Ex Machina

Alicia Vikander må ha vunnit sin Oscar för bästa biroll i "The Danish Girl", men jag och många med mig kommer att låtsas som om hon vann priset för sin insats i "Ex Machina" istället. För det hade hon förtjänat. Och filmen borde förresten överhuvudtaget ha fått mer utdelning av gyllene statyetter. Den var nämligen en av förra årets absolut bästa filmer. Det faktum att den aldrig ens gick upp på bio i Sverige är så märkligt att jag inte vet vad vad jag ska göra av det.

"Ex Machina" är skriven och regisserad av Alex Garland. Det är hans regidebut men vi känner igen hans namn som manusförfattare från flera av Danny Boyles verk så som "The Beach" (baserad på Garlands roman med samma namn), "28 dagar senare" och "Sunshine". Den här filmen överträffar alla dem med hästlängder. Den är ett filosofiskt och intensivt kammarspel, en psykologisk thriller som påminner om Polanski i dennes bästa stunder, filmad med en sval och tillbakalutad estetisk säkerhet som för tankarna till Stanley Kubrick. Ni kan se varför jag föll för den här filmen.

Handlingen är enkel nog. Domhall Gleeson spelar Caleb, en ung programmerare som under lite mystiska omständigheter flygs iväg för att få träffa IT-billjadären, grundaren och ägaren av det Google/Facebook/Apple-liknande företag där han jobbar. Denne särling, spelad av Oscar Isaac, bor i ett spektakulärt modernistiskt hus långt ute i vildmarken, isolerat från omvärlden.  Med stort buskigt hipsterskägg och ständigt en bärs i beredskap försöker Nathan (som han heter) ställa in sig hos Caleb som "bara en vanlig skön snubbe" innan han släpper bomben: Han har konstruerat en artificiell intelligens, en robot, och han vill att Caleb ska utföra det så kallade Turing-testet, provet som ska avgöra om roboten verkligen har ett eget medvetande.

Låt testet börja.

Det är här Alicia Vikander kommer in. Och märk väl, det är sannerligen inte lätt att göra ytterligare en i raden av filmrobotar utan att det känns som upprepningar av vad andra redan har gjort. Men Vikander lyckas. Från första stunden då hon träder in i filmen lyckas hon balansera mellan det mänskliga och det andra, det främmande på ett sätt som gör hennes rollgestaltning omedelbart iögonfallande. Hon stiger fram ur mörkret som ett fångat rovdjur på zoo, samtidigt som hon är spröd och försiktig. Hon använder sina ögon och hela sitt ansikte som ett otroligt finstämt instrument och skapar en brygga mellan dockan, maskinen och "människan" som på samma gång är helt fascinerande och samtidigt lätt obehaglig. Scenerna där Caleb intervjuar henne med en transparent glasvägg mellan dem når snabbt en laddning som inte står långt efter den mellan Foster och Hopkins i "När lammen tystnar". Det här är som sagt en psykologisk thriller och Garland håller oss åskådare konstant i osäkerhet. Inget är med nödvändighet vad det verkar vara.

Naturligtvis utvecklar Claeb känslor för Ava. Och naturligtvis är det en del av planen. "Varför skulle jag inte ge henne ett kön och en sexualitiet" frågar Nathan ironiskt och retoriskt när Caleb för saken på tal. I centrum för filmens tematik kretsar just detta, frågan av objektifiering och subjektifiering. Det är inte bara maskinen Ava, utan även kvinnan som måste överkomma turingtestet för att slutligen slå sig fri som en verklig individ.

Men även om "Ex Machina" slänger sig med stora idéer, och gör det bättre än någon annan science fiction-film på mycket länge, är det ändå som ett stämningsstycke som den briljerar. Filmens isolerade hus är som en egen värld att försvinna in i, en labyrint av hemligheter och förbjudna platser. Det är ett gotiskt sagoslott, det hemsökta palatset omtolkat till en stilren .konstruktion av mörkt trä och betong som smälter in i landskapet och nästan inte syns från utsidan. Här finns rum där berget går i dagen och panoramavyer öppnar sig mot en brusande älv. Men här finns också ett virrvarv av underjordiska gångar. I rummet där Caleb inkvarteras finns inga fönster alls. Och precis som i sagan finns det platser i huset dit han inte tillåts att gå. Det är en byggnad som gjord för att späda på vår paranoia och vårt obehag.

Nathan. Skön kille. (Oscar Isaac.)

Vid sidan om Vikander är Isaac den stora behållningen. Gleesons rollfigur är tunnare och inte lika intressant, med nödvändighet. Isaac porträtterar sin uppfinnarmiljadär med en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Han  återkallar minnet av allsköns agrofobiska knäppgökar från Hughes fram till Kubrick själv. Det står ganska klart redan från början att Nathan är en fullblodspsykopat. Som sådan är han naturligtvis väldigt charmig och manipulativ. Och trots att både vi och Caleb inser detta redan från början lyckas han ändå lura och förleda. Det är stor underhållning.

Star Wars: The Force Awakens

Jag kan börja med att berätta vad jag inte gillade:

* J.J. Abrams har fortfarande en konstig uppfattning om hur avstånd mellan planeter fungerar. (Fast det stör mig inte alls lika mycket här som i Star Trek.)

* Andy Serkis karaktär, överste ledaren Snoke, är visuellt ganska ointressant. (Han är dock bara i bild kanske ett par minuter av filmens speltid.)

*  Laserhjaltet på skurken Kylo Rens ljussabel är helt ologiskt och totalt opraktiskt. (Men på nåt sätt stämmer det ändå överens med karaktären.)

Det är i princip vad jag kan komma på. Och som ni märker är det inte direkt nån svidande kritik. I övrigt kan jag egentligen bara säga så här: Det här ÄR den "Star Wars"-filmen vi har letat efter.

Jag skrattade, jag fick tårar i ögonen, det nöp till i hjärtat ett par gånger, jag kände hur det sög till i magen. Det var faktiskt i mångt och mycket en lysande upplevelse. inte för att jag egentligen tvivlat. J.J. Abrams må inte ha rätt temperament för James Kirk men han vet precis vad han ska göra med Han Solo. Inte bara är den nya episoden tillräckligt bra för att vi ska kunna lägga de snedsteg som var del 1-3 åt sidan för alltid och gå vidare - jag vill till och med hävda att den här nya filmen är bättre än originaltrilogin. Det där är kanske den sortens överord som en borde undvika i en recension skriven bara ett par timmar efter att ha sett filmen men jag låter de ändå stå kvar. Den här texten måste trots allt utgå från mina tankar och upplevelser just nu - ingen recension kan ändå vara det sista ordet.

Någon, jag minns inte vem nu, skrev en gång nåt i den här stilen: Den första "Star Wars" från 1977 var en skattkista av citat och referenser till filmhistoriens greatest hits- Här anas John Fords klassiska vilda västern, Akira Kurosawas samurajepos, gammaldags b-films action a la Blixt Gordon, Casablanca, dokumentärer om andra världskriget och till och med lite Leni Riefensthal bara för att. De nyare filmerna å andra sidan - de refererar bara till en enda källa. Nämligen "Star Wars".

Det finns något träffande i den beskrivningen. Och helt fel är den inte heller som inramning för "The Force Awakens". För på många sätt är det här nästan en enda lång hommage till Lucas första rulle i serien. Abrams film, som han skrivit manus till ihop med Lawrence Kasdan och Michael Arndt (Kasdan skrev bland annat episod 5 och 6 och första Indiana Jones, Arndt var med och skrev tredje delen av "Toy Story"), följer faktiskt episod IVs narrativa upplägg rytmiskt hjärtslag för hjärtslag. Och visst känner vi igen oss. Här är en driod med viktig hemlig info vilse på en ökenplanet.  Här är en mörk riddare med mask vars familjeförhållanden spelar en viktig roll för handlingen. Här är en ung huvudperson som kommer att upptäcka kraften. Här har vi en scen i en kantina fylld med bisarra varelser. Här har vi ett mäktigt vapen i ondskans händer med kraft att förinta planeter. Och så Millenium Falcon. Chewbacca. Harrison Ford och Carrie Fisher. Lik förbaskat - och det är det som är så makalöst - inte för ett ögonblick känns det som en efterapning eller som en upprepning. Tvärt om. Det vittnar om en riktig fingertoppskänsla.

Jag hade förmodligen kunnat se två timmar av bara det här.

Abrams och medhjälpare är riktigt smarta. De ger oss bara precis så mycket fanservice de behöver, inte en yottimeter mer. Scenen där Han Solo och Leia återser varandra är en underbart bitterljuv liten pärla fylld av ånger, minnen och sorg. Jag hade lett kunnat se flera timmar av bara de två "Scener från ett äktenskap"-style. Fisher är majestätisk och Ford verkar på allvar ha kul framför kameran, för första gången på jag vet inte hur länge. Men Abrams vet mycket väl att det inte är Hans och Leias historia. De finns där i bakgrunden. Filmen har en ny generation hjältar. Och vilken generation sen. Någonstans sitter det säkert ett litet patetiskt troll och har otroligt ont över att huvudpersonerna numera är en mörkhyad kille och en tjej som inte behöver räddas. Det kan det trollet gott ha.

Rey (Daisy Ridley), Finn (John Boyega) och BB-8 på flykt.

Skrotletaren Rey, den deserterade stormsoldaten Finn och supercharmiga robotbollen BB-8 är precis den trio av hjältar som en film som den här behöver. Daisy Ridley har charm och styrka. Hon är cool, hon är tuff, hon är modig. Den här filmen kommer göra Ridley till en stjärna men frågan är om hon någonsin kommer att kunna få en lika stark roll igen - för den här sortens kvinnliga karaktärer existerar i princip inte i Hollywood. John Boyegas Finn är även han en intressant figur som brottas med frågan om vem han egentligen är och vill vara. Extra plus också för att relationen mellan Rey och Finn inte spelas upp som nån slags traditionell trist kärlekshistoria utan faktiskt handlar om en genuin vänskap mellan två människor. Dialogen är vitsig, klyftig och skarp. Rollfigurerna är intressanta och fångar oss. Här finns riktig humor. Sån som inte går ut på att den dataanimerade rymdkaninen trampar i bajs.

Lägg till det en skurk som har en begriplig motivation och inbyggda motsättningar i form av Kylo Ren, spelad av Adam Diver. Driver förmedlar en inre besatthet och djupt gående motsättningar som är omedelbart gripande. Scenen där han sitter i bön framför Darth Vaders halvsmältna hjälm och ber om förlåtelse för att han fortfarande känner av en ljusa sidan lockelse inom sig ger riktigt kalla kårar.
Inte ens gamle Darth V själv, i all sin ikoniska uppenbarelse, var egentligen lika gripande som rollfigur.

Kylo Ren (Adam Driver). En bra filmskurk med ett ologiskt laserhjalt.

J.J. Abrams visar att han är en av vår tids främsta action- och äventyrsregissörer. Att han har lärt alla de läxor som Spielberg, Zemeckis och ja kanske rent av Lucas kommit med. Hans filmografi är långt ifrån perfekt. Han har inte alltid varit helt vän med sitt material. Men nu, när han fått den chans som han undermedvetet måste väntat på hela sitt liv, då lyckas han inte bara matcha sina gamla mästare. Han överträffar dem. "The Force Awakens" är noga avvägd ner i minsta detalj. Den har fysisk tyngd och påtaglighet. Den är förvånansvärt återhållsam. Det är faktiskt en av de bästa filmerna i sin genre som jag har sett på mycket, mycket länge. Jag ser redan fram emot att se om den.

Låt oss avsluta med en bild till på BB-8.

En underbar jävla jul

Julen har fortfarande en förmåga av provocera. Det är väl för att den är som känslomässigt laddad. Det är en högtid som å ena sidan är enormt offentlig, mer än någon annan dominerar den hela vårt samhälle under mer än ett månads tid. Den går inte att undvika. Samtidigt är den också djupt intim och personlig, förbunden med våra föreställningar och minnen om familj, barndom och annat som kan vara jobbigt att ta i. Vi lägger en press på oss själva när det kommer till jul. Den måste liksom vara perfekt, eller hur? På ett sätt som ingen annan högtid. Valborg och midsommar kan regna bort utan att vi känner oss misslyckade och en Halloween kan få se ut lite hur som helst - men julen? "Tänk på barnen." (Ett uttalande som tyder på hur mycket mer neurotiskt vi vuxna hanterar julstressen än vad barnen gör.)

Det är naturligtvis allt det här som får folk att gå i bitar av vrede när de får för sig att deras älskade traditioner är hotade, oavsett om det är svenskar som inte kan begripa varför inte en rasistisk stereotyp i en tecknad film från trettiotalet kan få vara kvar till amerikanen som ylar mot himlen om "the war on christmas" bara för att någon tycker det skulle vara trevligt att påminna om att inte alla medborgare firar den kristna högtiden så här runt solvändan. 

I själva verket är ju julfirandet något som utvecklas och förändras hela tiden. Ett typiskt svenskt julfirande 1950 såg inte ut som ett typiskt svenskt julfirande 2015 och 1950 års jul såg inte heller ut som 1899 års. Även om ingen TV-chef skulle våga ens föreslå att den ebarmligt dåligt dubbade och fullständigt obegripliga Disneykavalkaden borde avskaffas så kan det vara värt att minnas att en dag kommer vår sol att bli en supernova och ta planeten med sig i undergången. Då, om inte förr, kommer vi slippa Kalle Anka på julafton.

Julkomedin är också en traditionstyngd institution. all denna laddning, all förväntan, all besvikelse, alla krockande viljor, det är naturligtvis mumma för fars och tokerier. Så även i Helena Bergströms nya film "En underbar jävla jul". Med lite tur kan den knocka ned "Tomten är far till alla barnen" som svensk julkomediklassiker. För den här är faktiskt betydligt mer intressant. Det betyder inte att jag saknar invändningar - sådana har jag. Men det finns också en hel del spännande här att ösa ur.

Att sammanfatta handlingen är lite komplicerat, inte minst därför att det - som sig bör - är en stor ensemble. I centrum står paret Simon (Anastosios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) samt deras vän Cissi (Rakel Wärmländer). De tre har köpt ett hus tillsammans och Cissi är gravid, antingen Simon eller Oscar är pappan. Tillsammans står de tre i begrepp att bilda en fin liten stjärnfamilj. Det är bara det att Simon och Oscar inte har berättat om något om det här för sina föräldrar. På grund av anledning. Nu har Cissi hög-höggravid, barnet kan komma när som helst och det börjar liksom bli dags att dela med sig av nyheten. Vad skulle väl passa bättre än en stor julfest med hela tjocka släkten? Vad som helst annars, förmodligen.

Bergström har själv skrivit manuset tillsammans med Daniel Réhn och Edward af Sihlén. De två var också inblandade i manuset till det haveri som var Colin Nutleys senaste, "Medicinen". Det här är mycket bättre. Överhuvudtaget står det klart för mig att Bergström idag är en mycket bättre regissör än Nutley. Det är ett helt annat driv i den här filmen, ett helt annat handlag i hanterandet och balanserandet av alla skådespelare. Dessutom finns det en ton i filmen, inte minst i de lite mer allvarliga scenerna som avhandlar de nya familjekonstellationernas spänningar som känns äkta. Jag misstänker att det kan finnas något av det självupplevda i detta. Den sortens läsningar ska en förvisso vara lite försiktig med. Men det känns i alla fall genuint.

Att anordna den perfekta julen är inte lätt. Särskilt inte om du har något väldigt viktigt att berätta.

Andra delar av filmen är dock lite svajigare. Lite av en idiotintrig är det. Men det är inte det värsta. Det är nämligen inte alltid helt konsekvent. Det läggs ut krokar som inte leder någonstans. Vissa karaktärer känns inte riktigt sammanhängande. Det gäller bland annat Robert Gustavssons sure och konservative patriark. Jag blir aldrig riktigt klok på honom eller hans båge genom historien. Det finns till exempel en scen i mitten av filmen mellan honom och hans fru, spelad av Maria Lundqvist, som är väldigt fin och laddad men som styr karaktärerna och deras story åt ett håll som inte alls följs upp. Det är inte något som sänker filmen men jag blir ändå lite undrande. Frågan är om det inte saknas scener och material som hamnat på klipprummets golv...

Ensemblespelet svänger och det lyfter filmen. Ingen nämnd och ingen glömd. Det här är en riktig gruppinsats. Och som sagt, för den som är villig att se förbi vissa intrig och karaktärsluckor finns det rikt med tematiskt material som bränner till. Tack vare det blir det inte samma gamla julbord som värmts upp ännu en gång. Tack för det.

Insidan ut

Riley är en vanlig glad, bekymmerslös ung tjej. När hennes pappa får jobb i San Fransisco och familjen flyttar dit från Minnesota är det till en början som ett spännande äventyr. Men det blir liksom inte riktigt som Riley tänkt sig. Det nya huset känns inte så hemtrevligt. (Inte minst eftersom familjens möbler inte kommit fram än och bara blir mer och mer försenade hela tiden.) Mamma och pappa är stressade och oroliga. Och så saknar Riley sina gamla kompisar såklart. I Minnesota hade hon massa vänner som hon spelade hockey med och även om hennes mamma hittar ett nytt lag åt henne så känns det liksom inte lika bra. Skolan är besvärlig, Riley känner inte att hon passar in. Hon trivs inte, helt enkelt. Det är bara små, små saker men allt sammantaget blir det här till en riktig livskris - Rileys första. Kommer hon någonsin att kunna känna sig glad igen?

Rileys första dag i nya skolan blir inte som hon tänkt sig.

Allt det här är emellertid bara utanverket i Pixars senaste långfilm "Insidan ut". Den största delen av filmen utspelar sig nämligen, som titeln antyder, inne i Rileys medvetande. Och där får vi möta hennes känslor. Eller fem av dem åtminstone. De är Glädje, Rädsla, Avsky, Ilska och Sorg. Glädje är den bossiga av dem, hon är van vid att vara den som styr och ställer. Riley är ju som sagt en glad flicka. Hon var det tidigare i alla fall. Nu plötsligt börjar Glädje tappa greppet och hon vet inte hur hon ska hantera det. När hon och Sorg blir sugna in i Rileys undermedvetna blir situationen ännu mer desperat.

"Insidan ut" är en väldigt intelligent film. Intelligent och klarsynt. Det borde väl inte vara någon överraskning kanske. Det är ju Pixars adelsmärke även om en del lite onödiga och inte helt lyckade uppföljare på sista tiden inte precis stärkt det varumärket. Den här filmen däremot är filmbolaget när det är som allra bäst. Det är originellt, spännande, roligt, med genuina karaktärer och med ett insiktsfullt perspektiv på vad det innebär att växa upp och vad det betyder att bli en hel människa.

Det märks att manusförfattare och regissörer haft ett nära samarbete med psykologisk expertis. Men också att de är historieberättare som opererar på toppen av sin förmåga. En film som utspelar sig i en flickas undermedvetna hade lätt kunnat bli väldigt abstrakt eller väldigt komplicerad. Och nog för att det knappast finns utrymme här för att redogöra för alla detaljer och vinklade vrår i filmens värld - men medan berättelsen rullar fram är det aldrig svårt att följa med. Trots att koncept som minneskulor, personlighetsöar och tanketåg staplas på varandra tar de aldrig över. Filmens fokus förblir, lämpligt nog, på det emotionella.

Glädje och Sorg möter låtsasvännen Bing Bong.

Amy Poehler är underbart manisk och intensiv som Glädje. (Som vanligt har jag föredragit att se filmen på originalspråk.) Richard Kind är riktigt gripande som Bing Bong, Rileys gamla numera bortglömda låtsaskompis. Men även Phyllis Smith är underbar som Sorg. Hon är nog överhuvudtaget min favoritkaraktär i filmen. Passande nog. För berättelsens poäng är just den - att även sorgen fyller en viktig funktion i våra liv. Vi behöver få vara dystra och nere ibland, det finns saker i livet som vi inte kan bearbeta på andra sätt. bara genom att möta sorgen och gå igenom den kan vi bli verkligt hela. Det är något som Glädje själv kommer att bli medveten om genom filmens gång. Det är vackert och finurligt gestaltat.

Ant-Man

Det stora problemet med alla dessa superhjälte- och serietidningsfilmer som vi bombarderas med är inte att de är så många. Det görs väldigt många skräckfilmer också. Eller romantiska komedier. Eller vilken annan populär genre som helst. Nej, problemet är att de är så väldigt lika varandra. Och det gäller förresten inte bara superhjältarna. Överhuvudtaget är det som om det kluster av kommersiell film som vi kan bunta ihop under rubriken "action/äventyr", oavsett om det rör sig om sci-fi, fantasy eller män och kvinnor i tajts, blivit så likriktade i ton, i stil, i narrativt format, att det blir allt svårare att hålla isär dem. Det är delvis också en del av strategin. För filmbolagen blir de enskilda titlarna mindre viktiga. Det som betyder något är Varumärket och det gäller att hela tiden hålla detta Varumärke i rörelse. De individuella byggstenarna blir då utbytbara. Helheten förblir densamma.

Vi som publik får därför glädja oss åt det lilla. Det lilla som ger en känsla av något unikt. Så är det med "Ant-man". Den är nämligen precis annorlunda nog jämfört med alla de andra Marvel-filmerna för att den ska kännas fräsch och kul. Inte mycket annorlunda alltså. Bara lite. Men det räcker alltså långt nog.

Dr. Hank Pym (Michael Douglas) uppfann en gång i tiden en dräkt som lät honom krympa till en myras storlek. Han har också teknologi som låter honom kommunicera med sagda insekter. Han var den första myrmannen och verkade som sådan på uppdrag av den amerikanska regeringen. Efter att ha insett hur farlig teknologin skulle vara i fel händer beslöt sig dock Pym för att dra sig tillbaka och ta sin hemlighet med sig. Nu visar det sig dock att Pyms före detta protagé, mannen som tagit över hans företag, den skrupellöse affärsmannen Darren Cross (Corey Stoll) är nära att komma återskapa Pyms forskning. Cross planerar att sälja uppfinning till högstbjudande och det får inte hända. Tillsammans med sin dotter Hope (Evangeline Lilly), som han länge haft ett trassligt förhållande till, börjar Pym slipa på en plan för att stjäla Cross forskning. Men till det behöver de hjälp. Och det är här som Scott Lang (Paul Rudd), en inbrottstjuv med ett hjärta av guld kommer in i bilden. Det enda Lang vill är egentligen att komma på fötter igen och få en chans att återförenas med sin egen dotter. Pym ger honom ett erbjudande som han inte kan motstå och vips så tränas Lang till att bli den nye Ant-man.

Det här är alltså en heistfilm enligt konstens alla regler. Planerandet och genomförandet att den minutiöst planerade stöten är det som huvuddelen av filmen kretsar kring. Dessutom är den en bitvis väldigt klyftig komedi. Ett smart val. Idén med en hjälte som krymper ned sig nå att han kan rida på insekter, med allt vad det doftar av femtiotalets science-fiction, har utan tvivel något ganska komiskt över sig. Bäst då att ta tjuren vid de hornen och gå hela vägen. Det fungerar. Och som sagt, det gör precis tillräcklig skillnad för att "Ant-man" inte ska kännas som en upprepning av troper som vi alla kan som ett rinnande vatten vid det här laget.

Jag är inte något större fan av Paul Rudd men han gör en bra och sympatisk insats i filmen. Michael Douglas är förstås alltid bra även om han här kanske mest går på rutin. Jag kunde gott ha önskat att Lilly hade fått mer att göra i actionväg men det verkar som om producenterna vill spara det till en eventuell uppföljare.

Mycket har gjorts av det faktum att filmens ursprunglige regissör Edgar Wright, känd från filmer som bl.a. "Shaun of the Dead" (2004) och "The World's End" (2013), hoppade av under projektets gång - tydligen på grund av någon slags kreativ konflikt med producenterna - och ersattes av Peyton Reed. Det var sorgligt därför att Wright är en filmmakare med en personlig röst som har visat att det går att göra bred genreunderhållning med intelligens och integritet. Det faktum att han inte tyckte sig kunna göra det han ville inom ramen för det system som Marvel Studios konstruerat är ytterligare ett tecken på hur likformigheten blir allt större. (Och den saken förstärks också av att Joss Wheedon valt att inte komma tillbaka för fler "Avengers"-filmer.) I slutändan är det dock inte helt klart för mig hur pass annorlunda Wrights "Ant-man" hade varit jämfört med den film vi nu fick. Wright kvarstår som en av manusförfattarna och och har dessutom en credit som exekutiv producent. Det där sista behöver förstås inte betyda något alls, det kan bara vara en titel på pappret, men jag tycker mig ändå kunna ana en del av Wrights sensibilitet genom filmen, i humorn och i värmen gentemot dess huvudperson.

Inte minst känns det, tycker jag, i filmens sista akt som tar superhjältefilmens numera klassiska slut med massiva explosioner och förstörelse av byggnader och infrastruktur och krymper ned det på ett sätt som blir väldigt drastiskt. Den här gången är det inte en hel stad som är i farozonen utan i stället en liten flickas sovrum. Filmens bombastiska action blir underminerad genom klipp där vi plötsligt för se skeendet från en normalstor människas perspektiv. Det är hemskt festligt.

"Ant-man" själv, i en heroisk pose.

Vad filmen däremot saknar är en ordentlig skurk. Inget ont om Corey Stoll, jag tycker mycket om honom som skådis och han gör verkligen sitt bästa här, men karaktären lyfter aldrig. Emotionellt är det något som aldrig vill klicka i relationen mellan denne metaforiska förlorade son och Douglas Pym och därför blir konflikten heller aldrig riktigt spännande. Varför gör Cross det han gör? I slutändan tydligen mest för att intrigen kräver det av honom. Det är synd. En minnesvärd skurk är många gånger minst lika viktigt för den här sortens film som en intressant hjälte. Uppenbarligen är det också mycket svårare att uppbåda.

Trots en del referenser och cameos från övriga Marveluniversumet faller "Ant-man" inte i den grop som en del av dessa filmer gör, när det känns som om de bara finns till för att introducera något som ska komma längre fram. Den här filmen står stadigt på sina egna ben. Dock är det tydligen så att Rudd kommer att dyka upp igen som myrmannen redan nästa år i den tredje filmen om Captain America. Den enskilda filmen i alla ära, viktigast är ju som sagt Varumärket.

Still Alice

Vissa filmer känns verkligen som hårt arbete att ta sig igenom. Som hemläxa. Som plikt. "Still Alice" är en sådan film. Med det menar jag inte att den är dålig. Inte alls. Men den är smärtsam. Tyngd av vikten i det den vill berätta. En vardaglig tragedi lika gränslöst grym som någonsin Shakespeares "Kung Lear" - som den faktiskt har ett visst släktskap med. Den där känslan, av att behöva tvinga mig att se den ungefär som ett barn får tvinga sig att äta upp alla grönsaker för att få efterrätt, lämnade mig aldrig. Men jag är glad att jag såg den.

Det handlar om Alzheimers. Alice Howland, spelad av Julianne Moore, är i 50-årsåldern, en framgångsrik professor i lingvistik vid Columbia University. Hennes man John, spelad av Alec Baldwin, är också akademiker. De är relativt förmögna. De har tre vuxna barn, varav en är jurist och en läkare. Det enda lilla orosmolnet är yngsta dottern Lydia (Kristen Stewart). Det är inte exakt det att föräldrarna inte stödjer henne i hennes ambitioner, men kunde hon inte i alla fall skaffa sig en ordentlig utbildning ändå? Bara som back up? Så på det hela taget har Alice det väldigt bra. Men livet kommer att kasta henne en ordentligt skruvad boll. Först är det bara väldigt små saker som hon lägger märke till. Ett ord som faller bort här och där. Men en dag när hon är ute och joggar tappar Alice bort sig totalt. Hon är helt vilse. Ett besök hos neurologen och några skiktröntgenbilder senare kommer domen. Alice minne och kognitiva förmågor är oundvikligen på väg att slockna. Och det kommer att gå fort.

Vad som följer bjuder kanske inte på några överraskningar. Berättelser av det här slaget som följer sjukdomens förlopp har sin inbyggda dramaturgi och återkommande scener. De första symptomen. Läkarbesöket. De anhörigas reaktion. Den gradvisa försämringen. Ilska och uppgörelse. Slutligen någon form av acceptans av den nya livssituationen. Det som gör "Still Alice" så effektiv är hur rakt på sak den är. Hur stillsam den här i allt det hemska. Hur den vägrar att sentimentalisera eller göra sjukdomen till något förädlande. Filmen handlar inte om att lära sig något av sjukdomen. Den har inte någon sensmoral att komma med utan visar bara på ett skeende, på ont och gott. Enkelt och utan större åthävor blir berättelsen laddad och hänsynslös. Som i scenen där Alice tappar bort sig i familjen sommarhus vid stranden och med växande desperation försöker hitta till toaletten. När hennes man hittar henne panorerar kameran ner och vi ser att hon redan kissat på sig i byxan. Medan hon hejdlöst gråter leder hennes man iväg henne, försöker trösta. Förnedringen, skammen, kärleken. Allt finns i den enkla bilden.

På sätt och vis är dramat en slags skräckfilm. Den värsta sortens skräckfilm rent av. För det finns inget sätt att undkomma och det som står på spel är något mer än bara protagonistens liv. Det är hennes själva jag. Ja, sjukdomens sätt att steg för steg stänga ned personlighet och identitet utmanar hela vår föreställning om vad ett "jag" överhuvudtaget är för något - om att det alls finns en kontinuerlig kärna där inne och vad den i så fall faktiskt består av. Det är inte utan att jag drabbas av lite noja när jag ser filmen.

Julianne Moore har med rätta blivit väldigt hyllad för sin insats. Hon fick ju rent av en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Välförtjänt. Filmens stora behållning ligger dock inte i den enskilda rollinsatsen utan i relationen som gestaltas mellan mamman Alice och dottern Lydia. Kristen Stewart tar här chansen att bryta sig loss från det svarta hål för hennes talanger som var "Twilight"-filmerna. Det gör hon faktiskt med den äran. Samspelet mellan henne och Moore är riktigt gripande. Det är också här som parallellerna till "Kung Lear" kommer in, för precis som i Shakespeares drama visar det sig att den "förskjutna" dottern är den som är den mest trofasta i slutändan. Och precis som "Lear" är det både vackert och obeskrivligt grymt på samma gång.

Moore och Stewart.

"Still Alice" är regisserad av det äkta paret Richard Glatzer och Wash Westmoreland som tillsammans har gjort många väldigt fina filmer. Min favorit är "Oskuld" från 2006, den är en riktig pärla. Glatzer var själv drabbad av en degenerativ sjukdom, i hans fall ALS och han dog faktiskt för bara ett par månader sedan till följd av komplikationer. Det är alltid bra att vara misstänksam mot biografiska läsningar, inte minst av filmer som den här, men det är svårt att inte tänka att den levda erfarenheten här inte spelar in i hur äkta och grundad skildringen är.

Spy

Regissören Paul Feig fattar Melissa McCarthy. Det är det långt i från alla som gör och mer än en gång har det spårat ur i rena slöseriet av hennes begåvning, smaklösa och poänglösa rader av tjockisskämt. (Ja, jag tittar på dig "Identity Thief" från 2013.) Feig däremot vet hur han ska låta McCarthy vara rolig, utan för den sakens skull göra sig rolig på McCarthys bekostnad. Vi såg det i "Bridesmaids" (2011) och vi såg det i "The Heat" (2013) och nu kan vi se det igen i spionpastischen "Spy" där McCarthy spelar CIA-agenten Susan Cooper som efter att i åratal arbetat framför en dator i en källare full av råttor och fladdermöss äntligen får chansen att ge sig ut på fältet.

Inför att jag satte mig ned för att skriva den här recensionen passade jag på att läsa om vad jag hade haft att säga om "Kingsman: The Secret Service" som kom tidigare i år. Det finns onekligen beröringspunkter mellan filmerna eftersom de båda leker hej vilt med spion- och agentgenren. "Spy" är visserligen mer uttalat en ren komedi men gränsen är inte alltid helt tydlig. Redan Roger Moores Bond-filmer rörde sig allt mer mot autoparodin. Det finns ett självmedvetet blinkande mot publiken som inbjuder till skratt redan från början. "Spy" är dock tveklöst den bättre och betydligt mer intressanta av de två filmerna för där "Kingsman" är en bitvis ganska geggig gyttja av gammaldags könsstereotyper är Feigs film läckert subversivt feministisk.

Humorn i filmen kommer inte, som en kanske skulle kunna tro och som trailern lite missvisande tycks antyda, från att McCarthy - vars fysiska uppenbarelse så uppenbart går på tvärs med hur vi förväntar oss en actionhjälte - skulle vara någon slags fisk på torra land som fumlar fram och töntar sig fram. Tvärtom visar det sig att hon i själva verket är en ytterst kompetent agent, minst lika briljant och dödlig som hennes manliga motsvarigheter, om inte mer. Det som håller henne tillbaka är mest av helst hennes egen dåliga självkänsla och de patriarkala strukturerna inom organisationen. Så har hon istället kommit att bli assistent till Jude Laws agent Bradley Fine. Men när Fine till synes blir dödad under ett uppdrag och det visar sig att det slemma brottssyndikatet som CIA jagar känner till alla aktiva agenter får Cooper ändå ta steget ut i den hårda världen. Och som sagt hon gör det med den äran.

Ett genomgående skämt i filmen är att Cooper hela tiden bara får täckmantlar som patetiska ensamstående mödrar och galna kattdamer, aldrig vara glamorös och spännande. Det blir en metakommentar till hur en skådespelerska som McCarthy lätt skulle typcastas och det sätt som Cooper vänder sig mot det facket speglar också McCarthys egen kamp för kontroll över sin persona och sin karriär.

Melissa McCarthy - actionhjältinna.

Styckets bov spelas av Rose Byrne, en skådespelerska som jag ibland har haft lite svårt för men som här är perfekt som världsfrånvänd psykopat. Och trots att hennes funktion är att vara styckets antagonist liknar relationen mellan henne och McCarthys karaktär snarare att vara "frienemies" än den traditionella hjälte-skurk-dynamiken, vilket är intressant. Till sin hjälp har Cooper också sin vän Nancy, spelad av brittiska Miranda Hart - ännu ett komiskt geni som fler borde ha koll på. Oväntat komisk är också Jason Stathams självgode och, visar det sig, tämligen inkompetente agent Rick Ford som hela tiden hotar att ställa till allt. Statham spelar bara en lätt skruvad version av sin vanliga actionpersona och resultatet är väldigt skoj. Värd att nämna är som alltid Allison Janney, som här spelar CIA-chef. För den svenska releasen har filmbolaget också spelat upp Björn Gustavssons medverkan och han är för all del rolig men egentligen inte med mer än två minuter.

I Feigs händer blir McCarthy verkligen en rumpsparkande superhjältinna, en vacker, sexig, modig, stark och ändå mänsklig sådan. Det är inte den sortens huvudperson vi är vana vid att få se från Hollywood. Men uppenbarligen skulle det gå att göra. Hjältar måste inte se ut eller vara bara på ett visst sätt. På det viset blir en film som "Spy" på sitt eget lilla vis riktigt betydelsefull.