tisdag 4 september 2018

Superhjältarna 2



Om Brad Birds första film om familjen Incredible hade kommit idag hade det nog varit svårt att ge den dess svenska titel, den extremt generiska och totalt intetsägande rubriken Superhjältarna. Då var året 2004. Nolans första Batman-film skulle inte komma förrän ett år senare och det skulle dröja hela fyra år innan Marvel sparkade igång sitt filmuniversum med den första Iron Man. Med andra ord - den stora explosionen hade inte hänt ännu. Superhjältar på vita duken var undantaget och inte den allt överskuggande genre som hela vår samtids populärkultur speglas igenom. Vad femtiotalets cowboys och åttiotalets bodybuilders var för sin epok är nu den maskerade hjälten för vår tid. Det har gått fjorton år mellan originalet och uppföljaren. På den tiden har allt hunnit förändrats.

Frågan är om Bird alls hade återvänt till sin superfamilj om det inte var för att han behövde slicka såren efter att hans Tomorrowland floppat bortom alla förväntningar. (Personligen tyckte jag dock mycket om den, inte minst för att den var så säregen och konstig.) Som läget nu var behövde han nog visa att han inte tappat det och det betydde att återvända till Pixar och animationen. Han har alltid i intervjuer sagt att han inte skulle göra någon uppföljare om han inte fick en riktigt bra idé som var värd hans uppmärksamhet. Jag vet inte om jag egentligen tycker att han fått det. Vad gäller story och intrig är Superhjältarna 2 mest av allt en upprepning av sin föregångare.

Liksom där lockas våra hjältar tillbaka till sitt superhjälteri av en mystisk mecenat som har stora planer för dem, och precis som då misstänker vi redan från första början att det är något lurt med alltsammans. Jag tror inte det är någon spoiler att säga så mycket. Skillnaden är att den här gången är det mamma Parr, Helen a.k.a Elastagirl (med rörst av Holly Hunter) som får ge sig ut på äventyr medan pappa Bob/Mr. Incredible för stanna hemma och ta hand om barnen. Och det blir förstås knas inte minst när lille bebisens mycket mångsidiga superkrafter börjar göra sig gällande. Och så matteläxa och tonårig hjärtesorg på det. I slutändan måste förstås familjen komma samman igen och tillsammans besegra ondingen. Precis som förra gången.

Ombytta roller.


Det kanske låter som gnäll men det är inte menat så. Jag menar bara att filmen styrka inte ligger i dess intrig. Den är liksom bara skelettet som gör det möjligt för oss att spendera tid i den värld som byggs upp för oss. Och förstås med karaktärerna. Men det är egentligen inte de som är i fokus heller, även om de var och en ges utrymme att ta ut sina svängar, tillsammans med ett gäng nytillkomna figurer. I stället är det miljöerna, de tjusiga stadsvyerna, de sextiotalsmodernistiska fantasiinredningarna och den retro-chica teknologin som är den verkliga behållningen med filmen. Bird lyckas med en säker hand att bygga upp och gestalta en värld som är så läckert förförisk, en version av en slags James Bond/Playboy/Raketost-estetik, inte så som den var utan så som vi minns den.

Detta kombineras med ett antal snabba och likaledes urläckra actionsekvenser som faktiskt är något av ett under i konkretion, av tydlighet, av stil och elegans, av klyftighet och som faktiskt tjänar till att säga något om karaktärerna. Det är den sortens action som faktiskt är en fröjd att se på, till skillnad från så mycket annat superröj. (Ja, jag tittar till exempelvis på dig Zach Snyder.) Brad Bird visar att även om åren har gått och genren utvecklats har han fortfarande ett och annat att lära ut.

Om jag hade fått önska något hade det kanske varit något mer av tematisk sammanhållning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad den här filmen vill säga. Precis som förra gången finns det en motsättning mellan superhjältarna och samhället som valt att förbjuda dem. Det finns de som i detta vill läsa en slags Ayn Randsk ideologi i Birds verk, en slags libertariansk maktfantasi. Varför det är just Bird som kommit att förknippas med dessa tankegångar kan vi fråga oss. Det är väl i så fall ett kännetecken för nästan all amerikansk populärkultur. Men till skillnad från hos Rand, där egenintresse och egennytta alltid står i centrum, har Bird alltid ett annat perspektiv - att stora talanger alltid måste användas för mänsklighetens bästa. Och det är ju en devis som även Bamse ställer sig bakom. Men inget av detta blir egentligen utforskat i större grad. Inte heller ett sidotema med en skurk som hypnotiserar människor med hjälp av skärmar, naturligtvis en samtidskommentar, blir mer är antydningar i bakgrunden. Jag antar att det hänger samman med det jag nämnde ovan, det här är en film som springer ur en nödvändighet snarare än genuin skaparglädje. Men jag ser fram emot när Bird tar fram storsläggan nästa gång.


***

Som vanligt är det också på sin plats att lyfta fram kortfilmen som föregår huvudpresentationen. Bao av Domee Shi är en underbar liten fabel om en kvinna vars dumpling kommer till liv. Eller gör den det? Det är en vacker, rolig och genuint hjärtesnörpande pärla om förhållandet mellan barn och föräldrar som fångar precis hur underbar animationskonsten kan vara när den jobbar med de enklaste av medel. Rekommenderas varmt!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar