The Orville

Så efter att ha skrivit om Star Trek Discovery och givit den serien de rosor som jag faktiskt tycker den förtjänar måste jag också säga ett ord eller två om en annan science fiction-serie som nyligen börjat visas och som ärligt talat är bland det märkligaste jag sett på väldigt länge. Jag talar då om The Orville, Seth McFarlanes "parodi", om det nu verkligen är rätt ord. Som läsare av Allmänstädesbloggen vet så hör jag inte till herr McFarlanes beundrare. Min recension av hans vilda västern komedi A Million Ways to Die in the West är nog fortfarande det mest blodtörstiga lustmord jag begått i min gärning som kritiker.

Jag vet egentligen inte vilket som stör mig mest, författaren McFarlane med hans juvinala kiss-och-bajs-humor eller skådespelaren McFarlane som alltid bär på ett självgott grin som tycks tyda på att han själv tycker att han är så himla go. Det är naturligt svårt att exakt peka på var problemet uppstår för  jag har ofta tyckt om till exempel Kevin Smiths filmer och det går ju inte att hävda att han är på något sätt mer sofistikerad - det kan bli nog så mycket skämt om att knarka och runka hos honom. Det måste vara något med tonträffen. McFarlane känns för mig bara för mycket som någon som fått för sig att han är en av de coola killarna och då blir den sortens humor som i sina bästa stunder ändå springer ur ett utanförskap och en förlorarposition inte längre giltig.

Men McFarlane insisterar på att ge sig själv huvudrollerna i sina projekt, numera inte bara som animerade fäder eller talande nallebjörnar. I The Orville spelar han stjärnskeppsofficeren Ed Mercer, en ganska chill kille så där ni vet, ja en skön snubbe rent av, lite som Seth McFarlane tänker sig själv får vi tänka. Ed får sitt livs drömuppdrag - han ska få bli kapten på utforskningsskeppet The Orville i Unionens stjärnflotta. (Unionen är alltså seriens motsvarighet till Federationen i Star Trek.) Det finns bara ett aber med hela. Om han vill ha uppdraget måste han jobba med sin ex-fru kommendörkaptenen Kelly Greyson (Adrianne Palicki). Och det blir så klart lite jobbig stämning eftersom de skildes efter att Ed kom på henne med att vara otrogen med en blå kille som utsöndrar klet ur huvudet. Svekfullhet ditt namn är kvinna! Okej, vi får veta att Ed nog var lite frånvarande i deras relation, men ändå.

Nu kommer serien i och för sig rätt snabbt över det där, bortsett från lite återkommande pikar här och där. Vi får ju liksom inte glömma vilket schysst grabb Ed faktiskt är. Förutom Ed och Kelly får vi så möta resten av besättningen, människor och utomjordingar om vart annat - samt en robot som är rasistisk mot biologiska livsformer. Tillsammans ger de sig ut i universum för att se sig omkring, bedriva diplomati, konfrontera knepigheter och debattera moraliska dilemman. Precis som vi förväntar oss av en Star Trek-serie.

Och det är detta som gör The Orville så märklig. För den är ingen parodi. Inte riktigt. Den som förväntat sig ett bredsida av vitsar och gags a la Family Guy, Simpsons eller ens något i stil med Modern Family eller Brooklyn Nine-Nine får snabbt ställa om sig. Om du tog bort kanske tre eller fyra skämt från varje avsnitt så får du nämligen just precis ett typiskt avsnitt av The Next Generation eller Voyager. Det går knappt att se någon skillnad. Visst, det finns lite lustiga situationer här och där men det fanns det i de serierna också. Så det är egentligen bara nån referens i marijuana i en scen och till uppfälla toalock i en annan som förråder The Orville som "komedi". Och serien lutar ordentligt in likheterna. Estetiskt ser det precis ut som 90-tals Trek. Ochj även namnen i förtexterna känns igen. Här dyker Brannon Braga upp som exekutiv producent. (Braga var huvudförfattare på Trek i många år, han har varit med och skrivit några av de bästa och även de sämsta avsnitten och han skapade även serien Enterprise.) Och där, som ett brev på posten dykerJonathan Frakes upp som regissör. (Frakes som spelade Riker i TNG och som regisserat avsnitt av samtliga moderna Trek-inkarnationer.) The Orville är en hommage som glider över i vad som nästan blir ett slags plagiat, där "satiren" blir ett tunt fikonlöv. Till och med sätten som serien försöker göra science fiction-versioner av "brännande frågor i vår samtid" är helt och hållet old school trekiga.

"Låt oss sitta vid det här konferensbordet och diskutera veckans moraliska dilemma."
Det är inte ett skämt. Det är vad scenen går ut på.

Allt det här gör sammantaget The Orville till en jättekonstig soppa. Och ändå - jag kan inte bringa mig själv att tycka illa om den. Visst, jag stör mig på McFarlane och jag tycker inte alls det är roligt och ibland blir det skämskudde men trots allt detta är det någon slags televisionens svar på tröstätande, så välbekant att jag inte kan låta bli att titta vidare. Som en påse chips där du tar ett till och ett till fast du vet att det inte är riktig föda.  Säkerligen kommer det till och med finnas de som föredrar det här som den nya versionen av Star Trek framför Discovery. De bedrar sig naturligtvis och misstar nostalgi för kvalitet. Bra kan jag inte säga att det är. Mest konstigt.

Star Trek Discovery

Jag har med flit väntat lite med att ge mitt omdöme om den nya version av Star Trek som gått upp på TV nu under hösten. Visserligen kliade det i fingrarna redan efter premiären men det kan vara en poäng att vänta en smula och se hur det hela utvecklar sig, inte sant? Ibland kan jag verkligen bli så fruktansvärt trött på alla "hot takes" och omedelbara, oreflekterade reaktioner som präglar så mycket av sociala medier och annat i dessa dagar. Nu är vi ändå en bra bit in i första säsongen och kära läsare - jag gillar verkligen Star Trek Discovery. Serien gör verkligen något nytt med sitt material och det ska den ha all heder av. När jag ser den känner jag verkligen hur djupt jag saknat en ordentlig science fiction-serie att sätta tänderna i.

Det är på många sätt en ganska annorlunda serie, jämfört med sina föregångare. Både när det kommer till innehåll och form. Det finns många "fans" som inte är glada över detta. Nördkultur i alla dess former kan vara nog så konservativ. Personligen ser jag det som något nödvändigt.  Det går inte att göra den sjätte serien, det sjuhundrade avsnittet eller vad det nu kan bli, och bara köra på i samma hjulspår. Det var ju därför franschisen gick in i limbo för lite mer än ett decennium sedan. För mig får det mer än gärna kännas nytt och oväntat och om det skulle skava lite i relation till "kanon", ärligt talat jag kunde bry mig mindre. Till skillnad från de tidigare inkarnationerna av Star Trek som har sin grund i den gamla TV-modellen av helt och hållet fristående avsnitt känns Discovery mer som en lång följetong som steg för steg bygger mer av en sammanhållen berättelse. Nu ska det kanske inte dras allt för stora växlar på den saken för även serier som Deep Space Nine och Enterprise kom med tiden att väva långa bågar och allt eftersom Discovery har rullat vidare ser vi också formatet med ett "veckans problem" sakta men säkert krypa tillbaka in med välkända troper som tidloopar och varelser som visar sig vara mer intelligenta än vi först annat till exempel. Det är en skillnad i grad snarare än art.

Visuellt sett ligger Discovery betydligt närmare de senaste biofilmerna än de gamla serierna. Borta är den platta, konferensrumsliknande belysningen, studiokänsla och rakt televisionsfoto. Det hela är läckert och lyxigt. I jämförelse ser de gamla specialeffekterna väldigt lågbudget ut trots att de säkert var rätt så påkostade för TV på den tiden. Även klingonerna har fått en slags make over.

Innehållsmässigt slår Discovery också an en annorlunda ton. Det här är berättelsen om ett krig, ett krig mellan Federationen och det Klingonska imperiet. Handlingen är förlagd till ungefär tio år före den ursprungliga serien från 60-talet. (Just det var väl kanske mitt största frågetecken inför premiären. Star Trek har ju trots allt redan haft sin beskärda del av prequels redan och jag är inte säker på att det faktiskt är det bästa möjliga greppet.) Och krig är det verkligen. Det finns en våldsamhet och en känsla av undantagstillstånd över mycket av serien som ger allt en betydligt mörkare ton än vad vi varit vana vid förut. Det är intressant att i detta se en spegling av vår egen tid. Förenta Staterna som nu sedan nästan tjugo år befunnit sig i ett tillstånd av långintensivt krig utan slut, en värld där aggression och misstro tar upp allt mer luft - det är inte konstigt att det färgar av sig också på vår science fiction. Men återigen - även DS9 och Enterprise har varit och trampat i den här tematiken tidigare. Och alla moderna Trek-serier har haft att brottas med arvet av skaparen Gene Roddenberrys utopiska framtidsvision. Det är en idé om en framtid utan nöd, utan fördomar, utan förtryck, en fantastisk glimrande rymdkommunism. Den sortens framtid som jag utan att blinka skulle vilja leva i. Men den är till sin natur fundamentalt odramatisk. Roddenberry ville ju till exempel inte ens veta av några som helst personkonflikter mellan karaktärerna i The Next Generation, något som författarna snabbt gick sedan. Och åtminstone för mig är det tydligt vart Discovery pekar. Vi börjar här i krig och misstänksamhet, i ett möte med den andre som hotfull och obegriplig. Men det är inte där serien kommer att sluta. Vi kan redan börja se hur denna krigiska inställning hamnar på tvärs med det som är och borde förbli stjärnflottans verkliga uppdrag - att idka fredlig utforskning av ett oändligt mångfacetterat universum.

Burnham (Martin-Green)

Den centrala huvudpersonen i serien är Michael Burnham, namnet till trots en kvinna spelad av Sonequa Martin-Green. När vi först möter henne är hon förste officer ombord på skeppet Shenzhou under kapten Phillippa Georgio (Michelle Yeoh). Burnham har en ovanlig bakgrund. Efter att hennes föräldrar dött i en klingonsk attack när hon var väldigt liten har hon kommit att växa upp på planeten Vulcan med ingen mindre än Spocks far Sarek som styvfar (här spelad av James Frain). Burnham är alltså en slags adoptivsyster till Spock. Hon är människa men prädlad av den vulcanska kulturen och när vi möter henne i det första avsnittet är hon en av stjärnflottans mest lovande påläggskalvar. Inom loppet av det första dubbelavsnittet har dock Burnham hunnit begå myteri, fått sin kapten som hon stod mycket nära dödad och i nån mening varit med om att starta en fruktansvärt blodig konflikt. Hon blir dömd till livstids fängelse. Och det är därifrån, från den riktigt riktiga bottenpunkten som Burnhams resa mot någon form av försoning med sig själv och sitt förflutna kan börja. Hon ges en ny chans av kapten Lorca (Jason Isaacs) ombord på skeppet Discovery, en kapten som snart visar sig ha en agenda som Burnham själv ställer sig tveksam till och en moralisk kompass som ibland pekar åt moraliskt tveksamma håll.

Serien fokuserar verkligen på Burnham på ett sätt som känns nytt. Annars brukar ju Trek vara utpräglade ensembleshower. Och visst, allt eftersom får vi också möta intressanta bifigurer som Doug Jones utomjording Saru, Anthony Rapps vetenskapsofficer Paul Stamets och Burnhams rumskompis kadetten Tilly - tydligen en ättling till figuren Merida i Pixars Modig -  spelad av Mary Wiseman för att nämna några. Och de har absolut potential att växa till ett bra gäng. Men så här långt är det ändå Martin-Green som dominerar. Hon lyckas balansera ett lugn och en distans som verkligen fungerar som vulcansk med en enorm skuld som ligger och verkar precis under ytan. Hon gestaltar på många sätt den första verkligt trasiga huvudperson som Trek har haft att berätta om - och hon gör det med en värdighet och en styrka som fångar tag. Jag ser verkligen fram emot att se hur karaktären kommer att utvecklas.

Som sagt, jag har lagt märke till en hel del gnäll från somliga hörn av nätet men för mig känns det mest som just detta - gnäll. Om Trek ska kunna ha en framtid kan den inte leva på gamla lagrar, det måste kunna ske en utveckling. Och, som andra har påpekat, varje gång en ny serie haft premiär har det faktiskt låtit ungefär så här. "Det är för annorlunda, det känns inte som det brukade, det är bara det gamla som räknas." Men varje serie verkar ändå i slutändan hitta sina egna fans och det är jag övertygad om att även Star Trek Discovery kommer att göra.

Twin Peaks - The Final Dossier

Sommaren kom att helt domineras av Twin Peaks-bevakning här på Allmänstädesbloggen. Nu avslutar vi den för den här gången (endast tiden kan utvisa om det kommer ytterligare fortsättning framöver) med en recension av Mark Frosts Twin Peaks - The Final Dossier som kom ut nu i dagarna. Precis som sin föregångare The Secret History of Twin Peaks är boken en slags "roman", men inte i ordets traditionella betydelse. Det är inte frågan om någon rakt berättad historia utan en samling med redogörelser som tillsammans tecknar en impressionistisk helhet, som fyller i narrativa luckor som tidigare avsnitt, film och böcker lämnat obesvarade. Inte så att alla frågor får sina svar såklart. Det hade blivit en mycket lång bok. Men förvånansvärt mycket ändå.

I The Secret History hade specialagent Tamara Preston (Chrysta Bells rollfigur från The Return) fått i uppdrag att sammanställa och kommentera en samling dokument som i slutändan visade sig vara samlade av Major Garland Briggs, dokument som både behandlade staden Twin Peaks tidiga historia och konspiratoriska trådar inom den amerikanska regeringen. Det var en vindlande och bitvis svåröverskådlig mosaik. The Final Dossier är betydligt mer tajt och sammanhållen. Återigen är det Tammy Preston som är vår guide men den här gången är det hon själv som för pennan, som skriver ihop och rapporterar tillbaka till sin chef Gordon Cole om vad hon kunnat hitta om människorna i Twin Peaks och hur deras liv sett ut under de senaste tjugofem åren. Det var något som ursprungligen hade utlovats i The Secret History. Vad har hänt mellan den gamla serien och den nya? Den förra boken slutade dock mer eller mindre med händelserna i den gamla seriens final. Jag antar att Frost insåg att det vore att avslöja för mycket på förhand och det är därför som vi får den här volymen nu när vi redan sett den nya säsongen.

Agent Preston (Chrysta Bell). I bakgrunden Frans Kafka.

Agent Preston lägger ut texten, karaktär efter karaktär. Hon ger oss de fakta hon kunnat hitta, återger sina egna efterforskningar och samtal och väver in sina egna funderingar. Jag tycker, precis som med förra boken, väldigt mycket om den röst som Frost skapar åt henne. Jag vet att somliga hade svårt att för sitt inre gifta ihop den bild av karaktären som böckerna ger med det rollporträtt som Bell levererade i serien men för mig är det inte alls ett problem. Är det något vi lär oss av Twin Peaks så är det att människor har mer än en sida och för min del blir det bara berikande att ta del av hennes inre tankar.

Så får vi i boken till exempel veta hur Leo Johnson dog (genom ett väldigt syrligt obduktionsprotokoll signerat Albert Rosenfield.) Vi får ta del av berättelsen om Donna Heyward och hennes vidare öden. I samband med det får vi också lite mer kött på benen rörande hennes syster Gersten och hur det kom sig att hon hamnade där hon hamnade. De kapitlen rymmer inga stora överraskningar men Donnas tragiska historia får ett oväntat lyckligt slut. Kapitlen om familjen Horne ger vissa ytterligare ledtrådar om vad som står på med Audrey men inga slutgiltiga svar om hennes öde. Däremot får vi ett riktigt matigt kapitel om Annie Blackburn - den intrigtråd och den karaktär som jag nog hört flest fans sakna i den nya serien och i den första boken för den delen. Och frågan som den galet fnissande dubbelgångaren upprepar i slutet av den gamla serien - "Hur är det med Annie?" - den frågan för ett svar. Ett på samma gång trösterikt och hjärtskärande svar.

Så fortsätter det boken igenom. Länge förblir berättelsen som vävs ovanligt vardaglig och grundad i en till synes realistisk värld. Ovanligt med tanke på vilka vilda svängar ut i surrealism och science fiction som The Return ändå tog. Förvisso kan Frost inte låta bli att väva in en del halsbrytande bitskheter och humorismer. (Som exempelvis en antydan om att Donald Trump vid ett tillfälle ska ha burit den gröna ringen med ugglesymbolen på.) Ju länge boken fortsätter dess mer letar sig dock det extradimensionella och tidshoppen från serien tillbaka in i historien. Till slut verkar inte ens stackars Preston själv veta vad som är verkligt och vad som faktiskt kan ha hänt i det förflutna. Effekterna av Coopers försök att rädda Laura i avsnitt 17 ger svallvågor fram i nutiden. Något har faktiskt förändrats i det förflutna. Däremot ger boken naturligtvis inga ledtrådar till händelserna i avsnitt 18 och det tror jag var ett lyckat val att inte ge sig in i.

The Final Dossier är naturligtvis inte en bok som kan rekommenderas till några andra än oss verkligt inbitna entusiaster.  Den som bara har ett halvt eller passerande intresse för Twin Peaks, om det nu till äventyrs skulle finnas sådana människor (eller tulpor), har nog inte så mycket att hämta. För oss som aldrig kan få nog är den däremot ett måste. Precis som med serien själv måste jag konstatera att få min egen del är jag absolut nöjd om det här är det sista vi får. Men jag kommer naturligtvis vis aldrig sluta hoppas på en fortsättning. Varje pusselbit är en gåva och jag är evigt tacksam. Mysteriet lever.

Twin Peaks - The Return (Del 17-18)

The past dictates the future

What’s your name?

Jag hade inte väntat mig att få alla svar. Jag hade inte väntat mig en prydlig liten rosett ovanpå alltihop. Jag hade inte väntat mig ett entydigt slut. Å andra sidan hade jag nog inte väntat mig en ordentlig cliffhanger heller. Fånigt av mig. Jag borde vetat bättre. För naturligtvis är det så det måste sluta. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hur skulle det inte kunna sluta på det mest frustrerande sätt, med fler frågor än lösningar? Innebär detta att vi kan komma att vänta oss ytterligare en säsong nu? Jag vet ärligt talat inte. Som sagt, jag hade inte förväntat mig det. Men visst är det som krattat för det. Och både säsong ett och säsong två av originalserien slutade med en lång rad av halsbrytande nagelbitare. Syftet var då att skapa intresse för en fortsättning. Så det går inte att utesluta att Mark Frost och David Lynch har mer i rockärmen. Hur det blir med den saken återstår att se. För nu får vi ändå se det vi fått som en avslutning. Vi har att bearbeta och långsamt komma att acceptera att här är där vi lämnar karaktärerna och staden, kanske för att inte återvända. Jag hade inte trott att det skulle vara möjligt att lämna oss med samma slags rastlös och djupa existentiella oro och ångest som 1991, men det gjorde det. Och i slutändan är kanske det den viktigaste gåvan som Twin Peaks – The Return kan ge oss.

Vad vi fick, framför allt i avsnitt 18, var ett exempel på något som jag brukar kalla för David Lynchs fraktala berättarteknik. Det finns flera exempel på detta i hans senare filmografi. Vi börjar med att presenteras för en historia, den utvecklas och fortsätter för oss som om den vore ett vanligt, traditionellt och linjärt berättat narrativ. Det är bara det att så är inte fallet. Det är inte frågan om en historia med en början, en mitt och ett slut enligt någon igenkännbar eller kanske ens möjlig att beskriva dramaturgisk modell. I stället är det frågan om något mycket, mycket mer ovanligt. Vi skulle kunna kalla det för drömlikt men det är viktigt att minnas att drömmar i det här fallet inte är på något sätt motsatsen till verklighet. Gränsen mellan dessa båda poler är betydligt mer flytande än så och drömmen är inte mindre på riktigt än vad som helst annat, den opererar bara efter andra regler. För eller senare når berättelsen en punkt, en akut slags kris där den skenbart linjära handlingen inte kan fortsätta. Där sker ett brott, fraktalen sticker i väg i en annan riktning och plötsligt är det som om en annan film börjar. Vi möter nu en till synes annan historia. Karaktärerna är andra än tidigare, även om de ibland gestaltas av samma skådespelare. Handlingen tar oss någon annanstans, även om det finns tematiska länkar. Men just som denna nya berättelse börjar ta form är det ändå som om element från den första, till synes övergivna historien letar sig tillbaka in i filmen. Den första historien vägrar att låta sig trängas undan. Den klöser sig tillbaka in, likt ett undanträngt minne eller en förnekad drift och i slutändan kommer en ny krispunkt, när det inte längre går att skilja mellan de olika historierna längre.

I Fire Walk With Me börjar vi följa agenterna Desmond och Stanley när de utreder mordet på den unga Teresa Banks. De börjar nysta i mysteriet, förhör Banks bekanta, anar en konspiration som involverar den lokala polismyndigheten. Men utredningen går in i väggen. De når inte längre. Desmond återvänder till trailerparken där Banks bodde för ett sista försök att hitta någon ledtråd som ska föra honom vidare – och försvinner spårlöst. Berättelsen kan inte fortsätta och filmen skiftar istället fokus till Twin Peaks och Laura Palmer. Men mordet på Teresa Banks fortsätter att hemsöka filmen. Banks återkommer i flashbacksekvenser och på sätt och vis flyter också hon och Laura samman. I Lost Highway är det berättelsen om jazzsaxofonisten Fred och hans hustru Renee som når en krispunkt när Fred fängslas för mordet på sin fru, ett mord han säger sig inte minnas men som finns fångat på videoband. I fängelset förvandlas Fred till den unge Pete (från Bill Pullman till Balthazar Getty). Pete släpps och inleder en affär med Alice, en flickvän till en obehaglig gangster. Det är bara det att Alice, precis som Renee spelas av Patricia Arquette och ju mer allt spinner loss dess otydligare blir gränserna mellan de olika karaktärerna. Så har vi Mulholland Drive där Naomi Watts spelar först Betty och sedan Diane, två kvinnor vars öden är som spegelbilder av varandra. En ljus och en mörk. Slutligen Inland Empire är Laura Dern splittras i en lång rad av olika möjliga karaktärer och roller och där vi aldrig vet vad som är ”verkligt” eller ens om det går att använda en sådan kategori.

Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire kan alla läsas som psykodramer. Det vi upplever är i någon mening som en splittrad själs försök att göra reda i ett möte med en värld som är både skrämmande och förvirrande. Det vore lätt att tolka det som om att en del av respektive film representerar en yttre, objektiv verklighet medan resten är antingen dröm eller en fantasi, ett sätt för huvudpersonen att handskas med det som hen inte kan se i ansiktet för vad det verkligen är. Jag har själv talat om en sådan läsning av Mulholland Drive när jag skrivit om den filmen tidigare. Jag undrar dock om det inte kanske är en lite för enkel och nätt förklaringsmodell. Den inbjuder till psykologiska läsningar och freudianska modeller och gör genom detta filmerna greppbara i det att de går att placera i en intellektuell kontext. Det finns en tröst i det som jag absolut kan förstå. Samtidigt riskerar det att skava av de vassa kanterna. Det är inte meningen att vi ska känna oss säkra och tröstade här. Och det är faktiskt inte alls säkert att det är så att Fred fantiserar att han är Pete eller att Diane drömmer om sig själv som Betty. Kanske är det betydligt mer komplicerat än så och – som jag skrev ovan – dröm och verklighet är inte varandras motsatser i Lynchs konstnärskap. Du kan aldrig vakna och pusta ut med ett ”Åh, det var bara en dröm”. Ingenting är ”bara” en dröm. Vi lever inuti en dröm.

Twin Peaks är förstås inte ett psykodrama på samma sätt. Det finns inte ETT medvetande som vi kan binda allt som händer till, aldrig bara ett perspektiv i en berättelse som förgrenar sig ständigt utåt – i originalserien ut till en hel liten småstad, i The Return ut till hela Amerika och vidare. ”Vem är drömmaren?” som Monica Bellucci frågade i avsnitt 14. Det går liksom inte riktigt att svara på. Men vi har ändå två centralgestalter som berättelsen ständigt återkommer till. Där är Cooper och där är Laura. Och de är båda sammanvävda och liksom förutbestämda att röra sig runt varandra, den ena genererande den andre. Om Twin Peaks ska kokas ned till något blir det till de två och det är därför fullt logiskt att det är de som står i centrum i det sista avsnittet. Och på vilket vis sedan. Efter att Cooper återvänt till Twin Peaks och lyckats sända sin dubbelgångare tillbaka till den svarta hyddan (mer om det senare) får vi följa honom på en resa först genom dimensionerna, guidad av den enarmade mannen Gerard och Jefferies-i-kaffepannan, bakåt i tiden och in i Fire Walk With Me. Sekvensen som följer är tät och oroande samtidigt som den är djupt gripande. Vi får se Laura och James i skogen om natten, en av berättelsens urscener. Vi har sett den förut förstås men nu, i svart-vitt och med ett annat soundtrack framstår den som ännu mer laddad. Och när Laura plötsligt stirrar ut i mörkret och skriker rakt ut så där som bara Sheryl Lee kan skrika – ett ögonblick som alltid har varit så jävla läbbigt – får nu en helt annan kontext. Hon tycker sig ana någon där ute bland träden. Denna någon är Cooper. Och när hon hoppar av James motorcykel och gråtande försvinner ut i skogen väntar han där på henne, med en utsträckt hand och säger att han ska ta henne hem.

Det är märkligt hur väl scenerna smälter samman här. Lee är förstås digitalt föryngrad, det hjälper förstås också att det är just svart-vitt och att vi inte direkt får henne i närbild. Plus att hennes peruk var hemsk redan i filmen. Den här sekvensen, misstänker jag, är något av en önskeuppfyllning för Lynch själv och har nog varit så länge. Vad var Fire Walk With Me om inte ett försök att göra Laura levande igen? Hon vars död sätter allt i rörelse, hon som i vilken annan serie som helst hade varit och förblivit ett dramaturgiskt verktyg, en McGuffin och inget mer. Men för Lynch har hon aldrig bara varit det. Han älskar verkligen Laura Palmer. (Jag säger Lynch här snarare än Lynch/Frost för jag tror att det verkligen kommer från just honom.) Här tar regissören så chansen att göra det som han inte kunde göra ens i filmen från 1992. Den var en prequel och måste ändå sluta med Laura i plats, uppspolad på stranden men här, nu finns inga regler längre. Allt är möjligt. Så Cooper leder henne genom skogen och för ett ögonblick ser det ut att fungera. Liket på stranden försvinner bort. Vi får öppningen av pilotavsnittet från 1989 igen. Josie vid spegeln. Pete går och fiskar. Laura är inte där. Så fick då alla fans som haft teorier om tidsresor och alternativa verkligheter ändå sitt lystmäte. Här är det. Historien har ändrats.

Men så enkelt kan det naturligtvis inte vara. De döda är de döda och det måste vi acceptera. Där de går hand i hand genom mörkret åkallar Cooper och Laura en av våra mest fundamentala myter, den om Orfeus och Eurydike. Och nog vänder sig Cooper om för att se tillbaka på henne där de går. Så hör vi ett knirrande ljud. Samma ljud som Brandmannen spelade upp för honom i första avsnittets första scen. Lyssna till ljuden. Och Laura är borta. Kvar är bara den öde skogen och hennes skrik som ekar från fjärran. Det ständiga skriket. Laura, som inte går att skilja från sin smärta och sin fasa. Och med det når också Twin Peaks sin krispunkt. Härifrån kan inte berättelsen fortsätta. Ändå återstår ett avsnitt.

Så Cooper cirklar tillbaka. Han är i det röda rummet igen. Gerard är där. ”Är detta det förflutna eller är det framtiden?” Det är som om Cooper aldrig lämnat hyddan trots allt. Cirkeln fortsätter. Han möter armens evolution igen. Han möter Leland. Han får samma instruktion. ”Hitta Laura.” Frågan är bara om Cooper förstår vad det faktiskt betyder. Vad är det att hitta Laura? När Cooper så träder ut i cirkeln av träd vid Glastonbury Grove står Diane där för att möta honom. Det första det gör är att fråga varandra om de verkligen är sig själva. Och även om de båda svarar jakande kan vi som åskådare inte vara alls säkra på att det faktiskt är sant. För identitet är luriga saker, särskilt i den här delen av en David Lynch-film. När Cooper och Diane sedan plötsligt färdas genom ett ökenlandskap är vi inte längre alls klara över var och när vi befinner oss. I klippet mellan de båda scenerna göms en narrativ lucka som berövar oss av all kontext.

Diane? Cooper?

Här är vi verkligen som i en annan film. Det är faktiskt väldigt mycket av just Lost Highway över den här sekvensen. Cooper och Diane (låt oss ändå kalla dem så för enkelhetens skull) når till en punkt i öknen där de ska ”korsa över”. Elektriciteten börjar spöka igen och plötsligt kör de genom en nattlig väg och anländer till ett motell. Som sagt, Lost Highway. Cooper går till expeditionen för att skaffa en nyckel medan Diane, som är kvar i bilen plötsligt får se sig själv stå borta vid en pelare, stirrande tillbaka mot sig själv. Det är inte ett gott tecken. Det som följer sedan fortsätter att göra oss illa till mods. Vi får en sexscen som är genuint obehaglig. Det faktum att den romantiska femtiotalslåt som spelas i bakgrunden är samma som ackompanjerade skogshuggarens entré i avsnitt åtta gör inte saken bättre. Men det är skådespelarnas ansikten som gör det riktigt ohyggligt. Smärtan, ruelsen, sorgen i Laura Derns ansikte och Kyle MacLachlan som här får samma kalla hårda blick som den Coopers dubbelgångare en gång hade. Saker och ting är verkligen inte som de bör vara. Morgonen efter är hon borta. Kvar är bara en lapp – en lapp där hon kallar honom för ”Richard” och sig själv för ”Linda”, ett typexempel på just hur poröst det här med roller och identitet blir. Vi vet inte ens när de är vilken roll.

Så Cooper lämnar rummet, men notera – det är inte samma motell som kvällen före och hans bil är en annan, av modernare modell. Det finns inte längre någonting som inte är osäkrat och oklart. Om du som publik börjar känna en slags panik här så har du inte fel. Det är meningen. Det här är den djupa slags skräckeffekt som filmen/serien åsamkar vid den här punkten. Känslan av att allt är ett enda stort gungfly. Att det kanske inte finns någon verklighet alls, att allt vi upplever som ordning i universum kanske bara är en illusion. Ändå finns hela tiden markörer här som pekar tillbaka mot det som vi känner till. Cooper och Diane var tvungna att färdas 430 miles för att ”korsa över”. 430 var det nummer som Brandmannen sa åt Cooper att minnas. Han skulle också minnas namnen Richard och Linda. Vi trodde länge att det syftade på Richard Horne men kanske var det bara ett villospår? Det kommer fler sådana ledtrådar. Cooper anländer till en diner som heter Judy´s. Då har vi ändå fått en annan förklaring kring betydelsen av det namnet tidigare, i del 17. Där frågar han efter en servitris, som inte verkar vara där idag. Vi får också en scen där Cooper hamnar i bråk med några cowboys och även om han rycker in som en riddare i vit rustning finns det återigen något över honom här som för tankarna mer till dubbelgångaren, sättet som han ganska brutalt tar hand om männen har en våldsamhet över sig som inte känns helt som vår gode renhjärtade Coop.

Dinern vi inte ska prata om?

Väl vid den adress där den saknade servitrisen bor lägger vi märke till att den vandrande elstolpen med nummer 6 på väntar. Och nr dörren öppnas är det (naturligtvis) Sheryl Lee som står där. Fast hon heter inte Laura utan Carrie och hon har ingen aning om var Twin Peaks ligger någonstans. Hon verkar visserligen reagera på namnet Sarah med en viss oro men är annars helt konfys när Cooper förklarar att han kommit för att hitta henne och ta henne med sig. Ändå går hon med på att följa med honom. Att det sitter ett lik med sönderskjutet huvud i soffan i vardagsrummet har förmodligen något med hennes vilja att sticka från stan att göra. Den lilla vita häst i porslin som vi får se på en hylla blir ytterligare ett tecken som pekar bakåt, utan att vi för den sakens skull kan göra oss en klar bild över hur allt hänger samman.

I stället så följer vi Cooper och Carrie/Laura när de kör genom natten från Texas mot delstaten Washington. Återigen är gränsen mellan Cooper och hans dubbelgångare i spel. Är det någon vi vant oss att se köra genom nätterna så är det ju just han. Carrie/Laura är för det mesta bara tyst, utom vid ett tillfälle när hon tror att de är förföljda. Det tror nog vi också där och då. I själva verket är det nog vi i publiken som är förföljarna här. De når till slut Twin Peaks, svänger förbi Double R Diner och anländer så till huset, det huset, familjen Palmers hus. Men det är inte Sarah som öppnar. Och inte Leland heller, som jag i en stund av fasa tänkte att det kanske skulle vara. I stället är där en kvinna som inte har någon aning om vad Cooper pratar om. Hon heter Tremond och den de köpte huset av hette Chalfont. Jag behöver väl inte påminna mig om att de två namnen, Tremond och Chalfont, var de namn som gavs åt den gamla damen och hennes trollande sonson i den gamla serien. Dessutom är det tydligen så att kvinnan som spelar fru Tremond i den här scenen själv på riktigt, i verkliga livet, är den som faktiskt bor i det huset och därmed blir återigen gränsen mellan verklighet och fiktion utsuddad eller åtminstone omförhandlad. Förkrossad får Cooper lämna förstutappen med oförrättat ärende. ”Vilket år är det?” frågar han sig själv medan Carrie/Laura ser upp mot huset, plötsligt tycker sig höra Sarahs röst ropa på henne där inne och hon skriker. Skriker som bara Sheryl Lee kan skrika. Ljuset i huset slocknar och där är allt slut.

Åh, Cooper.

Cooper har som det verkar misslyckats igen. Han har fortfarande inte förstått vad som menas med att hitta Laura. Inte egentligen. Minns tillbaka till den där scenen med Brandmannen från del 1. ”430. Richard och Linda. Två fåglar med en sten.” ”Jag förstår” svarar Cooper. Och Brandmannen? Han svarar ”Du är långt borta”. Som i – nej, du har inte förstått. Cooper trodde, som vi, att det han fick var ledtrådar på vägen. I själva verket var det mer en slags varningar, saker att undvika. Så tolkar jag det i alla fall. Fast egentligen är det inte ett slut som är till för att förstå. Den stunden vi tror oss förstå är vi alla långt borta. Vi kan bara känna vad allt innebär och det är en känsla som inte är behaglig men, tror jag, nödvändig. Det är naturligt att somliga kommer reagera med ilska. Vi människor gör ju gärna det mot det som vi inte kan förstå. Hellre än att ta till sig och acceptera det faktum att vissa mysterier inte låter sig lösas kommer de protestera och hävda att de blivit lurade. Men de är de själva som lurar sig. Svaren, sådana som de nu är, finns ändå här. Vi har de kommande tjugofem åren på oss – och mer – att brottas med dem.

***

Fast vi fick ju ett annat slut också. De första två tredjedelarna av avsnitt 17 var en tätt actionpackad fest för ögat och samlade ihop många, många handlingstrådar. Vi fick massor med exposition. Vi fick DubbelCoop på sheriffsstationen. Vi fick Lucy som hjälte. Chad försökte rymma. Vi fick Freddie i närkamp med Bob. Vi fick den stora slutstrid som vi hade anat skulle komma. Vi fick Naido förvandlad till den riktiga Diane (eller?). Vi fick kära återseenden. Vi fick veta vad som hände med Jerry Horne. Vi fick Julee Cruise. Vi fick humor. Min favorit var faktiskt Lucys ”Nu förstår jag mig på mobiltelefoner”, ett underbart avslut på ett gag som var allt annat än bara ett tramsigt skämt. Och vi fick förstås också den känslomässiga scenen där den nyskapade Dougie återvände hem till sin familj i Las Vegas. Så på det sättet fick vi faktiskt det bästa av båda världar. Vi fick både det traditionella lyckliga slutet och det betydligt mer komplicerade, postmoderna och oroande. Både genomförda med samma bravur och omisskännliga handlag. Är det något som Lynch visat i the Return så är det vilket fantastiskt handlag han fortfarande har som bildberättare.

Det slutade lyckligt - också.

Att det sedan när allt har lagt sig finns många trådar kvar som vi inte fått något riktigt avslut på, det kanske stör somliga men för mig är det en del av tjusningen. Vad hände med Becky? Hur ska det gå med Shelly och Red och är Red förresten någon slags övernaturlig entitet som vissa har spekulerat om? Är Sarah Palmer verkligen besatt av Experimentet – som vi nu tydligen med viss säkerhet ändå kan säga faktiskt är Judy? Vem var det DubbelCoop satt med framför glasboxen i New York på bilden som Tammy hittade? Hur hamnade Dougies vigselring egentligen i major Briggs mage? Och så vidare, och så vidare? 

Mest av allt kanske vi undrar över Audrey och den sista bilden av henne, framför spegeln omgiven av vitt. Var är hon? Vad har hänt med henne? Hur hänger hennes historia egentligen samman med allt annat vi sett på Bang Bang Bar? Det närmaste vi kom att alls röra vid henne var när armens evolution upprepade en av hennes repliker från avsnitt 13? "Är det historien om den lilla flickan som bodde längre ner på gatan?" Bra fråga? Är det?

Det är frågor och där hänger dem. Som sagt, kanske blir det mer i Twin Peaks i framtiden. Kanske inte. Mark Frost kommer med ytterligare en bok till hösten men så vitt jag förstår kommer den mer att fylla ut gapet mellan säsong två och The Return så jag förväntar mig inga direkta svar där. Däremot säkert fler mysterier. Det är ju ändå så det hela fungerar. Och det är det vackra med Twin Peaks. Dagarna upp till finalen har varit fyllda med vemod och en slags sorg. När avsnitten släppts skulle det vara över. Så fel. Det är inte över. Twin Peaks är inte en historia med början, mitt och slut. Den kan inte sluta, den kan bara cirkla tillbaka in i sig själv igen. På sätt fortsätter serien ändå vidare. I våra hjärtan och i vår egen fantasi. Så var det för tjugofem år sedan när serien rycktes ifrån oss i förtid. Så är det fortfarande nu när den kommit tillbaka till oss. Det är faktiskt lite av ett mirakel.

Twin Peaks – The Return (Del 16)

No knock, no doorbell

I många kulturers folktro är vägkorsningar, platsen som leder än hit och än dit eller där allt kommer samman, särskilt magiska. Det är hit du ska bege dig om natten om du vill sluta ett förbund, till exempel med en ond makt eller något annat kraftfullt väsen. Det är här som du kan möta det som kommer från utanföret. Vid resans början eller vid dess slut. Här vid en sådan vägkorsning mitt i vad som verkligen verkar vara just precis ingenstans saktar DubbelCooper in sin bil. Bredvid sig i passagerarsätet har han unge Richard Horne. Stämningen i bilen är tryckt, anspänd. Dubbelgångaren sa att de skulle prata medan de körde men jag får känslan av de mest delat en laddad tystnad mellan sig.

På bilens tak sitter stora strålkastare monterade och dubbelgångaren tänder dem, söker runt landskapet med dem och låter de stanna vid en stenformation uppe på en kulle. De är framme. ”Jag letar efter en plats” förklarar mannen i svart medan de lämnar bilen. ”Förstår du en plats?” Richard ser förvirrad ut. Det är en spännande formulering det där. Att förstå en plats. I en berättelse där så mycket av intrigen cirkulerat fram och tillbaka kring koordinater och bestämda lokaliteter, om gränssnitt mellan dimensioner, om sådant som är där det inte borde vara eller som öppnar upp mot andra världar ställs frågan på sin spets. Och jag misstänker att Richard inte förstår fullt ut vad en plats verkligen kan vara.

Far och son.

DubbelCooper berättar att han fått koordinater av tre personer. Vi kan anta att de personerna varit Rey, Diane och Jefferies. Två av dem har stämt överrens med varandra. (Vilka då, kan vi undra?) Den positionen ska de nu undersöka. Den är högst uppe i stenen. DubbelC ger Richard någon slags gps-mottagare och säger åt honom att få före. ”Jag är tjugofem år äldre än dig.” Richard, som åter igen får finna sig i rollen som betahanne i riktiga gangsters sällskap gör som han blivit tillsagd.

Under tiden får vi se Jerry Horne komma löpande över en kulle i närheten. Stackars Jerry Horne, som vi trodde var på väg tillbaka till civilisationen men som uppenbarligen svängt fel någonstans på vägen igen. Hans sätt att utbrista ”Människor!” får oss att misstänka att det varit ett tag sedan han stött på någon annan att prata med än sin fot. Det betyder också att var än den här scenen utspelar sig kan vi inte befinna oss så långt från Twin Peaks. Jag har svårt att se Jerry ta sig genom några enorma avstånd till fots. Det stämmer också väl överrens med DubbelCoopers sökande efter koordinater. Även om några av siffrorna inte stämmer bör han ändå vara i ungefär rätt område. Klokt nog håller Jerry sitt avstånd. Han plockar fram en kikare som han använder på fel håll för att se vad som pågår, troligtvis på grund av knarkig.

Richard når toppen av stenen, som ser ut som om den skulle kunna ha utmejslade gropar i sig, inte olika det som vi här brukar kalla för älvakvarnar - skålar i stenar där offer lämnats till naturens makter. Men det Richard möter är något betydligt värre. DubbelCooper måste ha misstänkt att de överrenstämmande koordinaterna dolde någon form av fälla när han skickade Richard i sitt ställe. Och mycket riktigt, Richards kropp tycks helt elektrifieras. Medan han skriker av smärta ser vi hur bloss och sprak flyger från hans kropp. Hans skugga fladdrar i natten, Sedan går han upp i rök, bostavligen talat, brinner ut. Är detta slutet för Richard Horne eller har hans blivit tagen till någon annan plats? Det återstår, antar jag, att se. Men dubbelgångarens ord efter allt detta känns ändå ganska slutgiltiga: ”Farväl, min son”. Han är inte sentimental av sig, DubbelCoop. Just som Richard tycks försvinna ut ur berättelsen får vi där den bekräftelse som vi väntat på. Richard var frukten av dubbelgångarens övergrepp. Jerry har sett allt på avstånd och skyller allt på sin ”stygga kikare.” Det verkar oklart om han faktiskt kände igen sin släkting. Jag skulle inte tro det men synen var förstås illa nog ändå.

Innan dubbelgångaren sätter sig i bilen igen plockar han fram ytterligare en av alla sina mobiler och skriver ett sms: ”:-) ALL!” – ett meddelande som i all sin kortfattade glans rymmer många möjliga tolkningar. Plus att det är första gången vi sett DubbelCoop använda emojis. Bara en sådan sak. Klockan på hans mobil visar 02.05 på natten men meddelandet går inte fram. Ingen mottagning får vi gissa. Återstår nu en serie av koordinater att undersöka, den här gången på egen hand.

***

I Las Vegas anländer så nu Hutch och Chantal till villakvarteren på Lancelot Court. De parkerar sin van på andra sidan av gatan från var familjen Jones hus ligger. Båda bär de vita overaller, eller åtminstone overaller som en gång varit vita. Antingen är tanken att de ska smälta in och föreställa hantverkare eller så ska overallerna skydda mot blodstänk och annat gojs. Chantal har ju faktiskt klagat på att det var länge sedan hon fick tortera någon nu. Min gissning är att det är lite av kolumn A och lite av kolumn B. För tillfället inte annat än att vänta. Chantal passar på att öppna ytterligare en påsa med majschips, eftersom det är ungefär det och hamburgare som hon lever på. Gott så.

Chantal lever på Cheetos och kärlek. (Och tortyr.)

I samma stund rullar två bilar från FBIs lokalkontor i Vegas upp på gatan. Specialagent Headley och hans ständige slagpåse agent Wilson knackar på och kikar in genom fönstret. De tvingas snabbt konstatera att ingen är hemma. Headley blir som vanligt mäkta irriterad på Wilson, särskilt när han påpekar uppenbarligheter och lämnar prompt kvar denne med en annan agent medan han själv och resten av teamet drar vidare till Lucky 7s försäkringsbolag.

Var är då familjen Jones? På sjukhuset naturligtvis, som vi misstänkte efter att Dougie/Cooper fick sig den där rejäla elkyssen i förra avsnittet. Där ligger han med sond i halsen och uppkopplad till EKG och annat. Janey-E och Sonny Jim sitter vid hans sida. Bushnell Mullins är också där. Enligt läkarna är Dougies hälsotillstånd gott, inga större fysiska men. ”Men folk kan ligga i koma i flera år” påpekar Janey-E som där med också sätter ord på våra farhågor som publik. Sonny Jim frågar om koma har något med elektricitet att göra och som Bushnell svarar, i det här fallet hade det verkligen det. Det är ju Twin Peaks trots allt. Men kom ihåg vad Hawk förklarade tidigare: elden och elektriciteten, som i det här fallet är samma sak, är inte i sig vare sig ond eller god. Det är intentionen bakom som är betydelsefull.

Vaka vid sjukhussäng.

In stegar nu bröderna Mitchum åtföljda av sina rosa damer. De går ingenstans utan sina rosa damer. Med sig har de blommor och snittar, eftersom de numera sedan Dougie rört vid deras hjärtan är alla goda gåvors givare. ”Du vill verkligen inte äta sjukhusmat” säger Bradley Mitchum till lille Sonny Jim, en slags blinkning tillbaka till öppningen av andra säsongen av originalserien där hiskelig sjukhusmat gick som en röd tråd genom alltsammans. Rodney Mitchum ber också den överväldigade Janey-E om nycklarna till deras hus, eftersom de vill fylla på förråden där hemma med.

Mitt upp i allt detta får vi också en kvick scen där vi klipper till hotellet i Buckhorn. Cole står mitt i rummet och stirrar på all högteknologisk utrustning som släpats upp i sviten. Han observerar och han lyssnar till ljuden som de ger ifrån sig. Vi vet fortfarande inte vad alla de här maskinerna är till för egentligen. På sätt och vis för de nästan tankarna till den där Monty Python sketchen från The Meaning of Life: ”Skaffa hit maskinen som säger ping!” Men Cole lyssnar till ljuden, precis som Brandmannen sa åt oss och Cooper att göra när vi påbörjade den här resan. Ibland undrar jag över det där med Coles hörsel. Det verkar å och då som om han hör mycket mer än vad vi anar. Jag kommer att tänka på den extremt kortlivade sitcomen On the Air som Frost och Lynch försökte sig på efter Twin Peaks. Där fanns en karaktär som alla trodde var blind men som i själva verket såg 60 % mer än alla andra. Lite så får jag för mig att det är med Gordon Cole. Och visst är det ändå något med all den där apparaturen? Nog speglar dess blinkande och pipande också på något sätt instrumenten vid sjuksängen i Las Vegas. Frekvenserna talar till varandra över stora avstånd.

Janey-E och Sonny Jim försvinner i väg på toa och Bushnell får ett samtal från kontoret om att FBI söker Dougie men vi återvänder raskt till Lancelot Court, där agent Wilson med partner tar upp sin spaningsposition på motsatt ände av gatan från Hutch och Chantal. I lönnmördarnas bil börjar nu stämningen bli lätt irriterad. Chantal har slut på chips. Hon är inne på sin sista påse och hon är inte glad. När Chantal är sugen på snacks är Chantal sugen på snacks och Hutch vet bättre än att lägga fingrarna emellan. Han känner sin fru och älskar henne med alla hennes brister. Såväl mördarna som agenterna ser på när Mitchumbrödernas vita limousin och en van från kasinot anländer med allt som familjen Jones kan tänkas behöva. Ingen av dem ser ut som Hutch och Chantals boss så ingen av dem kan vara Dougie Jones. Det är väl rimligt antar jag att mördarparet känner till den detaljen, det kunde blivit lite förvirrande annars.

Mitt uppe i allt detta dyker nu ytterligare en bil upp, en vit bil med en logo för ett revisionsbolag på. En skallig man med östeuropeisk accent kliver ur och säger åt Hutch och Chantal att de är på hans uppfart. De svarar att de är de inte alls det och den redan sura Chantal lägger till några väl valda okvädningsord. Det kan väl hända att de rent tekniskt har rätt. Jag tycker inte de ser ut att vare sig stå på eller blockera någon uppfart. Det är bara det att den skallige mannen, som i sluttexterna presenteras som ”polsk revisor” nog inte är den vanliga sortens revisor och han tycker inte om att bli svuren åt för han rammar deras van och gasar på utav bara sjuttsingen. Och det får hela härket att bryta loss. Chantal avfyrar ett skott. Revisorn fiskar fram en Uzi eller likanande och plötsligt blir det hela till en blodig massaker i värsta Bonnie och Clyde-anda. Då hjälper det inte att Hutch och Chantal är stigna direkt ur en Tarantino-rulle. Det blir ridå för dem. Tack och god natt. FBI arresterar revisorn och bröderna Mitchum passar på att lite diskret lämna kvarteret innan det börjar krylla av snutar.

Jiddra inte med killen från Zawaskis revisionsbyrå.

Den här scenen är ett exempel på något som Frost och Lynch gjort flera gånger i The Return. De presenterar och introducerar så många möjliga dramatiska möjligheter. Vi undrar här naturligtvis om det ska bli eldstrid mellan FBI och makarna Hutchinson eller om Mitchums kommer hamna emellan. Men nej. I stället händer något annat och helt oväntat. En absurd slump spelar in och saker och ting blir inte som vi trott. Det går verkligen inte att förutsäga vad som ska leda vart. Jag menar jag tror att Freddie med den gröna handsken kommer ha en viktig roll att spela i att försvara Naido, till exempel. Men jag vet inte säkert. Kanske kommer handlingen ta en helt annan vändning.

Kanske bäst att dra sig undan.

Och på tal om vändningar, återvänder vi till sjukhuset där Bushnell Mullins plötsligt hör något. Något som vi känner igen. Den där tonen, samma ton som vi hört på Bens kontor och som James följde nere i pannrummet på Great Northern. Men nu är den här, i Las Vegas. Och precis som Ben och Beverly verkar inte Bushnell riktigt kunna avgöra var ljudet egentligen kommer ifrån. Det går inte att pejla in. Han följer det runt i rummet och sedan ut. Mannen i sjuksängen är ensam kvar och det är då det händer. I mitt inlägg om förra avsnittet så talade jag om eukatastrofen, ögonblicket i sagan då allt vänder och det goda plötsligt går segrande fram, stunden som vi ”hållit utkik efter men som kommer oväntad” för att citera Silmarillion, en punkt i berättelsen som inte egentligen förtjänats men som är förutsättningen för allt. Den stunden är nu kommen.

Vi ser Gerard, den enarmade mannen tona in först, som han har gjort så ofta förr och sedan med ett ryck sätter sig Cooper upp och drar ur slangen som sticker fram ur munnen. För det är verkligen Cooper. Han är här. Han är vaken. 100 5 redo som han själv säger. Och det är underbart. Andra ord räcker inte till. Jag vet faktiskt inte om jag ens hade förväntat mig något sånt här vid det här laget. Och vet ni vad? Om det aldrig hade hänt hade jag varit helt nöjd med det. Jag litar helt på Lynch och Frost. De tar historien dit de själva behöver. Det var tydligen hit. Resultatet är total lycka. Inte bara är Cooper äntligen tillbaka, Han är VERKLIGEN tillbaka. Helt och hållet. Tipp topp och helt med på banan. Han missar inte ett steg. Han är en man med ett uppdrag och han vet precis vad som måste göras. Vilken makalös skådespelarinsats det är från Kyle MacLachlans sida. Han behöver bara sätta sig upp för att vi ska se att nu är han en helt annan karaktär än förut.

Sovaren har vaknat. 100 %

Gerard upplyser honom om att den andre, dubbelgångaren, inte återvänt som han skulle. Han ger också Cooper ringen, den gröna ringen med ugglesymbolen på. Så många har försökt sätta den där ringen på dubbelgångaren och misslyckats. Ska Cooper nu kunna göra det? Men först har Cooper ett annat uppdrag åt Gerard. ”Har du fröet kvar?” undrar Cooper och Gerard håller fram det, den lilla guldklimp som blev kvar när den ursprunglige Dougie upplöstes. Cooper ger Gerard några strån från sitt hår och säger åt honom att göra en ny. En ny Dougie, får vi anta. För Cooper vet allt nu. Han minns inte bara hur hyddornas magi fungerar utan även sitt liv med Sonny Jim och Janey. De betyder något för honom. Som vi känt länge nu, hur ska han kunna lämna dem? En ny Dougie, en bättre Dougie än originalet får vi hoppas skulle kunna vara lösningen.

Under seriens gång finns det de som spekulerat i huruvida Cooper legat i någon slags koma, om scenerna i Las Vegas varit någon slags dröm. På sätt och vis var de ju det, men det är aldrig så enkelt i Twin Peaks är dröm och verklighet inte nödvändigtvis två olika saker. Och ja, på sätt och vis har Cooper varit som i en slags koma när han var Dougie. När han nu är här är det som om han hela tiden varit medveten om vad som skett runt omkring honom även om han inte kunnat kommunicera eller interagera fritt med omvärlden. Men det har varit en betydligt intressantare och mer ovanlig koma för istället för att ligga som en död fisk i en säng och drömma det hela har han vandrat omkring (ibland vandrat in i glasdörrar) och varit med om saker. Hans dröm har varit en vakendröm. Alla de som klagat över den myckna tid vi spenderat med Cooper som Dougie har helt missat poängen. Den har scenen hade betytt vad den betyder för oss nu om vi inte hade fått vänta på den.

Så Cooper gör sig redo att lämna sjukhuset. Här finns ingen tid att förlora. Han kramar om Sonny Jim så klart och skickar sen ut familjen att hämta bilen. Nog lägger de märke till att han förändrats. ”Pappa pratar verkligen mycket.” Jajamän grabben, nog gör han det alltid. Cooper ber Bushnell om att få låna dennes pistol som han bär på sig. (Undermedvetet har Cooper såklart lagt märke till detta.) Han ringer upp bröderna Mitchum och ber om deras hjälp. Han behöver ta sig till Spokane i Washington och sedan vidare till Twin Peaks. De tankar upp sitt privatplan och gör sig redo att hänga med. Här någonstans börjar ”Falling”, signaturmelodin spelas. För första gången i The Return inne i ett avsnitt. Och det är också här nånstans, när Cooper tar farväl av Bushnell, när han vänder sig om och med absolut självsäkerhet säger ”Jag är FBI” som jag inte kan hålla det tillbaka längre. Tårarna börjar rinna och jag hulkar som ett barn. Allt släpper. Min hjälte är tillbaka. Cooper tar sig ut till bilen, förvånar Janey något genom att själv sätta sig bakom ratten. Han är nog med säkerhetsbältena såklart. Sedan iväg. ”Pappa kan köra bil jättebra.” Visst kan han det Sonny Jim och mamma blir allt lite upphetsad av det hela. Sättet som Naomi Watts spelar med sitt ansikte är fenomenalt.

***

I Buckhorn sitter Diane som vanligt vid baren. Klockan har hunnit bli fyra på eftermiddagen när sms:et som DubbelCoop skrev under natten kommer fram. Hennes reaktion är våldsam, fysisk, som en spark rakt i magen. Hennes ansikte fylls av ångest och ruelse och vi får se att hon i sin väska har en revolver. Hon viskar som för sig själv att hon minns. Hon skickar en serie med koordinater tillbaka. ”Hoppas det här fungerar” säger hon tyst och med det börjar hon gå mot hissen och genom korridorer mot Coles rum, samtidigt som den nedsaktade version av ”American Woman” spelas, samma musik som användes när dubbelgångaren introducerades i första avsnittet. Det är en scen med en enorm laddning, inte bara för att vi precis kom från ett totalt lyckorus utan också för att vi förstår, med varje steg hon tar, att nu kommer något ont att inträffa. Men vad?

Diane har varit och förblir ett mysterium. Vi har inte kunnat sätta fingret på henne eller hennes agenda. Därför vet vi heller inte vad som vi ska förvänta oss nu. Och sms:et, hur ska vi egentligen tolka det? Det är ju uppenbarligen en slags aktiveringskod. Men vad aktiveras? Att hon ska skicka honom alla koordinaterna? För det verkar hon ju göra nu. Att hon ska minnas allt som hon hittills förträngt? För det verkar hon ju också göra plötsligen. Att hon ska döda alla Blå ros-gruppen? För det kommer hon att försöka göra. Förmodligen allt detta på en och samma gång. Diane är mångtydig in i det sista.

Laura Dern får här ytterligare en chans att glänsa i sin rollgestaltning. Hon tar verkligen ifrån tårna och det är fantastiskt att se. Hon börjar med att berätta för Gordon, Albert och Tammy och den sista kvällen hon såg Cooper – som hon då trodde det var, vi vet att det var dubbelgångaren – och det vi får höra bekräftar egentligen bara det vi redan anat men kanske inte riktigt velat ta till oss, att förgrep sig på henne. Lyckligtvis behöver vi inte gå inte på detaljer där. I stället är det avslöjandet som kommer efteråt som är det verkligt chockerande. Han tog henne med till närbutiken, ”en gammal bensinstation” som Diane beskriver det. Där hände något fasansfullt. ”Jag är inte jag” börjar hon upprepa och även ”Jag är på sheriffsstationen”. Hon drar sin pistol, Albert och Tammy skjuter och Diane zappar iväg med en smäll. Försvinner i den tomma luften. Som Tammy konstaterar, hon var en tulpa! På sätt och vis blir det detta som är det verkliga övergreppet, långt mycket mer än bara våldtäckten. Diane har blivit utbytt, hon har blivit en annan, en programmerad version av sig själv, satt under en kontroll som hon inte ens själv kan begripa, fråntagen allt, inklusive sin fria vilja.

Diane på plats.

Följaktligen är det då logiskt att vi finner henne i fåtöljen i det röda rummet, framför Phillip Gerard. Med ett sista uppkäftigt ”Dra åt helvete!” knäcks så hennes huvud som ett ägg, Gerard skyller sina ögon och kvar blir bara ytterligare ett gyllene frö. Så, är då detta det sista vi sett av Diane nu? Kanske. Det sista av hennes tulpa, med största säkerhet. Men finns den verkliga Diane, den ursprungliga Diane någonstans? ”Jag är på sheriffsstationen” sa hon. Betyder det att Diane på något sätt är kopplad till Naido? Vad innebär det i så fall?

***

På Silver Mustang Casino möter Cooper och familjen upp med bröderna Mitchum och Cooper tar farväl av Janey-E och Sonny Jim. Det är sannerligen en förödande scen. Precis den sortens tårdrypande hjärtsnörp som vi länge nu anat skulle vara på väg. Även om Cooper lovar att han, eller åtminstone en Dougie, ska komma tillbaka är stunden då fru och son inser vad som håller på att hända riktigt jobbig. Inte så att de alls får förklarat för sig hur det ligger till, för hur skulle någon kunna göra det? Men de känner det, begriper på en nivå av ren intuition. Janey-E kan slutligen tillåta sig att se något som hon kanske egentligen hela tiden har förstått, att mannen framför henne inte kan vara hennes man utan någon mycket bättre. Och Sonny Jims ”Nej, du ÄR min pappa”, ett förtvivlat rop på att få behålla den far han alltid drömt om. Ändå måste han ju ge sig av. Men precis som Cooper har vi kommit att älska och bli djupt berörda av den lilla familjen Jones och deras kamp med ett livspussel utöver det vanliga. Vi kommer sakna dem.

Farväl till Janey-E

Sakna bröderna Mitchum och deras damorkester behöver vi dock inte göra för de ska tydligen flyga med upp till Washington. Visserligen är Mitchums lite nervösa över att ta Cooper till en sheriffsstation men Cooper lugnar dem. De må vara kriminella men de har ändå hjärtan av guld. Candie håller med och ger ifrån sig ett lyckligt leende så vi vet att det måste vara sant. Åh, vad jag hoppas att vi någon gång under de sista två timmarna kommer få se Candie, Mandie och Sandie stiga in på Double R Diner. Det vore verkligen pricken över i:et.

***

 Som så många gånger förr tar den sista scenen i avsnittet oss till The Bang Bang Bar och redan från början så osäkras gränsen mellan olika berättelser, mellan fiktion och verklighet. Den alltid lika stilfulle konferencieren presenterar musikern Eddie Vedder, känd från Pearl Jam tydligen (jag kan verkligen ingenting om rockmusik men jag läser mig till sånt här), men han presenteras här som Edward Louis Severson III, vilket är hans ”egentliga” namn. Men i eftertexterna står naturligtvis hans riktiga namn som Vedder medan Severson blir rollen i fiktionen. Så vem är verklig och vem är påhittad? Eller är de båda lika mycket verkliga, eller lika mycket konstruktioner?

Dessa frågor kommer snart att ställas på sin spets när Charlie och Audrey efter många, många om och men äntligen har kommit in på baren. För ett ögonblick så verkar det som om alla våra funderingar om huruvida Audreys bihandling är ”verklig” eller ”konstruerad” fått ett tydligt svar. Här är hon nu. Men knappast hinner de båda sätta sig vid bardisken och skåla med sina martinis förrän konferencieren står på scenen igen och presenterar ”Audreys dans”. Plötsligt glider övriga publiken spöklikt undan från dansgolvet, ljuset förändras och Angelo Badalamentis stämningsfulla ikoniska musik, ytterligare ett stycke som vi inte hört förut under den nya seriens gång, börjar spelas. Audrey ser först förskräckt ut men nu som en gång då fångar musikens drömskhet henne, förtrollar henne och hon ger sig ut på dansgolvet. Ett av Twin Peaks mest definierande ögonblick börjar plötsligt utspela sig framför oss, det händer igen och samtidigt: Vad är det för verklighet vi nu får blicka in i?

Dansen.

Snart nog avbryts också dansen av två män som börjar ett slagsmål, tydligtvis över någon kvinna. Ständigt dess historier på Bang Bang Bar, inte sant? Otrohet, misstänksamhet, våld. Och om allt det här på något sätt kommer ur Audrey, som jag tror det måste göra, då är det också en del av hennes historia.

Exakt vad den innebär det vet vi inte. Audrey springer fram till Charlie, ber honom ta henne därifrån och med vad som närmast känns som en elstöt befinner hon sig plötsligt i ett vitt rum, stirrandes in i en spegel, rädd och skakad in i märgen. Spegeln för så klart också tanken till sista avsnittet av ursprungsserien, dubbelgångaren och Bob. Plötsligt är allt osäkrat. Var befinner sig Audrey? Är det vita rummet en verklig plats? Jag tror ju inte det är så enkelt som att Audrey befinner sig i en koma och drömmer. Vi har som sagt redan fått en variant på den tropen. Dröm och verklighet i Twin Peaks är ju heller inte, som vi sett två helt olika saker utan snarare en flytande skala. Vad allt detta ska leda och om huruvida Audreys predikament på något sätt kommer spela direkt in i det slutspel som är på väg, det får vi ge oss till tåls med till nästa vecka då två avslutande avsnitt ska ta den här resan i hamn. Och vilken resa det har varit.

Sovaren har vaknat?

Twin Peaks - The Return (Del 15)

There’s some fear in letting go.

I slutet av eftertexterna på flera av seriens avsnitt har ett litet meddelande dykt upp. ”Till minne av…” och så namnet på någon av de skådespelare i serien som inte längre finns med oss. Så har vi sett hyllningar till Frank Silva, som spelade Bob och till Don Davis som spelade major Briggs. Både gick bort långt innan den här serien påbörjades men är ändå i högsta grad närvarande i serien. Samma med David Bowie som fick förra avsnittet dedikerat till sig, Bowie som skulle ha varit med om han hade fått leva längre. Även han är förstås i högsta grad närvarande som vi ska se. Sen har vi Miguel Ferrer som spelar Albert, som dog i strupcancer medan serien höll på att klippas. Hans sjukdom kan anas i skådespelarens ansträngda röst.

Avsnitt 15 är dock inte tillägnat någon av skådespelarna. Det är tillägnat Margret Lanterman, Log Ladyn själv. Cathrine Coulson, som spelar henne har redan fått en tillägnan. Redan i första avsnittet faktiskt. Coulson samarbetade med Lynch som någon slags produktionsassistent redan på Eraserhead. (Hon var då gift med Jack Nance, alias Pete Martell.) Det lär ha varit där och då som Lynch kom på idén att han någon gång ville göra något där Coulson skulle spela en kvinna med ett vedträ i famnen, ett vedträ som skulle ha hennes döde mans ande i sig. Det känns passande att även hennes karaktär skulle få ett ordentligt avsked. Varje gång vi sett henne i serien så här långt har vi kunnat känna döden vänta på henne bara precis bortom hörnet. Vi har kunnat känna smärtan och förtvivlan i hennes bräckliga röst. När stunden nu kommer är det både en stor sorg och en befrielse.

Hennes samtal med Hawk, hennes sista ledtrådar (”Akta dej för den där under månen på berget”), hennes ord om att vedträdet blir till guld – ytterligare en av alla alkemiska referenser i serien, allt det vore nog för att få mitt hjärta att brista. När sedan resten av de goda på polisstationen kallas samma och får nyheten då vet jag nästan inte varit jag ska ta vägen. Jag kan inte ens minnas när en rollfigurs död berörde mig så senast. Naturligtvis är det just Twin Peaks som lyckas ta mig dit, beröra mig så djupt.

Till minne av Margret.

***

Avsnittet börjar dock på en lyckligare not. Glad i hågen traskar Nadine mot Big Eds bensinmack och bilverkstad med sin gyllene spade slängd över axeln. Hon har fattat ett beslut. Ett stort beslut. Hon berättar för Ed, som vi nu förstår att hon faktiskt fortfarande är gift med, att hon varit självisk och att hon inte kan hålla tillbaka hans lycka längre. Hon har ju alltid vetat att han egentligen älskar Norma och nu vill hon ge honom gåvan att vara med henne. Hon behöver inte honom längre. Nu har hon sin gyllene spade. Ed vet först varken vad han ska svara eller tro och hans svar till henne är nästan oväntat rakt: Du kommer att ångra dig. Båda två vet hur deras förhållande fungerar, det har varit samma cirkel av ångest, förtvivlan och skuld i snart fyrtio år. Men Nadine försäkrar att hon tänkt igenom allt. Jacobi har förändrat henne. Om det nu också innebär att Nadine tänker försöka få sin doktor Amp och vad som i så fall kommer att hända återstår att se.

Nadine vet vad hon måste göra.

Ed slösar hur som haver ingen tid. Han kör raka vägen till Double R Diner och stormar in. Viftar glatt åt sin älskade Norma. Han börjar justberätta om vad som hänt när vi till vår fasa ser Walter, Normas affärspartner och eventuelle nye kille komma upp bakom dem. Så blir Ed lämnad ensam vid disken. Både han och vi tror vid det här laget att alla drömmar om framtiden är krossade. När han beställer sitt kaffe av Shelly och sedan tyst för sig själv också ber om en cyanidkapsel har allt fallit i mörker.

Men ändå inte. Ed sluter sina ögon och miraklet sker. Norma förklarar för Walter att hon inte vill vara med på franchisetåget längre. Hon kan inte stå för de kompromisser som det innebär och hennes hjärta är och kommer alltid förbli i hennes egen verksamhet. Så klart. Hon erbjuder Walter att köpa ut henne. Och därmed avslutar hon också vad än för slags relation de hade. Walter menar att hon begår ett stort misstag men både vi i publiken och Norma själv vet att det var han som var misstaget. Så Walter för resa sig och gå. Kameran återvänder till Ed som sitter där och blundar. Så kommer där ett litet leende på hans läppar. Han vet. Och sakta ser vi Normas hand komma in i bild och läggas på hans axel. Plötsligt är allt rätt i världen. Kärleken har överkommit det sista av hinder. Det här är det ögonblick i sagan som Tolkien brukade kalla för eukatastrofen, den lyckliga omvändingen där det goda bara tycks rasa in, oförväntat men länge efterlängtat, oförtjänt men lyckligt. Just här och nu, i den här stunden – när Norma och Ed kysser varandra och Shelly ser på med tårar i ögonen kan vi känna att lyckliga slut faktiskt är möjliga.

Äntligen.

***

Sedan är det natt igen. Återigen ensamma billyktor som knappt lyser upp en mörk landsväg i det kompakt svarta. DubbelCooper har lämnat farmen bakom sig och fortsatt ut i vildmarken. Vi får anta att han fortfarande är i Montana men på väg mot Washington. Så ser vi något lite längre bort på vägen. Han svänger av och vad ser vi där? Närbutiken! Den närbutiken. Den mångomtalade och alltid lika mystiska. Den som vi sett i avsnitt 8 och som vi trott oss möjligen besökt i Fire Walk With Me. På planen framför DubbelCs bil står en av skogshuggarna. Som om väntandes på honom. De säger ingenting utan börjar bara långsamt gå upp för trappan på sidan av byggnaden. En trappa som inte leder någonstans eftersom butiken bara har en våning. Vi hör surret av elektricitet och de båda figurerna fasar bort framför oss.

Närbutiken.

Kameran rör sig genom en skog om natten och DubbelCooper med guide anländer in i ett rum som känner igen. Samma tapeter och samma vägar såg vi i Fire Walk With Me, i Lauras dröm. Och i scenen där Phillip Jefferies berättar om sitt möte med varelserna ovanför butiken ser vi en skogshuggar-figur sitta vid en slags sändare/mottagare, precis som här och nu. DubbelCooper redogör för sitt ärende. Han är här för att träffa Jefferies. Skogshuggaren vid maskinen slår till en strömbrytare, el och ljus sprakar. Vi får också en snabb glimt av en annan otäck figur ur den filmen, den hoppande mannen med en vit strutnäsa – bilden skakar och ett annat ansikte tycks morfa in och ut över dennes mask. Om du pausar i precis rätt sekund kan du se vems ansikte. Det är Sarah Palmer.

Så kommer en annan av dessa sotiga figurer ut ur skuggorna och leder dubbelgångaren vidare, ännu längre in i denna värld mellan världarna. De passerar genom en mörk, lång korridor. Vi får återigen se flygbilderna genom skogen dubbelexponerade över det hela. Så når de fram till en trappa, samma trappa som Gordon såg i sin vision i avsnitt 11. De går upp för den och DubbelCooper öppnar en dörr. Han stiger ut på innergården till vad som verkar vara ett fallfärdigt och inte helt övergivet motell.

Uppmärksamma tittare har noterat att det här är inspelat på samma plats som en annan scen ur Fire Walk With Me – det här är samma motell där Leland har sina sexuella möten med Theresa Banks, där han nästan springer in i Laura vid ett tillfälle och flyr fältet, vilket får Theresa att misstänka vem han är. Jag vet inte precis om jag tror att det här ska vara samma plats – detta förefaller mig inte vara en ort i vår fysiska dimension. Kanske gillar bara Lynch att återvända till samma inspelningsplats. Kanske har motellet någon slags skuggexistens i andra världar?

Läskig dam.

En ensam lampa lyser vid dörren till rum nummer 8. Dörren är låst men en läskig dam i smutsig nattklänning erbjuder sig att låsa upp. (värt att notera att karaktären spelas av en manlig skådespelare.) Hon talar samma slags bakåt-men-ändå-framåt tal som vi förknippar med den svarta och den vita hyddans andar, vilket får mig att anta att vi inte befinner oss i Kansas längre så att säga. DubbelCooper stiger in i det nedgångna och mörka rummet där bara ett kallt lysrör blinkar. Så rullas en vägg undan och vi får äntligen möta Phillip Jefferies. På sätt och vis.

Jefferies? Är det du?

Vad vi ser är en mekanisk form, ett slags klockliknande metallisk skepnad inte olik de varningsklockor som vi såg i Brandmannens och Senorita Didos palats. Och rummets arkitektur, precis som det svart-vita fotot förefaller också som en koppling. Antenner tycks sticka upp högst upp. På sidan sticker en slags pip ut. Ur pipen verkar en slags sfär och ´även rök emanera. Det påminner inte så lite om en tekanna eller som någonting hämtat ur brittisk psykadelisk sjuttiotals science fiction. Jag tänker då inte bara på t.ex. Doctor Who, hela absurditeten i alltsammans skulle nästan lika gärna kunna vara en scen från Doctor Snuggles. (Jag menar det som den högsta av komplimanger.) Och det är på alla sätt passande att just Phillip Jefferies, denna karaktär som både är och inte är David Bowie antagit denna nya gestalt. Jag vet inte om vi ska tänka att han sitter där inne i maskinen eller om han faktiskt fysiskt förvandlats men det spelar heller inte någon direkt roll. Känns det ändå som något Bowie själv hade kunnat skapa, han som alltid skiftade mellan alter egon och pseudonymer?

DubbelCooper börjar fråga ut Jefferies. Är det verkligen Jefferies som skickat mördare efter honom? Och var det Jefferies som han pratade med på telefon i avsnitt 2? Jefferies ger inte direkt några raka svar men verkar heller inte ta vid sig av anklagelserna. ”Jag har inte ditt nummer” konstaterar han som om de vore två personer vilka som helst som har ett helt normalt samtal. Vi förstår nu förresten också varför scenen från Fire Walk With Me i förra avsnittet var dubbad med en annan skådespelare – så att rösten skulle matcha i den här scenen. DubbelCooper väljer nu att ta förhöret i en annan riktning. Han vill veta mer om just den scenen. Framförallt om ett av filmens stora mysterier. När Jefferies där snubblar in på Gordons kontor gör han väldigt klar för alla närvarande att han inte tänker tala om Judy. Inte alls faktiskt. Vi ska hålla Judy helt och hållet utanför det här. Det är en väldigt mystifierande referens som ger extra vikt av en kort, kort scen alldeles mot slutet av filmen, efter att Laura blivit mördad, då vi får se en närbild på en apa och svagt kan ana en viskning som säger just ”Judy”. Det hela är väldigt förvirrande men vi ska komma ihåg att när Lynch gjorde filmen hade han ännu förhoppningen om att göra fler delar och den här Judy var uppenbarligen en plantering för något som skulle komma senare. Senare, det vill säga här och nu.

Så vem är denna Judy? Varför vill Jefferies inte prata om henne? Vill Judy DubbelCooper något? Jefferies ger två upplysningar. ”Du kan prata med henne själv” säger han och ur pipen stiger en serie med siffror. De siffrorna är föresten samma som koordinaterna på den döda Ruth Davenports arm. Koordinater som leder tillbaka till Twin Peaks. Det är det ena. Den andra upplysningen: ”Du har redan träffat Judy.” Det är ett påstående som väcker fantasin, inte sant. Judy är någon som vi redan vet vem det är? Robert Engels som skrev manuset till Fire Walk With Me tillsammans med Lynch har i en intervju för flera år sedan berättat att i en tidig manusversion skulle Judy visa sig vara Josie Packards tvillingsyster. Det är en intressant tanke men det kan knappast vara vad som är på gång här. Skulle Judy på något sätt kunna vara ett kodnamn för major Briggs? (Garland Briggs – Judy Garland?) Kanske men det verkar inte så troligt med tanke på att Briggs är död och det känns som om vi får planterat för oss att denna Judy kommer spela en aktiv roll. Länge har det spekulerats att Judy på något sätt skulle kunna vara samma person som Laura. Hon är visserligen också död – och ändå lever hon. Sen har vi så klart Naido, som ju faktiskt låter som en apa! Listan på misstänkta kan göras mycket lång.

En telefon börjar ringa argt i rummet. Jefferies börjar tona bort. DubbelCooper svarar i telefonen och vips är han tillbaka utanför närbutiken, ståendes vid en gammal telefonkiosk. Linjen är död. Hans session är avslutad. Knappt hinner han vända sig om förrän Richard Horne står där med en pistol riktad mot honom. Richard har följt efter från farmen. Han vet vem Cooper är. Han vet att Cooper är en FBI-agent. Han har sett honom på foto, ett foto som tillhörde hans mor, Audrey Horne. Så där fick vi slutligen en tydlig bekräftelse. Och vi har ingen anledning att tro något annat än att dubbelgångaren är hans far. DubbelCooper avväpnar lille Richard med en snabb rörelse, ger honom en rejäl omgång och säger så åt honom att hoppa in i bilen. Far och son lär ha mycket att prata om. Innan de far skickar DubbelCoop också ett SMS: ”Las Vegas?” – samma meddelande som vi såg Diane ta emot i avsnitt 12.

Det finns ingen abonnent på det här numret.

Närbutiken börjar ryka och spraka innan den sakta tonar bort. Jag antar att den flyttar på sig och manifesteras i vår verklighet där den så att säga ”behövs”.

***

Härnäst får vi återstifta bekantskapen med en karaktär som nog bara ett fåtal fans känner igen. I en kort glimt i första avsnittet av säsong två såg vi Mark Frost, seriens medförfattare och medskapare, skymta förbi som Tv-reportern Cyril Pons. Här har vi honom igen, ute på en promenad i skogen med sin hund. Tydligen har Pons liv inte varit jätteframgångsrikt, vi kommer senare få se att han bor på Carl Rodds trailerpark och det är väl där någonstans i närheten som Pons och vovven spatserar.

Under ett träd sitter Steven tillsammans med Gersten. De mår inte bra. Inte alls faktiskt. Om de snedtänder eller håller på att tända av är svårt att avgöra men de är drognojiga, svettas, snorar och verkar ha någon form av aggressiv klåda. Och så ångesten på det. Steven har ett vapen i sin hand. Det är svårt att avgöra exakt vad som pågår för deras dialog är sluddrig och mumlig men så mycket är tydligt att Steven vill göra slut på allt och han funderar på att ta Gersten med sig. Samtidigt försöker Gersten övertala honom att inte göra det. Någonting har hänt. ”Jag gjorde det” väser Steven fram. Vad har han gjort? Det är omöjligt att inte oroa sig för Becky här. Har Steven gjort något förskräckligt? När Pons och hunden kommer gående bryts den onda förtrollningen tillräckligt länge för att Gersten ska hinna fly undan och ett skott ekar genom skogen. Steven har förmodligen gjort slut på sig själv.

Gersten och Steven.

Det är en intensiv och djupt sorglig scen. Vi vet fortfarande inte vad exakt det är för slags droger som Red och hans gäng skeppar in i staden men vi har fått se många exempel på dess effekter och det är inte vackert. Gerstens sätt att slita i sitt hår efter att Stevens skott gått av vittnar om den totala förlust av henne själv som hennes få scener i The Return hittills vittnat om. Tiden går och människor förändras. Vi vet ju att det är så och ändå – tanken på Gersten som hon var, den där tolvåringen i sin féprinsesskostym, den pianospelande, flitiga flickan som var så stolt över sina bra betyg i skolan - att hon nu som närmare fyrtio ska finna sig här, som den här personen, det är på något sätt extra hjärteknipande för mig. Det är ett liv som inte alls blev vad det skulle.

***

James och Freddie kommer till the Roadhouse efter sitt skift och James får syn på Reneé, tjejen som han uppenbarligen har känslor för. Han bestämmer sig för att gå fram och hälsa, vilket kanske inte var det klokaste av beslut med tanke på att hon är där med sin man och ett annat par. Visst, James, du kanske bara ville hälsa lite oskyldigt så där men du borde nog ha insett att det inte skulle falla i direkt god jord hos hennes make. Han tänder direkt på alla cylindrar och blir aggressiv. James stammande försök att förklara sig hjälper inte precis och innan han hinner få fram något vettigt har Renées man och hans polar börjar puckla på James rejält. Som sagt, James har inte lärt sin läxa under alla dessa år. Men nu har han ju sin vän Freddie Sykes med sig. Freddie med den gröna gummihandsken. Freddie som är stark som en lyftkran. Och då går det som det går. Kaboom och ka-ploff säger det. Freddie verkar nästan inte ens röra vid dem men smällarna är så kraftiga så att till och med skivan med ZZ-top som spelar i bakgrunden hoppar till vid varje smocka. Det är helt vansinnigt och närmast löjligt som en tecknad film och just därför så oemotståndligt. Varken Lynch eller Frost är rädda för tramsigheten och det är ju just dessa tvära kast mellan förtvivlan och lycka eller mellan spex och tragedi som gör Twin Peaks så speciellt. Och humorn i denna helt omöjliga slagsmålsscen blir snabbt förvandlad till en slags fasa för Freddies slag tycks inte bara ha knockat hans kombattanter, han verkar ha givit dem någon slags ordentlig neurologisk skada eller nåt, de skakar och fradgar på marken som om de vore offer för stroke eller epilepsi. James försäkrar Reneé att han inte menade att det skulle bli så här men jag misstänker att hans chanser med henne inte direkt blivit bättre.

Så blir James och Freddie satta i arresten på polisstationen. James frågar oroligt hur det gått med de som Freddie knockade och Hawk berättar att de befinner sig på intensivvården. Tro fasen det. Det finns en speciell ironi så klart att Bobby är där och låser in dem. En gång i tiden satt ju han och James där tillsammans. Och arresten börjar snart bli full. Det härmande fyllot gör fortfarande efter Naidos apliknande ljud, Chad gapar fortfarande åt dem att vara tysta. Men det finns en kosmisk plan här, misstänker jag. Det är just här som superstarka Freddie måste vara. Vi vet att någon eller några kommer att vilja försöka döda henne. När de gör det kommer Freddie finnas där för att försvara henne. Gissar jag.

Naido - Freddies öde?

***

I Las Vegas får vi några snabba scener det här avsnittet. Våra nya favoriter bland FBI-agenter, Headley och Wilson, har lyckats få tag på en Douglas Jones, gift med en Jane. Men det är inte rätt personer. Och många barn har de. Många barn. Vi får också ta farväl av Mr Todd och Roger när en snofsigt uppklädd Chantal valsar in på Todds kontor och sätter en kula i dem var. Eller ja, hon får gå tillbaka och offra en kula till när hon hör att det ena av offren inte dött direkt. Sedan har hon och Hutch en romantisk middag i bilen där de samtalar om det hyckleri som den amerikanska kulturen är byggd på – en nation som ständigt vill bekänna sig som kristen med som i själva verket är murat av våld och folkmord. Deras poäng är kanske inte direkt intellektuellt avancerad men i grunden har de förstås rätt. De är och förblir dessutom som direkt lyfta ur Tarantinos värld. Tim Roths karaktär skulle lika gärna kunna vara hans rollfigur från Pulp Fiction. (Fast där pratade han förstås inte någon fejkad systatsdialekt. En ytterligare koppling till Bowie som Jefferies, slår det mig plötsligt.)

Men den verkligt dramatiska scenen i Vegas kommer hemma hos familjen Jones. Det börjar som så många andra kvällar. Janey-E ställer fram en bit chokladkaka till sin Dougie som vanligt. (Inte undra på att den ursprungligen Dougie var lite rund om midjan.) ”Det är som om alla våra drömmar blir verkliga” säger hon med en älskande röst och det är så klart inte utan att vi känner en klump i magen här. Ja, Janey, det är som en dröm. Det är för bra för att vara sant. Du har blivit skänkt den man som du alltid önskat. Det är ju bara det att drömmar förr eller senare måste ta slut.

Är din dröm över nu Janey?

Medan Dougie sitter och äter börjar han fingra på saker på bordet framför sig. Han trycker på några knappar på fjärrkontrollen och TV-n går i gång. På skärmen visas en film, och inte vilken film som helst utan Sunset Boulevard, en av Lynchs (och mina) favoritfilmer. Jag har skrivit om den här. En film som bland annat handlar om en gammal stumfilmstjärna som lever ett liv i en illusion (hmm). I scenen som vi får se utspelar sig en av filmens många metascener när huvudpersonen Norma Desmond möter den store regissören Cecil B. DeMille (som spelade sig själv). Hon tror att hon ska få en ny stor roll, i själva verket vill filmbolaget bara låna hennes flådiga gamla bil. DeMille ber en av sina assistenter att kontakta Gordon Cole, som här är producenten som vill ha den där bilen. Det är nämligen därifrån som namnet till Lynchs karaktär är hämtad. Vi har alltså en regissör (DeMille) som ber att få tala med en karaktär som vi känner som en annan figur spelad av en annan regissör (Lynch). Som i drömmens värld flyter allt plötsligt samman.

Och Dougie/Coopers reaktion på att höra det namnet är som en elstöt. Hans ögon spärras upp, hans rygg rätas till, han börjar frenetiskt trycka på fjärrkontrollen igen och bilden pausas. Kanske tänker vi att han ska vakna nu. Jag tror ju som jag flera gånger sagt, inte att det är så enkelt som han bara kan vakna ur det. Men någonting händer verkligen. Vi hör det otäcka elektriska surret igen och Dougies uppmärksamhet börjar åter dras mot ett eluttag. Han börjar krypa mot det på golvet på alla fyra. Naturligtvis har han en gaffel i handen och naturligtvis börjar han försöka köra in den i uttaget. Vi får världens överladdning, ett blixtrande ljus av det mest fasanfulla slag och Naomi Watts får chansen att utstöta ett riktigt illvrål av skräckfilmsmått.

Vad kommer hända med Cooper nu? Det är svårt att veta med fysiska skador av det här slaget i Twin Peaks. Han kan lika gärna vara död som bara lite omskakad. Kanske han hamnar i någon slags koma medan hans själ får ge sig ut på äventyr mellan dimensionerna? Hur som helst tror jag knappast att vi är helt färdiga med Las Vegas ännu.

***

Vi har två scener kvar nu som vi inte pratat om ännu. Audrey med Charlie och flickan på The Bang Bang Bar. Min känsla är att de hänger samman på något sätt. Inte bara för att de följer efter varandra utan för att det är något med Audrey och det där båset. Audrey som vill till baren men som inte kan förmå sig att gå utanför dörren, som om hon vore fast i någon slags förtrollad stuga ute i skogen som hon inte kan lämna, fast med en sömnig märklig make som hon hatar. Hon vill till the Roadhouse men ändå inte. Hon blir allt mer frustrerad, tar ut det på Charlie, blir rent av våldsam men är det verkligen han som håller henne kvar?

Det är båset var där vi fick se Richard Horne, hennes son första gången. Det är där vi fått se scen efter scen med till synes slumpvisa rollfigurer som pratat om personer som vi aldrig träffat eller vet något om. Men bit för bit verkar det ändå som om deras historier vävs samman och det som binder ihop dem är Audreys berättelse om Billy. Det är någonting som händer här. Vad vet jag fortfarande inte. Men någonting är det.

Inte vilket bås som helst, misstänker jag.

Den unga tjejen som blir bortlyft från båset av två bryska bikers, som börjar krypa runt på golvet, inte alls olikt Cooper i Vegas för övrigt, och som sedan börjar skrika - ett skrik av skräck, fasa och frustration, hon är som så många andra figurer i serien en källa bådetill obehag och medlidande. Inte alls olik Audrey själv. Det där skriket det kunde mycket väl vara hennes. Och med det återstår tre timmar av Twin Peaks – The Return.