Twin Peaks - The Return (Del 8)

Gotta light?

För några dagar sedan började det ryktas på sociala medier bland oss Twin Peaks-fanatiker att det kommande avsnittet, det åttonde I ordningen, skulle bli något alldeles i hästväg. Hintar kom från så väl Lynchs fotograf Peter Deming som producenten Sabrina Sutherland om att det här fick vi verkligen inte missa. (Som om vi någonsin skulle få för oss att missa en sekund av den här upplevelsen.) Spekulationerna började givetvis stå som spön i backen. Skulle vi äntligen få återse Audrey? Kanske skulle den där hemliga cameon (t.ex. David Bowie) som vissa fortfarande drömmer om ändå hända? Jag hade väl också lite idéer i bakhuvudet om saker som jag trodde skulle kunna hända. Inte för en sekund hade jag dock kunnat föreställa mig att jag skulle få se den mest omtumlande timmen av TV i hela mitt liv, att jag skulle bli upplockat och urvriden som en disktrasa eller att jag skulle tas på en berg-och-dal-bana långt utanför vårt eget universum. Men så blev det och det är jag överlycklig för.

Det är nästan så att det alls inte går att skriva om avsnittet. Det man inte kan tala om därom måste man tiga och så vidare. Ändå måste jag tala om det. Och jag tror att det är värt att göra det. För även om det vi fick se på ytan kan framstå som ett stycke ren abstrakt videokonst så tror jag ändå att det går att bringa någon slags klarhet till det hela.

***

Låt oss börja som avsnittet självt med den del som är mest av ett traditionellt narrativ. DubbelCoop och hans kumpan Ray sitter i bilen efter att ha blivit släppta ur fängelset. Vart är de på väg nu? Vad ska hända? Vad vet den ene om den andras planer? Ray är lika angelägen som vi om att få veta svaren på de här frågorna och han försöker lirka ut informationen ur DubbelCoop. Dock utan större framgång. DubbelCoop är istället upptagen med att fippla med mer av sin magiska teknologi. Med sin telefon avgör han att det finns tre spårsändare på bilen men det verkar som om han har en trolleriapp för att flytta över dem till lastbilen framför dem istället. När han är klar slänger han mobilen ur fönstret.

Stämningen i bilen blir allt mer spänd. Ray försöker antyda om att de borde bege sig till en plats som kallas ”farmen”. Där ska det finnas andra de kan ta hjälp av. Möjligen är det samma farm där DubbelCoop hämtade upp Daria och Ray i del 1. DubbelCoop å sin sida vill försäkra sig om att Ray har den information som han vill åt. Ray svarar att, Jodå det har han. Alla siffror är memorerade. Som vi minns ska det röra sig om koordinater som Ray i sin tur ska ha fått av Betty, Bill Hastings sekreterare. Och Hastings är alltså Matthew Lillards karaktär, som sitter häktad för mordet i Buckhorn. Vad det handlar om för koordinater och hur allt hänger samman är dock ännu höljt i dunkel. Ray passar också på att antyda att det kanske kunde vara värt en summa pengar för DubbelCoop att få reda på de där siffrorna. (Så mycket var den tacksamheten för fritagningen värd.)

DubbelCoop kommenderar in bilen på en småväg ut i obygden. Vi ser billyktorna svepa längs grusvägen i den svarta natten. Det här en typ av bild som återkommer om och om igen hos Lynch. En väg i mörker. Ett ljus som visar lite, men bara lite av vad som ligger framöver. En känsla av mysterium och fara. Vem vet vad som kan vänta där ute? Lägg till det musiken som tillför en air av osäkerhet.

Ray stannar bilen med förevändningen att han behöver kissa. Medan han går ut öppnar DubbelCoop handskfacket och hittar där den revolver som han sa åt fängelsedirektören att stoppa där. Han stiger ur bilen med vapnet draget redo att hota Ray och tvinga ur honom informationen som han vill ha. I det här läget utgår vi så klart från att det är slut med gamle Ray. Men stopp och belägg! För Ray har själv en puffra nedstucken i kallingarna och kulorna i DubbelCoops pickadoll är blankskott. Han kunde lika gärna stå där med en knallpulverpistol. Min gissning är att det är ett planerat dubbelspel från fängelsedirektörens sida. Han har sett till att Ray fått det riktiga vapnet och DubbelCoop en harmlös attrapp ihop om att bli av med den obehagliga typen.

Så blir alltså DubbelCoop skjuten. Bara så där. Är det slut med honom nu? Vad ska det här betyda? Min haka ligger i golvet vid det här laget. Ray sätter två kulor i magen på sin tidigare uppdragsgivare och det är svårt att inte associera till när Cooper blev skjuten av Josie i originalserien. De skotten satt i princip på exakt samma ställe. Ray går närmre för att avsluta jobbet men det är här som det verkligt märkvärdiga börjar ske. Själv kan jag inte bli mer förbluffad än vad jag redan är men Ray faller baklänges när från ingenstans en mindre armé av spöklika luffarfigurer kommer brytandes fram mot den fallne DubbelCoop. Samma slags blandning av uteliggare och skogshuggare som vi redan sett flera exempel på i serien.

Ray och andarna.

Somliga av dem faller till marken intill DubbelCoop. Andra börjar röra sig runt honom i en märklig, nästan patetisk och på samma gång djupt obehaglig rituell dans. Scenen blir så mycket mer ohygglig av att den är så till jämförelse tyst. Vi hör bara någon liten upprepande ton i soundtracket. Ett litet skrapande. Luffarna gör dock inge ljud alls. De som sitter hos DubbelCoop börjar dra i honom. De börjar liksom gräva i buken på honom. De smetar hans eget blod i ansiktet på honom. Så ser vi plötsligt vad det är de gräver fram ur honom. En mörk kula, nästan som ett slags ägg – och i det ägget ser vi Bobs ansikte som grinar åt oss med ett djävulskt leende.

I det här läget återfår Ray tillräckligt med vet och sans för att springa bort till bilen för försvinna därifrån så snabbt som han bara kan. Bra för dig, Ray! Stå på gasen! Han får fram sin mobil och ringer upp någon som han kallar Phillip. Som vi minns så ska det ha varit Phillip Jefferies som satt ett pris på DubbelCoops huvud. Eller åtminstone någon som utger sig för att vara Jefferies. Ray meddelar att han ”tror att Cooper är död” och att han såg något, något som kan vara ”en nyckel till vad allt det här handlar om”. Om DubbelCoop skulle komma efter honom så vet han vart Ray är på väg. Förmodligen till den där farmen som det talades om.

Så hur kan vi möjligen ta oss vidare härifrån? Vi skulle behöva någon slags total förlösning av energi och kraft. Och det för vi också när vi får se Nine Inch Nails uppträda på the Roadhouse. Jag kan verkligen inget om pop och rockmusik och till och med jag känner till Nine Inch Nails. Det måste vara Bang Bang Bars största bokning någonsin. Dansgolvet är en backanal. Musiken dundrar. En urkraft har blivit släppt lös. Det är det perfekta mellanspelet mellan det som precis var och det som ska komma. Och när musiken är slut återvänder vi till DubbelCoop som plötsligt sätter sig upp. Han är inte död. Men nu har Bob tagits ifrån honom. Vad kommer det att innebära?

The Big Bang

Det får vi inte veta nu för istället vänder nu avsnittet tillbaka i tiden. Vi ser ett ökenlandskap högt från ovan och en textremsa på skärmen upplyser oss om att vi befinner oss vid White Sands i New Mexico, den 16/6 1945, världens första fullskaliga provsprängning av ett kärnvapen. I fjärran ser vi hur svampmolnet börjar utveckla sig samtidigt som vi långsamt rör oss allt närmare. Från och med nu är hela avsnittet nästan helt i svart-vitt och bilden av svampmolnet är så klart något vi sett tidigare – på väggen i Gordon Coles kontor. Inflygningen mot explosionens epicentrum är hisnande. Som alla flygbilder i The Return känns de helt unika. Och så musiken på det. Stycket heter Threnody for the victims of Hiroshima och kompositören är Krzysztof Penderecki. In, in i elden tas vi och vad som följer – bild, ljud, musik, ljus – allt är som en massiv attack på alla sinnen samtidigt. Det är som att vi rör oss in i atomklyvningen. Snacka om ”Fire, walk with me”. Sekvensen liksom skär rakt igenom verkligheten. Det är som slutsekvensen i 2001 där Kubricks astronaut för sig genom universum, men ännu mer intensivt. På ett sätt är det rent abstrakt konst. En tavla som kan röra på sig. Men det skildrar också något sant. Det här är kraften, det här är den potential till total förstörelse och undergång som vi människor en gång valde att släppa lös och vars dom ännu bara ligger ett knapptryck bort. På något sätt lyckas Lynch i dessa bilder faktiskt fånga hur helvetiskt vansinnigt och förbannat vidrigt detta vapen faktiskt är. Och vi förstår att det här verkligen är en stund i mänsklighetens historia där det finns ett före och ett efter. Det kommer aldrig att kunna gå tillbaka till vad vi var innan detta skedde. Vi är för alltid förändrade av denna händelse.

(Det här påminner förresten om serien Carnivàle där atombomben också var en central magisk nod som mycket av mytologin kretsade kring.)

Från elden kommer vi så till en till synes öde bensinstation i öknen. Men den ska visa sig långt från öde och på lokalen hänger en skylt där det står ”convenience store”. Vi som kan vår Twin Peaks-mytologi är så klart direkt med på noterna. Redan från första början har vi fått veta att andarna Mike och Bob bodde ovanför en sådan närbutik – och vi har fått se dess interiör i Fire Walk With Me, en mötesplats för en rad mörka väsen. Liksom det tycks vara även nu. En väldig aktivitet utbryter kring butiken. Rök stiger fram. Ännu fler av lodisandarna rör sig in och ut genom dörren och framför stället. Det blixtrande ljuset blinkar och bilden hoppar fram och tillbaka som ett stycke stop motion animation. Något pågår där inne. De mörka andarna verkar känna på sig att något händer. De reagerar som det verkar på kärnvapensprängningen. Det är som om att deras tid är här.

"Vi  bodde ovanför en närbutik. Jag menar det som det är. Som det låter."

Vi verkar röra oss in i butiken och där ser vi en halvt mänsklig gestalt med visa kvinnliga drag som svävar i intet. Det ser åtminstone för mig ut som vad vi såg manifestera sig i den där glasboxen i New York i avsnitt 1, monstret som attackerade och dödade Tracy och Sam. Varelsen projektilkräks ut någon slags märklig substans och i den flyter ett antal äggliknande objekt. I ett av dem ser vi åter Bobs ansikte. Är det rent av så att det är Bobs födelse vi får bevittna här? Är kärnvapensprängningen den ursynd som framkallat den ondska som är Bob till världen? Eller har den bara öppnat springan mellan världarna så att han kan komma in? Oavsett vilket är det tydligt att det finns ett samband, vilket vi strax ska bli varse ännu tydligare.

Bobs födelse.

Vi förflyttar oss vidare mellan dimensionerna och frekvenserna mellan dem. Vi anländer till en plats som vi känner igen. Det purpurfärgade hav dit Cooper kom i del 3. Vi har fram över vattnet och anlände till en hög klippö. Högst uppe på klippan ligger ett väldigt hus – ett palats rent av. Jag tror inte det var samma byggnad som Cooper kom till även om det delar samma art deco-inspiration i interiör och arkitektur. Vi rör oss in genom ett fönster och befinner oss plötsligt i ett rum vi känner igen. Faktiskt ett där vi sett Cooper förr, i seriens allra första scen. Vi känner igen golvet, vi känner igen möblerna, vi känner igen det svart-vita fotot och vi känner igen grammofonen i bakgrunden. På en divan sitter en parant kvinna i 20-tals klänning och lyssnar på släpig jazzmusik. Eftertexterna kallar henne för Senorita Dido, så det gör jag med. Vid hennes sida finns något annat vi känner igen – ett svart föremål som liknar antingen en kyrkklocka eller en gigantisk fingerborg försedd med antenner och mätare. Vi minns den från ”rymdstationen” i del 3. Den förefaller vara någon form av sändare/mottagare för meddelanden från vår värld.

Vad är det här för plats? Skulle det kunna vara den vita hyddan, den svarta hyddans motsats? Båda platserna verkar hämta sin inspiration från samma inredningsmagasin. Vi har redan sett Jätten/???? Här och honom har vi alltid förknippat med den goda sidan. Vi minns också Major Briggs dröm som han berättar för Bobby i första avsnittet av säsong 2, hans vision där han befinner sig i ett väldigt vackert palats. Vi är många som undrat om det som han beskriver i den scenen inte är den vita hyddan. Det här skulle mycket väl kunna vara det palatset.

Någonting har hänt.

Ett alarm ljuder från mottagaren. Något har hänt som kräver uppmärksamhet. ???? kliver fram från bakom mottagaren. Han och Dido utbyter en bekymrad blick. (Jag tror inte Lynchs hjärna fungerar så, men det är svårt att inte få intromelodin till Familjen Addams i huvudet här.) Sedan vänder sig ???? mot kameran och för en stund känns det nästan som om han bryter den fjärde väggen, som om han stirrar rakt mot oss. Han stänger av larmet och tar sig sedan upp för en grandios trappa och in i en stor sal med en upphöjd scen och en filmduk uppspänd. Här finns också fler av de mottagare vi såg innan. Jag är förövrigt ganska säker på att scenen i fråga är samma som den på Club Silencio i Mulholland Drive.

???? startar en filmsekvens för att se vad mottagaren larmat om. I rask takt ser han nu: atomsprängningen, mötet vid närbutiken och slutligen Bobs födelse. Dessa händelser är med andra ord absolut länkade till varandra. Något har släppts lös i världen. Och något måste göras åt det. Sakta börjar ??? lyfta från marken. Han svävar med ryggen mot golvet och ett gyllene ljus börjar stråla från hans huvud. Gyllene på riktigt, färg mitt i allt det svart-vita. Samtidigt kommer Dido in i lokalen med en strålkastare i ryggen. Hon ställer sig och blickar upp mot den svävande jätten. Ljuset reflekteras i hennes ansikte och hela hennes väsen vittnar och andakt och helighet. Vad hon ser är något fantastiskt. Även musiken är närmast sakralt vacker. Det påminner så mycket om slutet av Fire Walk With Me. Det gyllene ljuset vecklar ut sig som ett träd och ur skenet lösgör sig en gyllene sfär som seglar ned mot Dido. Gyllene sfärer har vi redan kommit att associera med människors själar och innersta väsen.

Det är Laura!

Dido blickar in i sfären och det hon ser där får det att brista för mig. Ja, läsare, här grät jag som ett barn. Det är Laura Palmers ansikte som Dido ser i sfären. Hon kysser den och sänder den upp i ett slags rör. Samtidigt framträder en bild av Jorden på filmskärmen och sfären sänds ned till vår värld. Wow. Bara wow! Så den vita hyddan (om vi vågar kalla den här platsen för den) såg alltså hur en ny ondska släppts fri och som svar skyddade de Laura Palmer. Vi har alltid sett Laura som något av en slags helgongestalt men detta är något ännu mer. Hon är sänd till Jorden för att lida för våra synders skull? Hon är den som ska rädda oss? Hon är den som lever även om hon är död? Jag får gåshud. Vad det betyder för framtiden vet jag inte men det är uppenbart, nu mer än någonsin att Laura fortfarande har en mycket viktig roll att spela.

Efter allt det här så återvänder vi till Jorden. Det är fortfarande svart-vitt. Vi är fortfarande i New Mexico. Texten på skärmen säger 1945 men tickar sedan raskt vidare till 1956. Den 5/8 för att vara exakt. I öknen ligger ett ägg. Ett riktigt konkret ägg den här gången. Det börjar kläckas och ut krälar en märklig varelse, till synes en blandning mellan en kackerlacka och en padda. Den här kackerpaddan börjar sedan krypa genom öknen.

Vi introduceras nu till ett ungt par, en pojke och en flicka. Jag skulle gissa att de kanske är runt 13-14 år. De är på hemväg tillsammans efter att ha varit någonstans där de lyssnat på musik. Flickan hittar ett mynt på vägen med huvudsidan upp och plockar upp den som lyckopeng. Jag vet inte jag, men jag är inte säker på att det är lycka som är på väg mot henne. Pojken och flickan småflörtar lite på det vis som de som snart är på väg att lämna barndomen bakom sig men ännu inte riktigt är vuxna gör. När de anländer till flickans hem vågar pojken tillslut be om en liten puss. Efter lite övertalning får han den. Det är väldigt gulligt.

Gulligt är däremot inte det som händer nu. En skuggestalt materialiserar sig i öknen, landar liksom och börjar vandra. Följd av en till och en till. Det är samma slags luffare som vi sett tidigare i avsnittet, andar från ställen du inte vill besöka. Ett medelålders par kommer körande i sin bil genom natten. (Igen – bil genom mörkret.) De blir stoppade av luffarandarna och en av dem – enligt eftertexterna en skogshuggare – kommer fram till förarsidan och frågar: ”Har du eld?” om och om igen med en märkligt förvriden ton i rösten. Samtidigt stirrar en annan av luffarna in genom vindrutan. Paret får panik och kör därifrån. Det är en väldigt obehaglig scen och den fångar verkligen något som känns äkta. Det här är precis som hämtat ur någon slags vandringsskröna och på sätt och vis påminner det rent av om berättelser om människor som blir bortrövade av utomjordingar. En plötslig oförklarliga händelse som vittnar om något som inte är som det ska.

