Jag begriper verkligen inte där här med smörgåstårta. Fru Otterberg älskar det men även om jag kan äta det så närmar jag mig den alltid motvilligt och varje tillställning där den serveras är något av en besvikelse. Det är för det mesta kladdigt, stabbigt och jolmigt. Framförallt har jag svårt att förstå hur den kan uppfattas som lyxig och festlig. Smörgåstårtan är en produkt av den svenska efterkrigstiden, en lycka över diverse ransoneringars upphävande som verkar ha slagit över i en tillfällig psykos som sedan av någon anledning hållit i sig. Själva smakprofilen i smörgåstårtan, dess bisarra mix av majonnäs, ost, leverpastej och skaldjur, är som en atavism, en kvarleva av en äldre matkultur där vad som är gott fått sitta i baksätet efter som nöden hela tiden väntar bakom stugknuten. Ändå lever den och frodas.
På så vis är väl smörgåstårtan ändå en symbol för i alla fall en aspekt av en svensk folksjäl. Så det är inte svårt att se varför Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har känt sig dragna till att berätta den sanna historien om tillverkandet av "världens längsta smörgåstårta" i Köping på åttiotalet under ledning av den alkoholiserade och misslyckade entreprenören Hasse P. De gjorde det i bokform redan för några år sedan och nu använder de den igen som språngbräda in i långfilmsformatet med Mikael Persbrandt och ett lösgarnityr i rollen som Hasse. När Köping utses till Sveriges tråkigaste stad i Jan Guillous Rekord-magazinet drar Hasse igång sitt absurda projekt, samtidigt som han kämpar för att hålla sig själv nykter. På något sätt lyckas han övertala ett lokalt kondis att ställa upp med bakandet. Nu måste Hasse P. bara lyckas sälja lite biljetter också - till ett event som ingen annan än han själv verkar tro på.
Det är också en typisk Filip-och-Fredrik-historia i just detta att den handlar om udda och marginaliserade existenser, personer som trillat utanför, som inte kanske passar in i samhällets normer och fyrkantiga boxar, som drömmer drömmar och tänker tankar som, om de inte går helt på tvärs, åtminstone ligger precis vid sidan av det som de flesta gör. Det är samma ethos som drev duon genom sådant som 100 höjdare, Får vi följa med och flera andra TV-produktioner - en syn på världen där allt kan bli en historia. Det har funnits tillfällen då jag skruvat mig en smula inför deras sökanden. Det har inte alltid varit lyckat och det finns tillfällen då det slagit över i någon slags freakshow eller då distansen mellan parets egna ironiska position och den verklighet de önskat skildra gett en lite bitter eftersmak. Tonträffen har inte alltid varit perfekt. Ändå har jag allt mer kommit att förstå att det finns ett allvar i ambitionen och faktiskt i botten en grundläggande, äkta kärlek till dessa vindpinade existenser som exempelvis Hasse P. Eller för den delen en helt vanlig enkel innehavare av ett kondis som Åsa, inte någon särskild alls men även hon med sin egen historia och drömmar, väldigt kärleksfullt gestaltad av Agnes Lindström Bolmgren.
I Tårtgeneralen finns heller inget av den där distansen. I stället blir berättelsen djupt personlig och självbiografisk genom en sidohistoria där den unge Filip Hammar och hans far Lars Hammar (spelad av Jens Ohlin), som också är något av en udda fågel i den lilla svenska småstaden. För alla som lyssnat på Filip och Fredriks podcast är pappa Lars en ständigt återkommande och välkänd karaktär, en frankofil oförlöst drömmare och historieberättare fast i en lärares taniga gestalt. Överhuvudtaget är filmen ett långt och varmt kärleksbrev från Filip Hammar till sin egen barndom och uppväxtort. Det är en sorts nästan överdådig och snudd på privat skildring - ytterligare förstärkt av att Hammar själv figurerar som filmens berättarröst. Men just i detta personliga blir den på något märkligt vis också allmängiltig.
Agnes Lindström Bolmgren som Åsa, hon som faktiskt gör själva bakandet. |
Ursprungligen var tanken tydligen att Robert Gustavsson skulle ha spelat huvudrollen i filmen men han hoppade av efter oenighet om manuset. I backspegeln tror jag det var tur. Det hade förmodligen blivit en ganska annorlunda film. Det går inte att komma ifrån att Persbrandt i sin publika persona bär med sig något betydligt mörkare och mer sargat som verkar i karaktärens fördel. Hasse P. är väl kanske inte riktigt lika trasig som t.ex. Persbrandts roll i Mig äger ingen men nog finns det beröringspunkter. Och den svärtan är en viktig komponent. Faran med en film som den här hade varit att låta den bli till en ren käck solskenshistoria, men det blir det inte. Det finns hela tiden ett vemod och en tragik i bakgrunden som påminner oss om att vilka segrar som än vinns är de bara tillfälliga. Vid sidan om Hasse själv är filmen full av krumeluriga skisser till bifigurer. De är kanske inte djuplodat skildrade men bärs fram med en stor värdighet såväl av veteraner som Helena Bergström och Tomas von Brömssen som mer lokala förmågor och i vissa fall rent av personer som spelar sig själva.
Tårtgeneralen är väl inte en perfekt film precis. Det märks att fiktionsformatet inte är helt bekvämt för regissörerna som inte kan låta bli att låta även dokumentära bitar glida in i helheten. Alla scener kanske inte riktigt passar in. Det skaver här och var. Men vet ni - det gör ingenting. Hellre det än en film som bara följer en förutbestämd mall. Och det är faktiskt skönt med en svensk film, riktad till en bred publik, som vågar ta ut svängarna lite. Som sitt ämne kanske Tårtgeneralen inte riktigt passar in. Det är som det ska vara. Dessutom lyckas den hitta precis rätt balans mellan det syrliga och det söta. Det är bra. Jag föredrar den alla gånger framför smörgåstårta.
Verklighetens Hasse med en jättelång leverpastej. (Förklaras i filmen.) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar