Under the skin

Äntligen kom jag mig för att se "Under the skin". Den har stått på min lista över måsten i säkert ett halvår, om inte mer. Tillräckligt många kritiker som jag respekterar stort har hyllat den - med rätta. Det är en ganska makalöst märkvärdig film. Den är baserad på en roman av den holländsk-skotska författaren Michel Faber. Jag har inte läst boken men efter vad jag förstår är filmversionen en väldigt lös adaption av sin förlaga. Regissören Jonathan Glazer har uppenbarligen tagit romanens centrala idé och sedan gjort något helt eget av det. Att det måste förhålla sig så är uppenbart för det här är verkligen film. "Under the skin" är ett närmast abstrakt gesamtkunstwerk av bild, ljud, musik och montage. Den är från första bildrutan helt och hållet hypnotisk och därmed också ett med sitt innehåll. Jag fann mig själv riktigt skakad av att se den.

Scarlett Johansson som redan tidigare i år imponerade något otroligt med sitt röstarbete i "Her" gör här ytterligare en av sina absolut bästa rollprestationer. Intressant nog är den i det närmaste raka motsatsen till hennes roll i "Her". Där var Johansson bara röst, i "Under the skin" är hon i princip bara kropp. Och ansikte. Hennes subtila arbete med blickar i filmen är mästerliga. Överhuvudtaget är det här en film där dialogen spelar en så gott som helt undanskymd roll. Precis som med Kubricks "2001: Ett rymdäventyr" (1968) är det lätt att minnas "Under the skin" som en stumfilm även om det inte riktigt stämmer. Även Johansson har några få repliker i filmen men ingen av dem rymmer någon information som egentligen spelar in i handlingen. Att mycket av det som sägs i filmen yttras på en tämligen grötig skotsk dialekt förstärker bara den saken. Filmen som sådan är berättad med bilden som medium i första hand, eller kanske rättare sagt med montage mellan bild och ljudlandskap. Filmmusiken av debutanten Mica Levi är bland det bästa jag hört. Med strängar skapar han ett ljud som inte är av denna världen, en symfoni av kosmisk fasa. Tillsammans med lager på lager av ambienta ljud för "Under the skin" också tankarna till David Lynchs "Ereaserhead" (1977), en av de mest intensiva sonofoniska upplevelserna som filmkonsten någonsin frambringat. Liksom den filmen bör "Under the skin" avnjutas med en ordentlig ljudanläggning för bästa effekt.

Filmen blandar en närmast dokumentär socialrealism med utsökt fantastik. Johanssons karaktär drar runt på Glasgows gator i en vit van. Hon stannar till, vevar ned rutan och flirtar med män som passerar. Om det verkar som om att de är ensamma, som om ingen skulle sakna dem i första taget lockar hon in dem i bilen och för med dem till en övergiven nedgången industribyggnad. Väl inne möts vi av ett tomt svart rum där hon får männen att klä av sig och som i trans vandrar de emot henne medan de sjunker ned i golvet och förvandlas till tomma säckar av hud. I många beskrivningar av filmen benämns Johanssons karaktär (som filmen igenom aldrig ges ett namn) som en utomjording. Det är en möjlig tolkning men Glazer ger oss inga konkreta ledtrådar. Jag antar att det är mer uttalat i romanförlagan. I filmen får vi dock ingen förklaring vare sig om vad denna kvinna är eller vad syftet med hennes infångande av män är. Vi vet bara att hon inte är ensam. Män på motorcyklar tycks övervaka henne. Kanske kommer hon från en annan värld. Hon är hur som haver inte mänsklig. Mest av allt påminner hon mig om ett skogsrå som förvirrat sig in i storstaden. Likheten med den sortens väsen är uppenbar och i slutet av filmen kommer dessutom en visuell anspelning som gör associationen ännu tydligare.

Fångad i den mystiska kvinnans lya.

"Under the skin" är som sagt väldigt abstrakt, mer som ett stämningsstycke än en traditionellt berättad historia. Det handlar väldigt mycket om kroppar och det handlar väldigt mycket om blickar. Om blicken som vapen, som maktmedel, vad det innebär att se och vad det innebär att bli sedd. Castingen av Johansson är ett briljant grepp. Hennes status som filmstjärna, som ett mål för åtrå, som runkobjekt förvrids på ett subversivt sätt. Säkerligen kommer både en och annan som lockats till filmen med förhoppningen om att få se Johansson naken att sätta i halsen under filmens gång för resultatet är både oroande och obehagligt. Vetskapen att flera av scenerna när hon rullar runt i sin van och letar efter manliga offer tydligen filmades med dold kamera och "statister" som från början inte visste vad det var som pågick gör det hela ännu mer otäckt. Blicken som centralt motiv återkommer också i två av filmens viktigaste vändpunkter. Båda sekvenserna låter oss betrakta Scarlett Johansson medan hon betraktar sitt eget ansikte. Särskilt den sista av dessa scener lyckas på samma gång vara både rörande och djupt obehaglig.

Johanssons karaktär förblir en gåta från början till slut. Hon har uppenbarligen inte känslor eller empati i den mening som vi förstår dem. I mitten av filmen händer dock något som får henne att lämna sitt "uppdrag" och ge sig i väg ut på landsbygden som om hon försöker undersöka möjligheten att hon kanske ändå skulle kunna bli mer mänsklig. Här blir filmen bitvis mer problematisk, inte minst eftersom maktdynamiken förskjuts. Blir hennes karaktär mer av en traditionell kvinnlig figur här? Vars sexualitet och upplevda könsidentitet försätter henne i fara? Om så, vad betyder då det och hur ska jag som åskådare känna inför den saken? Det är frågor som jag kommer fortsätta att brottas med länge.

En film som den här är svår att placera i en tydlig genre men på många sätt är det mest av allt en skräckhistoria. Åtminstone väcker den känslor av fasa, av äckel och genuin terror som är svåra att värja sig mot. Vissa bitar av filmen hör till det mest besvärliga jag någonsin sett på duken. En tidig scen som bland annat involverar ett spädbarn som blir övergiven på en stormig strand är fasansfull. Här finns också märkliga inslag av bisarr poesi, som scenen med en man med neurofibromatos - ett tillstånd som bland annat skapar utväxter i ansiktet. Glazer väljer här att inte använda sig av mask och make up utan ger rollen till skådespelaren Adam Pearson som själv har sjukdomen. I en film som så uppenbarligen sysselsätter sig med frågor om utseende och kroppslighet blir greppet märkligt gripande. "Under the skin" är inte en film en ska försöka förstå, den kan bara upplevas, men fast att den ingenstans är inställsam kom jag att tycka väldigt mycket om den.

Pingvinerna från Madagaskar

"Pingvinerna från Madagaskar" representerar det som är sämst med DreamWorks Animation. Ännu en uppföljare som mjölkar en ko som redan sinat kreativt. Den är högljudd och skränig. Den har en tunn intrig där alla försök till emotionell resonans känns dåligt påklistrad. Filmen försöker kompensera för det här med bjärta färger och popkulturella referenser som inte är hälften så roliga som regissörerna tror. Ja, det ska vara precis i början då, när vi anländer till de väldiga antarktiska vidderna och plötsligt Werner Herzogs stämma kommer in som berättarröst. Då kan jag inte låta bli att dra på smilbanden. Fast det är klart - den som ser filmen dubbad till svenska missar förstås den lilla pralinen.

Det stora misstaget som hela den här filmen bygger på är idén att du kan ta ett gäng roliga bifigurer, ge dem en egen film och att resultatet ska bli ännu roligare. Det fungerar sällan så. Det finns ofta en anledning till varför en bifigur är en bifigur. En liten klick grädde vid sidan om kakan kan vara ljuvlig. Att sätta sig ned och äta en hel bunke med vispgrädde med sked däremot är inte ett så jättebra förslag. Jag menar, jag gillar faktiskt den första "Madagaskar"-filmen från 2005.Det är en gullig och ganska rak djurfabel. Och pingvinerna var en av den filmens stora behållningar. Tim McGrath som var med och regisserade den filmen gör rösten som gruppens befälhavare Skipper, en ganska träffande variant på Shatners Kirk. Kul då. Men nu? I lagoma doser blir de flyglösa fåglarnas upptåg i den filmen pricken över i:et. Uppföljarna har sedan bara blivit mer och mer urflippade (även om jag trots allt gillade trean bättre än tvåan, som är helt förglömlig.) Det är som om filmerna glömmer bort vad de egentligen borde handla om och istället blir till hysteriska actionrökare.

Det som gör pingvinerna så roliga i den första filmen är deras kognitiva dissonans mot världen. Det vill säga, de beter sig som om de vore hemliga agenter fast de naturligtvis inte är det. Så vad gör DreamWorks med dem i deras egen film? Låter dem bli hemliga agenter på riktigt. Plötsligt går figurerna från att vara galningar till att vara någon slags högteknologiska superhjältar. Det hela är ganska poänglöst. Dessutom känns det märkligt uttjatat. Från "Superhjältarna" (2004) via "Dumma mej" (2010) och "Dumma mej 2" (2013) och många andra filmen har den här sortens Bond-pastischer på steroider tjatats till döds. Våra hjältar konfronteras med den ondsinte superskurken Dave, en bläckfisk (John Malkovich) som planerar att hämnas på alla världens pingviner, därför att de är så gulliga och har konkurrerat ut honom från varje zoo där han bott. I kampen mot denne mästerbrottsling får Skipper och gänget, om än motvilligt, hjälp av en grupp djur som kallar sig "Nordanvinden". Den leds av en varg med röst av Benedikt Cumberbatch och har bland annat med en isbjörn med väldigt skandinavisk accent, röst Peter Stormare. Av någon anledning är dessa utrustade med avancerad sf-teknik.

Jag skakar på huvudet och säger tack men nej tack. Det här talar inte till mig alls. Ont i huvudet är allt jag får. Inget vill gripa tag. Inte storyn, inte karaktärerna, inte det visuella. Filmen är inte ful så klart, även på en dålig dag kan de här animatörerna slänga samman en värld och figurer som ser bra ut. Men det saknar själ och det saknar hjärta. Det är en film som blivit slängd samman av helt krassa cyniska själ, den känns som en kommité produkt och har faktiskt inget speciellt att komma med.

Inte så kul faktiskt.

Sune i fjällen

Varje del i den nu aktuella Sune-serien har bara blivit sämre och sämre. Den nya filmen, som också utlovats att bli den sista (jag antar att barnen snart är för gamla), sätter ett nytt bottenrekord. Hannes Holm har ersatts av den tidigare regiassistenten Gustav Åkerblom som nu befodrats. Jag tror dock inte det är regisidan som är den stora boven här. Manuskriptet är väldigt löst, för att inte säga helt osammanhängande och tämligen befriat från allt som kan kallas egentlig humor. Skämten består mest av referenser till sådant som Stenmark, Whams "Last Christmas"-video och annat som lär gå stora delar av publiken över huvudet.

Den som sett de tidigare filmerna vet vad som står att vänta. Familjen Andersson åker på semester igen. De här filmerna är nämligen helsponsrade av resenäringen. Den här gången är det Åreskutan som står för fiolerna så därför är det dit familjen beger sig. Pappa Rudolf (Morgan Alling) är snål som vanligt, men Sune (William Ringström)  lurar i honom att de blir bjudna på resan. Sune själv beter sig som ett riktigt as mot sin tjej Sofie (Kajsa Halldén). Efter att ha dumpat henne ganska osentimentalt i de två förra filmerna blir han nu en riktigt obehaglig stalker när hon blir intresserad av den sportige, och faktiskt snälle Santos (Malte Gårdinger). Besöksförbud någon? Det känns rent utav oansvarigt att visa fram sånt här beteende som "romantiskt". Men Sofie förlåter Sune förstås och tar honom tillbaka. Det är ju sånt som flickor gör, inte sant?

Det är inte bara Sune som är elak. De vuxna i filmen är om möjligt ännu värre. De är falska, ogina, de ljuger, de bedrar och de sårar varandra med flit. Jag får riktig ångest av att se på dem. Komedin som genre går ut på att säga att människan är förskräcklig men ändå värd att älska. I den här filmen har de glömt bort den senare delen av den meningen. Mer än så önskar jag inte tillägga om denna film.

The Interview

Turerna kring "The Interview" har varit så absurda och långsökta att hälften vore nog. Hackerattacker, läckor av all möjlig information, hot om fullskaligt cyberkrig och terroristattacker mot de biografer som skulle visa filmen. Det är liksom bara för mycket. När Sony meddelade att de övervägde att inte släppa filmen alls fick det rent av president Obama att uttala sig till den fria konstens försvar. Och nu har filmen ändå fått premiär, på utvalda biografer och på nätet. Publiken har naturligtvis strömmat till i ren nyfikenhet. All publicitet är tydligen verkligen god publicitet. Vad jag tycker är så synd är att det aldrig är den högkvalitativa konsten som nuförtiden får stå på bålverket för yttrandefriheten. I stället är det småtöntiga rondellhundar och så det här - en pinsamt dålig komedi med herrarna Rogen och Franco i huvudrollen.

För det här är verkligen eländigt. Seth Rogen har själv varit med och skrivit manus och regisserar filmen tillsammans med Evan Goldberg. Måtte de aldrig få chansen att göra om det. Manuskriptet känns som om det vore ihopslängt på en kafferast och själva genomförandet, bilder, klippning, ljudläggning får Mats Helge Olsson att se ut som Stephen Spielberg. Det är amatörmässigt på den mest grundläggande nivå. Jag tror faktiskt inte mina ögon. Det är så uselt, så plumpt, så totalt intelligensbefriat och grabbigt så att tillslut vet jag inte vart jag ska ta vägen. Att Seth Rogen har ett barnsligt sinne för humor, det är en sak, att han och hans vänner tycker om att lattja ihop kan en väl sympatisera med, men att Hollywood ger det här gänget miljoner att leka med inför allas våran åsyn det är snudd på förolämpande.

James Franco och Seth Rogen som reportrar som leker hemliga agenter.

Så, James Franco spelar alltså den uppblåste och pompöse talkshowvärden Dave Skylark och Rogen spelar hans trogne producent Aaron. Deras program är en stor framgång men Aaron har tröttnat på poänglösa kändisintervjuer. Han skulle någon gång i livet vilja ägna sig åt riktig journalistik. När rykten når dem att den nordkoreanske diktatorn Kim Jung-un är ett stort fan av Skylark gör duon en riktig rövare för att se om de kan få en intervju. Och Nordkorea nappar. Knappt har detta hänt förrän CIA knackar på dörren och vill att de båda reportrarna ska ta tillfället i akt att lönnmörda sitt intervjuoffer. Jag vet inte vad journalistetiken säger i ett sådant läge men Dave och Aaron är inte svårövertalade. Huxflux befinner de sig i ett mastodont komplex utanör Pyongyang beväpnade med ett långsamt dödande gift.

"The Interview" kastar sig vilt mellan olika stämningslägen. Här finns trams- och flamshumor, väldigt mycket snopp- bög- och bajsskämt samtidigt som den också vill att vi ska ta agentintrigen på någorlunda allvar. Karaktärerna är lika djupa som klippdockor och lik förbaskat förväntar sig filmskaparna att vi ska känna sympati och kärlek för dem. Det är väldigt svårt att göra det. Inte minst när det gäller James Franco. Jag vet inte vad han håller på med här men jag tvekar att kalla det för skådespeleri. Han gör sin Dave som om denne vore en femåring. Det har ingen som helst trovärdighet, det är som han bara larvar sig och det är extremt tröttande att titta på. Seth Rogen spelar mer eller mindre sig själv och framstår som vanligt för mig som en tämligen osympatisk typ, en slags mobbare som måste dölja sina egna osäkerheter genom att driva med andra. Och låt oss inte ens prata om hans kvinnosyn. Filmens två damer, Lizzy Caplan som CIA-agent och Diana Bang som nordkoreansk officer finns bara med för att Franco och Rogen ska kunna drägla över dem och få ståfräs av dem. (Det senare smärtsamt bokstavligt.)

Den ende skådespelare som jag kan ge ett gott betyg i filmen är Radall Park som spelar Kim Jung-un. Han lyckas faktiskt, trots att rollen är över alla gränser, ge diktatorn ett mått av mänsklighet. Visst, även han kränger vilt mellan att vara ett glad dude som gillar brudar och basket till att vara ett sårat barn som mest av allt önskar att hans pappa hade kunnat älska honom via vansinnig fullblodspsykopat. Men Park lyckas få alla de där sidorna att hänga samman, han gör en verklig roll av dem. Det är mer än vad som kan sägas om många andra aktörer i filmen. Som satiriskt porträtt bjuder det inte precis på några överraskningar men det fungerar åtminstone.

En skön snubbe? Randall Park som Kim Jung-un.

Inget kan försvara den sortens hot och övergrepp som den här filmen utsatts för. Dess rätt att existera måste trots allt försvaras. Och ändå - att just den här smörjan ska bli något som många amerikaner plötsligt upplever som sin patriotiska plikt att se, det gör lite ont i hjärtat. Och när slutet spårar ur i en formlig orgie av kulsprutor, avbitna fingrar, styrspakar uppkörda i analen och helikoptrar som exploderar till tonerna av Katy Perry kan jag lätt se publiken ställa sig upp, vifta med flaggorna och utbrista i ett totalt oironiskt "'Murica, fuck yeah!" Smaklöst är bara förnamnet. Smaklöshet i sig har jag dock inget problem med. Det är när den åtföljs av en så skriande brist på kvalité som här som jag blir riktigt gramse.

Pride

Trailern till "Pride" fick mig att dra en djup suck. Efter det närmade jag mig filmen med en naggande oro. Skulle jag verkligen orka att sitta igenom ännu en brittisk småputtrig må-bra-film? Ännu en "inspirerande" historia om människor med olika livsöden som kommer samman i någon slags gemensam aktivitet och upptäcker hur lika varandra de trots allt är? Jag har ju redan sett så många. Mina farhågor infriades till viss del men de kom också på skam för även om "Pride" är hårt formaterad på en välkänd mall, det går att förutse varje dramaturgisk punkt, så har den ändå ett pathos och en sälta som balanserar upp.

Filmen tar sin utgångspunkt i de stora gruvstrejkerna i Storbritannien under det tidiga 80-talet. Det var den brittiska arbetarrörelsens sista stora kamp, ett desperat försök att stå upp mot Thatcher och hennes högervridning av landet. Strejken har kallats en av de värsta konflikterna i brittisk arbetsmarknadshistoria. Konfliktnivån var skyhög. De strejkande och polisen låg periodvis mer eller mindre i öppet krig med varandra. Tonläget från båda sidor var skarpt och oförlåtande. I slutändan förlorade också gruvarbetarna. Kolbrytning skulle aldrig igen bli en lönsam industri i västvärlden. Med strejkens slut försvagades också den brittiska fackföreningsrörelsen på ett sätt som den aldrig hämtat sig ifrån och när Labour många år senare till slut kunde återkomma i regeringsställning var de ledda av Tony Blair som kastat ut all form av socialistisk retorik till förmån för ett budskap som kunde tilltala den växande medelklassen och som hade accepterat grundbulten i Thatchers "reformprogram".

En av mina stora farhågor med filmen var att den här konflikten skulle geggas bort i det sentimentala och gråtmilda. Inget är så nobelt tragiskt som svunna tiders dödsdömda kamp. Och visst finns det något av detta i "Pride". Ändå blir vi verkligen placerade mitt i händelserna. Det blir angeläget. Möjligen har det med perspektivet att göra. För det är inte hos gruvarbetarna som filmen börjar. Den tar istället sin utgångspunkt bland HBTQ-aktivister i London. De aktiverar sig och börjar samla in pengar för att stödja de strejkande. Projektet bemöts till en början med ett stort mått ömsesidig misstänksamhet med under filmens gång utvecklas naturligtvis vänskaper och band mellan bögarna och flatorna från storstaden och innevånarna i den lilla walesiska gruvorten som aktivistgruppen gör till sin egen. Regissören Matthew Warchus, som främst har en bakgrund vid teatern, och manusförfattaren Stephen Beresford, som debuterar med den här filmen, inser klokt nog att detta är den vinkel som ger oss som nutidspublik en ingång i händelseförloppet. Gruvarbetarna på landsbygden är av en annan tid än vår, deras verklighet hade lika gärna kunnat utspela sig för hundra år sedan.

"Pride" väcker en lång rad politiska funderingar hos mig om vad som hänt vänstern under de trettio år som gått sedan det som skildras i filmen. Det är också dess stora styrka. Den konventionella ramen, genreverket, kulturkrockskomedin mellan arbetare och homosexuella erbjuder som sagt inget nytt. Var och en kan ana sig till vad som kommer att hända där. Inte för att det för den sakens skull blir tråkigt. Det ser skådespelarna till. Warchus har samlat ihop en ensemble i toppnivå. Här är många kända namn som Imelda Staunton, som äntligen får spela en sympatisk roll, Bill Nighy som ju alltid är bra och här har en subtil melankoli som jag uppskattar mycket samt Dominic West som verkligen får ta ut svängarna. Mest av allt blir jag dock berörd av några mindre kända ansikten: Ben Schnetzer i rollen som aktivisternas ledare Mark, George MacKay som den unge Joe, på väg att finna sig själv i världen och lära sig att stå för sin läggning samt Jessica Gunning som Sian, arbetarhustrun som genom kampen upptäcker att hon har en egen röst som räknas. De är alla väldigt fina porträtt. Inte förvånande ett ögonblick men fina ändå.

Solidaritet och discodans.

Det finns mycket att lära sig av "Pride". Och då menar jag inte enbart som en historielektion. Den handlar ytterst om solidaritet. Om att kämpa inte bara för ens egna intressen utan också för andra som är utsatta och att den rörelsen också måste vara ömsesidig. "Om ni ställer upp för vår kamp", säger Dai (Paddy Considine) - en av filmen progressiva fackföreningsmän - "om ni gör det, då lovar jag att när det gäller kommer också vi att stå vid er sida." Det är ju så det borde vara. Alla som önskar arbeta för en bättre och rättvisare värld måste stå enade. Då måste vi också vara beredda att se förbi olikheter. Då måste också kampen vara inkluderande, så att även den som inte passar in i normen kan känna sig välkommen. Det kan inte bara ankomma på de som sticker ut att anpassa sig för att inte "ta fokus från det som är det viktiga". Allt är viktigt nämligen. Det privata, det samhälleliga, identitet, klass, läggning, etnicitet och mycket mer är alla kategorier där förtryck kan förekomma och den som vill kämpa mot en sorts förtryck måste stå upp mot alla slags. För vad är den kampen annars värd. Det kan vi lära oss av "Pride".

Julspecial: It's a Wonderful Life

Jag tog mig precis för att se om Frank Capras "It's a Wonderful Life" från 1946. (Eller "Livet är underbart" som den heter på swensko.) Den är inte direkt en folklig klassiker här i Sverige men i USA gick den år efter år runt jul på TV eftersom det rådde viss osäkerhet om rättigheterna och den därmed kunde sändas gratis. Så kan också en tradition uppstå. Även om du inte sett filmen har du säkert sett den flimra förbi i bakgrunden på någon televisionsapparat i en dröse av andra amerikanska julfilmer. Och du har sannolikt sett en massa parodier och varianter på den i alla möjliga sammanhang. Till och med sista avsnittet av ursprungsversionen av "Dallas" tog sin utgångspunkt i Capras film. Men om du aldrig tagit dig för att se filmen kan det vara dags nu. Den är sentimental, åren har absolut gett den en viss kitchfaktor (om den inte alltid fanns där) och det finns en hel del i den som är problematiskt. Ändå kommer den från en äkta plats i hjärtat på en filmmakare som visste vad han gjorde och som sådan är den väl värd att se.

Frank Capra var specialist på komedi och melodram. Det är inte särskilt machopräglade genrer vilket möjligen är en anledning till att Capra inte alltid lyfts fram som en av det klassiska Hollywoods stora hantverkar-autörer a la Hitchcock, Ford och Hawks. Han spelar dock absolut i samma liga. Capra, som föddes på Sicilien och kom till USA som sexåring, har också rykte om sig att vara en väldigt patriotisk regissör. Många av hans filmer bågnar verkligen av "americana", detta lite vaga begrepp som rymmer allt från äppelpaj på fönsterblecket och den lokala apotekaren som serverar läskeblask på Elm Street till flaggviftande och oavhängighetsförklaringen. Under andra världskriget gjorde Capra en rad dokumentärer, propagandafilmer för den amerikanska regeringen och försvaret. Serien hade samlingsnamnet "Why We Fight" och hade till syfte att väcka den amerikanska befolkningens "entusiasm" inför ett krig som landet länge gjort sitt bästa för att undvika. Men Capras fosterlandskärlek var ingalunda okritisk. Tvärtom kan en säga att de håller fram en idealiserad bild som för att belysa den verklighet som inte lever upp till drömmen om hur det borde vara. Det är en amerikansk populism som tar ställning för den lilla människan, det enkla och strävsamma livet, som ser med oro på den moderna utvecklingen. Storkapitalisterna och rövarbankirerna är ofta skurkarna som med sin hjärtlöshet korrumperar det goda amerikanska samhället. Ändå är det inte frågan om en socialistisk kritik. Det är inte ens nödvändigtvis så värst mycket "vänster" ens i en allmän mening. (Även om det går att läsa det så.) Kritiken blir såklart aldrig strukturell och idealet är snarare konservativt än liberalt och progressivt. Det krävs inte mycket för att den godhjärtade naiviteten ska slå över i något mer obehagligt. Så är också det tidiga nittonhundratalets populism en slags föregångare till dagens Tea Party-rörelse, även om den är mer aggressiv.

"It's a Wonderful Life" är inte så lite inspirerad av Charles Dickens "En julsaga". De första två tredjedelarna av filmen är dock ett ganska rakt realistiskt drama. Här finns visserligen en slags ram med några änglar som övervakar handlingen men det fungerar mest som ett berättartekniskt grepp. Vi får följa huvudpersonen George Bailey (Jimmy Stewart) under hans uppväxt och liv i den lilla småstaden Bedford Falls. George är en drömmare som mer än något vill ut och resa omkring, se världen. Han vill bli arkitekt eller ingenjör, vara med och bygga den nya världen. Nu blir det inte så. Varje gång han är på väg bort händer något som tvingar honom att bli kvar. Hans pappa dör hastigt och han måste ta över ledningen av den kooperativa hypoteksbanken för att den inte ska tas över av stadens hårdförda Joakim von Anka, Mr Potter (Lionel Barrymore, Drews farfars farbror). Medan Georges bror Harry (Todd Karns) blir den som får gå på collage och bli hjälte i kriget och medan hans vän Sam (Frank Albertson) blir rik och lever livets glada dagar offrar sig den godhjärtade George och blir kvar i sin lilla stad. Han gifter sig med sin ungdomskärlek Mary (den superba Donna Reed) och tillsammans får de många barn. Ändå finns hela tiden en gnagande bitterhet där under all självuppoffring. När ska det egentligen bli Georges tur att leva det liv han önskat? Den dagen verkar bara allt mer avlägsen.

Så kommer då filmens stora kris. Georges farbror och assistent, den mycket glömske Billy (Thomas Mitchell) råkar förlägga en större summa pengar dagen före jul, samma dag som en man från bankinspektionen dyker upp. Plötsligt står George inför hotet om konkurs och fängelse allt medan Mr Potter i bakgrunden bara väntar på en chans att glida in och ta över. Den stressade George tappar alla koncept, han skriker och grälar på fru och barn, han super sig full och hamnar i slagsmål och hux flux står han vid en bro, beredd att kasta sig ner i det iskalla vattnet för att göra slut på allt.

George Bailey, i sin mörkaste natt. Natten innan jul, passande nog.

Filmen når sitt mörkers hjärta här. Att en Hollywoodfilm, en familjefilm dessutom, vid den här tiden skulle visa en huvudperson redo att begå självmord - det förekom bara inte. Fanns inte på kartan. Nu blir det förstås inget självmord. Istället är det här som filmen plötsligt förvandlas från realism till fantasy. För nu träder en av filmens berättande änglar plötsligt in i handlingen i form av Clarence (Henry Travers), en andra klassens skyddsängel som efter tvåhundra år ännu inte fått sina vingar. Men om han kan hjälpa George ja då finns chansen att han äntligen kan få dem. Till en början är den praktiskt sinnade George såklart skeptisk. Men Clarence är ihärdig. Och när George med emfas säger att allt hade varit bättre om han aldrig hade fötts, då ger Clarence honom hans önskan. Han tar honom med till en parallell verklighet, där George Bailey aldrig funnits.

Det är den här sista akten som är filmens mest ikoniska och det är den som så ofta tagits upp av tv-serier, tecknade serier och annat. Naturligtvis visar det sig att allt är mycket sämre i världen där George aldrig levt. Hans bror är död, hans fru är en ensam gammal ungmö och staden har fallit helt i Mr Potters händer. Denne har till och med döpt om samhället till "Pottersville" efter sig själv. Huvudgatan är full av neonskyltar, barer och klubbar. Den sömniga småstaden har förvandlats till en urban virvelvind av droger, jazzmusik och andra moderna hemskheter. När George bönar och ber om att få leva igen, när han återvänder till sin egen verklighet och när han lycklig springer hem ger mardrömmen vika för ett av de sockersötaste sluten i filmhistorien. Ändå fungerar det när en ser filmen, därför att allt mörker och all galla som föregått det tjänat till att förtjäna det "mirakel" som det hela slutar på.

Efter mörkret vänder ljuset tillbaka.

Capras känsla för folklig naivism skiner hela tiden igenom. Det gäller inte minst filmens skildring av änglar. Där är det väldigt mycket barnatro. En hyperkonkret föreställning om det andliga och det hinsides som ligger nära en amerikansk folktro men som har ganska lite grund i någon etablerad teologi. (Det skulle möjligen vara mormonkyrkans då, den springer ur samma källa.) Det är faktiskt ganska charmigt. Inte minst eftersom Travers är så älskvärt jordnära i sin roll, som en mysig gammal farbror du bara vill krama om. Såklart vill vi att han ska få sina vingar på slutet.

Ingen kan heller förneka filmens känslomässiga verkan. Särskilt slutet är en snyftare i kubik. Det ska möjligen vara den mest cyniska och hårdhudade som kan undgå att bli berörd. Däremot finns det sådant i filmen som sitter lite illa hos mig. Det är viktigt, tror jag, att kunna nysta i sådant även i sådana kulturella artefakter som en håller av. Filmens budskap om godhet och värdet av självuppoffring kan verka inspirerande men det finns också ett inslag av "bliv vid din läst". Vad tjänar det till att som George bära på storvulna drömmar om att förändra världen. Var nöjd med det lilla. Låt allt bli vid det gamla, tycks filmen säga. Det är det jag menar med att Capra, när allt kommer omkring, trots en ömsinthet inför de fattiga och svaga, ändå i botten är konservativ. Filmens gestaltning av könsroller är det absolut. Här är det hemmafruideal hela vägen, kvinnans roll är att ställa upp i alla väder för sin make och när han är elak mot henne ska hon bara bemöta honom med ännu mer kärlek. Om det inte vore för Reeds starka gestaltning och charm hade det kunnat bli ganska outhärdligt.

Min favoritregissör David Lynch brukar ibland beskrivas som "en Jimmy Steward från Mars". Det är en väldigt träffande karaktäristik. Lynch och Steward har samma djupa amerikanska helyllepersona, det är svårt att föreställa sig att höra någon av dem svära. Ändå visar Stewart i "It's a Wonderful Life" att han också bär på en svärta inom sig. Att den ständigt leende och välvillige också kan ha en malande smärta i själen. Steget från Bedford Falls till Lumbertown i Lynchs "Blue Velvet" (1986) är måhända inte så långt. Vem vet vad innevånarna i staden hittar på innanför låsta dörrar och fördragna persienner när de inte tror att någon ser? Den drömbild som Capra målar upp av "det enkla livet" är i någon mening ändå förljugen. Det är den insikten som Lynch tar fasta på. Redan i Capras samtid var det en dröm om ett förflutet som redan var på väg bort. Fantasin om att samhället åter ska kunna bli som det var när vi var barn. Det är en utopi vi känner igen från ett visst obehagligt parti i vårt eget här och nu. Det kan aldrig bli så. För samhället var aldrig som vi minns det. Vi var barn då. Det var det som var skillnaden och det kan vi aldrig bli igen. I verkligheten tog Mr Potter och hans likar över. Men det är inte honom som vreden hos de som röstar på en Tea Party-kandidat riktas. Den riktas istället mot försöken att inrätta en sjukförsäkring som även de fattiga kan ta del av, den riktas mot samkönade äktenskap, den riktas mot en president vars namn och hudfärg de inte kan känna igen sig i. Samma sak ser vi i vårt land. Gränsen mellan oskyldig nostalgi och något betydligt obehagligare kan vara tunn ibland.

Med den orden ska jag och Allmänstädesbloggen be att få önska er alla en god jul, så här när vi ändå trots allt går mot ljusare tider!

The Legend of Korra - Säsong två till fyra

En av årets största fröjder har varit att titta på "The Legend of Korra". Att serien nu efter fyra säsonger avslutas är något av en sorg men också en stor seger för dess upphovsmakare. Det som de lyckats åstadkomma är möjligen den bästa animerade TV-serie som någonsin har gjorts. Jag har suttit och tindrat med ögonen inför varje nytt avsnitt. Inte hade vi så här bra tecknat när jag var liten. Jag vet - jag har sett om en hel av det som går att hitta på Youtube och liknande. Det mesta av det som spottades ut då var rent ut sagt förskräckligt. Animationerna var billiga och oinspirerade, manusen var papperstunna, några egentliga karaktärer fanns det inte att tala om, där fanns ingen antydan till tematisk komplexitet och röstskådespeleriet sen - ingen passion, inget hantverk, ingenting. Kontrasten med något som "Korra" hade inte kunnat vara större, på samtliga punkter.

Jag har redan skrivit om seriens första säsong tidigare i år. (Den recensionen finns här.) Egentligen vet jag inte om jag har så mycket mer att säga om serien än vad jag hade då. Jag var förtrollad från första stund och serien har fortsatt att gå från klarhet till klarhet. Därför tänker jag lägga upp den här recensionen lite annorlunda och i stället punktvis, utan inbördes ordning, gå igenom vad det är som enligt mig gör serien så makalös.

Jord, vatten, luft, eld - endast avataren kan bemästra alla de fyra elementen.

1. Världen

Det här naturligtvis ett arv från föregångaren "Avatar - The Last Airbender" (2005-08) och redan där skiljer sig världsbygget från så mycket annan fantasy. Borta är de obligatoriska referenserna till västeuropeisk folkvandrings- och medeltid. "Korra"s värld är något så ovanligt som en värld utan vithetsnorm, ja en värld helt utan europeisk kultur. Till detta lägger också den här serien att den skildrar en värld i ständig förändring. Stora sociala omvälvningar, ny teknologi, nya ideologier. Vi får möta samhällen som på lite drygt en generation har tagit steget från det förmoderna till det moderna. Genom serien undersöks, på ett väldigt raffinerat sätt vad det innebär i en värld där trolldom och andevärlden är påtagliga fysiska realiteter. Som varje god fantasyvärld växer den med tiden och blir allt mer rik, allt mer detaljerad. Samtidigt som historien går framåt får vi också utforska mer av dess förflutna. Det är en värld att förlora sig i och bli besatt av. Det är något som bara de allra mest kraftfulla fantasyskapelser lyckas med. Och när den dessutom kan få oss att se på vår egen värld på ett nytt sätt då är det bara att tacka och ta emot!

2. Animationerna

Som fan av anime är det såklart spännande att se hur den sortens animerad film i allt större omfattning påverkar även amerikanskt tecknat. Särskilt i de senare säsongerna av "Korra", när andevärlden börjar ta större plats är inflytandet från Miyazaki extra tydligt. Animatörerna är också enastående duktiga på att fånga action på ett sätt som är klart, tydligt och medryckande.

3. Konflikterna och antagonisterna

Det är inte bara i själva tecknarstilen som inflytandet från anime gör sig synligt. Det skiner också igenom i berättartekniken. Jag har ofta lagt märke till att japansk animation sällan är historier om det onda mot det goda. Det finns protagonister och antagonister förstås, konflikter som genererar story men det går alltid att förstå även "skurkarnas" motiv. De styrs inte av illvilja eller blint maktbegär utan har många gånger en agenda som vi som publik rent av kan sympatisera med. Så är det också i "Korra". Våra hjältars motståndare börjar inte sällan som sociala reformatorer, personer vars retorik det är lätt att nicka medhållande till. Världen är stad i förändring och Korra riskerar alltid att själv hamna på fel sida, att försvara en orättfärdig gammal regim som inte förtjänar att bevaras. Och hennes egna känslor inför vad hon tvingas att göra är inte sällan motstridiga. Det är överraskande politiskt och mångfacetterat, faktiskt mer komplext än många filmer med levande skådespelare.

4. Skådespeleriet

Det är lätt att missa när det gäller animation med skådespeleri är minst lika viktigt här som i vilken annan form av dramatiskt berättande som helst. "Korra" har en enormt begåvad ensemble i ryggen. Från Janet Varney som gör huvudpersonen Korra till J.K. Simmons, en av Hollywoods främsta karaktärsskådisar som hennes läromästare Tenzin och alla där emellan är serien full av strålande aktörer som levererar på sin yttersta topp. Så har serien också en lång, lång rad av intressanta och fylliga biroller.

5. Korra själv

Sällan har jag varit med om en hjältinna som Korra. Hon är stark, glöder av kraft och driven av ett starkt rättspathos. Samtidigt är hon fylld av tvivel på sig själv, ständigt sökande efter sin plats i tillvaron. Ibland är hon övermodig och måste komma ned på jorden. När serien börjar saknar hon tålamod, vill ha allt på en gång och det är en egenskap som mer än en gång försätter henne i klistret. Under berättelsens gång utvecklas hon, mognar, blir visare, kommer att förstå precis vad för ansvar hennes stora krafter innebär. Men det mest fantastiska med Korra är ändå att hon är en karaktär som inte definieras av sitt kön. Författarna prövar att ge henne en romantisk bihistoria men är klipska nog att inse att det inte är vad Korra som figur handlar om och backar ut ur den på ett bra sätt. Korra definieras genom serien snarare av de vänskaper hon knyter. Det är väldigt lyckat.

***

Att avsluta en serie är aldrig det enklaste. Jag tyckte aldrig att finalen till "Avatar - The Last Airbender" var särskilt stark. Inte heller "Korra" slutar kanske riktigt med den sortens bang som jag hade önskat. Möjligen vill författarna ändå hålla dörren öppen för en fortsättning. Inte mig emot. Det finns fortfarande en rik och fantastisk värld kvar att utforska och många vägar framåt som rollfigurerna skulle kunna vandra.