Skogshuggaren fortsätter genom öknen och anländer till en nattöppen lokalradiostation. Vi hör musiken som spelas och vi får se platser där radion står på. En bilverkstad. En diner. Rummet där flickan från förut sitter i sin säng och tänker tillbaka på sin första kyss medan en kvällsbris blåser genom fönstret. Men idyllen varar inte. Skogshuggaren stövlar in på radiostationen. Han möts av en receptionist och medan han upprepar sitt ”Har du eld?” greppar han tag om kvinnans huvud och tycks krossa det i sina händer. Tack och lov att vi slipper färg här. Han fortsätter in i studion och ger diskjockeyn en liknande behandling. Han stänger av skivan och greppar mikrofonen.

Är det verkligen igen som har eld?

Återigen sammankopplas alltså den primala ondskan i Twin Peaks med den moderna kommunikationsteknologin. Skogshuggaren använder radion för att nå ut med sitt budskap. Han upprepar en dikt (?) om och om igen och alla som hör honom somnar. Och medan flickan sover flyger kackerpaddan in genom hennes fönster. I sömndrucken trans öppnar hon sin mun och varelsen kryper in.

”Detta är vattnet

Och detta är källan.

Drick djupt och stig ned.

Hästen är ögats vita

Och mörker däri.”

Det finns mycket att försöka tolka här. Versen talar om vatten. Detta i kontrast till den ofta upprepade versen om eld som så ofta har hört. ”Drick djupt och stig ned.” Vi tänker kanske på kackelpaddan och flickan. Och så slutet där. Hästen. Den vita hästen igen. Denna ständigt närvarande men undslippande symbol för… ja för vad? För döden? Döden som en vit häst. ”Jag är bliven döden, världarnas förgörare”. Det citatet från Bhagavad-Gita som Robert Oppenheimer senare sa att han tänkte på när han såg den atomsprängning vi bevittnade tidigare i avsnittet.

Skogshuggaren avslutar sitt ärende och Dj:ns blod och hjärnsubstans lämnas på golvet. I den stunden antar Skogshuggarens hud en allt svartare ton, samma slags sotiga färg som vi känner igen från tidigare avsnitt. Han lämnar radiostationen och fortsätter ut i mörkret där han slukas upp. Någonstans där ute hör vi en häst gnägga. En häst som är döden? Samtidigt som vi återvänder till den ännu sovande flickan så rullar eftertexterna.

Vad har du i magen egentligen?

Så vad är då den där kackerpaddan? Och vem är flickan som den steg in i? På ett sätt vore det kanske möjligt att den vore på något sätt kopplad till Laura Palmer? Vi såg ju hur sfären skickades till Jorden och där efter gick vi till ägget. Skulle flickan i så fall kunna vara den unga Sarah Palmer? Det är inte helt omöjligt men jag tror inte det. Varför skulle Lauras essens anta en så grotesk form? Och nog förefaller det som om kackelpaddan och skogshuggaren är förbundna med varandra. Han bröt sig ju ändå in på radion för att kunna söva ned flickan så att varelsen skulle ta sig in. Och skogshuggaren hör helt klart inte till den vita hyddan.

***

Det var ett i sanning mästerligt avsnitt som flyttade fram alla, precis alla gränser för vad TV skulle kunna vara. Ett mästerstycke av herr Lynch. Men samtidigt vill jag åter igen påminna om Mark Frost. Hans hand är SÅ tydlig här. Vi har mytologin, vi har kopplingen till den amerikanska samtidshistorien och dess ockulta baksida, vi har konspirationer och vi har psykedelisk kosmisk saga som skulle fått Stan Lee och Jack Kirby att skämmas över sin egen banalitet. Allt detta är 100 % Frost. Det vi ser i nya Twin Peaks är sannerligen en sammansmältning av de båda skaparnas sensibiliteter.

Nästa vecka kommer inget nytt avsnitt av Twin Peaks. Serien gör en veckas uppehåll. (Det har förmodligen med någon slags nationaldagsfirande i Amerrka att göra.) Kanske är det bra. Vi kan behöva lite extra tid att smälta detta. Jag har dock några lite mer allmänna essäer om serien som skvalpar i bakhuvudet och jag tänkte försöka få ut en eller ett par av dem under veckan som kommer.