Lady Bird

Lady Bird McPherson går sista året på gymnasiet i en katolsk privatskola i Sacramento, Kalifornien och hon längtar, trängtar, längtar bort. Helst till New York. På pappret heter hon Christine men det är ju lite tråkigt och intetsägande. Lady Bird är den sortens tjej som tar sig ett eget namn och färgar håret rosa. Hon är en teaterapa och ibland lite för klyftig för sitt eget bästa. Hon är ständigt i luven på sin mamma. Hon är huvudpersonen i filmen som bär hennes namn, Greta Gerwigs solodebut som regissör. En film som är så nära perfekt som det bara går att komma.

Uppväxtskildringar är inte min favoritgenre. Om jag ska vara fullständigt ärlig så brukar jag nog tycka att tonåringar är ganska tråkiga vanligtvis. Det tyckte jag redan när jag själv var i den åldern eftersom jag redan då hade typ en fyrtioårings själ som först nu min kropp har vuxit ikapp. Men Lady Bird lyckas sopa undan alla eventuella reservationer jag har och fångar mitt intresse från början till slut.

Jag vet att Gerwig själv har slagit ifrån sig etiketten självbiografisk för att beskriva filmen och jag förstår precis varför. Det finns något nästan underkännande av konstnärens kreativitet i att vilja läsa det vi får se som bara hämtat från det självupplevda. Visst, Lady Bird utspelar sig 2002-03 när Gerwig själv var i samma ålder och ja, hon är också från Sacramento men det betyder inte att regissör och protagonist är densamma. Naturligtvis inte. Så fungerar inte konst. Men vad filmen har och som gör den så fantastisk är en specificitet och detaljrikedom som ger dramat en känsla av att vara levt i. Allt är helt autentiskt men det betyder inte att det är på riktigt. Det är tvärtom ett bevis på Gerwigs enormt säkra handlag både som manusförfattare och regissör. Det hade varit mycket lätt för filmen att bli en på alla sätt typisk quirky amerikansk idie av det slag som vi känner så väl ingen. Och det är inte det att filmen saknar arvsanlag från den traditionen men Gerwig gör det omisskännligt till något eget. Det är till exempel ingen slump att det är just Sondheims Merrily We Roll Along, en musikal om besvikelsen i att bli vuxen, som Lady Bird medverkar i. Inte heller att det är Zinns A People's History of the United States som hennes pretentiöse pojkvän sitter och läser när han ska vara svår. Det finns hur mycket som helst av sådana detaljer i filmen och jag äter upp det med en sked.

Dotter och mor.

I centrum för allt står relationen mellan Lady Bird, som spelas av Saoirse Ronan och hennes mamma Marion spelad av Laurie Metcalf. Båda är fullständigt underbara i sina respektive roller. Dynamiken mellan mor och dotter är besvärlig för att säga det milt. De bara kan inte låta bli att tjafsa och bråka med varandra precis hela tiden. Och båda vet precis vilka knappar de ska trycka på för att verkligen såra varandra. Det är inte bara så enkelt heller att filmen tydligt tar ställning för antingen den ena eller den andra. De kan båda vara ganska grymma. Ändå finns det en kärlek där som inte går att undgå.

Det finns också ett klassperspektiv här som ständigt gör sig påmint. Lady Bird kommer inte från någon välbärgad familj, till skillnad från de flesta andra ungarna på skolan. Hon kommer "från fel sida järnvägsspåren" som hon själv säger, skämtsamt ja men också med ett allvar i botten. Och det är definitivt en av de saker som sårar hennes mamma. För det är en uppoffring för familjen att låta Lady Bird gå på den där skolan, samtidigt som känslan alltid finns där att inget någonsin är nog. Det blir en cirkel av otacksamhet, av bittert motstånd, av dåligt samvete. Av skam över den egna klasstillhörigheten, av en längtan bort som är oundviklig men samtidigt alltid har något av ett svek över sig.

Lady Bird (Ronan) och Julie (Feldstein).

Vid sidan av Ronan och Metcalf är filmen full av strålande små biroller, fler än vad jag förmår räkna upp här men låt mig i alla fall nämna Beanie Feldstein som Lady Birds kompis Julie, Lois Smith som en av nunnorna på skolan och Tracy Letts som hennes hårt prövade men stoiske far. Det finns som sagt betydligt fler och Gerwig lyckas med små medel göra dem alla till fullödiga karaktärer där små, små glimtar räcker för att ge oss känslan av att de alla bär på sina egna historier.

Bland det starkaste med filmen är att Gerwig låter oss möta huvudpersonen med alla hennes fel och brister utan att se ned på henne, utan att moralisera men också utan att egentligen sentimentalisera. Hon är som många tonåringar allt för besatt av sig själv för att för det mesta riktigt kunna ta in vad som sker runt omkring henne men hon är också omtänksam och har ett gott hjärta. Hon för tankarna till en replik från filmen Frances Ha, som Gerwig skrev tillsammans med Noah Baumbach och där hon spelade en något äldre men också vilsen kvinna: "Jag är inte en riktig person ännu." Det samma gäller Lady Bird. Men det ska nog bli människa av henne också.