How I Met Your Mother - Säsong nio

Det finns TV-serier som är stora, massivt hypade snackisar. Serier som från första stund då de börjar sändas omges av en patina av respektabitlitet och klass. Det är den sortens serier som får tyckare och kritiker att tala om dessa dagar som en ny gyllene era för TV-mediet. Sedan finns det serier som på något sätt smyger under radarn. Som inte nödvändigtvis uppmärksammas på samma sätt. Som kanske inte blir omedelbara supersuccéer men som ångar på i bakgrunden och som med tiden vinner en allt större åskådarskara. En sådan serie - tänker jag mig - är sitcomen "How I Met Your Mother".

Åtminstone har det varit så för mig. Jag har inte följt serien under de nio år som den gått även om jag naturligtvis varit medveten om den och sett ett avsnitt här och där. Nu inför att den sista säsongen skulle gå av stapeln har dock jag och fru Otterberg haft som projekt att titta ikapp serien.

Och det är jag glad att vi gjorde. "How I Met Your Mother" är inte bara en väldigt rolig komediserie utan även berättarteknisk övning på hög nivå som skulle kunna få Gerard Genette att gå i spinn. Sitcom är en svår genre. Det finns så mycket rent och skärt strunt, generiskt, förutsägbart och när det gäller amerikanska serier ofta allt för sentimentalt. Så jag har mina krav ganska högt ställda. Det krävs en särskild sorts begåvning för att lyfta formen utöver det vanliga. Det visar upphovsmakarna till "How I Met...", Carter Bays och Craig Thomas, att de har. Seriens centrala koncept - att huvudpersonen Ted berättar för sina barn om hur han träffade deras mor föreföll mig från början som att måla in sig i ett hörn. Skulle det verkligen gå att hålla den gimmicken levande genom alla dessa säsonger och avsnitt?

På ett ganska finurligt vis lyckades faktiskt Bays och Thomas göra det. Nästan omärkligt byggs faktiskt spänningen och insatserna upp allt eftersom serien fortgår. Det beror naturligtvis i mångt och mycket på att ju mer vi får av serien ju mer förtjusta blir vi i karaktärerna. Så ska det ju vara. Det som fick alla de där miljonerna av tittare att slaviskt följa "Vänner" var att serien fick oss att känna oss som den sjunde deltagaren vid alla de där fikastunderna på Central Perk. Och samma sak med "Seinfeldt" skulle jag påstå, även om stämningen i det kompisgänget var en annan, mindre hjärtlig. Jag antar att "How I Met My Mother" placerar sig någonstans mitt emellan de två exemplen. Det är absolut inte samma slags melodramatiska såpa som "Vänner" men inte heller i närheten av de mörker som är kärnan i "Seinfeldt".

Skådespelarna är extremt samspelta. Till dem läggs också denna sista säsong Cristin Milioti i rollen som titelns moder, en svår roll som hon dock lyckas leva upp till. Han passar väl in i den väloljade ensemblen. Flera av dem, Neil Patrick Harris, Jason Segel, Alyson Hannigan, är stjärnor i sin egen rätt men ingen av dem tar någonsin överhanden. Harris Barney är utan tvekan den mest skruvade karaktären. Det är ett bevis på Harris handlag med karaktären att han trots figurens överdrivna drag som ibland för honom att likna en tecknad figur ändå ankrar gestaltningen i en känslomässig uppriktigthet. Det borde nästan inte fungera, men det gör det.

Alyson Hannigan, Jason Segal, Josh Radnor, Cobie Smulders och Neil Patrick Harris.

Seriens nionde och sista säsong utspelar sig, med undantag för en del fram och tillbakablickar av det slag som författarna hela tiden ägnat sig åt, under en enda helg. Det borde inte heller fungera. Men det gör det. Och inte nog med det - lösa trådar knyts samman, vi får återse en mängd bifigurer från seriens gång, vi får många känslomässiga avslut, utan att det känns långsökt eller krystat. Många sitcoms går verkligen på tomgång när de kommer upp i de senare säsongerna. Men "How I Met Your Mother" tappar aldrig fart. Den sista säsongen är minst lika rolig som de tidigare och upphovsmännen lyckas verkligen mjölka sina "running gags" för allt vad de är värda. Samtidigt når serien också en nivå av bitterljuv melankoli som för mig har precis rätt tonträff.

Jag har förstått från vad jag läst online att somliga fans inte uppskattade hur det sista avsnittet slutade. Ja, en hel del av dem verkar rent ut ha hatat det. Utan att avslöja exakt vad som sker kommer en överraskande tvist precis i slutet och det är den som dessa fans reagerat mot. Personligen anser jag att de har helt fel. Det var exakt så serien borde sluta och för min del hade jag redan anat att det var dit Bays och Thomas styrde sin berättelse. Med tanke på hur svårt det ofta visar sig att vara när en långkörare ska landa är "How I Met Your Mother" ett exempel på hur det kan göras. Och det är uppenbart att det är ett slut som funnits med i planeringen ända från början. Jag är mycket nöjd.

Room 237

Stanley Kubrick är en av mina absoluta favoritregissörer. Hans filmer kan jag återkomma till om och om igen. De lämnar mig alltid med känslan av att det finns något kvar att upptäcka i dem. Känslan av att hur väl jag än känner dem kommer jag aldrig att bli färdig med dem. Så är det med stor konst oavsett dess form eller genre. De blir till vad somliga pretentiöst sinnade brukar dubba "valfrändskaper". De blir till medvandrare på livets stig och när vi återser dem tycks de oss annorlunda, kanske just därför att vi själva är annorlunda. Allt det här kanske låter lite väl högtravande för att handla om "The Shining" (1980), en skräckfilm baserad på Stephen Kings tredje roman. Men som de flesta som sett filmen vet - Kubricks "The Shining" är så mycket mer än bara en enkel genreövning. Det är en film som bjuder in till att ses om och om och grubbla över. Filmen inte bara slutar i en labyrint, den är i sig själv en slags labyrint och det är lätt att som uttolkare gå vilse där inne.

Detta för oss till "Room 237", vilken är en film som jag längtat efter att få se ända sedan jag först hörde talas om den häromåret. Nu har jag äntligen haft chansen. Det hela är en dokumentär där regissören Rodney Ascher intervjuar amatörkritiker och hobbyforskare som alla har mer eller mindre fantasifulla teorier om vad "The Shining" egentligen handlar om. För en av dem är berättelsen en allegori över de vitas folkmord på de amerikanska indianerna. För annan handlar den egentligen om förintelsen. Enligt någon har Kubrick fyllt filmen med ledtrådar till hur han fejkade filmerna från månlandningen. Och listan kan fortsätta.

Ascher låter oss ta del av dessa människors tankar, tolkningar, idéer och teorier men låter personerna själva förbli ansiktslösa. Vi hör deras röster berätta men bilderna i filmen är hämtade i första hand från själva "The Shining", i andra hand från andra Kubrick-filmer och i tredje hand från andra källor. Det är ett mycket lämpligt grepp för en film som handlar om att förstå och tolka just bilder. Effekten blir i det närmaste hypnotisk. Bildmontage och musikläggning är utsökt utförda. Allt eftersom "Room 237" fortgår dras vi djupare och djupare in i huvudpersonernas konspiratoriska läsningar. De flesta av dem har som metod att leta igenom filmsekvenser, om och om, ruta för ruta, på jakt efter detaljer som ingen tidigare lagt märke till.

Särskild vikt läggs vid alla former av kontinuitetsfel som går att finna i "The Shining". I en scen t.ex. där Jack Torrence (J. Nicholson) talar med sin hustru (Shelly Duvall) medan han sitter bakom sin skrivmaskin finns en stol synlig i bakgrunden. I scenen klipps till en närbild på Duvall och sedan, klipp tillbaka till Nicholson - och nu är stolen i bakgrunden borta! På den sortens rykande pistol kan långtgående tolkningar spinnas. De olika teoretikerna kan måhända inte enas exakt om vad det där symboliserar men en sak är de helt överens om. Det måste betyda något. Om det finns en gemensam linje i alla dessa teorier så är det just en ovilja att tänka tanken att något överhuvudtaget i en Kubrick-film skulle kunna vara slumpartad. Om en konservburk på en hylla är vriden trekvartsvarv i relation till alla andra burkar i bilden måste det vara för att regissören haft en mening med just detta.

Kubrick och Nicholson under inspelningen av "The Shining".

Och visst, Kubricks rykte inbjuder ju till ett sådant perspektiv. Han är verkligen en autörernas autör. Han var verkligen minutiöst investerad i alla aspekter av sina filmer, ner på mikronivå. Han utformade till och med filmernas affischer. Hans inspelningar var veritabla krigskampanjer som alltid drog över tiden. Han tog om scener hur många gånger som helst. Han kunde vara ytterst manipulativ mot sina medarbetare. Men var och en som själv någonsin ägnat sig åt konstnärlig utövning (särskilt av den sort som film och teater är, som bygger på samarbete mellan mer än en kreatör) vet så finns det faktiskt sådant som slump, som lyckliga olyckor, sådant som ingen hade kunnat räkna ut i förväg men som ändå uppstår i stundens magiska sammankomst.

Det betyder inte att alla tolkningar i filmen är hämtade direkt från dårhuset. Det finns luckor i narrativet som leder åskådaren mot läsningar bortom det uppenbara. Tanken om en undertext av våld, krig och folkmord bortom det rent domestika dramat till exempel, bilden av The Overlook Hotel som en symbol för Förenta Staternas nationsbygge, inget av det förefaller mig allt för långsökt. Faktum är att mycket av det finns med redan i Kings originalroman. Och redogörelserna för hur scenografin av hotellet är full av logiska luckor, dörrar som inte leder någonstans och fönster som omöjligen kan finnas där vi ser dem förefaller mig som helt riktiga, ett sätt för regissören att skapa ett rum som gör oss i publiken osäkra på vad det är vi egentligen tittar på. De flesta av tolkningarna når dock inte till det intersubjektiva.

Själva akten att tolka, den hermeneutiska processen, är det som "Room 237" ställer ifråga. För en person som jag är det naturligtvis en central frågeställning. När vi ser en film vad är det då vi ser? Bilderna som regissören skapat eller de som vi själva bär med oss i våra tankar? Är upplevelsen styrd av vad vi får givet till oss eller vad vi redan bär med oss? Förmodligen lite av båda. Det viktiga med de stora konstverken är dock att ingen tolkning någonsin kan vara den slutgiltiga, processen kommer alltid att fortsätta. Kubricks filmer förtjänar absolut att räknas dit.

X-men: Days of Future Past

Precis så här vill jag att en "X-men"-film ska vara. Jag erkänner gärna att den fick mig att nörda ut. Adrenalinfylld, rolig, med en historia som plöjer fram obönhörligt mot ett väl uttänkt klimax. Den vet att verkligen spela på sin egen mytologi. Men framför allt en film som sätter karaktärerna och samspelet mellan dem i första rummet - som låter dramat mellan dem vara det som driver handlingen och vara det som står på spel. Så var det i de första två X-menfilmerna från 2000 och 2003, så var det även i "X-men: First Class" från 2011. Det är med glädje jag kan konstatera att "Days of Future Past" ansluter till denna illustra skara.

"Days of Future Past" är titeln på en klassisk berättelse ur serietidningen "X-men" från tidigt 80-tal. Den är författad av Chris Claremont. Claremont var under 80- och 90-talen den främste författaren av mutantserier för Marvel. Serien må vara skapad av Stan Lee men utan Claremont hade den inte varit den framgång som den blev. Flera av filmerna om X-männen har varit direkt eller indirekt hämtade från Claremonts seriemanus och trots allt detta har han aldrig figurerat i några för- eller eftertexter. De amerikanska serieförlagen har dessvärre aldrig varit kända för sin rättvisa gentemot upphovsmakare. Nå, i serien reser karaktären Kitty Pride (den karaktär som i filmerna spelas av Ellen Page) tillbaka i tiden till sitt eget yngre jag från en framtid när mutanterna har blivit besegrade i ett folkmordskrig av gigantiska robotar som kallas för Sentinelerna. Nu måste hon och de andra mutanterna förhindra att denna mörka framtid blir verklighet.

Den här historien tar Bryan Singer och manusförfattaren Simon Kinberg fasta på och gör till sin egen i filmen. Lockelsen med att göra just den här berättelsen är att den ger filmmakarna en möjlighet att kombinera den ursprungliga ensemblen med aktörerna från "First Class". Det är verkligen en häpnadsväckande rollista.Vi börjar i framtiden (som om en räknar lite rimligen bör vara runt 2023) med mutanterna på flykt undan mördarrobotarna. Här möter vi alltså originalskådisarna från de första filmerna, P. Stewart, I. McKellen, H. Jackman, H. Berry m.fl. Precis som i serien kläcks planen att skicka någon tillbaka i tiden - i det här fallet till 1973 då Mystique (Jennifer Lawrence) mördade uppfinnaren och industrimagnaten Bolivar Trask (Peter Dinklage), robotprojektets skapare. Om den händelsen kan förhindras kommer historien att ändras. I filmen blir det Wolverine (Jackman) som skickas tillbaka - smart nog eftersom karaktären inte åldras och därmed ser likadan ut i alla tidsåldrar.

Väl anländ i sitt yngre jag på 70-talet söker Wolverine upp proffessor X i dennes tidigare inkarnation (James McAvoy) och de andra karaktärerna från "First Class" (t.ex. M. Fassbender som den yngre Magneto, Nicholas Hoult som Beast). Precis som i "First Class" blandas mutanternas upptag samman med världspolitiska händelser från verkligheten. I den filmen var det Kubakrisen, i den här slutet på Vietnamkriget och fredsförhandlingarna i Paris. Trask visar sig drivas av en dröm att förena mänskligheten för att förhindra framtida krig - genom att lyfta fram mutanterna som en gemensam fiende. Dinklage gör en perfekt filmskurk, visserligen med en stor mustasch men utan att snurra den i onödan. Hans Trask är en komplex människa vars handlingar gör honom till styckets antagonist men inte en genomond figur. Det är samma komplexitet som gör Fassbenders Magneto till en så fascinerande figur. Samspelet mellan Fassbender och McAvoy (som här får ta karaktären i riktigt mörk riktning) är minst lika bländande som i "First Class".

Problemet med en film där så många karaktärer ska vara med är naturligtvis att alla inte kan få det utrymmer som de kanske hade förtjänat. Så är t.ex. Halle Berrys Storm inte mer än en glorifierad statist och det samma gäller många andra figurer. Ändå lyckas Singer och kompani hitta en balans som gör att jag som publik inte störs av den stuntcasting som oundvikligen uppstår när en oscarsvinnande skådespelare plötsligt figurerar lite snabbt i ett bakgrundshörn. Det är liksom något en får ta.

I en tid när så mycket actionfilm är en kakafoni av bråte, oljud, snabba klipp, världar och karaktärer som känns precis så dataanimerade som de verkligen är och där hela planeten hela, hela tiden är på gränsen att sprängas i luften är "Days of Future Past" en frisk fläkt. Visst, jag kan tycka att framtidsscenerna ser lite tråkigt generiska ut och dessutom onödigt mörka - det är rent av lite svårt att se vad som faktiskt pågår ibland - men huvuddelen av filmen som utspelar sig på 70-talet är perfekt utförd. Den har en rytm och en dramaturgisk kontruktion som bygger, bygger och bygger på ett sätt som känns naturligt och medryckande. Här finns scener som faktiskt ser häpnadsväckande ut, även för en härdad och van åskådare.

Singers styrka har alltid varit att han förmår lyfta fram X-mens centrala metafor. Mutanterna och människornas skräck inför dem symboliserar all möjlig form av annorlundahet och utanförskap vi kan tänka oss. Ur det utanförskapet kan förvirring, ensamhet och sorg födas men också en stor kraft. Filmerna erbjuder inte bara en underhållande berg-och-dalbana utan även en stor portion hopp mitt i allt mörker. Så också i "Days of Future Past". Som sagt, så här ska en X-men-film vara.

Grace of Monaco

Det var länge sedan jag tyckte att Nicole Kidman var riktigt bra i någonting. Förmodligen var det senast i Noah Baumbachs "Margot at the wedding" från 2007. Det är inte det att jag tycker hon är obegåvad. Kidman har visserligen inte den största bredd som aktör men många skådespelare, även bland de verkligt stora, är igelkottar snarare än rävar så det är inte där skon klämmer. Den regissör som vet att ge henne rätt karaktär kan utan tvekan få en stor rollprestation. Jag tror snarare att problemet med Kidman är det alltför ofta förekommande bekymret att stjärnan ställer sig i vägen för skådespelaren och när det handlar om filmstjärnor finns det få med samma lyskraft som Kidman. Följdaktigen kanske det framstod som ett logiskt val att välja henne för att gestalta en av 1900-talets mest ikoniska stjärnor överhuvudtaget - Grace Kelly.

Kelly var sval, klassiskt vacker och bar sig själv med en regal självklarhet långt innan hon blev furstinna av Monaco. Som modern myt är hennes levnadsöde för många säkert oemotståndligt. Mötet mellan den gamla världens kungligheter och aristokrati och den nya med allt vad det symboliserar är för somliga en vacker saga, för andra en tragedi och för en hårdnackad republikan som undertecknad ett teaterstycke fullt av buller och bång som inte betyder alls lika mycket som dramats deltagare vill tro. Nu har berättelsen alltså blivit föremål för en biopic i regi av fransmannen Olivier Dahan som gjorde filmen om Edith Piaf för några år sedan. Den filmen var vacker men i mina ögon en ofokuserad röra. "Grace of Monaco" är lyckligtvis en något tajtare produkt.

Vi kommer in i handlingen 1963, sju år efter att Kelly lämnat skådespeleriet bakom sig och gift sig med sin furste. Vi förstår dock ganska omedelbart att hon har svårt att finna sig i sin nya roll och att hon inte är riktigt lycklig. Så när Alfred Hitchcock dyker upp (spelad av Roger Ashton-Griffiths på gränsen till parodi) och erbjuder henne en roll i hans nästa film ("Marnie") är hon ytterst frestad att acceptera. Men kan furstinnan av Monaco verkligen spela in film på lediga stunder? Dessutom kompliceras allt av att den lilla pyttestaten hotas av en av dess största politiska kriser någonsin. 1963 försökte president De Gaulle tvinga Monaco att beskatta sina medborgare för Frankrikes räkning och när hans ulitmatum inte godtogs fördes konflikten till randen av invasion.

Den politiska inramningen är intressant och ger dramats domestiska elände en relief som åtminstone ger det hela något av det gravitas som filmen strävar efter. Hur mycket av skildringen som är ren dramatisering kan jag inte bedöma, jag misstänker ju dock att krisen inte enbart löstes genom att Kelly charmade bort De Gaulle på en glittrande bal som sker här men som filmsaga fungerar det.

Allt i filmen fungerar dock inte. Den är lite för lång och lös i kanterna. Scenerna mellan Kelly och furstehusets präst Tucker (Frank Langella) är allt för utdragna och relationen mellan karaktärerna blir aldrig tydlig. Tim Roth gör ett stabilt och förvånansvärt sympatiskt porträtt av Rainier III men filmen är full av bifigurer som Maria Callas (Paz Vega), Ari Onasiss (Robert Lindsay) och många andra vilka mest behandlas som markörer och som saknar betydelse för storyn. Så har vi då Kidman. Jag önskar jag kunde säga att jag tyckte om henne i rollen men tyvärr. Dahan förlitar sig mest på att ställa henne framför kameran och förlita sig på att hennes persona på duken ska vara nog. Jag kan inte hålla med om det.

Eriks topp 5 Shakespeare-filmatiseringar

Härom veckan inföll fyrahundrafemtioårsminnet av William Shakespeares födelsedag. Själv firade jag detta genom att presentera en föreställning av min uppsättning av "Hamlet". (Det gick bara bra, tack så mycket.) Eftersom jag är en stor Shakespeareälskare - "Hamlet" var min sjätte uppsättning av en av hans pjäser - tänkte jag också uppmärksamma jubileet här på Allmänstädesbloggen. Och vad kunde då passa bättre än en lista över mina fem favoriter bland alla filmatiseringar av hans verk som jag har sett?

Märk väl - det här är alltså en lista över rena filmatiseringar av bardens pjäser. Så, ledsen Kurosawa, det blir ingen "Blodets tron" eller "Ran" här. Och det blir ingen "Lejonkungen" heller. Det får i så fall bli en annan lista. Jag har heller inte inkluderat TV-inspelningar av scenversioner, fast att det finns många väldigt bra sådana. Här har jag bara fokuserat på "riktiga" biograffilmer. Så, utan vidare krussiduller, här är listan utan någon inbördes ordning:

Romeo och Julia (1968)

Regi: Franco Zeffirelli

Det var visserligen länge sedan jag såg den här filmen nu den lever ändå starkt i mitt minne. Zeffirelli har gjort ett flertal Shakespeare-filmer genom åren och dessutom en långrad scenuppsättningar. "Romeo och Julia" är utan tvekan hans bästa. Den är ganska typisk för hans stil. Zeffirelli är inte en regissör som arbetar med små medel. Om en slog upp ordet "mustig" i en ordbok torde en bild på Signore Z möta läsaren. Ibland kan det bli för mycket och helt sluka berättelsen men när det funkar - som här - blir resultatet en värld så rik och komplex att publiken bara vill vara kvar och leva i den. Det går nära nog att känna doften av Veronas gator när filmen rullar. Det är ett konstant överdåd av färger och pantalånger.

Men det som verkligen lyfter filmen är skådespelarna som gestaltar kärleksparet (Leonard Whiting och Olivia Hussey). Det är inte några lätta roller. Men här klickar det på riktigt. Imponerande med tanke på att båda aktörerna var så pass unga. Inte minst Hussey är fantastisk. Hon var bara 15 år när hon gjorde rollen. Vanligtvis brukar skådespelarna som gör dem få vara betydligt äldre men ju yngre karaktärerna är dess bättre fungerar faktiskt berättelsen. Romeo och Julias kärlek är ju inte den mogna själarnas möte utan just ungdomens första heta och irrationella förälskelse.

Somliga kanske hellre skulle vilja lyfta fram Baz Luhrmanns "Romeo+Juliet" från 1996 med Leo DiCaprio och Clare Danes. Personligen har jag dock väldigt svårt för Luhrmanns maniska ADHD-regi och det galna överspel som han alltid lockar fram ur sina aktörer. Och då är nog ändå R+J australiensarens bästa film. Det finns massvis av visuellt godis att hämta. Själv fördrar jag ändå Zeffirellis version.

Mycket väsen för ingenting (1993)

Regi: Kenneth Branagh

Den här filmen har jag skrivit om förut. Och det här blir säkert inte sista gången heller. Få filmer betyder så mycket för mig personligen som den här. Det var här min kärleksaffär med Shakespeares dramatik började. Jag har själv gett mig på att regissera pjäsen två gånger och håller den för en av författarens bästa komedier. (En version blev mindre lyckad och en blev riktigt bra.) Den livsglädje och laddning av påtaglig erotik som genomsyrar den här filmens värld är verkligen smittande. Den frustande förtextsekvensen kan vara bland de mest lyckade någonsin. Patrick Doyles filmmusik är så vacker så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ensemblen med sin blandning mellan klassiskt skolade brittiska scenskådisar och Hollywoodstjärnor blir verkligen till en helhet på något mirakulöst vis.

Branagh har gjort ett gäng Shakespeare-filmer vid det här laget. Somliga har varit mindre lyckade även om de alla något som gör dem fascinerade. I "Mycket väsen för ingenting" kommer alla elementen samman helt perfekt. Filmen är den på listan som är mest teatral, nästan som en avfotograferad utomhusuppsättning. Men det gör mig ingenting. Somliga kanske upplever vissa scener som lite väl breda i sin komik men för mig fungerar det. Även Michael Keatons hysteriska Dogberry.

Av alla filmer på den här listan är detta den jag sett flest gånger. Det kan faktiskt vara den film jag sett flest gånger på bio överhuvudtaget. Och jag fortsätter att återkomma till den. Jag antar att det säger något.

Macbeth (1971)

Regi: Roman Polanski

Branagh och Zeffirelli må vara gamla Shakespeare-rävar från scenen. Det kan en inte säga om Polanski. Men hans "Macbeth" från -71 är en mörk pärla och faktiskt en av regissörens bästa verk. Det är en mulen, grå och grotesk medeltid höljd i tjock, närmast påtaglig dimma som Polanski manar fram. Det är en tajt och komprimerad version av en av Shakespeares kortaste pjäser.

Polanski gör en verkligt filmisk tolkning av dramat. Han arbetar med bildkompositioner och färgsättning för att berätta historien. Den blodröda färg som gång på gång punkterar de annars så subtila jordtonerna i färgskalan är en gestaltning av den besatthet vid blod som löper genom dramatexten. Polanskis läsning av dramat är annars främst psykologisk, det mystiska och övernaturliga blir internaliserat, fött ur Macbeths egen febriga fantasi snarare än en makt som verkar utanför honom. Karaktärernas inre liv sätts dessutom i centrum genom att styckets monologer här presenteras genom voice-over, närmast viskade fram som just rollfigurernas innersta hemliga tankar.

Häxerierna är här naturalistiskt hiskeliga, de för tankarna till Breughel och liknande konstnärer. Humorn är heller aldrig långt borta i dessa scener och just den sortens balansgång mellan skräck och komik är ju en av Polanskis främsta kännetecken. Här är det mästerligt förfärdigat.

Titus (1999)

Regi: Julie Taymor

"Titus Andronicus" är knappast en av Shakespeares bästa pjäser men den är djupt fascinerande. En av dramatikerns tidigaste verk, en hämndtragedi utan några som helst hämningar, en tidigmodern splatterfest som inte ens vet vad ordet underdrift betyder. Denna fasansfulla fest av blod, våldtäkt och tortyr gestaltas perfekt i denna anarkistiska film signerad den amerikanska avantgardregissören Julie Taymor. (Annars mest känd som regissör och dockmakare till Broadwayversionen av "The Lion King".) Taymor drar fram genom pjäsen som ett visuellt vilddjur. Varje filmruta är ett konstverk i sig, smockfull av laddad symbolik. Det är knappt att jag vågar blinka när jag ser den. Resultatet blir en bisarr blandning av högt och och lågt och referenser som sträcker sig åt alla håll och kanter. Snarare än att ha moderniserat pjäsens romarrike utspelar sig den här versionen i precis alla tider samtidigt.

Det är en omåttligt brutal film, precis som varje version av "Titus Andronicus" måste vara om en tar pjäsen på allvar. Särskilt scenerna kring Titus dotter Lavinia (Laura Fraser) är grymma. I pjäsen blir hon våldtagen, får sin tunga utskuren och sina händer avhuggna. Taymor låter det bli precis lika obehagligt som det låter. Ändå blir filmen aldrig spekulativ - den gottar sig aldrig i sina hemskheter. Taymor är allt för intelligent för att falla i den fällan.

Den skändade Lavinia.

Skådespelarna är genomgående fantastiska. Anthony Hopkins (som tydligen tycker att han inte egentligen kan spela Shakespeare) gör en av sina absolut bästa filmroller. Karaktären Tamora, göternas drottning börjar dramat som ett besegrat och förnedrat offer och slutar det som en hämnande monster. Jessica Lange gör den resan med iskall klarhet. Alan Cumming som kejsar Staurninus är rent förtjusande i sin tomhet. Och Henry Lennix ger moren Aaron en medmänsklighet som lyfter rollen.

Det blir faktiskt inte mycket bättre än så här och för den som är intresserad av sådant kan jag verkligen rekommendera att få tag i den DVD-utgåva som har kommentarspår med regissören. Sådana kommentarer är långt ifrån alltid intressanta, det är inte alla regissörer som har förmågan att tala intelligent om sina egna skapelser. Men det kan Julie Taymor - oj, oj, oj, vad hon kan.

Richard III (1995)

Regi: Richard Loncraine

Innan Ian McKellen blev den stjärna han blev idag, innan Magneto och Gandalf så att säga, var han en av Royal Shakespeare Companys verkliga trotjänare. Och den film som fick Hollywood att upptäcka honom var den här versionen av "Richard III". McKellen har själv gjort filmmanusbearbetningen, baserat på en scenuppsättning som han tidigare spelat. Berättelsen om den ondsinte Richards klättrande mot makten och hans slutgiltiga fall är här placerat i ett slags alternativt 1930-tal där Richard blir en fascist. Det är rasande verkningsfullt. Kostymer och miljöer är glamorösa och förfärande omvartannat.

McKellen spelar rollen med precis rätt slags sadistisk glädje. Det sätt som han vänder sig rakt in i kameran och talar direkt till oss i publiken gör oss alla till hans medkonspiratörer. Filmen är dessutom fylld med fantastiska birollsinsatser från aktöer som Annette Bening, Robert Downing Jr. och Jim Broadbent för att bara nämna några.

Det är en tajt och komprimerad tolkning av en pjäs som i original spretar och är lite smått komplicerad - som de historiska pjäserna tenderar att vara. Loncraines film är inte rädd för att ta sig friheter och stuva om, förenkla och förtydliga. Resultatet är en film som verkligen står på sina egna ben.