Twin Peaks - The Final Dossier

Sommaren kom att helt domineras av Twin Peaks-bevakning här på Allmänstädesbloggen. Nu avslutar vi den för den här gången (endast tiden kan utvisa om det kommer ytterligare fortsättning framöver) med en recension av Mark Frosts Twin Peaks - The Final Dossier som kom ut nu i dagarna. Precis som sin föregångare The Secret History of Twin Peaks är boken en slags "roman", men inte i ordets traditionella betydelse. Det är inte frågan om någon rakt berättad historia utan en samling med redogörelser som tillsammans tecknar en impressionistisk helhet, som fyller i narrativa luckor som tidigare avsnitt, film och böcker lämnat obesvarade. Inte så att alla frågor får sina svar såklart. Det hade blivit en mycket lång bok. Men förvånansvärt mycket ändå.

I The Secret History hade specialagent Tamara Preston (Chrysta Bells rollfigur från The Return) fått i uppdrag att sammanställa och kommentera en samling dokument som i slutändan visade sig vara samlade av Major Garland Briggs, dokument som både behandlade staden Twin Peaks tidiga historia och konspiratoriska trådar inom den amerikanska regeringen. Det var en vindlande och bitvis svåröverskådlig mosaik. The Final Dossier är betydligt mer tajt och sammanhållen. Återigen är det Tammy Preston som är vår guide men den här gången är det hon själv som för pennan, som skriver ihop och rapporterar tillbaka till sin chef Gordon Cole om vad hon kunnat hitta om människorna i Twin Peaks och hur deras liv sett ut under de senaste tjugofem åren. Det var något som ursprungligen hade utlovats i The Secret History. Vad har hänt mellan den gamla serien och den nya? Den förra boken slutade dock mer eller mindre med händelserna i den gamla seriens final. Jag antar att Frost insåg att det vore att avslöja för mycket på förhand och det är därför som vi får den här volymen nu när vi redan sett den nya säsongen.

Agent Preston (Chrysta Bell). I bakgrunden Frans Kafka.

Agent Preston lägger ut texten, karaktär efter karaktär. Hon ger oss de fakta hon kunnat hitta, återger sina egna efterforskningar och samtal och väver in sina egna funderingar. Jag tycker, precis som med förra boken, väldigt mycket om den röst som Frost skapar åt henne. Jag vet att somliga hade svårt att för sitt inre gifta ihop den bild av karaktären som böckerna ger med det rollporträtt som Bell levererade i serien men för mig är det inte alls ett problem. Är det något vi lär oss av Twin Peaks så är det att människor har mer än en sida och för min del blir det bara berikande att ta del av hennes inre tankar.

Så får vi i boken till exempel veta hur Leo Johnson dog (genom ett väldigt syrligt obduktionsprotokoll signerat Albert Rosenfield.) Vi får ta del av berättelsen om Donna Heyward och hennes vidare öden. I samband med det får vi också lite mer kött på benen rörande hennes syster Gersten och hur det kom sig att hon hamnade där hon hamnade. De kapitlen rymmer inga stora överraskningar men Donnas tragiska historia får ett oväntat lyckligt slut. Kapitlen om familjen Horne ger vissa ytterligare ledtrådar om vad som står på med Audrey men inga slutgiltiga svar om hennes öde. Däremot får vi ett riktigt matigt kapitel om Annie Blackburn - den intrigtråd och den karaktär som jag nog hört flest fans sakna i den nya serien och i den första boken för den delen. Och frågan som den galet fnissande dubbelgångaren upprepar i slutet av den gamla serien - "Hur är det med Annie?" - den frågan för ett svar. Ett på samma gång trösterikt och hjärtskärande svar.

Så fortsätter det boken igenom. Länge förblir berättelsen som vävs ovanligt vardaglig och grundad i en till synes realistisk värld. Ovanligt med tanke på vilka vilda svängar ut i surrealism och science fiction som The Return ändå tog. Förvisso kan Frost inte låta bli att väva in en del halsbrytande bitskheter och humorismer. (Som exempelvis en antydan om att Donald Trump vid ett tillfälle ska ha burit den gröna ringen med ugglesymbolen på.) Ju länge boken fortsätter dess mer letar sig dock det extradimensionella och tidshoppen från serien tillbaka in i historien. Till slut verkar inte ens stackars Preston själv veta vad som är verkligt och vad som faktiskt kan ha hänt i det förflutna. Effekterna av Coopers försök att rädda Laura i avsnitt 17 ger svallvågor fram i nutiden. Något har faktiskt förändrats i det förflutna. Däremot ger boken naturligtvis inga ledtrådar till händelserna i avsnitt 18 och det tror jag var ett lyckat val att inte ge sig in i.

The Final Dossier är naturligtvis inte en bok som kan rekommenderas till några andra än oss verkligt inbitna entusiaster.  Den som bara har ett halvt eller passerande intresse för Twin Peaks, om det nu till äventyrs skulle finnas sådana människor (eller tulpor), har nog inte så mycket att hämta. För oss som aldrig kan få nog är den däremot ett måste. Precis som med serien själv måste jag konstatera att få min egen del är jag absolut nöjd om det här är det sista vi får. Men jag kommer naturligtvis vis aldrig sluta hoppas på en fortsättning. Varje pusselbit är en gåva och jag är evigt tacksam. Mysteriet lever.