Twin Peaks - The Return (Del 11)

There’s fire where you are going

Även den här veckan blev det Margret Lanterman som fick leverera repliken som gav avsnittet dess titel. Och det förde också mina tankar till ett annat av Margrets uttalanden, vi skulle rent av kunna kalla det för en profetia. I Fire Walk With Me, när hon möter upp Laura Palmer utanför The Bang Bang Bar lägger hon sin hand på Lauras panna, som för att känna av hennes feber. Och så säger hon: ”När en brand som den här väl har börjat är den väldigt svår att släcka. Oskuldens späda grenar brinner först, sedan stiger vinden och då är allt som är gott i fara.” Margrets ord ekar i mig nr jag ser på del 11 för det är som om en sådan eld nu verkligen är på väg att få fäste i Twin Peaks. Vi har sett hur det pyrt lite här och var innan, vi har känt röken – men nu är elden här. Redo att explodera.

Särskilt avsnittets första halva – den som faktiskt utspelar sig i Twin Peaks – bärs fram av en frenetisk energi. Jag ser alltsammans med hjärtat i halsgropen och med ståpäls på armarna. Något är sannerligen på väg att hända och den mörka elden (som vi strax ska återkomma till) lämnar sina spår vart än vi ser.

***

Tre ungar kastar boll med varandra. Vi befinner oss i utkanten av Twin Peaks, om inte i så förmodligen i närheten av trailerparken. Huset som pojkarna verkar bo i liknar mer en provisorisk barack. Det här är inte det småmysiga, medelklassiga idylliska Twin Peaks, staden så som dess innevånare tänker på den och vill att den ska vara, utan dess baksida – den som alltid har funnits där men förträngs. Bollen flyger i väg och en av pojkarna springer efter den. För ett kort ögonblick är vi kanske rädda att vi ska få se ytterligare en trafikolycka med ett litet barn i huvudrollen men i stället upptäcker pojken någon som kommer krypande ut ur skogen. Det är en blodig och svårt skadad Miriam, som tydligen lyckats ta sig från sin husvagn i ett försök att få hjälp. Richards plan att försöka få det hela att se ut som en gasolycka hade ingen större framgång – och det hade vi väl egentligen inte heller trott med tanke på att han slagit in en ruta när han tog sig in. Richard må ha sin egen vredes framåtrörelse men någon mästerbrottsling är han knappast.

Åh, Miriam...

Knappt hinner vi ta in den här otäcka synen förrän vi rör oss bort till ”The New Fat Trout”. Under tiden ligger den orosväckande musiken från förra scenen kvar och ska fortsätta göra så ett bra tag till. Musiken och ljudläggningen bidrar återigen till den känsla av osäkerhet och fara som vilar över allt. Becky får ett telefonsamtal och tappar konceptet helt över vad hon får höra. Hon ringer till sin mamma Shelly på ”Double R” i panik. Någonting har hänt. Hon behöver en bil. Det gäller Steven. Shelly rusar snabbt ut för att hjälpa sin dotter. Under tiden böjer sig Becky ned på golvet och letar fram en pistol som varit gömd under soffan. Vi vet det ju inte riktigt ännu men vi kanske kan börja ana vad det faktiskt var som Becky fått veta - att Steven, förutom att vara en drogmissbrukande hustrumisshandlare och är otrogen. Vilken kille, va?

Shelly kör upp till Beckys husvagn men hinner knappt ut för att möta henne innan Becky sliter bilnycklarna ur handen på sin mor. Becky sätter sig på förarplats och börjar köra i väg. Shelly rycker i dörren och försöker stoppa henne. När det inte fungerar hoppar hon upp på bilens motorhuv. Men det är som om Becky knappt märker det. Och om hon gör det bryr hon sig inte. Becky är utan tvekan påverkad av något här. Det är inte bara ilska och svek som gör henne galen. Hon gör en skarp sväng med bilen och stackars Shelly flyger som en vante innan hon landar på marken.

Åh, Shelly...

Carl har observerat vad som hänt och kommer till Shellys undsättning. Hon är uppjagad och skakad så klart men har som tur väl är inte tagit någon större fysisk skada. Eftersom hon behöver skjuts tillbaka in till stan plockar Carl fram en vissla och kallar till sig sin minibuss med chaufför, som tydligen hela tiden står stand-by om han skulle behöva dem. Medan de far in mot stan ringer stackars Shelly upp Norma på mobilen. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Norma föreslår, förnuftig som vanligt, att hon ska prata med Bobby.

Aha! Vi har undrat och undrat ända sedan Shelly nämnde Becky i del 2 om Bobby Briggs faktiskt var hennes far eller inte. Jag hade nog ändå gissat att så var fallet men helt säkra kunde vi inte vara förrän nu. Och det i sin tur gör ju Becky själv till en än viktigare del av pusslet. Vi har redan sett vilken betydelse The Return lägger vid klanen Briggs – så väl majoren som hans son. Och nu får vi alltså bekräftelse på att en tredje generation är involverad.

Carl å sin sida har tydligen utrustad sin minibuss med precis allt som han skulle kunna behöva, inklusive en polisradio som han använder för att kontakta Maggie på polisens sambandscentral så att hon kan koppla Shelly till Bobby.

Under tiden rusar Becky in i ett hyreshus (ganska fint sådant vad det verkar), fortfarande i samma uppskruvade vilda galenskap som tidigare. Hon stegar upp för en trappa till lägenhet 208 och börjar bulta frenetiskt på dörren samtidigt som hon skriker efter Steven. En granne tittar ut och snäser åt henne att: ”Dom är inte där. Dom gick precis.” När grannen får se Beckys dragna vapen skyndar hon dock att stänga om sig. Och Becky, vars ilska verkligen är utan några som helst gränser nu sätter sex skott rakt i dörren.

Åh, Becky.

Kameran gör en hastig och väldigt olycksbådande åkning ned genom korridoren och trappan. Det är en sekvens som skulle kunna vara lyft direkt ur Fire Walk With Me eller Mulholland Drive. En mörk och demonisk kraft är lös här. Det går inte att beskriva på annat sätt. Så når kameran botten på trappan och vi ser Steven tillsammans med sin älskarinna när de stirrar upp mot varifrån ljudet av skottlossning kom. Och vem är det Steven är tillsammans med? Det är ju Gesten Hayward, spelad av Alicia Witt. Donnas yngsta syster som vi senast såg spelandes piano iförd tiara och rosa tyllkjol i första avsnittet av säsong två. Vi visste ju att hon skulle dyka upp men som ni kanske minns hade jag gissat att hon skulle tagit över efter sin pappa som stadens doktor. Jag antar att jag hade fel där. Åh, Gersten. Vad gör du med en loser som Steven? En arbetslös, våldsam knarkare som dessutom förmodligen är minst tio år yngre än dig? Inte för att jag vill döma någon men jag gissar att Donna ändå var ett dåligt inflytande.

Åh, Gersten.

Samtidigt för Maggie på polisstationen motta samtal efter samtal om skottlossningen i huset. ”Någon är på väg” svarar hon tålmodigt. Hon pratar om polisen så klart men det finns också en slag dubbelmening i hennes ord. Ja, någon eller något är sannerligen på väg. Vi kan känna det i varje bildruta.

Med detta förflyttar vi oss till Buckhorn i South Dakota där FBI-agenterna, inklusive Diane och inspektör Macklay med Bill Hastings i baksätet anländer till ett område med övergivna hus i stadens utkant. Hastings ska nu få visa dem var det var som han och Ruth mötte major Briggs. (Och Diane har fått följa med eftersom agenterna vill hålla nära uppsikt på henne.) På den torra marken sticker bara lite gult gräs upp. Ett stängsel löper runt området och innanför ser vi några övergivna, tomma och närmast fallfärdiga hus. Det är ytterligare en av dessa platser hos Lynch, präglade av fattigdom och förfall. Här, på de platser som vi inte vill se, som vi desperat försöker låtsas inte finns eftersom de påminner oss om samhällets mörka baksidor, här väntar skräcken och det overkliga. Det undanträngda som nu bryter igenom med full kraft.

Tammy pratar med Bill Hastings. Han bekräftar att det här var platsen. Han och Ruth tog sig in genom ett hål i stacketet och sedan… Sedan minns han inte riktigt vad som hände. Kan inte eller vill inte minnas. På en sådan här plats verkar så väl sinnen som medvetande sättas lite ur spel, vilket vi strax ska få se fler exempel på. Tammy vidarebefordrar informationen till Albert och Gordon. Med dragna vapen rör de sig in på området och omedelbart hör vi ljudet av elektricitet som sprakar på ljudspåret. Ett tecken på att hinnan mellan världarna är tunn här.

Och någonting händer verkligen. Ur Alberts synvinkel ser vi hur bilden tycks skaka och Gordon glider in och ut ur fokus. För Gordon själv är det som om en stor virvel öppnar sig i himlen, likt ett svart hål, en portal som hämta ur ett avsnitt av Star Trek eller ur sista avsnittet av True Detective. Det är en fascinerande balans mellan enkla praktiska effekter och dataanimation. Och vi som publik vet aldrig riktigt vad vi kommer att få se. När vi klipper tillbaka till en helbild över hela scenen förstår vi att inga av de närvarande på andra sidan stängslet uppfattar vad som pågår. Ur deras perspektiv står bara en gammal man där och viftar med armarna i luften likt en schaman – vilket han ju också på många sätt är. I virveln uppenbarar sig en svart öppning och genom den kan Gordon nu se en trappa, en trappa som leder upp i ytterligare ett ruckel till hus med flagande tappeter. Rummet påminner oss både om rummet ovanför närbutiken och platsen i Lauras dröm från Fire Walk With Me. Jag tror rent av det faktiskt är samma tapet. I trappan står tre av de sotfärgade skoghuggarna och stirrar mot oss. Samtidigt börjar Gordon själv fasa in och ut ur verkligheten. Just som han är nära att helt försvinna griper Albert tag i honom och rycker honom tillbaka. Schamanens väg är farlig och det är långt ifrån säkert att den som ger sig ut på resa mellan världarna kommer att hitta sin väg tillbaka. Tur för Gordon att han har Albert.

Omskakad men inte helt säker på vad han faktiskt upplevt vänder Gordon sin blick mot det höga gräset en bit bort och får syn på något. En huvudlös kvinnokropp som inte kan vara någon annan än den avlidna Ruth Davenport. Hennes kropp här för tankarna såväl till Miriam från avsnittets början som till det avskurna örat från Blue Velvet. På Ruths arm står siffror skrivna. Koordinaterna som alla söker efter. Albert tar ett foto av dem med sin mobil.

Vad Diane ser. Eller inte.

I samma stund lägger Diane märke till ytterligare en av skogshuggarandarna som sakta smyger upp mot bilen där Macklay och Hastings sitter. Lägger märke till och samtidigt inte. Tidigare tycktes Gordon och Albert också se figuren glida in och ut ur vår dimension och ändå reagerade de knappt. Det är som om de bara kan nästan observera dessa väsen. Men närmar sig bilen gör den och plötsligt hör vi ett kletigt, klyvande ljud och när Macklay, som får blod stänkt i ansiktet reagerar han med total fasa. Vi får snart se varför. Hastings huvud har mer eller mindre exploderat och halva hans huvud är borta. Vad som är kvar ser urgröpt ut. Det är en syn inte alls olik den från brottsplatsen med glasboxen i New York. Macklay kallar desperat på förstärkning (lägg märke till att adressen är ”2240 Sycamore”) men som Diane lakoniskt konstaterar – det finns ingen förstärkning för sånt här.

"Han är död."

På Double R Diner är familjen Briggs samlade. Shelly och Bobby försöker ha ett allvarligt samtal med sin dotter. I bakgrunden spanar Norma, som förmodligen är det närmaste en mormor som Becky har. Vad ska hända nu? Vad vill Becky göra åt sin situation? Det verkar hon inte veta själv. Likt så många människor i destruktiva relationer är hon fast och kan inte bryta sig loss. Hon hatar Steven och vill att han ska dö men hon älskar honom och vill inte lämna honom. När Bobby frågar om han slår henne tar Becky sin man i försvar, fast vi vet att det inte är sant. ”Han är snäll innerst inne.” Att de båda dessutom delar ett drogberoende gör säkert inte saken lättare, men jag misstänker att hennes föräldrar inte känner till den saken. De vill hjälpa henne, vill få henne ur den svåra situation hon är i men som Shelly säger, hon är en vuxen människa och det måste vara hennes beslut. Det är en gripande scen, fylld av smärta och potential till försoning på samma gång men ändå djupt frustrerande mitt i all Beckys förnekelse.

Familjen Briggs

Vi vet inte hur länge Shelly och Bobby varit skilda och vi vet inte vad för slags roll Bobby spelat i hennes uppväxt. Dock verkar det tydligt att Bobby fortfarande har känslor för Shelly. Det blir rent av extra uppenbart när Red, den mystiske och möjligen magiske drogsmugglaren dyker upp och knackar på fönstret. Shelly springer med ens ut och börjar hångla med honom. Åh, Shelly. Inte nu igen. Fortfarande förtjust i bad boys. Jag tror ju knappast att hon vet precis vad Red håller på med men jag är helt klart rädd att det ska sluta illa. Stackars Bobby ser närmast förtvivlad ut. Ironiskt att han som nu lämnat sitt dåliga liv bakom sig finner sig utbytt mot en man som på många sätt påminner om vad han själv hade kunnat bli.

Knappt hinner Shelly dock återvänta in på dinern förrän våldet och kaoset återigen bubblar upp till ytan. Ett skott smäller in genom en fönsterruta. Vad är det som händer? Är det Steven som tar någon slags hämnd på Becky? Är det något som har med Reds drogtrafik att göra? Ingendera ska det visa sig när Bobby rusar ut med draget vapen.  Utanför står en familj som just kommit ur sin bil som stoppar upp trafiken. Barnet i baksätet har uppenbarligen fått tag på en laddad pistol som legat i baksätet på bilen. (Småbarn som avlossar skott är en ganska vanlig orsak till att folk bli skjutna till döds i Amerika.) Mamman skäller chockad ut pappan medan en annan bil i bakgrunden tutar frenetiskt. Bobby försöker styra upp situationen och för hjälp av din något eljest kollega Jessie men när Bobby går för att lugna ned den tutande bilen i bakgrunden blir det som om scenen skruvar upp sin intensitet ytterligare ett snäpp.

Skytten.

I bilen sitter en kvinna som börjar skrika helt vansinnigt oh okontrollerat på Bobby. Varför rör sig inte trafiken? Varför gör ingen något? Hon är sen. De ska på middag. Någon är sjuk. Bobby får inte ens en syl i vädret. Mina tankar går till en scen i Fire Walk With Me med en liknande energi. Det är scenen där den enarmade mannen konfronterar Leland och Laura. Samma hysteriska tonläge, samma förvirring, samma djupa obehag som inte går att placera. Och som en manifestation av allt detta reser sig plötsligt ett barn upp ur mörkret på passagerarsätet med någon slags grön spya läckande ur munnen, likt en korsning av en Romero-zombie och flickan från Exorsisten. Kvinnan i förarsätet börjar skrika, hest och okontrollerbart igenom. Bobby kan inte annat än att se på, som om han själv inte är säkert på om han faktiskt ser vad han ser. Det liknar förvirringen kring händelserna runt Albert och Gordon tidigare. Någonting händer här. Någonting är verkligen inte som det ska. Men det går inte att sätta fingret på vad exakt detta något är.

På polisstationen gör samtidigt Truman och Hawk upp planer inför morgondagens utflykt till den plats som major Briggs meddelande pekade på. Truman har letat upp ungefär vart de ska på Google Maps eller liknande och konstaterar att inga vägar leder dit. Hawk å sin sida har en annan karta, ritad på en djurhud. Den är mycket gammal berättar han men den stämmer alltid och den är ”ett levande ting”. Den här sortens lek, om vi ska kalla det så, med föreställningen om urinnevånarens koppling till det magiska och oförklarliga är (som vi säkert varit inne på tidigare) inte oproblematisk men jag måste erkänna att jag älskar när Hawk får lägga ut texten kring seriens mytologi som han gör här. Det finns något i hur det klassiska ”indianska” symbolspråket kontrasterar mot seriens och Lynchs väldigt moderna estetik som alltid har väckt min fantasi på ett väldigt påtagligt vis.

Och vi får verkligen så mycket intressant mytologi här. Hawk visar att platsen på ska till ligger vid den ena av de tvillingtoppar som givit platsen dess namn och att det är gammal helig mark. Vi ser en eld på kartan och Hawk förklarar att det är en symbol för en särskild sorts eld, mer lik modern elektricitet än något annat. Elden och elen är alltså en och den samma. Och elden kan vara både av godo och av ondo får vi veta, allt beror på intentionen bakom den. Vi ser också bilder av svart majs. En fertilitetssymbol som vänts till sin motsats, som blivit döden och leder till en svart eld. Det är väldigt mycket Mark Frost över den här scenen. Alla dessa disparata bilder – elden, elen, majsen som ursprungligen bubblat ur Lynchs undermedvetna blir här placerade i ett slags symboliskt system.

Frank pekar också på den mörka symbol med vingar/horn som vakar över berget – en symbol som påminner om tecknet på DubbelCoops spelkort, om tecknet på den gröna ringen och om experimentet i glasboxen. ”Tro mig” säger Hawk. ”Du vill inte veta vad det betyder.”

Som bekräftelse på att de är på rätt spår mottar nu Hawk ytterligare ett samtal från Margret. Han kan inte berätta för henne vad det är de hittat men hon ger dem en varning: ”Det brinner eld dit du är på väg”. Vi har redan anat det.

I Buckhorn försöker agenterna och polisen varva ner efter en synnerligen händelserik eftermiddag. Gordons händer skakar. Det äts munkar och det dricks kaffe. Diane får till och med lov att röka. Det byts teorier och observationer. Nu är det som om sakta men säkert deras minnen av vad de faktiskt har sett börjar komma tillbaka. De minns ”de smutsiga skägga männen”, som Gordon kallar dem. Men ändå inte helt klart. Diane säger sig minnas att hon såg en av dem lämna polisbilen men vi såg ju henne tvärtom se skogshuggaren närma sig fordonet. Även om vi inte riktigt kan lita på Diane vid det här laget tror jag inte att hon ljuger här, hon kan nog ärligen inte riktigt minnas vad hon såg.

Kaffe, munkar, teorier.

Albert visar Gordon koordinaterna på Ruths arm, väl medveten om att Diana observerar och lägger dem på minnet. Han säger också något om att koordinaterna typer på en plats i nordvästra… någonting. Men sedan blir han avbruten. Visar koordinaterna på samma plats dit Truman, Briggs och Hawk är på väg? Och vad håller Diane egentligen på med? Det är svårt att inte dra en liknelse mellan henne och Becky? Är hon också ett offer för våld och övergrepp som inte förmår släppa taget om sin plågoande? Och vad kommer det i så fall att betyda för framtiden?

***

Efter den här scenen är det som om avsnittet skiftar fokus helt, liksom även tonläge – när handlingen helt förflyttas till Las Vegas. Vi börjar på Lucky 7 Insurance där Bushnell sitter i möte med Dougie (efter att han blivit ledd in på kontoret med hjälp av kaffe). Bushnell lägger ut texten, allt medan Tony nervöst åter försöker spionera in genom en glasvägg. Dougie har ”avslöjat” en stor ring av organiserad brottslighet som även involverar korrupta poliser. Men eftersom bröderna Mitchum ser ut att vara offer i sammanhanget kan det inte gärna vara de som ligger bakom. Det måste vara någon annan. (Just det. Mr Todd och bakom honom DubbelCooper själv.) Mitchums vill träffa Dougie och Bushnell har bokat in mötet. Vanligtvis hade han inte skickat in Dougie själv i en så farlig situation men eftersom han ska få leverera bröderna en check på 30 miljoner ska det nog inte vara någon fara. (Och Bushnell tillägger nöjt att han själv försäkrat sig mot en sådan här förlust, så pengarna är inget problem.)

Ett problem är däremot att bröderna Mitchum har siktet inställt på att döda Dougie, som de nu tror har blåst dem på alla deras pengar. Bradley Mitchum är till och med så upprörd att han inte kan äta sina flingor. Han berättar att han hade en dröm om deras möte med Dougie under natten men han verkar inte direkt minnas så mycket av den.

En kallelse från andra sidan.

På väg ut till limosinen blir Dougie dragen till en affär. Han ser den enarmade mannen i det röda rummet vinka åt honom. Och när han kommer ut har han en stor låda i famnen. Det hela utvecklar sig till vad som bara måste vara en slags parodi på slutet av Finchers Seven. Dougie/Cooper blir körd långt ut i öknen till några gamla ruiner där bröderna Mitchum väntar för att sätta en kula i pannan på honom. Men vad har han i lådan? Och samtidigt börjar Bradley minnas mer och mer av sin dröm. I drömmen hade Rodneys sår läkt, det som han fick när Candie slog till honom med fjärrkontrollen. Och mycket riktigt när de lyfter plåstret då har ärret helt försvunnit. Och när Bradley får se Dougie med lådan i famnen då börjar han verkligen minnas.

"Om det är vad jag tror i den lådan...."

Det hela påminner inte så lite om scenen från Mulholland Drive där en man berättar om sin dröm och hur den sedan blir verklig. Fast i den här versionen slutar det lyckligt. Bradley förklarar att även om det låter vansinnigt så är det så, att om det är samma sak i lådan som det var i hans dröm – så kan de inte döda Dougie. Då är han inte deras fiende. Och vad är detta något som i så fall ska finnas i lådan? Är det en körsbärspaj? Naturligtvis är det en körsbärspaj. Och naturligtvis är det vad som finns i lådan. Och med ens har pajen räddat Dougies liv.

När bröderna sedan hittar checken på 30 miljoner är deras lycka gjort och ett tu tre sitter de alla på en lyxig restaurant där de äter paj och dricker champagne. Bröderna har i ett nafs gått från att vara Dougies fiender till hans vänner och Dougie har återigen räddats genom en kombination av slump (tur skulle vi kunna kalla det) och vägledning från andra sidan. Han är verkligen mannen med fler liv än en katt. Nu är det upp till stackars Tony att själv försöka ta kol på honom. Och nånstans i bakgrunden väntar också Hutch och Chantal men Dougie verkar förutbestämd att sprida godhet omkring sig.

Det ser vi inte minst i den väldigt rörande scen som avslutar hela avsnittet. Plötsligt uppenbarar sig den gamla spelberoende tanten som Cooper hjälpte i del 3 och 4. Hon kramar om honom och tackar honom. Tack vare honom har hon fått sitt liv tillbaka. Hon har ett hus nu. Hon har återknytit kontakten med sin son. ”Jag hoppas ni inser vilken fantastisk människa ni sitter med” säger damen till de båda gangsterbröderna. Alla ler och är lyckliga medan ett melankoliskt piano spelar i bakgrunden. Cooper verkar nästan reagera på sina egna ord när han säger att pajen är ”damn good” men ännu är det inte dags för honom att vakna. Ännu är hans resa inte slut.

Skål för Dougie.

Twin Peaks - The Return (Del 10)

Laura is the one.

(Hon är ju verkligen det.)

Det är märkligt det där med våld på film och i TV. Vår populärkultur är full av det. Varje dag och varje timme. Det är mord, det är slagsmål, det är raffel och pang-pang. Vi människor kan vara ädla och nobla varelser, ja visst, men det är också sant att vi törstar efter att få se blodet flyta för vårt höga nöjes skull. Det var sant i antikens Rom, det var sant när Shakespeare och hans samtida diktade ihop hämnddrama efter hämnddrama – dåtidens mest populära genre – och det är sant idag när kriminalromaner med den ene mer absurde sadistiske seriemördaren efter den andre säljer som smör i solen.

Men ibland konfronteras vi med konstverk som tvingar oss att verkligen möta våldet ansikte mot ansikte. Som tvingar oss att se det för vad det verkligen är. Och då, när vi inte längre kan skydda oss bakom invanda gestaltningsmönster, då framstår våldet inte som så värst underhållande längre. Då blir det vad det är i verkligheten – otäckt, vämjeligt, ohyggligt.

Twin Peaks har alltid haft det där i sig. Redan den ursprungliga serien var ovanligt rättfram och rak på sak, inte minst i skildringen av mäns våld mot kvinnor och våldsdynamik i nära relationer. Vi minns såklart scenen där Leo ger sig på Shelly och naturligtvis även det äckligt brutala mordet på Maddy. Ändå fanns det en gräns som inte riktigt kunde passeras i amerikansk mainstream-TV av år 1990s märke. Den såpoperiga glansen som serien bar på gjorde sitt till för att mjuka upp det hela. Skillnaden till vad David Lynch kunde göra i filmen Fire Walk With Me är tydlig. Det är väl kanske inte egentligen så att filmen är så värst mer explicit i vad den visar av verkligt våld men den tränger djupare, borrar där det verkligen gör ont, låter oss inte vika undan med blicken. Det som gör våld i hemmet så på samma gång horribelt och tragiskt är ju att det är så lätt att välja att inte se det. Hur det görs osynligt. Men Lynch låter oss inte göra det. Inte den här gången. Vi är här för att bevittna. Vi är här för att bära vittnesbörd.

Det är något som bär vidare in i Twin Peaks – The Return och som blir extra tydligt i dess tionde kapitel, där våld i nära relationer på många sätt kommer att stå i centrum.

***

Miriam, den glada pajälskande förskolläraren som vi möte i del 6, bor i en liten husvagn utanför stan. Hon har tydligen sina kitschiga juldekorationer uppe året om. Utanför hennes dörr står nu Richard Horne. Mannen som hon såg köra trucken som körde över en ung pojke. Miriam känner tydligen Richard och vet vad han går för. Hon ropar till honom att ge sig i väg. Hon har redan pratat med polisen säger hon. Hon vet inte varför Richard inte blivit gripen ännu. (Kan vi gissa att hon kanske lämnade sina vittnesuppgifter till en viss Chad?) Men hon har skrivit ett brev också. Ett brev till sheriff Truman. Richard låter detta sjunka in en halv sekund innan han rusar in i husvagnen. Skrik ljuder men ingen hör och snart nog tystnar Miriam.

En av de saker som gör våldet i serien så obehagligt och oförutsägbart är att vi aldrig vet vad vi ska få se och hur. Det är ju inte så att vi inte haft gore tidigare. Vi minns tillbaka till varelsen i glasboxen eller till Ikes blodiga attack på Lorraine. Men här, där kameran får stanna utanför, är det i stället vår egen fantasi som får fylla i och effekten blir nästan mer obönhörlig.

Richard ringer sin kumpan Chad och meddelar ilsket att Chad minsann får se till att det där brevet inte kommer fram. Själv ska han sticka från stan. Kameran panorerar nu runt inne i husvagnen. Ett ljus står tänt, luckan till gasugnen står öppen och i en pöl med blod på golvet ligger Miriam.

Harry Dean Stantons sångröst, alltså!

Från denna fasanfulla scen förflyttas vi nu till en nästan lika obehaglig. Utanför sin trailer på ”The New Fat Trout Trailer Park” sitter Carl Rodd och spelar gitarr samt sjunger för sig själv när en röd kopp kommer flygande genom ett fönster på en närliggande husvagn. Där inne möter vi återigen Becky och Steven. Sist vi såg dem förstod vi att de var inbegripna i destruktivt drogmissbruk men att det var så här illa visste vi inte. Beckys situation är allt för lik vad hennes mors en gång var. Steven, med näsan rinnande av snor, angriper sin hustru så väl verbalt som fysiskt och emotionellt, tar ut all sin egen inre smärta och frustration. Det är en djupt obehaglig scen. ”Vilken jäkla mardröm” suckar Carl utanför. Men han ingriper inte. Som människor ju så sällan gör.

Men våld kan även vara humor och slapstick. Det är ytterligare en sida av dess komplicerad, mångfacetterade del av vårt psyke och vår fantasi. I Las Vegas introduceras vi åter till gangsterbröderna Mitchum och deras rosa trio av showflickor, som tydligen följer dem vart de än går. (Mandie, Candie och Sandie är precis som de tre polisbröderna Fusco och de två gangsterbrorsorna del av den märkliga farsvibb som vilar över alla scener i Las Vegas – en stad som i sig själv inte är på riktigt, en blinkande kuliss av neon mitt i öknen.) Skämtet där Candie jagar en fluga runt i rummet och slutligen smockar till sin chef i ansiktet med en fjärrkontroll måste ju vara ett av filmhistoriens äldsta gags och hade säkert en lång historia på scen innan dess. Ändå skapas en laddning i scenen, delas genom hur utdragen uppbyggnaden är (för vi vet ju alla var det kommer att sluta) men också genom Candies hysteriska reaktion när hon inser vad hon gjort. Plus att vi nog halvt om halvt väntar oss att hon ska råka illa ut, vilket dock inte sker.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Janey-E äntligen fått med sig sin make Dougie till familjeläkaren doktor Ben. (Även om jag naturligtvis bara kan tänka på honom som doktor Phlox från Star Trek: Enterprise, då han spelas av samma skådespelare John Billingsley – som dessutom alltid har ungefär samma muntra sätt att leverera sina repliker på oavsett roll.) Så värst mycket hjälper det nu inte. Doktor Ben konstaterar bara med glädje att Dougie gått ner i vikt, vilket är bra, och att hans blodtryck är perfekt. Janey-E låter sin blick svepa över Dougie/Coopers faktiskt ytterst välskulpterade överkropp och ser plötsligt sin hopplösa make i ett helt annat ljus.

Candie är fortfarande helt uppriven efter olyckan med fjärrkontrollen tidigare och fulgråter som bara en karaktär i den David Lynch-film kan fulgråta när bröderna Mitchums uppmärksamhet fångas av ett inslag på lokalnyheterna om Ike the Spikes arrestering tidigare under dagen. De får också se reportaget om Ikes överfallsförsök på Dougie. ”Där har vi vår Mister Jackpots!” konstaterar de. Hjulen vrider sig allt närmare en konfrontation.

Baw-chick-wow-wow...

Hemma hos familjen Jones ser Janey-E med lustfull blick på medan hennes make tuggar på en bit chokladkaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Naomi Watts är fullständigt underbar i rollen och ett av de mest fantastiska nytillskotten i den nya serien. Sättet som hon förföriskt frågar Dougie om han tycker att hon är attraktiv är fenomenalt. Och sexscenen som följer är både vansinnigt rolig och djupt melankolisk. Sättet hon stönar hans namn på, uttrycket i Kyle MacLachlans ansikte, Sonny Jims chockade reaktion. (Jag gissar att han aldrig hört sina föräldrar vara högljudda i sängen förut.)

Jag har sett en del reaktioner på nätet som utryckt en viss ambivalens kring scenen. Kan verkligen Dougie/Cooper ge samtycke här? Han är ju ändå mer eller mindre på ett barns intellektuella nivå. Det är nog sant att om könsrollerna vore ombytta här hade jag nog också känt en viss tveksamhet. Men Janey-E tror ju verkligen att det är hennes äkta hälft som hon har att göra med och Cooper ser ju inte ut att lida precis. Och hela berättelsen om hans liv som Dougie handlar ju om att återupptäcka världen. Varför skulle inte också sexualiteten ingå i det? Och när makarna ligger omslingrade efteråt framstår det åter med tydlighet – även som en lallande tom animatron är Cooper som Dougie en tusen gånger bättre make och pappa än vad den gamle Dougie någonsin var.

Dr Jacoby fortsätter med sina arga nätvideos. Från hans sida får vi inte direkt någon ny information här men vi får se mer av Nadine, som uppenbarligen är hans främsta fan. Hon ser på hans video från kontoret på sin butik: ”Run Silent, Run Drapes”. Det värmer faktiskt i hjärtat att hon äntligen lyckats utveckla sin idé. Och i skyltfönstret har hon ställt en av Jacobys gyllene spadar. Hennes replik: ”Han är så vacker!” får mig dock att undra om det snarare är mannen själv mer än hans förvirrade ideologiska utspel som hon går i gång på. Och betyder det här att hon och Big Ed inte längre är tillsammans. Han är förövrigt en av de ur det gamla gardet som jag längtar mest efter att få återse just nu.

Tysta gardiner och gyllene spadar.

Jerry är fortfarande vilse i skogen. Han har ingen mottagning på mobilen men batteritiden går uppenbarligen inte att klaga på. Ju längre han vandrar runt där ute dess mer säker blir jag på att något särskilt kommer att hända med honom.

Inte Chad, nu igen. Lucy lurar du inte!

Under tiden försöker allas vårat hatobjekt Chad distrahera Lucy så att han ska kunna smyga undan brevet från Miriam när det anländer med brevbäraren. Chad erbjuder sig att gå ut och hämtar in posten. Både Lucy och brevbäraren själv verkar dock lägga märke till att det är något fuffensartat med hans beteende. Chad hittar ett brev som han stoppar innanför skjortan. Sedan sms:ar han Richard och meddelar att allt är fixat. Men är det det? I hörnet på brevet står avsändaren som ”Miriam Hodges” men i eftertexterna till avsnittet anges karaktärens namn som ”Miriam Sullivan”. Så frågan är – har Chad tagit fel brev? Det vore ju i så fall rätt åt honom.

Det är viktigt att kolla noga när du stjäl andras post.

Vi återvänder nu dock till temat ”våld inom familjen”. Richard Horne anländer hem till sin mormor Sylvias hus. Vår lättnad över att Johnny inte är död, som vi kanske fruktade efter förra avsnittet, blir kortvarig. Inte bara därför att han nu sitter fastsurrad vid ett bord, uppenbarligen därför att han annars är en fara för sig själv. Inte heller därför att han har världens absolut läskigaste teddybjörn (som ser ut som något hämtat direkt från en av Lynchs konstutställningar) vilken om och om upprepar orden ”Hejsan Johnny, hur mår du idag?”. Nej, det är Richard naturligtvis. Direkt som han kör upp på parkeringen är Sylvia på helspänn. ”Kom inte in!” säger hon åt honom. Men Richard tränger sig in ändå. Det är uppenbarligen inte första gången som han givit sig på henne. Hon verkar genuint rädd från första sekund. Richard kopplar strypgrepp om hennes hals och tvingar ur henne kombinationen till kassaskåpet innan han slänger henne på golvet. Johnny faller också pladask när han försöker komma till undsättning. Det är riktigt obehagligt. Richard är manisk i sin sadistiska attityd. Jag vet inte hur det är med er men själv tycker jag inte att det lämpligt att kalla sin mormor för ”kuksugerska” och ”fitta”. Våld kan som sagt komma i många former. Och Richard tar verkligen allt. Inklusive silverbesticken. Han räknar uppenbarligen inte med att komma tillbaka.

"Men, mormor, vilka stora ögon du får när jag klämmer åt luftstrupen på dej..."

Och var i allt detta är Audrey? Ligger hon kanske trots allt fortfarande i koma? Eller är hon någon annanstans? Hon verkar ju uppenbarligen inte finnas till hands. Sylvia och Ben är tydligtvis skilda. Familjen Horne är som alltid stora problem.

I Las Vegas har DubbelCoopers man på plats Mr. Todd fått slut på lönnmördare att skicka efter Dougie. I stället har han nu kallat till sig Dougies korrupta kollega Anthony. Anthony bjuds inte att sitta ned och han är klart underdånig inför Mr. Todd som nu uppträder med en självsäkerhet som han annars inte har när han är ensam. Mr. Todds plan är följande: Anthony ska bege sig till bröderna Mitchum, som vi får veta är Todds affärsrivaler. Hos dem ska Anthony lägga fram att det är Dougie som ligger bakom att deras försäkringspengar för ett nedbrunnet hotell uteblivit. 30 miljoner. Och allt ska Anthony skylla på Dougie. På så vis tänker Todd att bröderna Mitchum ska ta hand om Dougie åt honom. Och om det skiter sig för Anthony döda Dougie för egen hand. Mr. Todd verkar kaxig här som sagt, men han vet förstås att det här är hans sista chans. Annars kommer DubbelCoop att bli mycket besviken på honom.

Så Anthony beger sig till Silver Mustang Casino och levererar meddelandet till Mitchum-bröderna. Och bröderna verkar svälja betet. I deras ögon har Dougie/Coop nu inte bara blåst dem på försäkringspengar utan även på något sätt fuskat till sig en halv miljon från de enarmade banditerna. Mr. Jackpots, minsann! Att den laddade scenen mellan bröderna och Anthony dessutom inramas av ytterligare en scen med en ovanligt blond Candie gör det hela bara ännu mer olycksbådande.

Konspiration mot Dougie

I Buckhorn har vi tidigare sett hur Cole och Tammy spionerade på Albert och Constance när de var på dejt. Det var en väldigt söt scen och precis som om Frost och Lynch kunde läsa fansens tankar efter förra avsnittet för lyckan över att se Albert flörta var utan gränser. Nu sitter dock Cole på sitt hotellrum och ritar något som återigen ser ut som en av Lynchs konstprojekt. Det knackar på dörren och när Cole öppnar möts han och vi av något helt oförklarligt. En bild av Laura, i tårar (hämtad från Fire Walk With Me) som sedan upplöses och vi ser Albert stå där i stället.

Laura?

Vad ska vi göra av detta? Det vet jag inte. Men det är tydligt att Laura själv, steg för steg, gör sig påmind, är på väg tillbaka in i serien på något vis. Det handlar om Laura, trots allt. Det har det alltid gjort. Vi har inte sett Gordon Cole uppvisa några synska förmågor förut, men det betyder ju inte att han inte har dem. Det skulle faktiskt kunna förklara ett och annat.

Gordon bjuder med Albert in. Han har information att delge. Tydligen så övervakar FBI-gänget Dianes telefon. De känner till sms:et som hon fick. Det har spårat det till en server i Mexico. (Förefaller som om DubbelCoop inte skickade det direkt till henne.) Och Diane har skickat ett svar: ”De har Hastings. Han ska visa dem platsen.” Gordon berättar att han kände att något var fel när Diane kramade om honom. Det här bekräftar hans misstanke. Betyder då detta att Diane definitivt jobbar åt den onde Cooper? Inte nödvändigtvis. Jag kan i alla fall inte tror att allt vi fick se i scenen mellan de två var ett spel. Och det finns en möjlighet att Diane jobbar för någon annan, att hon bedriver ett farligt dubbel- eller rent av trippelspel.

I slowmotion ser vi Tammy närma sig Gordons dörr. Precis innan hon knackar kan den uppmärksamme tittaren lägga märke till någon form av störning kring den elektriska kortläsaren på hotellrumsdörren. En kvardröjande effekt av vad än Gordon såg kanske? Tammy har egna intressanta uppgifter – på ett av de tidigaste SD-korten från glasboxmordet i New Tork har teknikerna fått fram en bild där vi kan se DubbelCoop och en flintskallig man i någon form av vit rock eller särk sitta framför boxen. Det här bekräftar alltså det vi länge misstänkt – att det finns en koppling mellan DubbelCoop och den där maskinen, vad det nu än var. Hans tentakler når vida kring.

Två samtal avslutar avsnittet innan vi beger oss till Bang Bang Bar och veckans finalnummer. Ben blir uppringd av Sylvia som berättar om vad Richard har gjort och att hon förväntar sig att Ben ska ersätta henne. Är det så att Ben har något slags huvudansvar för Richards uppfostran? Suckande lägger Ben på och i ett ögonblick av svaghet ger han efter, han frågar Beverly om hon vill ha middag med honom. Vi vet att det inte kan leda till något bra. Och slutligen får Hawk ett nytt samtal från Margret Lanterman. Hon ger honom råd inför vägen framåt. Hon anar att något kommer att hända. Och hon ger oss den replik som blivit avsnittets titel. ”Laura is the One.” För det är hon ju. Vad exakt det ska betyda återstår att se.

Laura!

Och på scenen, klädd i en klänning vars mönster är hämtat från golvet i det röda rummet, står Rebekah Del Rio – den makalösa sångerskan från Club Silencio-scenen i Mulholland Drive. Hennes röst är klar som en svetslåga och hennes sång ljuvt melankolisk. Det är utan tvekan det bästa musiknumret i serien så här långt.

***

Och med detta vackra och eftertänksamma avslutas så ett kapitel som var både humoristiskt och oroväckande. Som tog oss på just den sorts emotionella berg-och-dalbana som bara David Lynch kan. Och som väckte många tankar. Det var ett avsnitt som tog spjärn, som laddade om inför vad som komma skall och jag misstänker att nästa veckas del kommer att ge oss fler svar. Men fler svar betyder som alltid också fler frågor. Och allt handlar om Laura. Det har det alltid gjort.

Twin Peaks - The Return (Del 9)

This is the chair.

När DubbelCooper kommer stapplande ned längs en allé ser han precis så risig ut som du skulle kunna förvänta dig att en man skulle, som blivit skjuten två gånger i magen och sedan fått sitt blod utsmetat över ansiktet och hela kroppen av ett gäng med luffarspöken. Vi vet ännu inte om han fortfarande bär Bob inom sig eller inte. Min gissning är att han inte gör det. Men det har tydligen inte gjort honom helt funktionslös. Kameran panorerar över till en röd scarf som är knuten vid en grindstolpe. DubbelCoop rycker åt sig scarfen som visar sig vara någon slags signal om vart han ska.

Han viker av upp mot en avskilt belägen gård där han möter upp med två av sina kriminella kumpaner som väntar på honom. De är Chantal (Jennifer Jason Leigh) som vi känner igen från avsnitt två och hennes man Hutch. Hutch spelas av en underbart äckelslemmig Tim Roth. I förra avsnittet talade Dubbelgångaren och Ray om att bege sig till en plats som de kallade för ”farmen” men även om det här är en farm så tror jag inte det var den som de talade om. Den farmen är förmodligen dit Ray är på väg och den här gården är tydligen ett ställe som Hutch och Chantal tagit över i all hast genom att mörda de som bor här. (”De sover på baksidan” som Hutch som charmerande uttrycker det.) Därav scarfen – ett tecken för var DubbelCoop skulle hitta dem.

Chantal undersöker DubbelCoops sår medan han själv säger åt Hutch att skaffa fram kontantkortstelefoner och nya vapen. En stund senare har DubbelCoop fått vaska av sig och ser mer ut som en människa igen. (Så mycket som en människa som ett väsen från den svarta hyddan nu kan.) Han avverkar snabbt och effektivt några ärenden. Först skickar han ett kryptiskt SMS till en än så länge okänd mottagare. ”Runt middagsbordet var samtalet livligt” står det. Sedan ringer han ett samtal till vår gamle vän Mr. Todd i Las Vegas. Detta bekräftar alltså något som jag misstänkt länge nu – Mr. Todd jobbar mycket riktigt åt DubbelCoop och det är han som ligger bakom attentatsförsöken på Dougie/den gode Cooper. Mr. Todd tvingas med viss förskräckelse bekänna att uppdraget ännu inte är utfört. DubbelCoop säger åt honom att det är bäst för hans del att allt är klart nästa gång han ringer. Slutligen ger han två uppdrag till Chantal och Hutch. De ska avrätta fängelsechefen Murphy inom två dagar (Dubbel Coop inser att Murphy försökt vända sig mot honom) och därefter ska de bege sig till Vegas och ta hand om en dubbelstöt där. Den ena är självfallet Dougie och även om den andre skulle kunna vara hans fru så misstänker jag att kula nummer två är avsedd för Mr. Todd.

Lite myspys bland brottslingar.

DubbelCooper lastar in vapen i en pickup och gör sig redo att köra sin väg. Förmodligen med siktet inställt på Ray. Som avsked säger Hutch åt sin fru att hångla upp chefen som farväl för denna gången, medan Hutch själv flinande ser på. Härligt ändå att se hur alternativa livsstilar inte är främmande för den kriminella undre världen. Medan Chantal och DubbelCoop tungbrottas hörs ett flygplan fara förbi ovanför dem. Det kan mycket väl vara det privata FBI-plan som Cole och hans agenter färdas i.

För samtidigt som allt det här sker har vi klippt till det flygplanet. Där har Tammy Preston vidarebefordrat ett telefonsamtal till Gordon Cole. Ett samtal som vi har väntat på. Det är överste Davis som berättar för Cole om fyndet av major Briggs kropp i Buckhorn. Cole inser genast vikten av upplysningarna och låter vända planet. Diane är självfallet inte särskilt förtjust över att hemresan försenas men förstår också att det rör sig om ett av Coles ”blå ros”-fall. Vi ser också hur Diane frustrerat fipplar med sin mobil, som om hon väntar på ett meddelande, men uppe i planet finns ingen mottagning på vanliga telefoner. På satellittelefonen däremot inkommer ännu ett samtal till Cole – den här gången från fängelsedirektören Murphy. Cooper har ”rymt”.

Vi tar oss nu till Las Vegas där polisen, närmare bestämt de Kling-och-Klang-liknande detektivbröderna Fusco, fortsätter att utreda omständigheterna kring Dougie Jones och allt besynnerligt som verkar följa i hans spår. Medan Dougie och Janey-E väntar utanför förhör detektiverna Dougies chef Bushnell. Här får vi ta del av en hel del intressant information. Dougie har jobbat åt Bushnell i 12 år. Innan dess har han varit med om någon form av bilolycka och enligt Bushnell är det därför som Dougie då och då beter sig lite eljest.

I väntan hos polisen i Las Vegas.

Efter att Bushnell (som nu på allvar verkar börja oroa sig för vad som pågår) lämnat rummet konstaterar poliserna att det inte finns några som helst personuppgifter på Dougie Jones före 1997. Ingen födelseattest, inga kreditkort, inget pass, ingenting. Vi vet naturligtvis varför. 1997 måste ha varit när den ursprunglige Dougie blev ”tillverkad”. Detektiverna Fusco å sin sida misstänker att det kanske kan handla om någon form av vittnesskydd. Att prata med Dougie igen förefaller lönlöst. ”Som att snacka med en hund” som en av dem uttrycker sig. I stället använder de sig av det gamla tricket att byta ut en mugg eller ett glas för att få tag på vederbörandes fingeravtryck.

Medan allt det här pågår – och medan Fusco-bröderna garvar lite för länge åt sina egna dåliga skämt – zoomar kameran in på Cooper i Dougies gestalt. Det är en mästerlig bild där det riktigt går att se hur någonting händer bakom Kyle MacLachlans ögon som stirrar ut i intet. En mästerlig skådespelarprestation i det lilla. Det kan verkligen inte betonas nog vilken fantastisk gåva den här serien är för MacLachlan, en aktör som inte på många, många år haft något riktigt ordentligt att bita i. Att han nu får chansen att återvända till sin mest ikoniska roll, men inte i ett sammanhang där han förväntas bara dra på sig den gamla kostymen igen och prata lite käckt i bandspelaren som förr, den chansen är det inte många som får.

Återigen är det som om att serien retar oss med möjligheten att polletten ska trilla ned och att Cooper plötsligt ska vakna upp till sitt gamla jag. Han stirrar på en amerikansk flagga i ett hörn och hör patriotisk musik välla upp någonstans inom sig. En kvinna med röda högklackade skor går förbi. (Samma slags skor som Audrey brukade ha.) Slutligen fastnar hans blick vid ett eluttag och musiken tonar över i ett olycksbådande brummande. Men nej, det blir inget uppvaknande den här gången heller. Och jag tror inte vi ska vänta oss det inom det närmaste heller. Min teori är snarare den här: det är först när de två sidorna av Cooper möts – den goda men passiva och tomma samt den onda men farligt aktiva – först när de möts och förenas kan den ”gamle” Cooper återuppstå. Men inte ens då kommer han att vara den han var för tjugofem år sedan. Hur skulle han kunna det? Vi är alla föränderliga ting här i världen.

Just som poliserna skickar i väg koppen med Dougies fingeravtryck på analys, vilket rimligen kommer leda till svaret att den här mannen precis rymt från ett fängelse i South Dakota, får de besked om att ett annat avtryck identifierats. Mannen som anföll Dougie, Ike the Spike, är naturligtvis känd sedan tidigare av polisen och han har dessutom blivit sedd vid ett motell nere i stan.

Ike själv sveper det sista av sin whiskey och lämnar ett meddelande till Mr. Todd att uppdraget misslyckats och att han ämnar sjukskriva sig. Tyvärr för Ike själv hinner han inte sticka från motellet innan polisen dyker upp i korridoren och haffar honom tämligen odramatiskt (om man bortser från ännu en plågsamt dålig vits.) Medan Ike höjer sina händer i luften och vi zoomar in mot hans stora bandage på handen hör ett märkligt pipande, nästan lite plågat ljud. Det skulle kunna komma från Ike själv men för mig låter det nästan som om det vore handen som talade. Låt oss återkomma till den tanken senare!

Nu åkte du dit, Ike!

Vi förflyttar oss nu tillbaka till själva Twin Peaks, först med två korta scener. Dels en charmigt humoristisk scen där Andy och Lucy ”grälar” om färgen på fåtöljen som de ska skaffa nu när de äntligen ska få renovera Wallys gamla sovrum. Vid första anblick är det inget mer än ytterligare en liten farsartad krumelurscen men som alltid när Lynch ger sig i kast med Andy och Lucy finns det också något annat där under ytan, i det här fallet en observation om hur märkligt det mänskliga psyket kan fungera i relation till en annan.

I den andra scenen möter vi för första gången i den nya serien Johnny och Silvia Horne. Johnny verkar ha vuxit ifrån det där med fjäderskrud på huvudet. Dock får vi se honom smälla in i en vägg på ett väldigt otäckt vis och Silvia blir naturligtvis helt förstörd. Vid det här laget har vi alltså fått återse alla medlemmarna av Horneklanen utom just den som de flesta av oss längtar efter allra mest – Audrey. Vad än som väntar med henne är våra förväntningar just nu överladdade till tusen.

Betty Briggs (Charlotte Stewart).

Bobby Briggs knackar på hemma hos sin mamma Betty med sheriff Truman och Hawk i släptåg. Betty vet med en gång vad saken gäller. Hennes man hade talat om för henne att den här dagen skulle komma, strax innan att han gick bort. Att Bobby, Hawk och Truman skulle komma och fråga om agent Cooper. (Ja, hon visste ju såklart inte att det skulle vara Frank Truman.) När de kom skulle hon ge dem något, en metallcylinder som all denna tid varit gömd i ryggstödet av en röd stol. Stolen som givit avsnittet dess titel. Naturligtvis är det så. Badalamentis eteriska musik, Charlotte Stewards rörande gestaltning som Betty, Dana Ashbrooks Bobby som återigen är nära att gråta – det är utan tvekan avsnittets mest gripande scen. Och ännu en gång blir major Briggs en av seriens viktigaste karaktärer, död men ändå till hundra procent närvarande. Och vi har inte sett det sista av honom i avsnittet ännu.

Tvärtom, för i Buckhorn anländer nu FBI-truppen för att bli uppdaterade på fallet. Diane som inte är så sugen på att se på lik och som inte uppskattar rökförbud (”Det är för fan ett bårhus!”) väljer att vänta utanför. Medan hon gör det fiskar hon fram sin mobil och precis som hon misstänker har hon fått ett meddelande – vi känner igen det som SMS:et som DubbelCooper skickade tidigare. Svälj! Vad betyder det här? Diane visste uppenbarligen att meddelandet skulle komma. Har DubbelCoop trots allt varit i kontakt med henne under de år som passerat? Och vad betyder det i så fall. Uppenbarligen har Diane inte velat berätta om det för Cole och kompani men å andra sidan verkar hon ju inte riktigt lita på dem heller. Frågan är – förstår hon innebörden av meddelandet? Är det en kod till henne? Manipulerar DubbelCoop henne?

Åh, Diane!

Mackey drar bakgrunden till fallet för FBI-agenterna och på vägen får också vi som publik vissa luckor i fyllda. Hastings och Ruth Davenport hade mycket riktigt ett förhållande. Polisen har funnit Phyllis Hastings kropp och hennes älskare advokaten Arthur sitter häktad för det mordet. Vi vet ju förstås att det var DubbelCoop som mördade Phyllis och satte dit Arthur. Dessutom har Hastings sekreterare dött i en bilexplosion, återigen ligger DubbelCoop bakom. Allt detta leder Albert till den underbara repliken: ”Vad händer i säsong två?”.

På båren: Briggs.

Vi får också veta mer om Hastings och Davenport och varför det finns en koppling mellan dem om Briggs. Hastings drev tydligen en slags webbsida eller blogg tillsammans med Ruth där de ägnade sig åt teorier om alternativa dimensioner. (Produktionen bakom serien har faktiskt skapat och lagt upp Hastings hemsida, komplett med en fruktansvärd retrodesign. Den går att hitta här. Värt ett besök.) Albert och Constance bondar över samma slags sarkastiska humor och Constance visar Dougies vigselring som de hittade i Briggs mage. När träffen från fingeravtrycken i Las Vegas inom kort dyker upp i systemet borde den ringen bli en viktig ledtråd som styr FBI:s intresse dit.

Vi får nu ytterligare en kort humorscen som möjligen rymmer mer än vad vi först anar. Jerry Horne är fortfarande ute i skogen. Fortfarande uppenbarligen hög som ett hus. Eller? Nojigt stirrar han ner mot sin sko samtidigt som en förvriden röst viskar ”Jag är inte din fot.” Det där skulle mycket väl kunna vara just ett klassiskt exempel på drogparanoia, idén att en del av din kropp egentligen är något främmande. Å andra sidan – vi minns alla Armen från den svarta hyddan och här kommer också min tanke om Ikes bandage tillbaka i bilden. Det finns något här med märkliga talande kroppsdelar som återkommande motiv. Vad vi ska göra av allt detta är dock en öppen fråga. Hur som helst slutar det med att Jerry drattar på ändan. Kul.

Efter att Hawk, Truman och Bobby kört ut Chad från konferensrummet, där Chad satt och åt, och efter att de vädrat – det kunde vi väl fattat att Chad luktar illa med – ger de sig i kast med Briggs metallcylinder. Det finns ingen knapp eller spak eller något men Bobby vet hur den ska öppnas. Hans pappa hade tagit hem en sådan cylinder och visat honom en gång. Trion går ut på parkeringen och Bobby slänger cylindern i marken. Första gången ger den ifrån sig ett konstigt vibrerande ljud och andra gången öppnar den sig. Inuti finns två papperslappar. Den ena är ett meddelande om en plats, ett datum och en tid. Tiden är 2:53, samma tid som Cooper bytte plats med original-Dougie i del tre och platsen är ett ställe där Briggs och Bobby lekt tillsammans när Bobby var barn. (En plats som unge Bobby hade döpt till ”Jack Rabbits Palace”. Det är kanske kaninen som allt handlar om ändå?) Briggs fortsätter att verka genom sin relation till sonen. Datumet är två dagar bort. Truman, Hawk och Bobby bestämmer sig för att undersöka och jag studsar av upphetsning i TV-soffan.

Den andra lappen känner vi igen: det är en del av utskriften från rymdteleskopet som Briggs visade Cooper i säsong två. ”Cooper/Cooper” står det. Hawk förstår. Två stycken Cooper. All denna tid trodde vi att det var ett meddelande till Cooper. Men det visar sig också vara ett meddelande OM honom.

Tillbaka i Buckhorn där Cole, som ju egentligen slutat röka, tjuvar en cigg från Diane medan Tammy Preston obekvämt står bredvid. Hon kan nog inte hjälpa att känna sig lite avhängd vid sidan om de gamla vännerna och kollegorna. Men Tammy får chansen att visa vad hon går för när hon förhör Bill Hastings. Vi är glada att återse Matthew Lillard efter alla dessa avsnitt men tiden i häkte har inte varit bra för honom. Tvärtom faller han i småbitar och kan bara snörvla och hulka fram sin berättelse för Tammy. Ja, han och Ruth driver den där bloggen och allt är sant. Det finns andra världar. Han och Ruth hade funnit en plats och en tid då de kunde komma dit. Och där träffade de Briggs. Han gömde sig där. Eller låg i ide. Han behövde deras hjälp att hitta koordinater eftersom andra var ute efter honom.

Dessa koordinater, som Ruth tydligen hittat och skrivit på sin hand, det är de siffror som DubbelCoop så desperat vill åt – de som Ray har försvunnit med.

Nej, Bill Hastings mår inte bra!

Tammy låter Hastings identifiera en bild av Briggs och mycket riktigt, det var han som Bill och Ruth träffade. Men ”andra” kom in, som Bill beskriver det. Vilka andra? Skogshuggarna/luffarna? Vi vet ju att de stryker runt polishuset i Buckhorn. De höll ned honom. Briggs svävade upp i luften. Han sa ”Cooper, Cooper!” och sedan försvann hans huvud. Bort till rymden i den lila dimensionen får vi anta där ju Cooper faktiskt såg hans ansikte i del tre. ”Det var så vackert” snyftar Bill. Men sedan var Ruth död. Dom andra, vilka det nu var, dödade henne och Bill själv vaknade hemma hos sig. Jag antar att det var det han menade när han sa till sin fru i del två att han drömt om Ruths död. Men det var ingen dröm Bill. Eller om det ändå var det så gör det ingen skillnad. Drömmar är ingen säker plats i Twin Peaks eller Lynchs universum. Drömmar kan vara minst lika verkliga som den vakna världen. Ibland mer.

Avsnittet avslutas på klassiskt manér på Bang Bang Bar där vi introduceras till två nya karaktärer, två unga lite slitna tjejer med uppenbara drogproblem. En av dem, Ella (spelad av Sky Ferreira) har dessutom ett riktigt jobbigt eksem i armhålan. Ytterligare en kroppsdel som beter sig obehagligt i ett avsnitt fullt av just detta!

***

Sammanfattningsvis var det här ett avsnitt där expositionen fick stå i centrum. Och det kan vara välbehövligt. Serien fortsätter att blanda stämningslägen och fokus från vecka till vecka. Förra veckan var ett visuellt och konstnärligt fyrverkeri. Den här veckan blev mer ett traditionellt narrativ. Gott så!

Inför nästa avsnitt hopar sig många frågor. Vad håller Diane egentligen på med? Vad kommer hända med Dougie och hans fiender i Las Vegas? Vad kommer Truman, Hawk och Bobby att finna när de ger sig ut? Kanske kommer detta att besvaras i del tio, kanske kommer berättelsen att ta oss någon helt annanstans först? Bara Mark Frost och David Lynch vet. Och några producenter. Och Kyle MacLachlan som så vitt jag förstår är den ende skådespelaren som fick läsa hela manuset innan inspelning. De andra fick bara se sina egna sidor och ofta bara någon dag innan inspelning. Men ni fattar vad jag menar.