Black Panther

Det är inte rättvist men tydligen är det oundvikligt. När det kommer en action- och äventyrsfilm där hjälten och huvudpersonen inte ser ut som vi är vana vid, det vill säga som en vit och straight cis-man, då är det som om filmen i sig blir till en slags folkomröstning. En omröstning om huruvida det alls är möjligt att göra den typen av film. Vi såg det i somras när Wonder Woman äntligen fick en egen biopremiär och vi har sett det nu igen, när Marvel rullar ut sin senaste - Black Panther.

Glädjande nog så verkar det dock som om alla farhågor kommit på skam. Såväl Wonder Woman som Black Panther har varit otvivelaktiga framgångar, inte bara bland en kritikerkår som med tiden kommit att bli allt mer mätt på kostymerade hjältar utan även bland den breda publiken. Black Panther lär till och med vara en av de mest förhandsbokade filmerna hitills i USA.  Egentligen borde inte det här vara någon stor överraskning. Visserligen finns det gott om högljudda röster runt om på nätet av förvuxna mansbebisar som ser varje färgad huvudperson - eller kvinnlig för den delen - som led i någon slags folkmord som bara existerar i deras febriga hjärnor. Så vana är dessa personer vid att få vara den absolut självklara normen att minsta lilla skifte för dem framstår som ett existentiellt hot. Men det är inte bara de som läser serier eller diggar science fiction. Och oavsett vad de själva tror så tillhör inte dessa genrer dem. De tillhör alla och det hög tid att även den som inte ser ut som jag får hjältar att spegla sig i.

Black Panther var inte en serie som gick i min barndoms svenska Marvel-tidningar. (Varför kan vi bara spekulera i.) Figuren introducerades ursprungligen som en bifigur i ett avsnitt av Fantastiska Fyran 1966 och det är en händelse som ser ut som en tanke att det var på hösten samma år som det militanta Black Panther Party grundades. De två händelserna har förstås egentligen inget att göra och partiets föregångare hade redan använt pantern som symbol långt tidigare. Dock går det ju inte att komma ifrån laddningen i namnet. Figuren var också Marvels första egentliga superhjälte av afrikansk härkomst och karaktärens symboliska sprängkraft består. Det är inte en slump att förlaget plockat in författaren, essäisten och journalisten Ta-Nahasi Coats, en av USAs just nu skarpaste tänkare kring ämnen som svart identitet och kultur, att skriva manus till serien 1996. Lika skarpa var de när de valde Ryan Coogler, regissören bakom bland annat Creed, ta sig an filmversionen, för Coogler brinner verkligen för att berätta något med materialet.

T'Challa (Chadwick Boseman) är nybliven kung över det afrikanska riket Wakanda. (Hans far dog Captain America: Civil War). Wakanda är ett isolerat litet land, slutet och avskiljt från en omvärld som tror att nationen är ett stereotypiskt fattigt och eländigt u-land. Men där tar de fel. Vi är vana vid att hjälten har en hemlig identitet i de här historierna. I Black Panther har hela landet en hemlig identitet. För Wakanda är i själva verket ett rikt, högteknologiskt utopia där traditionell kultur och afro-futurism går hand i hand. en av filmens verkliga behållningar ligger i den visuella fantasi och frenesi med vilken denna oväntade och kittlande värld presenteras för oss. Det var länge sedan ett världsbygge på film hade den inverkan på mig.

Kungen har återvänt.

Med posten som kung över Wakanda kommer också titeln som Den Svarta Pantern och de krafter som kommer med den.  Kungen av Wakanda är nämligen väldigt hands on - lite som om James Bond också var monark över Storbritannien.Filmens kröningssekvens sätter till och med Lejonkungen i skamvrån med sina rituella strider och droginducerade besök till förfädernas land. (Även en obstinat republikan som jag kanske hade kunnat bli lite mer positivt inställd till kungahuset om Estelle hade varit tvungen att slåss i ett vattenfall på liv och död för sin rätt till tronen. Fast kanske ändå inte.) Snart nog måste dock T'Challa sätta sina krafter på prov när han blir utmanad av en kusin, Erik Killmonger (Micheal B. Jordan) som lämnats att växa upp i ett amerikanskt ghetto och nu är ute efter revansch. Jordan gestaltar denna man med sår djupt in i själen på ett väldigt övertygande sätt. Så ska en skurk göras.

Och det är här, i konflikten mellan de två, som filmen verkligen vinner över mig. Till skillnad från så mycket annan actionfilm där handlingen alltid kretsar kring jakten på en eller annan McGuffin blir Black Panther något annat - ett familjedrama med djupa ideologiska implikationer. Är det verkligen rätt, frågar sig Jordans karaktär, att ett land som Wakanda ska stänga sig ute från omvälden, gömma sig och inte dela med sig av all sin rikedom och allt vad de kan? Där har han en poäng. Att han sedan är beredd att gå över lik och vill lägga världen under sina fötter för att kunna rädda den, där blir det lite grumligare om vi säger så. Men filmen lyfter ändå intressanta och nog så relevanta frågeställningar om vår värld av idag. Det är det minsann inte varje superhjälterulle som gör.

Att Black Panther dessutom är tekniskt mycket välgjord och utmärkt rytmisk äventyrsfilm med sekvenser som faktiskt känns unika och som om inte det vore nog bjuder på en hel rad av starka, mångbottnade och supercoola kvinnoroller (spelade bland annat av Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Angela Bassett och Letitia Wright) gör bara det hela ännu bättre. Överhuvudtaget känns Black Panther som en ovanligt lyckad ensemblefilm där T'Challa själv nästan är den blekaste karaktären, även om Boseman ger honom en värdighet och självklarhet som ändå gör honom till filmens moraliska mittpunkt. Hans fumliga söta kärlek till Nyong'os agent Nakia är ett bedårande inslag och tar upp precis lagom plats i berättelsen.

Nakia (Nyong'o) och T'Challa (Boseman).

Säkert går det att höja vissa frågetecken. Hur det än ser ut så är det förstås en amerikansk fantasi om Afrika det här och hur balla stridnoshörningar och flitskalliga krigarkvinnor med högteknologiska spjut än är antar jag att det inte går att komma ifrån ett visst mått av exotifierande här. Men det får i så fall någon med betydligt mer tolkningsföreträde än jag göra något på. Jag är mest fascinerad och vad jag har kunnat se är jag inte ensam om den saken.