Jag minns inte riktigt när mitt förtroende för herr Burton började krackelera. Det skulle kunnat vara med "Mars Attacks!" som utan tvekan är en riktig kalkon men den gick ändå att bortförklara som ett tillfälligt felsteg, en liten plump i protokollet. Förmodligen var det snarare nyinspelningen av "Apornas planet" som sänkte det hela. Sällan har jag blivit så fullständigt besviken på en film tidigare. Ja, inte bara besviken. Jag minns att jag lämnade biografen med en känsla av äckel i munnen.
Saken är den med Burton att även om han är en fantastisk bildberättare och kan skapa väldigt intressanta enskilda sekvenser är hans intresse för story och narrativ konsekvens nära nog noll. Jag undrar om han faktiskt kan se skillnaden på ett bra och ett dåligt manus. Förälskad i sina egna idéer tycks han ibland springa åstad och göra filmen i alla fall - oavsett om det finns något att hänga upp de där bilderna på eller inte. Då kan reslutatet bli något i stil med hans "Alice i underlandet" eller förra årets "Dark Shadows". Riktigt bra kan det däremot bli när det faktiskt finns ett material med egen verkshöjd, något som Burton kan sätta sin egen begåvning i relation till - som exempelvis i filmatiseringen av Sondheims "Sweeney Todd".
Alltför ofta gör Burton filmer som känns opersonliga. Därför var jag mycket spänd på att få se hans nya film "Frankenweenie", en slags nyinspelning av en kortfilm Burton gjorde redan 1984. Berättelsen om om en ung pojke vid namn Victor Frankenstein som återupplivar sin påkörda hund Sparky har alla förutsättningar att fungera med sina blinkningar till klassiska skräckfilmer från 30- 40- och 50-talen.
Filmen är stop-motion-animerad i samma stil som exempelvis "Nightmare before Christmas" och "Corpse Bride". Här dock i vackert svart-vitt foto. Väl så. Ibland kan jag önska att Burton helt skulle gå tillbaka till sina animatörsrötter och i fortsättningen bara göra de här filmerna. Det finns något underbart taktilt och fysiskt påtagligt över dessa dockor och modellmiljöer, långt ifrån de CGI-världar som vi så ofta får i spelfilmer nuförtiden.
Jag har dock också vissa invändningar mot "Frankenweenie". Den tredje akten hänger inte samman med den övriga filmen särskilt väl. Det känns som om man överger filmens inre logik till förmån för att skapa en "häftig" actionsekvens. Min andra reservation gäller själva tonen i filmen. Här laboreras dels med komedi/parodi, dels med skräck, dels med någon form av känslomässig melodramatik. (Vi bör ju ändå helst känna pojkens sorg över att hans hund dör för att vilja se honom återuppliva den, inte sant?) Men filmen sätter inte gärna ned foten någonstans och fastnar därför i i något som mest känns halvironiskt. Varför är man så rädd i västerländsk animerad film att verkligen ta sin historia på allvar?
För att se den här filmen på bio var jag förresten tvungen att se den i 3D. Som vanligt tillförde detta absolut ingenting. När ska denna fåniga gimmick upphöra?
***
En sak till: Av en slump upptäckte jag dagen efter något som jag inte noterat tidigare. På min DVD av "Nightmare before Christmas" ingår originalkortfilmen "Frankenweenie" från 1984 som extramaterial. Jag fick alltså en chans att jämföra de båda versionerna. Till min förvåning upptäckte jag nu att kortfilmen faktiskt är en spelfilm. Jag har alltid utgått från att den också var animerad, men tji fick jag. Shelly Duwall spelar modern. Det är svårt att säga vilken version jag föredrar. Den nya filmen är visuellt vackrare och mer stringent, den gamla är med sina 30-minuter speltid naturligtvis mer kompakt och effektivt berättad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar