Lady Susan själv gestaltas av Kate Beckinsale som efter åratals ökenvandring i actionträsket äntligen får en roll att verkligen bita i. Och det gör hon med den äran. Lady Susan är den där sortens gränslösa antihjälte som inte drar sig för några medel för att få precis vad hon vill, som vet precis vilka knappar hon ska trycka på och som gör det med en så delikat subtilitet att bara de mest skarpsinta klarar av att genomskåda henne. Det hjälper att epokens hyperkorrekta och överartiga ytlighets kultur gör det omöjligt för hennes fiender att konfrontera henne. Likt en Richard III eller en Frank Underwood väcker hon avsky och beundran hos oss på samma gång. Avsky för att hon avslöjar vad vi människor är kapabla till och beundran för att vi i hemlighet önskar att vi också kunde handla så helt utan konsekvenser.
Det är en syrlig karamell som Stillman serverar oss. I de flesta Austen-filmatiseringar jag sett brukar det romantiska och idealistiska ändå bryta igenom satiren. Austens stora romaner är i grund och botten just detta, romantiska komedier. I slutändan visar det sig att lyckliga äktenskap mellan människor som förtjänar varandra ändå är möjliga. Det löser sig. Vi kan tro på kärleken, Men det här är en annan sorts berättelse. Den är långt mycket mer cynisk. Absolut kyligare och mer distanserad. Humorn och komedin vilar på en nattsvart avgrund. Desperationen och det inte sällan helt monetära kalkylerandet är betydligt naknare. Allt det där är alltid en del av Austens världar men Stillman vrider upp intensiteten.
Även formmässigt är filmen tillbakalutad och formell. Det är inte med en varm och inbjudande blick som kameran betraktar all kostymprakt och tjusiga herrgårdsinteriörer. I sättet som bilderna ramas in, genom valet av melankolisk musik, den impressionistiska och eliptiska klippningen, med textskyltar som presenterar rollfigurer och som låter oss läsa brev de skriver till varandra är det svårt att inte dra paralleller till exempelvis Stanley Kubricks "Barry Lyndon" - fortfarande en oöverträffad milstolpe när det gäller kostymdrama. Det är ett estetiskt val som gör att "Love & Friendship" känns annorlunda jämfört med andra Austen-filmer men som också väcker associationer som är svåra att leva upp till.
 |
| Sevigny och Beckinsale. |
Förutom Beckinsale ser vi bland annar Cloë Sevigny i rollen som Lady Susans konfidant Mrs Johnson. (De båda agerade också tillsammans i Stillmans "The Last Days of Disco" från 1998.) Dessa båda manipulatörers relation tycks vara den enda i filmen som inte bär på någon mörk dold agenda utan som faktiskt bygger på en genuin vänskap, om än Mrs. Johnson lever ut det liv hon själv inte kan genom sin väns eskapader, hårt hållen som hon är av sin pompöse och ineffektive make (Stephen Fry). Överhuvudtaget är männen i filmen antingen naivt lättkontrollerade eller totala fånar. Tom Bennett briljerar som den kompletta idioten Sir Martin som Lady Susan vill gifta bort sin dotter Fredrica med. Det är lätt att förstå varför dottern (Morfydd Clark) inte är så sugen.
I slutändan blir Lady Susan naturligtvis på sätt och vis straffad för sina övertramp. Och det med en raffinerad vändning som är helt passande och ytterst austensk. Som alla hennes berättelser finns ändå en klassisk moralitet i botten även om det på vägen dit finns något kittlande i det att i en värld där kvinnor inte tillskrivs någon agens alls se att även den maktlöse kan göra motstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar