Phantom Thread

Han har sett sina bästa dagar, det manliga geniet. Eller åtminstone kulten av honom. Helt nere för räkning kommer han troligtvis aldrig att bli. Men han framstår så här i den nya dagens bleka ljus som en betydligt mer löjlig figur än vad han gjort tidigare. För all del, det löjliga har väl alltid funnits där sida vid sida med det demoniska. Tänk bara på Ingmar Bergman och hans dåliga mage. För all hans makt som han utövade över den svenska kulturvärlden var han också med jämna mellanrum en bräcklig och högst ömklig figur. Det är svårt att inte tänka på detta när jag ser Paul Thomas Andersons Phantom Thread.

Här är det stora geniet en modeskapare i 1950-talets London. Han spelas av Daniel Day-Lewis och har det lika fantastiska som vansinniga namnet Reynolds Woodcock. Han bor i ett förtjusande pampigt hus i staden tillsammans med sin syster Cyril (Leslie Manville), som verkar vara den som sköter affärssidan av verksamheten. Huset rymmer även syateljén med personal. The House of Woodcock är både hans företag och hans konkreta fysiska hus. Här skapar Reynolds de mest fantastiska kollektioner och även specialbeställda kläder till societet och kungahus från hela världen vilka söker upp honom i hopp om något fabulöst. När en belgisk prinsessa kommer till honom för en bröllopsklänning lovar han henne att han ska ge henne något som ska få henne känna att det är den enda bröllopsklänningen i hela världen. Hon tror honom och det gör vi med. Han är i sanning ett geni och som sådant är han naturligtvis också plågad av osäkerheter, nojor och tvångstankar.

Vi förstår också snart att Woodcock har för vana att ta in unga modeller som han gör till sina musor/älskarinnor. Att han har dem boende hos sig tills han tröttnar och sparkar ut dem. Något som han för det mesta ämnar över till sin syster, med vilken han tycks ha någon slags känslomässigt incestuöst band, allt medan han själv åker ut till sitt lantställe och vilar upp sig.

Så träffar han Alma (Vicky Krieps), en servitris på hotellet han övernattar vid. Han dras till henne omedelbart och hon till honom. Redan första dejten passar han på att ta hennes mått, vilket väl i hans värld är något ännu intimare än samlag. Så verkar det som om cykeln ska börja om på nytt. Men Reynolds bedrar sig. Alma har inga planer på att bara bli en i raden av slit-och-släng-flickor i Woodcocks väg. Mer än så bör jag nog inte avslöja om själva handlingen.

Det finns mycket här som inte är vad det vid första anblicken ser ut att vara. På ytan förefaller Phantom Thread vara i första hand en överdådig pralin till kostymdrama, ett Downton Abbey i modemiljö. För såväl scenografi som kostymer är naturligtvis delikata och gestaltade med en omsorgsfullhet som bitvis är närmast kvävande. Reynolds Woodcocks pedantiska perfektionism liksom smittar av sig på allt omkring honom. Det här är ett magnifikt världsbygge, ett dockskåp att försvinna i och kanske aldrig ta sig ur. Och det är här vi börjar ana något annat. För bakom den här välordnade och propra fasaden lurar något annat. Där finns något närmast gotiskt eller skräckromantiskt. Dramat rymmer element av såväl psykologisk thriller som perverst mörk komedi. Anderson har själv angivit Hitchcocks melodram Rebecca från 1940 som sin främsta influens. Först låter det oväntat, men när du ser likheterna kan du inte bortse från dem.

Leslie Manville som Cyril.

Daniel Day-Lewis har sagt att det här kommer bli hans sista filmroll. Om så vore är det en intressant gestaltning att avsluta med. Inte hans mest bombastiska, Woodcock är snarare ganska återhållsam och stilla, även om Day-Lewis låter oss ständigt ana vulkanen som kokar under ytan. Han får dock sin match av kvinnoporträtten. Leslie Manville gör en fantastiskt fin version av den klassiska typen "bitter gammal ungmö" och ger sin Cyril både patos och en känsla av farlighet. Bäst tycker jag ändå om Krieps som Alma. Hon gör så oerhört mycket med så oerhört lite och blir bara mer och mer imposant allt eftersom att filmen fortgår. Samtidigt förblir Alma något av ett mysterium. Vi vet inget om hennes bakgrund alls. (Krieps själv kommer från Luxemburg och hennes udda accent blir som en del av mysteriet.)

Phantom Thread är överdådig och mastig, minst sagt. Som publik har du bara att följa med på filmens villkor, något annat alternativ erbjudes icke. Som så ofta är fallet med Paul Thomas Anderson finns hela tiden misstanken där att regissören är flera, flera steg före dig hela tiden. Det är den sortens film som du inte bara ser, du ser om den. Allt det här är sådant som brukar tilltala mig men ändå måste jag erkänna att här har jag svårare att hitta in i labyrinten även om filmen på ett ytligt plan förefaller vara mer lättillgänglig än t.ex. The Master - som för mig fortfarande är den sena Andersons bästa film.

Samtidigt misstänker jag också att filmen kommer leva kvar hos mig länge. Inte minst för dess absurda humors skull. För när allt skräckel och all hitcockiana sjunkit undan är det ändå just det humoristiska som rörde vid mig starkast. Det är en underström genom hela verket men så diskret underskruvad att jag tror det går många förbi.Anderson vet precis hur han ska finna det komiska i pinsamma tystnader, manlig ömklighet och ljudet av att bre rostat bröd allt för högljutt om morgnarna. Så ja, för mig är det ändå komedi i första hand.  Det manliga geniet heter Woodcock för fasen.