Three Billboards Outside Ebbings, Missouri

För några år sedan gjorde en vän till mig en uppsättning av pjäsen The Cripple of Inishman, en bitterljuv och väldigt roligt komedi med motiv från den irländska landsbygden på 1930-talet. Det blev en väldigt fin produktion som jag minns med stor värme. Pjäsen var skriven av dramatikern Martin McDonagh som även har gjort flera liknande verk från andra perioder i Irlands historia. De har alla blivit uppskattade och hyllade. Sedan dess har McDonagh själv givit sig av mot Hollywood där han etablerat sig som filmregissör med filmer som In Bruges och Svens Psychopaths, båda två någon slags Tarantinoader om yrkesmördare. De filmerna har jag varit ganska kall för. Three Billboards Outside Ebbings, Missouri däremot, den gör mig nästan lite arg.

Vi befinner oss i en amerikansk småstad i den djupa södern. Frences McDormand spelar Mildred, en frånskild kvinna vars unga dotter blivit brutalt våldtagen och lämnad att dö i en väggren. Lyckligtvis är det inget vi behöver se. Flera månader om inte mer har gått sedan händelsen och polisen har inga spår. Fallet är i praktiken stendött. Mildred vägrar att acceptera detta och bestämmer sig därför att köpa annonsplats på tre stora reklamskyltar utanför staden, där hennes dotter hittades. "Varför har ingen gripits?" undrar Mildred på sina skyltar och det hela blir mäkta pinsamt för stadens poliskår som inte är vana vid att få sin auktoritet utmanad. Det hela eskalerar snart till en slags maktkamp mellan Mildred å ena sidan och scherrifen Willoughby (Woody Harrelson) och dennes hejduk den halvalkade rasisten Dixon (Sam Rockwell) å den andra.

Rättvisa genom annonsering.

Så långt låter kanske det hela så förskräckligt men tro mig, det är det. Det är liksom något i tonträffen som bara klingar så falskt. All den charm som McDonagh levererar i sina irländska bydgedramer ger liksom bara en bitter eftersmak i munnen när han här försöker sig på den amerikanska södern. Det är inte bara det att den lilla småstaden känns förvånande vit, även om det också bidrar - allt känns liksom som en Skansen-kuliss. Men värre än så är det faktum att filmen ungefär halvvägs in vill försöka vända på kuttingen och få oss som publik att börja sympatisera med Harrelsons och Rockwells karaktärer.

Det fungerar möjligen i någon mån med Harrelson, inte minst eftersom hans rollfigur sedan försvinner ut ur handlingen, men när det gäller Rockwells Dixon vägrar jag att ställa upp. Figurens "omvändelse" kommer som från ingenstans och ingenting med honom är heller i grunden förändrat efteråt. Han är egentligen samma rasistiska skitstövel som innan. Ändå ska vi plötsligt... tycka synd om honom antar jag? Precis som vi förväntas tycka synd om alla dessa SD- eller Trump-väljare som valt fascismen framför anständigheten när de insett att världen har gått vidare utan dem. Personligen är dock mitt tålamod med sådana tankegångar slut för länge sedan.

Och det är inte bara frågan om söderns djupa, institutionella rasism som filmen alluderar på utan att förmå att hantera. Filmen intar också ett ganska obehagligt förhållande till t.ex. mäns våld mot kvinnor - eller kanske rent av våld överhuvudtaget. Och det inte ens i ens i en sorts kabukiartat serietidningsvåld, det är vi ju ändå vana vid på något sätt. Här ska det föreställa realism men blir bara geggigt. Obehagligt men inte på ett medvetet eller tankeväckande sätt.

Visst är både McDormand och Harrelson likväl som en del andra medlemmar av ensemblen, ja faktiskt även Rockwell bra i sina roller. Särskilt McDormand är, naturligtvis, stark i sin gestaltning av en kvinna som förlorat allt till sorgen och nu bara har vreden kvar. En vrede som gör henne gränslös och kraftfull men också i någon mening hänsynslös. Och även här är det som om McDonagh vill bjuda in oss till att identifiera oss med och heja på McDormands Mildred, trots att mycket av det hon gör i filmen är minst sagt diskutabelt. Med det vill jag inte säga att det inte går att ha moraliskt ambivalenta huvudpersoner i ett drama, tvärt om. Men det måste göras betydligt mer lyhört än vad som sker här.

Sammantaget blir Three Billboards en film som hela tiden går i otakt med sig själv. Den känns som den sortens film som för tjugo år sedan hade framstått som både Provoktaiv" och "viktig" men som nu mest blir en punkterad kvarlämna. Det är ett slöseri med begåvning både för regissör och skådespelare. Så ja, den gjorde mig faktiskt lite arg.