The Square

Att satirisera samtidens konstscen måste på samma gång vara det enklaste men också svåraste du kan ge dig på. Enkelt är det i den meningen att konsten och konstnärerna är löjliga. Det har de alltid varit, oavsett vilken tidsålder vi befinner oss i. Ingen människa som tar sig själv på allvar kan undvika att bli just löjlig. Så är det bara och så måste det vara och det är ingen anledning till att inte göra det. Människor är löjliga. Lägger vi dessutom till konstvärlden som institution, som marknadsplats för såväl ekonomiskt som kulturellt kapital och som projektionsyta är det lätt att hitta hur mycket trams, dumheter och hyckleri som helst att driva med. Men det är också därför det är så svårt att parodiera konstvärlden, just för att det finns så många vidöppna dörrar att slå in, för att det är så gjort.

Det är lätt att hamna snett och missa målet. Eller kanske att inte ens riktigt förstå vad målet är. Och de fällorna trampar Ruben Östlund ganska ordentligt i, tycker jag, med sin film The Square - så Guldpalmsbelönad och Oscarsnominerad den är. Med det menar jag inte att filmen nödvändigtvis är direkt dålig, det finns många enskildheter i den som är både roliga och utmanande i viss mån men som helhet har jag svårt att köpa vad Östlund serverar - och framför allt menar jag att filmen inte alls är så smart eller tänkvärd som den själv tror att den är.

Det hela är en ganska löst sammanfogad historia. I Östlunds Roy Anderssonska arv ligger att han många gånger värderar upp den enskilda scenen framför sådant som dramaturgisk struktur och helhet. Väl så, det är skönt att inte all film behöver se ut eller vara på samma sätt. Berättelsen kretsar kring Christian (Claes Bang), en medelålders man som är konstnärlig ledare för ett fiktivt museum för samtida konst i Stockholm. Han är väl egentligen som folk är mest, föreställer sig själv som en medveten människa som försöker göra så gott han kan här i tillvaron. Vi får följa honom inför presentationen av en ny utställning där en inplockad PR-byrå ska försöka skapa intresse för en nyinköpt konstinstallation med titeln The Square. Samtidigt råkar det sig så att Christian blir rånad på bland annat mobil och plånbok och hans försök att få tillbaka sina ägodelar leder honom till konsekvenser som han aldrig kunnat ana. Ungefär så.

Tematiskt försöker Östlund komma åt något om godhet och ansvar för varandra. Konstverket The Square är en markerad ruta på marken försedd med texten: "Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad." Precis som i samhället och världen utanför rutan eller hur? Men även om vi alla på något plan håller med om den formuleringen blir det när verkligheten tittar in med sin mångfacetterade komplexitet sällan så enkelt i praktiken, vilket Christian snart nog ska upptäcka. Det är lätt att tala sig varm för ett sådant budskap men kan du själv leva upp till det?

Och här någonstans uppstår det stora problemet med filmen. För jag tycker faktiskt inte att Östlund är den sortens regissör som riktigt förmår att ta i den sortens tematik på ett sätt som känns äkta och genuint. Östlund känns för mig lite för mycket som en distanserad ironiker, har alltid gjort. Från den halvdokumentära Gittarmongot till den väldigt omdebatterade Play har Östlund haft som strategi att presentera en slags provokationer för oss som publik bara för att sedan ta ett steg tillbaka och vägra kännas vid eller ta något som helst ansvar för det han givit oss. Det gör också att jag inte kan riktigt lita på honom. Så när han här i The Square åter presenterar halvdokumentära men genomestetiserade bilder av tiggare på gatan till exempel - de är ett återkommande inslag i filmen - då kan jag inte hjälpa att det känns ruttet spekulativt på något sätt. Spekulativt och samtidigt ytligt, eftersom de aldrig blir mer än markörer och symboler för något annat än sig själva.

(Här kan jag ju även skjuta in att det inte alls förvånar mig att läsa om de anklagelser som en latinamerikansk konstnär riktat mot Östlund och hans produktion, anklagelser som kortfattat bygger på att Östlund använt konstnären Lola Arias verkliga namn och i filmen presenterar henne som upphovsperson till konstverket som givit filmen dess titel. Det är precis den sortens nonchalans och ansvarslösa självsvåldighet som jag alltid tyckt mig ana hos regissören.)

När Östlund är som bäst är när han rör sig på ett rent borgerligt mellanmänskligt plan, som skildrare av dålig stämning. Kanske är det därför jag hade betydligt lättare för en film som Turist och tyckte bättre om den. Sådant finns det för all del också gott om i The Square och det är också de scenerna som är filmens största behållning.

Elisabeth Moss och Claes Bang. I bakgrunden: stolar.

The Square må vara en film som utspelar sig i Stockholm  men den är tydligtvis gjord för en internationell publik. Filmen blandar friskt dialog på engelska, svenska och danska. Vi får se stora namn som till exempel Elisabeth Moss och Dominic West i biroller. Särskilt i fallet med Moss hade jag önskat att hon fått lite mer att jobba med. Hennes rollfigur som reportern Anne är en ganska hastigt hopskissad figur. Claes Bang däremot får betydligt med utrymme att breda ut sig som Christian med alla hans osäkerheter maskerade bakom den viktiga kulturmansfasaden. Vid sidan av honom är det Elijandro Edouard, en ung barnskådis i en nästan lite obehaglig roll, som imponerar mest.

Filmen är naturligtvis också extremt snygg på ett stramt och väldigt kalkylerat vis med en för det mesta sval och dämpad färgskala, där åter arvet efter Roy Andersson är tydligt. Tyvärr blir det i bland något som förstärker känslan av distans - och då inte på ett bra sätt utan snarare på ett vis som påminner om den tomhet som faktiskt vilar i hjärtat av en film som beter sig som den hade något angeläget att säga men som lämnar mig skeptisk över om den faktiskt har det.

You are nothing