Ocean's Eight

Vad vill jag ha av en bra heist-rulle? Mest av allt skulle jag vilja att ett bra svenskt begrepp för genren, men stötfilm låter bara konstigt och vi kan inte alltid få allt vi vill ha här i världen. Nå, jag vill ha något som är lätt och fluffigt men ändå stadigt på hand. Jag vill ha en film med en säker tonträff där skådespelarna ges en chans att ta ut svängarna ordentligt och där intrigen är ett nöjsamt pussel, ungefär som i en pusseldeckare fast tvärt om. (Det vill säga vi får följa brottet planeras och genomföras i stället för att lösas.) Det hela får gärna vara stilistiskt och visuellt bländande. Filmen jag beskriver är naturligtvis Soderberghs Ocean's Eleven från 2001, en film som jag har sett förvånansvärt många gånger utan att för den sakens skull egentligen beundra. Den har bara något, den där sortens slötittarfaktor som gör att det inte går att låta bli att bänka sig om den passerar förbi på en skärm någonstans.

Den filmen fick två uppföljare. Den första minns jag inte en sekund av, den andra var helt okej. Men ingen av dem lyckas fånga den egendomliga alkemi som laddar den första filmen. Det som gör den så  nöjsam att se på, tror jag, är det faktum att det knappt ens känns som en film. Det känns mer som en ursäkt för att se Clooney, Pitt och resten av gänget bara hänga och vara sköna ihop. Vilket i princip också är varför filmen gjordes.

Men det är inte Ocean's Eleven vi ska prata om här utan om den nya Ocean's Eight, en film som jag hade fått för mig skulle vara en remake, fast nu med kvinnliga stjärnor som de hyperkompetenta tjyvarna.  Och det är det ju såklart på ett sätt. Men det som förvånade mig är att filmen faktiskt är en uppföljare. Den nya filmen lutar mycket hårdare mot tidigare inkarnationer än vad jag räknat med, inklusive kameos och blinkningar. Soderbergh själv är förövrigt med på ett hörn som exekutiv producent, en titel som för all del kan betyda lite vad som helst. Regissör är annars den här gången Gary Ross som tidigare gjort bland annat Välkommen till Pleasantville och den första Hunger Games. Lite synd ändå att könsomkastningen framför kameran inte även fullföljts bakom den, men så långt har tydligen inte Hollywood nåt ännu.

Vi möter Debbie Ocean, det vill säga Sandra Bullock, som - hoppsan - är syster till Clooneys rollfigur från föregående delar. Hon har precis kommit ut ur fängelset, hennes bror är död (fast det antyds att det inte går att vara helt säker på den saken, i fall ifall det skulle gå att få med George C. på en framtida fortsättning) och nu har hon en plan, tajmad och klar in i minsta detalj.

Sedan följer filmen precis samma dramatiska struktur som föregångarna. Ett team ska samlas ihop, bestående av bland andra Cate Blanchett, Mindy Kalling, Sarah Paulson, Rhianna och Helena Bonham Carter med en irländsk accent eftersom varför inte? Stöten ska planeras. Den här gången rör det sig om galabalen på Metropolitanmuséet i New York, en säregen blandning av högstatus mode och bisarr maskerad som utgör en av den amerikanska societetens största årliga tillställningar. Där ska de stjäla ett mycket dyrbart halsband som kommer bäras av en skådespelerska gestaltad av Anne Hathaway som här ges chansen att verkligen driva med bilden av sig själv. Det är faktiskt väldigt roligt.

Hathaway i högform

Överhuvudtaget är detta det absolut bästa med filmen. Just det som är det bästa med Sonderberghs filmer i serien, detta att se stjärnorna leka och bara ha skoj framför kameran lyckas även Ross fånga. Och vilken fröjd det är. Blanchett ser sexigare ut än någonsin i sin halvbutchiga outfit (och jag är nog inte den enda som anar en viss laddning mellan hennes och Bullocks karaktärer). Bonham Carter går på ren rutin men här funkar hennes krumelurspel. Även Kalling och Paulson är strålande. Jag har förvisso aldrig varit Sandra Bullocks största fan och jag kan inte säga att filmen riktigt omvänt mig heller, men hon funkar faktiskt väldigt bra som någon slags straight-woman och ankare. Det kan inte förnekas att hon har den där stjärnkvalitén. Dessvärre är det väl dock så att den sortens filmer som gjorde Bullock till stjärna en gång i tiden, de görs inte längre. Så det glädjer mig ändå att hon får vara i gasen här.

Planen sätts i verket, naturligtvis med ett par tvistar och svängar längs vägen, och naturligtvis har vi i publiken inte fått veta eller se hela trolleritricket förrän det avslöjas på slutet, helt efter konstens alla regler. Det är faktiskt en väldigt tjusig och mycket underhållande spinn på formatet. Visst saknar jag något av den svårgreppbara läckerheten hos Soderbergh, en läckerhet som sitter i puls, i tajming, i klippning och montage - men det är å andra sidan mycket begärt. Ocean's Eight är precis den pralin som den haft som ambition av att vara och det, mina damer och herrar, är absolut gott nog.

Häng med bästa tjejtjuvgänget.

Superhjältarna 2

Om Brad Birds första film om familjen Incredible hade kommit idag hade det nog varit svårt att ge den dess svenska titel, den extremt generiska och totalt intetsägande rubriken Superhjältarna. Då var året 2004. Nolans första Batman-film skulle inte komma förrän ett år senare och det skulle dröja hela fyra år innan Marvel sparkade igång sitt filmuniversum med den första Iron Man. Med andra ord - den stora explosionen hade inte hänt ännu. Superhjältar på vita duken var undantaget och inte den allt överskuggande genre som hela vår samtids populärkultur speglas igenom. Vad femtiotalets cowboys och åttiotalets bodybuilders var för sin epok är nu den maskerade hjälten för vår tid. Det har gått fjorton år mellan originalet och uppföljaren. På den tiden har allt hunnit förändrats.

Frågan är om Bird alls hade återvänt till sin superfamilj om det inte var för att han behövde slicka såren efter att hans Tomorrowland floppat bortom alla förväntningar. (Personligen tyckte jag dock mycket om den, inte minst för att den var så säregen och konstig.) Som läget nu var behövde han nog visa att han inte tappat det och det betydde att återvända till Pixar och animationen. Han har alltid i intervjuer sagt att han inte skulle göra någon uppföljare om han inte fick en riktigt bra idé som var värd hans uppmärksamhet. Jag vet inte om jag egentligen tycker att han fått det. Vad gäller story och intrig är Superhjältarna 2 mest av allt en upprepning av sin föregångare.

Liksom där lockas våra hjältar tillbaka till sitt superhjälteri av en mystisk mecenat som har stora planer för dem, och precis som då misstänker vi redan från första början att det är något lurt med alltsammans. Jag tror inte det är någon spoiler att säga så mycket. Skillnaden är att den här gången är det mamma Parr, Helen a.k.a Elastagirl (med rörst av Holly Hunter) som får ge sig ut på äventyr medan pappa Bob/Mr. Incredible för stanna hemma och ta hand om barnen. Och det blir förstås knas inte minst när lille bebisens mycket mångsidiga superkrafter börjar göra sig gällande. Och så matteläxa och tonårig hjärtesorg på det. I slutändan måste förstås familjen komma samman igen och tillsammans besegra ondingen. Precis som förra gången.

Ombytta roller.

Det kanske låter som gnäll men det är inte menat så. Jag menar bara att filmen styrka inte ligger i dess intrig. Den är liksom bara skelettet som gör det möjligt för oss att spendera tid i den värld som byggs upp för oss. Och förstås med karaktärerna. Men det är egentligen inte de som är i fokus heller, även om de var och en ges utrymme att ta ut sina svängar, tillsammans med ett gäng nytillkomna figurer. I stället är det miljöerna, de tjusiga stadsvyerna, de sextiotalsmodernistiska fantasiinredningarna och den retro-chica teknologin som är den verkliga behållningen med filmen. Bird lyckas med en säker hand att bygga upp och gestalta en värld som är så läckert förförisk, en version av en slags James Bond/Playboy/Raketost-estetik, inte så som den var utan så som vi minns den.

Detta kombineras med ett antal snabba och likaledes urläckra actionsekvenser som faktiskt är något av ett under i konkretion, av tydlighet, av stil och elegans, av klyftighet och som faktiskt tjänar till att säga något om karaktärerna. Det är den sortens action som faktiskt är en fröjd att se på, till skillnad från så mycket annat superröj. (Ja, jag tittar till exempelvis på dig Zach Snyder.) Brad Bird visar att även om åren har gått och genren utvecklats har han fortfarande ett och annat att lära ut.

Om jag hade fått önska något hade det kanske varit något mer av tematisk sammanhållning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad den här filmen vill säga. Precis som förra gången finns det en motsättning mellan superhjältarna och samhället som valt att förbjuda dem. Det finns de som i detta vill läsa en slags Ayn Randsk ideologi i Birds verk, en slags libertariansk maktfantasi. Varför det är just Bird som kommit att förknippas med dessa tankegångar kan vi fråga oss. Det är väl i så fall ett kännetecken för nästan all amerikansk populärkultur. Men till skillnad från hos Rand, där egenintresse och egennytta alltid står i centrum, har Bird alltid ett annat perspektiv - att stora talanger alltid måste användas för mänsklighetens bästa. Och det är ju en devis som även Bamse ställer sig bakom. Men inget av detta blir egentligen utforskat i större grad. Inte heller ett sidotema med en skurk som hypnotiserar människor med hjälp av skärmar, naturligtvis en samtidskommentar, blir mer är antydningar i bakgrunden. Jag antar att det hänger samman med det jag nämnde ovan, det här är en film som springer ur en nödvändighet snarare än genuin skaparglädje. Men jag ser fram emot när Bird tar fram storsläggan nästa gång.

***

Som vanligt är det också på sin plats att lyfta fram kortfilmen som föregår huvudpresentationen. Bao av Domee Shi är en underbar liten fabel om en kvinna vars dumpling kommer till liv. Eller gör den det? Det är en vacker, rolig och genuint hjärtesnörpande pärla om förhållandet mellan barn och föräldrar som fångar precis hur underbar animationskonsten kan vara när den jobbar med de enklaste av medel. Rekommenderas varmt!