onsdag 16 december 2015

Star Wars: The Force Awakens

Jag kan börja med att berätta vad jag inte gillade:

* J.J. Abrams har fortfarande en konstig uppfattning om hur avstånd mellan planeter fungerar. (Fast det stör mig inte alls lika mycket här som i Star Trek.)

* Andy Serkis karaktär, överste ledaren Snoke, är visuellt ganska ointressant. (Han är dock bara i bild kanske ett par minuter av filmens speltid.)

*  Laserhjaltet på skurken Kylo Rens ljussabel är helt ologiskt och totalt opraktiskt. (Men på nåt sätt stämmer det ändå överens med karaktären.)

Det är i princip vad jag kan komma på. Och som ni märker är det inte direkt nån svidande kritik. I övrigt kan jag egentligen bara säga så här: Det här ÄR den "Star Wars"-filmen vi har letat efter.


Jag skrattade, jag fick tårar i ögonen, det nöp till i hjärtat ett par gånger, jag kände hur det sög till i magen. Det var faktiskt i mångt och mycket en lysande upplevelse. inte för att jag egentligen tvivlat. J.J. Abrams må inte ha rätt temperament för James Kirk men han vet precis vad han ska göra med Han Solo. Inte bara är den nya episoden tillräckligt bra för att vi ska kunna lägga de snedsteg som var del 1-3 åt sidan för alltid och gå vidare - jag vill till och med hävda att den här nya filmen är bättre än originaltrilogin. Det där är kanske den sortens överord som en borde undvika i en recension skriven bara ett par timmar efter att ha sett filmen men jag låter de ändå stå kvar. Den här texten måste trots allt utgå från mina tankar och upplevelser just nu - ingen recension kan ändå vara det sista ordet.

Någon, jag minns inte vem nu, skrev en gång nåt i den här stilen: Den första "Star Wars" från 1977 var en skattkista av citat och referenser till filmhistoriens greatest hits- Här anas John Fords klassiska vilda västern, Akira Kurosawas samurajepos, gammaldags b-films action a la Blixt Gordon, Casablanca, dokumentärer om andra världskriget och till och med lite Leni Riefensthal bara för att. De nyare filmerna å andra sidan - de refererar bara till en enda källa. Nämligen "Star Wars".

Det finns något träffande i den beskrivningen. Och helt fel är den inte heller som inramning för "The Force Awakens". För på många sätt är det här nästan en enda lång hommage till Lucas första rulle i serien. Abrams film, som han skrivit manus till ihop med Lawrence Kasdan och Michael Arndt (Kasdan skrev bland annat episod 5 och 6 och första Indiana Jones, Arndt var med och skrev tredje delen av "Toy Story"), följer faktiskt episod IVs narrativa upplägg rytmiskt hjärtslag för hjärtslag. Och visst känner vi igen oss. Här är en driod med viktig hemlig info vilse på en ökenplanet.  Här är en mörk riddare med mask vars familjeförhållanden spelar en viktig roll för handlingen. Här är en ung huvudperson som kommer att upptäcka kraften. Här har vi en scen i en kantina fylld med bisarra varelser. Här har vi ett mäktigt vapen i ondskans händer med kraft att förinta planeter. Och så Millenium Falcon. Chewbacca. Harrison Ford och Carrie Fisher. Lik förbaskat - och det är det som är så makalöst - inte för ett ögonblick känns det som en efterapning eller som en upprepning. Tvärt om. Det vittnar om en riktig fingertoppskänsla.

Jag hade förmodligen kunnat se två timmar av bara det här.


Abrams och medhjälpare är riktigt smarta. De ger oss bara precis så mycket fanservice de behöver, inte en yottimeter mer. Scenen där Han Solo och Leia återser varandra är en underbart bitterljuv liten pärla fylld av ånger, minnen och sorg. Jag hade lett kunnat se flera timmar av bara de två "Scener från ett äktenskap"-style. Fisher är majestätisk och Ford verkar på allvar ha kul framför kameran, för första gången på jag vet inte hur länge. Men Abrams vet mycket väl att det inte är Hans och Leias historia. De finns där i bakgrunden. Filmen har en ny generation hjältar. Och vilken generation sen. Någonstans sitter det säkert ett litet patetiskt troll och har otroligt ont över att huvudpersonerna numera är en mörkhyad kille och en tjej som inte behöver räddas. Det kan det trollet gott ha.

Rey (Daisy Ridley), Finn (John Boyega) och BB-8 på flykt.


Skrotletaren Rey, den deserterade stormsoldaten Finn och supercharmiga robotbollen BB-8 är precis den trio av hjältar som en film som den här behöver. Daisy Ridley har charm och styrka. Hon är cool, hon är tuff, hon är modig. Den här filmen kommer göra Ridley till en stjärna men frågan är om hon någonsin kommer att kunna få en lika stark roll igen - för den här sortens kvinnliga karaktärer existerar i princip inte i Hollywood. John Boyegas Finn är även han en intressant figur som brottas med frågan om vem han egentligen är och vill vara. Extra plus också för att relationen mellan Rey och Finn inte spelas upp som nån slags traditionell trist kärlekshistoria utan faktiskt handlar om en genuin vänskap mellan två människor. Dialogen är vitsig, klyftig och skarp. Rollfigurerna är intressanta och fångar oss. Här finns riktig humor. Sån som inte går ut på att den dataanimerade rymdkaninen trampar i bajs.

Lägg till det en skurk som har en begriplig motivation och inbyggda motsättningar i form av Kylo Ren, spelad av Adam Diver. Driver förmedlar en inre besatthet och djupt gående motsättningar som är omedelbart gripande. Scenen där han sitter i bön framför Darth Vaders halvsmältna hjälm och ber om förlåtelse för att han fortfarande känner av en ljusa sidan lockelse inom sig ger riktigt kalla kårar.
Inte ens gamle Darth V själv, i all sin ikoniska uppenbarelse, var egentligen lika gripande som rollfigur.
Kylo Ren (Adam Driver). En bra filmskurk med ett ologiskt laserhjalt.

J.J. Abrams visar att han är en av vår tids främsta action- och äventyrsregissörer. Att han har lärt alla de läxor som Spielberg, Zemeckis och ja kanske rent av Lucas kommit med. Hans filmografi är långt ifrån perfekt. Han har inte alltid varit helt vän med sitt material. Men nu, när han fått den chans som han undermedvetet måste väntat på hela sitt liv, då lyckas han inte bara matcha sina gamla mästare. Han överträffar dem. "The Force Awakens" är noga avvägd ner i minsta detalj. Den har fysisk tyngd och påtaglighet. Den är förvånansvärt återhållsam. Det är faktiskt en av de bästa filmerna i sin genre som jag har sett på mycket, mycket länge. Jag ser redan fram emot att se om den.

Låt oss avsluta med en bild till på BB-8.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar