Jag har en ärligt menad fråga som jag skulle vilja ställa till Kevin Feige, mannen som är exekutiv producent bakom alla dessa Marvel-filmen, hjärnan bakom det hela, superhjältefilmernas egen Christer Björkman. Det jag vill fråga är: Av alla skurkar och ondingar i Marvels hela stora katalog, från deras sextio år eller mer av tusentals seriemagasin - var det verkligen just Thanos som skulle bli vald att vara det största hotet som alla filmer bygger mot? Var det ett bra val? Frågan är retoriskt ställd, naturligtvis. Svaret är nej. Jag vill bara veta om Feige också insett det.
När jag tänker på riktigt göttiga Marvel-skurkar så tänker jag på... Tja, Doctor Doom kanske? Visst, honom har de totalt misslyckats med i inte mindre än två olika försök att göra Fantastiska Fyran, men ändå. Eller så tänker jag på Galctus som äter planeter. Okej, okej... Den figuren har de också sumpat bort i en FF-film. Vad jag menar är i alla fall att det finns bättre och mer ikoniska skurkar. Framförallt hade det varit en poäng att inte ha en onding som måste vara en lila datoranimerad smurf på anabola. Särskilt som filmen vill göra herr Thanos till en av sina centralgestalter. Ja, det skulle rent av kunna sägas att han är filmens verkliga huvudperson. Av alla karaktärer är det han som får mest tid, mest av ett slags inre liv, mest inkännande gestaltning, det är han och bara han som driver handlingen framåt. Men aldrig ser han ut som något annat än just en datoranimerad ordningsvakt med svåra hudproblem. Det blir extra pikant med tanke på att även DC gått en liknande väg. Den stora antagonisten i deras liknande bygge är en karaktär som heter Darkseid - en figur som Thanos faktiskt är mer eller mindre plankad rakt av från.
 |
| På riktigt? Den här killen? |
Nå, Thanos har ett mål. Han vill återupprätta balansen i universum. Hur då undrar ni? Jo, genom att utplåna hälften av allt liv. Så blir det mer över till de som är kvar. Till den ändan samlar han på ett gäng magiska McGuffinar som kallas för oändlighetsstenar, vilka han sedan sätter i en blingblingiga superpimpade jättehanske. Varje sten har kontroll över någon aspekt av universum. Det finns exempelvis en tidssten och en rymdsten. Det finns också en verklighetssten. Fråga mig inte hur verklighet är annorlunda från tid- och rum exempelvis. Det vore ju lika konstigt som att undra varför Thanos, när han väl har stenen som låter honom förändra verkligheten fortfarande ägnar sig att boxa sina fiender med knytnävarna. Gamla vanor sitter i, gissar jag. De olika stenarna ser lite ut som något som går att köpa till hektopris på Ametistgrottan eller liknande. Flera av dem har vi också redan sett i olika former i tidigare Marvel-filmer.
Men allt det här är egentligen bara den byggnadsställning som ska hålla upp det som filmen egentligen gå ut på: Att få se våra favorithjältar stånga sina skallar mot varandra som kesande kalvar, att få höra dem slänga käft och bråka lite innan de slutligen kommer samman och slåss ihop. Om jag lät väldigt raljerande och cynisk mitt resonemang ovan så är det bara för att det blir sådan kontrast mellan de här båda delarna. För i dessa scener, de riktiga crossoversekvenserna, där skiner filmen verkligen. De lyckas verkligen fånga känslan av hur det var att sitta och läsa den här sortens serieäventyr där alla möter alla när jag var kanske 10-11 år eller så och hade min djupaste Marvelperiod.
Bröderna Russo, som tidigare har regisserat två av detta massiva epos kanske bästa delar, det vill säga Captain America nr 2 och 3 gör sitt bästa för att jonglera med allt det måste hålla i luften och ändå få det till någon slags helhet. Det är inte lätt. Som alltid hade jag önskat mindre fajtande och mer av att bara låta karaktärerna hänga ihop. Och om jag slipper se en enda datoranimerad antagonist i en film som denna igen är det inte en dag för tidigt. Men humorn håller nästan hela vägen, inte minst förmodligen eftersom så mycket fokus faktiskt hamnar på Guardians of the Galaxy, förmodligen de ur hjältestallet som får mest spelrum. Faktum är att Infinity War är en mycket bättre uppföljare till första Guardians än fjolårets vol. 2 var.
 |
| Några Guardians. Plus en järnman och en spindelman. |
I slutändan är dock helheten här absolut mindre än summan av dess delar. Det här är långt i från det bästa Marvel har gjort. Ju närmare slutet kommer dess mer påminns vi också om att det här bara är första delen av två. Att det kommer sluta med ett stort "Fortsättning följer" och "Missa inte nästa avsnitt...". Och nog går vi ut på en cliffhanger som heter duga - en förtvivlad känsla av "oj då" som lämnar biosalongen förvirrad kvar och som ärligt talat är filmens mest intressanta grepp. Vad det är ska jag inte gå inte på här så klart.
 |
| Avengers gonna avenge |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar