Annihilation

Lena (Nathalie Portman) är en biologiprofessor med bakgrund i det militära. Hennes man Kane (Oscar Isaac), också militär, har varit försvunnen i ett år efter ett hemligt uppdrag. Lena har just börjat att kanske acceptera att hennes man är död när han plötsligt en kväll bara står där i köket, utan minnen av vad som hänt honom. Sen börjar han hosta blod och är döende. De båda makarna sveps upp av myndigheterna, förs till hemlig ort och Lena får efter många om och men veta vad som pågår. Någonting har hänt med ett område någonstans i den amerikanska södern. Kanske ett meteoritnedslag. Kanske något annat. Men området omges av ett mystiskt mångfärgat skimmer. Och det blir hela tiden större och större. Myndigheterna har skickat in flera expeditioner i området. Ingen har någonsin kommit tillbaka. Inte förrän nu.

Så vad göra? Skicka in en expedition till så klart. Denna gång en helt kvinnlig expedition under ledning av psykologen Dr Ventress (Jennifer Jason Leigh). Lena anmäler sig som frivillig och tillsammans med tre ytterligare deltagare, spelade av Gina Rodriguez, Tessa Thompson och Tuva Novotny, beger de sig in i det okända på jakt efter det fyrtorn som ska utgöra händelsens mittpunkt.

Expeditionen.

Så är upplägget för Alex Garlands Annihilation, en film baserad på en roman av författaren Jeff VanderMeer. Det är en film som väcker många associationer till liv. Inte minst ligger Tarkovskijs Stalker hela tiden i bakgrunden som ett slags bollplank - även det är som bekant berättelsen om en slags expedition in i en okänd zon där naturlagarna inte längre tycks gälla eventuellt som följd av något utomjordiskt eller övernaturligt. Men där Tarkovskij tar premissen som en grund till att meditera över ämnen som människans behov av tro är Garlands film betydligt mer pessimistisk och ekande av en slags kosmisk fasa. Det är lätt att påminnas om Lovecraft och dennes nihilistiska världsbild. Det som händer inne i skimmerområdet, där växter och djur tycks mutera och förändras utan kontroll är inte helt olikt vad som händer i Lovecraft The Colour Out of Space.

Men Garland leker också med krigsfilmens och slashergenrens konventioner. Expeditionens deltagare har alla sina sår och trauman som definierar dem. Uppdraget blir till en metafor över olika sätt att hantera och konfrontera det som plågar dem. Och naturligtvis faller de åt sidan en efter en, tills till slut Portmans Lena föga överraskande återstår som "the final girl" i en slutsekvens som verkligen gör skäl för att kalla psykadelisk. Den balanserar mellan det eftertänksamt filosofiska, det groteskt kropps-skräckeliga och actionsekvenser med muterad flora och fauna. Allt i en övervuxen träskmiljö som bara är lite mer skruvad än det svampigt mossbelupna post-apokalyptiska landskap som en naturalistisk skildring av den djupa amerikanska södern skulle kunna erbjuda.

Portman skapar ett stabilt centrum för filmen genom sin gestaltning av Lena. Det är inte den sortens film som bygger på djupa porträtt av den pyskologiskt-realistiska sorten. Snarare är hela landskapet där berättelsen blommar ut en slags expressionistisk projektion. Portman lyckas ge precis lagom mänsklighet och fysikalitet åt sin roll för att bära upp det hela. Alla expeditionens medlemmar är förresten imponerande men Jennifer Jason Leighs målmedvetna och märkvärdigt tomma Dr Ventress sticker ut mest för mig. Hon är på många sätt mer skrämmande än vad de möter inne i området. Och då möter de ändå en del rätt otäcka saker.

Portman och en muterad krokodil.

Jag har inte läst romanen som filmen är baserad på men har förstått att somliga av dess fans är lite besvikna och inte tycker att filmen återger förlagan på rätt sätt. En snabb genomläsning av ett handlingsreferat ger vid handen att filmen avviker på flera sätt från boken. Det har jag inget problem med. De bästa filmerna baserade på litteratur tar sig sådana friheter. Måste göra det. Garland själv har berättat att han ville fånga något av det drömlika i VanderMeers text och att han därför inte läste om boken när han jobbade med sin version utan så att säga bearbetade den från minnet. Det finns något ganska tilltalande i den attityden tänker jag. Men mina efterforskningar gjorde mig absolut sugen att läsa romanen.

På det hela taget tyckte jag mycket om Annihilation. Den når förvisso inte riktigt upp till Garlands förra film Ex Machina, som var tajtare till både sin form och sitt tankemässiga idéinnehåll. Annihilation når liksom aldrig riktigt de där transcendentala höjderna som jag tror att den sträcker sig efter. Även om slutet som tidigare nämnts har något djupt obehagligt över sig blir jag ändå inte så drabbad av det som jag hade hoppats. Kanske är det trots allt likheten med Stalker som ligger och spökar. Det är ju ändå en av mina absoluta favoritfilmer och ett stycke hisnande konst genom vad den visar och inte visar. Annihilation är mer av en traditionell science-fiction skräckis, om än mycket mer intelligent och stilistiskt genomförd än de flesta. Det räcker gott och väl.