lördag 26 maj 2018

Solo




Solo är en helt okej film. Och vet ni vad? Det räcker så bra med det. Med tanke på det kaos som omgav inspelningen, där de ursprungliga regissörerna Christopher Miller och Phil Lloyd mitt i arbetet byttes ut mot veteranen Ron Howard, hade det ju lätt kunnat bli wookie-skit av alltsammans. I stället blev det som sagt en helt okej film och det är jag nöjd med.

Vi får möta den unge Han (här spelad av Alden Erenreich) när han lever som någon slags gatukid på planeten Corellia. Han har drömmar om att ta sig därifrån, se galaxen och sånt som unga gossar i Star Wars-univerat drömmer om och han försöker fly tillsammans med sin flickvän Qi'ra (Emilia Clarke). I sista stund skiljs de två åt, hon blir tillfånga tagen och Han tvingas ge sig av utan henne. Tre år senare är han en deserterande imperiesoldat som slår sina påsar ihop med ett tjuvgäng under ledning av en cynisk men hjärtlig figur vid namn Tobias Beckett (lätt det mest orimliga namnet någonsin i en Star Wars-film) spelad av Woody Harrelson. På vägen träffar han också på Chewbacca och en ikonisk vänskap uppstår. Nu visar det sig att Beckett i sin tur jobbar för Dryden Vos, en blodtörstig och labil gangsterboss spelad av Paul Bettany och - som grädde på moset - gangsterbossens högra hand/konkubin (antar jag) är ingen annan än Hans gamla flamma Qi'ra. Bettanys boss kräver nu att gänget tillsammans ska utföra en mycket svår och farlig kupp åt honom. Misslyckande är inte ett alternativ.

Solo (Erenreich) och Chewie (finske Joonas Suotamo)


Allt detta är fullt rimligt. Naturligtvis ska filmen om den unge Han Solo först och främst vara en heist-rulle. Det förstår ju vem som helt. Och det är ett bra val. Insatserna blir lagom höga. Inga Dödsstjärnor eller universums öde står direkt på spel, vilket känns som en skön omväxling. Om jag har en invändning så är det att jag skulle vilja ha mera av själva kuppen, mer av planerandet, mera av processen - lite mer av Oceans Eleven eller Jönssonligan hade inte suttit fel. Men vi får i alla fall den obligatoriska sekvensen där gänget ska sättas samman - och där Han får möta såväl Lando Calrissian (Daniel Glover) som hans rymdskepp Millenium Falcon för första gången. Fanservice? Ja, så klart. Men det är väl poängen med en film som den här?

Glover - bäst i filmen.,


Det är förstås inte utan att jag undrar hur Millers och Lloyds version hade skiljt sig från den film vi nu har. Tydligen filmade Howard om det mesta som redan var inspelat. Förmodligen var deras version roligare och lite mer lös i kanterna, åtminstone om deras tidigare verk är något att gå efter. Och det hade varit intressant att se hur det hade blivit. Det är inte det att Howards film saknar humor men den känns på alla sätt traditionell - så som Stjärnornas krig brukar vara. Både Rouge One och The Last Jedi var på det viset betydligt mer äventyrliga när det gällde ton och innehåll. Det faktum att Lawrence Kasdan - som skrev manus till Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst - är tillbaka vid manuskriptrodret (nu tillsammans med sin son Jonathan) borgar ju för detta.

På skådespelarsidan finns det både ris och ros att fördela. Glover gör en fenomenal Lando, som verkligen känns som en yngre version av Billy Dee Williams klassiska karaktär. Han är filmens stora stjärna, tillsammans med den aktivistiska roboten L3-37 (med underbar röst av Phoebe Waller-Bridge). Harrelson lyckas gestalta sin Beckett som om det vore vilken av Harrelsons roller som helst och ändå passar han som hand och handske i filmens universum (ja, bortsett från karaktärens namn då). Erenreich har mest uppförsbacke men så är det ju från början dödfött att försöka fylla Harrison Fords svarta stövlar i den här rollen. Han gör sitt bästa men faktum kvarstår att Han Solo själv aldrig riktigt lyckas bli huvudrollen i sin egen film. Åtminstone inte när det gäller publikens intresse.

Emelia Clarke - vilse.


Störst problem har jag dock med Clarkes karaktär. Jag är inte imponerad av hennes rollinsats som förefaller mig något frånvarande men ytterst tror jag att det beror på att filmen inte alls vet vad den ska göra med henne. Hon är menad att vara filmens femme fatal på något vis. Frågan om var hennes lojalitet ligger och om hon går att lita på är central. Å andra sidan vill Howard inte göra henne alltför stereotyp, vilket i sig förstås är lovvärt - men då måste du veta vad karaktären ska vara i stället. Nu blir hon mest otydlig och outvecklad. Vilket är synd. Och det är tydligt att Clarke inte heller vet vad hon ska göra med sin roll.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera