Thor: Ragnarök

Marvel har alltid haft lite bekymmer med tonen i sina filmer om Thor. I seriens första del av Kenneth Branagh krängde det väldigt mellan å ena sidan en slags bombastisk halvt Wagnersk/Shakespeariansk ton i scenerna som utspelade sig i Asgård och andra sidan lite buskis när åskguden i förvirrat tillstånd hamnade på Jorden. Den andra filmen, The Dark World, försökte sig på en lite mer seriös fantasyton - som titeln antyder skulle det vara mörkt. Problemet var väl bara att den filmen saknade riktigt manus och var totalt ointressant. Jag skulle inte idag kunna berätta vad den handlade om. I den här tredje delen känns det dock som om de äntligen har hittat sin sweet spot. I den nyzeeländske regissören Taika Waititis händer har Thor: Ragnarök blivit en eruption av sprakande fest och färg, en utflykt i camp och kitsch, en rymdopera buffa utan gränser, en stor glittrande regnbågsfärgad tramsebyxa.

Det hjälper att ju längre filmserien pågått ju säkrare har Chris Hemsworth blivit i sin komiska tajming. Hans Thor är en stor och stark hjälte ja, men också något av en lite blåst mimbo och det är alltid som roligast när hans storvulenhet undergrävs genom att han får dratta på ändan eller dylikt. Lägg till detta samspelet mellan honom och Tom Hiddleston i rollen som Loke och sedan går det nästan som av sig själv.

Handlingen, sådan som den nu är, faller annars i två delar. Den ena, mer lättsamma, går ut på att Thor och Loke strandas på ett skrotupplag till planet styrd av en bizarr Jeff Goldblum-liknande figur spelad av Jeff Goldblum där varesler från galaxens alla hörn tvingas att slåss i väldiga gladiatorfajter. Och vem stöter Thor på där om inte sin gamle vän Hulken/Bruce Banner (Mark Ruffalo) som tydligen varit fast där ända sedan Avengers-film nummer två. (Han stöter också på en landsflyktig valkyria spelad av en sublim Tessa Thompson.)

Kompisar från förr.

Den andra delen av storyn är den som ska vara mer laddad med allvar. Anthony Hopkins tycker tydligen att det får räcka med tre sådana här filmer och hans Oden lämnar därför detta existensplan samtidigt som han meddelar att hans förskjutna dotter, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett) är på väg för att ödelägga hela Asgård. I Marvels version är hon alltså Odens förstfödda, i de gamla myterna är ju Hel som bekant dotter till Loke och jättinnan Angerboda samt syster till Fenrisulven och Midgårdsormen - men det vet ni förstås redan. Här blir våldsam strid och kamp där Thor, Loke och Heimdall till slut måste välja att offra allt för att besegra henne.

Jiddra inte med dödsgudinnan.

Blanchett har uppenbarligen fantastiskt roligt där hon går fram och får vara sådär ärkerojal som bara hon kan vara men samtidigt spela över alla bräddar utan att det gör något. För det här är verkligen en film byggd på excesser. Waititi som annars gjort sig känd för komedier i det lite mer hanterbara slaget verkar ändå navigera den enorma skutan med något så när flinka fingrar och tappar i alla fall inte bort sig helt. Han lyckas nog till och med injicera lite personlighet i något som annars mest skramlar högt. Till slutet när filmen plötsligt ändå lyckas göra något med en intressant mytisk tvist, inte alls i linje med sitt ursprungliga källmaterial, fast ändå kanske lite. Jag ska inte avslöja vad här men det gjorde mig ändå försiktigt nyfiken på Thors framtida äventyr i Marvel-universumet.