Room 237

Stanley Kubrick är en av mina absoluta favoritregissörer. Hans filmer kan jag återkomma till om och om igen. De lämnar mig alltid med känslan av att det finns något kvar att upptäcka i dem. Känslan av att hur väl jag än känner dem kommer jag aldrig att bli färdig med dem. Så är det med stor konst oavsett dess form eller genre. De blir till vad somliga pretentiöst sinnade brukar dubba "valfrändskaper". De blir till medvandrare på livets stig och när vi återser dem tycks de oss annorlunda, kanske just därför att vi själva är annorlunda. Allt det här kanske låter lite väl högtravande för att handla om "The Shining" (1980), en skräckfilm baserad på Stephen Kings tredje roman. Men som de flesta som sett filmen vet - Kubricks "The Shining" är så mycket mer än bara en enkel genreövning. Det är en film som bjuder in till att ses om och om och grubbla över. Filmen inte bara slutar i en labyrint, den är i sig själv en slags labyrint och det är lätt att som uttolkare gå vilse där inne.

Detta för oss till "Room 237", vilken är en film som jag längtat efter att få se ända sedan jag först hörde talas om den häromåret. Nu har jag äntligen haft chansen. Det hela är en dokumentär där regissören Rodney Ascher intervjuar amatörkritiker och hobbyforskare som alla har mer eller mindre fantasifulla teorier om vad "The Shining" egentligen handlar om. För en av dem är berättelsen en allegori över de vitas folkmord på de amerikanska indianerna. För annan handlar den egentligen om förintelsen. Enligt någon har Kubrick fyllt filmen med ledtrådar till hur han fejkade filmerna från månlandningen. Och listan kan fortsätta.

Ascher låter oss ta del av dessa människors tankar, tolkningar, idéer och teorier men låter personerna själva förbli ansiktslösa. Vi hör deras röster berätta men bilderna i filmen är hämtade i första hand från själva "The Shining", i andra hand från andra Kubrick-filmer och i tredje hand från andra källor. Det är ett mycket lämpligt grepp för en film som handlar om att förstå och tolka just bilder. Effekten blir i det närmaste hypnotisk. Bildmontage och musikläggning är utsökt utförda. Allt eftersom "Room 237" fortgår dras vi djupare och djupare in i huvudpersonernas konspiratoriska läsningar. De flesta av dem har som metod att leta igenom filmsekvenser, om och om, ruta för ruta, på jakt efter detaljer som ingen tidigare lagt märke till.

Särskild vikt läggs vid alla former av kontinuitetsfel som går att finna i "The Shining". I en scen t.ex. där Jack Torrence (J. Nicholson) talar med sin hustru (Shelly Duvall) medan han sitter bakom sin skrivmaskin finns en stol synlig i bakgrunden. I scenen klipps till en närbild på Duvall och sedan, klipp tillbaka till Nicholson - och nu är stolen i bakgrunden borta! På den sortens rykande pistol kan långtgående tolkningar spinnas. De olika teoretikerna kan måhända inte enas exakt om vad det där symboliserar men en sak är de helt överens om. Det måste betyda något. Om det finns en gemensam linje i alla dessa teorier så är det just en ovilja att tänka tanken att något överhuvudtaget i en Kubrick-film skulle kunna vara slumpartad. Om en konservburk på en hylla är vriden trekvartsvarv i relation till alla andra burkar i bilden måste det vara för att regissören haft en mening med just detta.

Kubrick och Nicholson under inspelningen av "The Shining".

Och visst, Kubricks rykte inbjuder ju till ett sådant perspektiv. Han är verkligen en autörernas autör. Han var verkligen minutiöst investerad i alla aspekter av sina filmer, ner på mikronivå. Han utformade till och med filmernas affischer. Hans inspelningar var veritabla krigskampanjer som alltid drog över tiden. Han tog om scener hur många gånger som helst. Han kunde vara ytterst manipulativ mot sina medarbetare. Men var och en som själv någonsin ägnat sig åt konstnärlig utövning (särskilt av den sort som film och teater är, som bygger på samarbete mellan mer än en kreatör) vet så finns det faktiskt sådant som slump, som lyckliga olyckor, sådant som ingen hade kunnat räkna ut i förväg men som ändå uppstår i stundens magiska sammankomst.

Det betyder inte att alla tolkningar i filmen är hämtade direkt från dårhuset. Det finns luckor i narrativet som leder åskådaren mot läsningar bortom det uppenbara. Tanken om en undertext av våld, krig och folkmord bortom det rent domestika dramat till exempel, bilden av The Overlook Hotel som en symbol för Förenta Staternas nationsbygge, inget av det förefaller mig allt för långsökt. Faktum är att mycket av det finns med redan i Kings originalroman. Och redogörelserna för hur scenografin av hotellet är full av logiska luckor, dörrar som inte leder någonstans och fönster som omöjligen kan finnas där vi ser dem förefaller mig som helt riktiga, ett sätt för regissören att skapa ett rum som gör oss i publiken osäkra på vad det är vi egentligen tittar på. De flesta av tolkningarna når dock inte till det intersubjektiva.

Själva akten att tolka, den hermeneutiska processen, är det som "Room 237" ställer ifråga. För en person som jag är det naturligtvis en central frågeställning. När vi ser en film vad är det då vi ser? Bilderna som regissören skapat eller de som vi själva bär med oss i våra tankar? Är upplevelsen styrd av vad vi får givet till oss eller vad vi redan bär med oss? Förmodligen lite av båda. Det viktiga med de stora konstverken är dock att ingen tolkning någonsin kan vara den slutgiltiga, processen kommer alltid att fortsätta. Kubricks filmer förtjänar absolut att räknas dit.