Paddington 2

Ibland är det väldigt svårt som recensent att ha något att säga om en film. I alla fall något som det känns som att du inte sagt förut. Särskilt när det kommer till en uppföljare.

Paddington 2 har blivit mottagen med glada tillrop och uppmuntrande hyllningar av ett slag som förvånade mig en smula. Det är inte det att jag inte kan se charmen med filmen, en sådan finns uppenbarligen, men den bär på precis samma problem som sin föregångare - nämligen det att det är tydligt från allra första början att den filmen som regissören Paul King egentligen velat göra är inte den film som filmbolaget ville ha. Resultatet blir en slags kompromiss.

King verkar vilja göra en quirky, underfundig och eftertänksam liten visuell karamell till film. Filmbolaget vill ha att björnen ska dratta på ändan och slå sönder saker a la Looney Toons, något för alla barn i publiken med ADHD-diagnos. Det vill liksom inte gifta sig ordentligt. De gånger då King liksom ändå lyckas få ta ut svängarna anar vi något där, konturerna av en mycket bättre och mer lyckad film - en film som jag får för mig dessutom vore mer i linje med de barnböcker som de här filmerna är baserade på. Visst även i de här partierna är det kanske en smula derivativt , Kings fantasier förråder en stark inspiration från så väl Wes Anderson som Jean Pierre Jeunet. Men vad gör det? Sämre influenser går att hitta. Fast så måste dessa erbarmliga påklistrade slapsticksekvenser skohornas in och plötsligt blir det som om vi tittade på en version av Alfons Åberg fylld av omotiverade biljakter. Och där tappar filmen mig.

Två element adderar den här filmen från sin föregångare. Båda är förvisso lyckade. Den första är Hugh Grant som skurkaktig skådespelare, en roll som han på något märkvärdigt sätt verkar i det närmaste född att spela. Han verkar dessutom njuta av varenda sekund. Tänk om filmen bara hade kunnat lite mer på hans och andra skådespelare som säg Sally Hawkins eller Peter Capaldis insatser i stället för allt jox. Den andra nyheten är en fängelsemiljö där stackars Paddington hamnar efter att ha blivit falskeligen anklagad. Här lyckas King faktiskt tillföra en värme och humanism av ett slag som tycker mycket om och som faktiskt tycks ha ett ärligt menat ärende. Bra så.

I övrigt har jag faktiskt inte så mycket att tillägga. Det finns betydligt sämre samtida filmer riktade till barn, det måste ändå tillstås, men jag undrar ändå vad för slags film King kunde ha gjort om han fått helt fria händer...

Björnen bakom lås och bom.