbatch är en stiligare och mer karismatisk Holmes än vad Brett var men också mer oberäkneligare och på sätt och vis farligare. Han är verkligen iskall och beredd att göra vad som helst för att få som han vill. Cumberbatch har också en fantastisk svada och bara att få höra honom leverera Holmes repliker är en upplevelse. Martin Freeman har heller aldrig varit bättre än när han spelar Watson. I dramatiseringar brukar det ofta vara svårt att få den rollen att verkligen matcha Holmes. Det gör Freeman. Eftersom Watsons eget mörker och störningar få ta plats blir karaktären rikare. Bakom Freemans timida yttre döljer sig alltid något mer, en man som inte kan leva i fred utan ständigt kommer att söka ett krig. Jag skulle även kunna hylla Una Stubbs som Mrs Hudson, Rupert Graves som Lestrade, Louise Brealy vars Molly Hooper alltid krossar mitt hjärta eller varför inte Mark Gatiss själv som Mycroft Holmes.
Ny för tredje säsongen är Amanda Abbington i rollen som Mary Morstan, John Watsons fästmö. Abbington och Freeman, som är partners i verkliga livet, har en fin kemi och utan att avslöja för mycket kan det sägas att Mary växer genom serien till en figur som faktiskt förmår matcha de båda huvudrollerna.
Precis som de två tidigare säsongerna består den tredje av tre långfilmslånga avsnitt. De är alla stilfullt filmade och berättartekniskt finurliga. Det första avsnittet kretsar förstås kring Sherlocks återkomst från "graven". Vi får väl aldrig helt en tillfredsställande skildring av exakt hur Sherlock faktiskt lyckades fejka sin död i slutet av säsong två men vi får ett flertal olika alternativa lösningar. I övrigt kretsar avsnittet kring en terroristkonspiration. Säsongens andra avsnitt utspelar sig under Watsons och Marys bröllop och i det tredje avsnittet ställs Holmes inför en motståndare som visar sig vara minst lika besvärlig som någonsin Moriarty.
Formatet med de tre avsnitten per säsong är på ett sätt frustrerande - jag längtar alltid efter mer - men i det ligger också något av seriens ultimata styrka. Med tanke på hur mycket massproducerad krim som vi utsätts för hela tiden talar "Sherlocks" exklusivitet verkligen för serien. Tänk om alla bearbetningar av älskade karaktärer kunde gestaltas med samma finkänslighet, samma fräckhet och med samma sanna kärlek till källmaterialet som Moffat och Gatiss visar. Det är bara att hålla ut till den fjärde säsongen om två år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar