The Shape of Water

Guillermo del Toros två bästa filmer är fortfarande Djävulens ryggrad och Pans labyrint. De är båda inte bara mer personliga och laddade utan också konstnärligt stöpta i ett och samma stycke än vad någon av hans engelskspråkiga filmer är. Men med The Shape of Water kommer del Toro så nära som han bara kan - en strålande återkomst till hans verkliga toppform efter några år som inte har varit någon kreativ höjdpunkt. Vilken återkomst sen. Nu är jag förvisso predisponerad att bli helt varm inombords av det här, The Shape of Water, är som en film gjord direkt för mig, men wow alltså - att jag skulle smälta så det hade jag ändå inte räknat med.

Det hela är kortfattat Skönheten och Odjuret möter The Creature of the Black Lagoon men gestaltat i en form av varm men samtidigt grym sagoton som får allt att eka av mytiska proportioner. Sally Hawkin spelar Eliza, en stum kvinna som arbetar som städerska vid någon slags mystiskt laboratorium i Baltimore någon gång på 60-talet. Eliza lever ett stilla och inte särskilt händelserikt liv men verkar ändå relativt till freds med tillvaron. Hon har två nära vänner, sin granne illustratören Giles (Richard Jenkins) - en sorgsen homosexuell man - och sin kollega Zelda (Octavia Spencer) som pratar nog för dem båda.

Vid laboratoriet börjar så hemliga experiment utföras på en mycket känslig "tillgång" som en statlig expedition fört med sig tillbaka från Sydamerika. Alla vi som sett affischen vet förstås att det är frågan om en märklig hybrid mellan människa, groda och fisk av klassiskt snitt. Varelsen spelas av Doug Jones, en skådis som specialiserat sig på att just spela varelser införd extremt mycket makeup. Han har redan spelad en annan fiskmänniska åt del Toro i Hellboy-filmerna, liksom diverse monster i Pans labyrint. (Han är också Saru i Star Trek Discovery.) Fiskmannen undersöks och plågas av den grymme sadisten Strickland (Michael Shannon). Vi förstår så klart vad som kommer hända. Fiskmannen och Eliza utvecklar ett särskilt band till varandra och Eliza bestämmer sig för att frita varelsen innan fångenskapen förgör honom.

Artöverskridande kärlek vid första ögonkastet.

Inget av det här är nödvändigtvis särskilt originellt men det finns många saker som gör att filmen lyfter till oanade höjder. Först och främst dess fenomenalt charmiga ton och stil. Hela filmen ser ut och känns som om den utspelar sig i en snöglob - och det menar jag på det bästa möjliga sätt. Alla scenografier, från Elizas helt omöjliga vindloftsvåning ovanför en biograf till labbets ångpunkiga interiörer, alla är de som perfekta små dockskåp - så delikat utformade ned i minsta lilla kärleksfulla detalj. Nog för att del toro alltid varit en stilistisk mästare men det här är något annat. Här har han slagit i en ny växel. Flera gånger går mina tankar till den franske regissören Jean-Pierre Jeunets filmografi. Och Jeunet är en av mina verkliga, verkliga favoriter. Eliza är på många sätt en slags version av Jeunets Amelie. Det finns något oskuldsfullt naivt över allt. Det här är den sortens film som kan tillåta sig en drömsekvens i form av ett svart-vitt musikalnummer. Förmodligen är det därför jag också väljer att köpa Jenkins porträtt som Elizas bögkompis även det är lite stereotypt i all sin välmening.

Det andra lite oväntade inslaget i filmen är annars hur oblygt explicit den förhåller sig till sexualitet. Inte bara till de mellanartsliga förbindelserna men absolut även dem. Den här sortens historier brukar ju annars, särskilt i amerikansk film, skildras med en väldig prydhet och könlöshet. I den gamla TV-serien från 80-talet med Ron Perlman och Linda Hamilton tror jag inte kärleksparet så mycket som pussades på munnen. Men här får vi både kvinnlig onani och undervattensgöka (fast inte några grafiska detaljer, det är ju inte Cronenberg). Ännu viktigare i sammanhanget - det Elizas lust och sexuella begär som står i fokus. Det är hennes erotiska agens som driver allt framåt. Att fiskmän gärna vill para sig med människor har ju annars varit en stapelvara i genren från Robert W. Chambers novell The Harbor-Master från 1890-talet via Lovecrafts The Shadow over Innsmouth till de ursprungliga filmerna om varelsen från den Svarta Lagunen. Gulliermo del Toro skalar dock bort all form av abjekt och skräckel och omvandlar det till något vackert.

Hawkins och Jones är fantastiska tillsammans och särskilt Hawkins förtjänar alla hyllningar hon kan få för sin roll. Hon ger Eliza precis rätt nivå av pathos och lyckas göra hennes stumhet till något mer än den kliché det greppet skulle kunna bli. Detta då hon fyller sin karaktär med en kraft och en styrka, ja ett egensinne från första början. Hennes stumhet är inte metaforisk i den mening vi först skulle kunna tro. Eliza är inte en tystad kvinna. Hennes stumhet är något annat som jag inte ska avslöja här men som jag tror har en avgörande betydelse. Att se en skådespelare som Hawkins i en sån här roll, som så lätt hade kunnat castas av en traditionellt fotomodellsnygg ung ingeny är också ett ytterligare tecken på att del Toro helt är medveten om vad han gör här.

Shannon (filmens verkliga monster) och Hawkins.

Filmen har också en bihistoria som kretsar kring det kalla kriget där en av forskarna vid laboratoriet (Michael Stuhlbarg) visar sig vara en sovjetisk spion. Om jag har någon större invändning mot The Shape of Water så är det just den här delen som tar upp lite för mycket av helheten. Dels känns det inte helt nödvändigt för intrigen även om det möjliggör lite pang pang i filmens andra hälft. Dels tycker jag inte del Toro lyckas att tematiskt väva samman det här materialet med sin fantasyhistoria på samma sätt som han lyckades göra med det spanska inbördeskriget i Djävulens ryggrad och Pans labyrint. Kanske är det för att de filmerna spelar på en dubbelhet mellan det realistiska och det fantastiska medan The Shape of Water är mer av en saga från början till slut. Ibland undrar jag till och med om det inte hade varit bättre att låta staden där det hela utspelas vara helt oidentifierad snarare än att förlägga det till en specifik plats som vi ändå inte för någon känsla för ort. (Möjligen, slår det mig,  är valet av Baltimore en slags blinking till kultregissören John Waters. Han måste uppskatta så väl filmens kitsch- som kinkfaktorer.)

Annars finns en rad likheter mellan den här filmen och Pans labyrint. Shannons skurk är tydligt modellerad efter den grymme fascistkaptenen i den filmen, om än något lite mer serietidningsaktig och inte riktigt lika läskig även om del Toro tydligt återupprepar ett grepp där det är skruken som får stå för båda filmernas mest obehagliga scen av kroppsskräck. Mer än så ska jag inte säga om det. Jag ska heller inte avslöja för mycket av slutet mer än att säga att det finns tydliga paralleller mellan filmerna även där. Men där Pans labyrint väger över åt det bitterljuvt tragiska läser jag The Shape of Water mer som ett tydligt lyckligt slut.