onsdag 26 februari 2014

Joss Whedons Much Ado About Nothing



Det finns få filmer som jag väntat på så intensivt som den här. Vid den här tiden förra året, när den första trailern för filmen släpptes var jag mitt uppe i arbetet med min egen uppsättning av William Shakespeares "Mycket väsen för ingenting." Jag blev väldigt nöjd med den produktionen. Jag har skrivit om den i det här inlägget. Där talar jag också om Kenneth Brangahs filmversion från 1993 och hur starkt den påverkade mig när den kom. Det här är med andra ord en pjäs som jag kan mycket väl och jag måste säga att jag var mycket spänd på att se vad en i sammanhanget så pass oväntad regissör som Joss Whedon skulle göra av materialet.

Oväntad därför att Whedon främst är förknippad med TV och genrer som fantasy och science-fiction. Men om Branagh kan gå från Shakespeare till att göra "Thor" bör väl Whedon kunna gå från "The Avengers" till Shakespeare? Och eftersom vitsig och rapp dialog med en stor dos sarkasm är en omistlig del av Whedons egna manuskript är det heller inte särskilt konstigt att det är just den här pjäsen som vald att föreviga på film.

"Much ado about nothing" är en film som knappt går att skilja från sin produktionsprocess. Whedon har berättat om hur idén att göra filmen uppstod ur de tillställningar han brukar hålla då han bjuder hem vänner - de flesta skådespelare - för att tillsammans läsa en utvald Shakespearepjäs. Det sorts intima och oprententiösa förhållande till texten som en sådan tillställning bjuder in till är sedan något som Whedon lyft över i filmen. Allt är inspelat hemma i regissörens egna hus i Los Angeles. Skådespelarna är alla vänner och bekanta och den värmen som de utstrålar färgar av sig på hela produktionen.

Whedon förlägger pjäsen i nutid. Allt är utsökt och exklusivt. Det svart-vita fotot ger dessutom allt en lagom förhöjning. Det är en väldigt vacker film. Det är också väldigt kul att få se en rad skådespelare vars ansikten vi känner igen från amerikanska TV-serier ta sig an en helt annan typ av material än de vanligtvis ägnar sig åt. Clark Gregg som Leonato, Nathan Fillion som Dogberry eller Reed Diamond som Don Pedro för att bara nämn de namnkunnigaste. För den som sett Whedons serier genom åren finns många ansikten att känna igen.

Alexis Denisof och Amy Acker spelar pjäsens grälsjuka kärlekspar Benedikt och Beatrice. Acker balanserar på ett charmigt sätt både den skadeglada bitskheten och den underliggande smärtan i Beatrices repliker. Denisof å sin sida fångar väl Benedikts hårda machosida, något som inte alltid kommer fram i alla versioner. Fran Kratz spelar Claudio med ett lager av osäkerhet och nervositet som gör att vi verkligen kan förstå hans reaktioner senare i pjäsen då han lurats tro att hans älskade Hero varit otrogen. Hero själv är alltid en knepig person, tenderar ofta att bli väldigt passiv och blek om inte regissören verkligen anstränger sig för att ge henne plats och agens. Jillian Morgese gör vad hon kan i rollen men ges tyvärr inte alltför mycket att arbeta med.

Fran Kratz som Claudio.

Trots många bra skådespelarinsatser måste jag ändå säga att det är i själva spelet som filmens svaghet ligger. Det har med spelstil att göra mer än något annat. Som de tv-skådisar största delen av ensemblen är hanterar de replikerna med en avskalad och minimalistisk naturalism. Det är bara det att Shakespeares dialog inte är vad vi skulle kalla naturalistisk. Därför behöver texten också en viss förhöjning i framförandet för att verkligen gå fram. Vissa av scenerna hade behövt lite mer energi, kraft och ös för att verkligen få ordentlig fart. Vissa av karaktärernas känsloutbrott är lite för tillbakahållna för att verkligen fånga sorgen och vreden i texten. Det blir helt enkelt inte alltid på liv och död i scener där det bör vara så.

Men de scener som fungerar de fungerar verkligen. Inte minst är sekvenserna med Dogberry och hans vakter, som i den här versionen blir en slags parodi på hårdkokta amerikanska snutar, är väldigt underhållande och frånvaron av buskis är riktigt uppfriskande. Med lite annan balans mellan de olika elementen hade det här kunnat vara ett litet mästerverk. Nu är det mer av en pärla med lite skönhetsfläckar men även en sådan har sin charm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar