Coco

Vi lever tillsammans med de döda. Vi är kanske inte alltid medvetna om det men om vi lyssnar noga så finns de där. Precis som de som en gång ska komma efter oss gör. Det är mångtydigt det där, att leva med de som gått före. Ibland kan det faktiskt vara enklare att umgås med den som är död än den som är levande, men det kan också vara väldigt utmanande. De döda har sina krav på oss och det kan vara krav som vi inte alltid kan eller vill uppfylla. Ändå kommer vi inte helt ifrån dem. På det sättet kan de döda utöva en makt över oss. Men vi som lever har också en makt över dem, liksom vi har en makt över allt det som förflutit, genom vad vi väljer att minnas och berätta. Om allt detta handlar Pixars nya film Coco.

Det är berättelsen om den unge Miguel som drömmer om att bli musiker när han växer upp. Dessvärre är han uppvuxen i en familj som inte uppskattar sång och dans. Inte alls. Tvärtom, de avskyr allt som har med det att göra. De är sansade och ordningsamma skomakare minsann och inte själviska hemska musikanter som Miguels gammelfarmors mors fästman som övergav henne och deras dotter vid för våg. Miguel försöker förgäves få sina föräldrar och resten av släkten att förstå men de vill inte lyssna. Så Miguel rymmer hemifrån och eftersom det här råkar utspela sig på de dödas dag, den mexikanska motsvarigheten till allhelgona eller alvablotet och då en magisk gitarr blir inblandad korsar Miguel plötsligt genom slöjan mellan världarna och hamnar i de dödas land, där de döda i form av en slags skelettfigurer för sin tillvaro.

De dödas dag är dagen då de som gått bort får chansen att återvända till Jorden och hälsa på, men bara om någon bjudit in dem genom att sätta upp deras foto och bara så länge som någon kommer ihåg dem. Det är som sagt en stor tilldragelse i mexikansk folkkultur och filmen lutar verkligen in i allt detta folkloristiska. Jag är naturligtvis inte någon kännare av dessa seder men för mig känns det verkligen djupt autentiskt och inkännande och inte som ett ytligt överdrag så där som det kan göra i vissa äldre Disney-filmer när kulturer som inte är den amerikanska ska gestaltas. Det här är en värld av andar och väsen, av levande och döda sida vid sida och det som är så fantastiskt är att även om de enskilda detaljer är specifika för just den här miljön kan jag ändå känna igen de stora penseldragen. Även på det viset är vi alla mer lika än vad vi tror.

Staden där de döda bor.

Det är också en hisnande vacker skildring där de dödas land, skildrad som en glimrande och myllrande fantasistad ger allt en särpräglad stil och en häpnadsväckande färgskala. Och skelettgagsen är på precis lagom nivå.

Miguel ger sig ut i de dödas stad på jakt efter den berömde sångaren och låtskrivaren Ernesto de la Cruz (i original med röst av Benjamin Bratt) men hamnar också i lag med Hector (Gael García Bernal), en stackars vindpinad själ som är på väg att bli bortglömd - en andra och verkligen slutgilltig död tycks det. Samtidigt söker Miguels övriga döda släktingar efter honom, precis som hans levande i akt och mening att få honom att lova ge upp sina gitarrspelardrömmar.

Som Pixars bästa filmer ofta gör leder allt detta upp mot ett emotionellt klimax där tårarna sprutar. Regissörerna Unkrich och Molina spelar sina kort helt rätt och även om filmens narrativa tvist är lätt att genomskåda på kilometers håll blir upplösningen inte mindre katharsisk för det. Det är så jag vill att Pixar-film ska vara och Coco levererar. Som det ska göra så löser sig konfliktknuten mellan individualism och kollektivet genom att de båda sidorna jämkas samman, alla hinder röjs ur vägen och allt blir som det ska. Det är måhända sällan så det ser ut i verkligheten men det är så det ska vara i sagan och legenden, som ju inte bara handlar om saker som de är utan också så som de borde vara.

Miguel och hans gammelfarmor Coco, som givit filmen dess namn.