En sång för Marion

Skådespelaren Terence Stemp är i det Otterbergska hushållet för evigt förknippad med sin roll som Bernadette i "Priscilla - öknens drottning" - en av fru Otterbergs absoluta favoritfilmer. Stemp är en vidunderlig skådespelare som med mycket små medel, ett tillsynes orörligt ansikte kan förmedla så mycket värdighet, melankoli och undertryckt smärta, en fragil och samtidigt okuvlig mänsklighet med sin blick och en röst som hade kunnat få en tågtidtabell att låta som poesi. Egentligen är det märkligt att han inte är en större stjärna än vad han är. Tillsammans med Vanessa Redgrave bär han Paul Andrew Williams film "En sång för Marion" på sina axlar. Det är tur det.

Arthur (Stamp) är en vresig äldre man som aldrig tyckt om att visa känslor men som har en nära och kärleksfull relation till sin hustru Marion (Redgrave). Marion är med i en lokal pensionärskör som leds av en käck ung musiklärarinna (Gemma Arterton). Kören sjunger "modern" pop och rockmusik vilket förmodligen ska framstå som lite lustigt. (Oj då, tanterna och farbröderna sjunger "Let's talk about sex". Så tokigt.) Arthur tycker det mest är pinsamt och föredrar att stå utanför repetitionslokalen och röka. Marion har cancer och blir allt sjukare, allt svagare. Hon lever för sin kör och den tävling som körgruppen ska delta i. Den tävlingen får hon dock inte uppleva. Hon går bort och Arthur tappar sitt ankare i tillvaron. Långsamt övertalas han dock med lock och pock av körledaren att ta sin hustrus plats i kören.

"En sång för Marion" känns lite som två filmer sammanslagna till en. Den ena är en lite småtramsig feel-good komedi av ett slag som vi känner väldigt väl igen. En grupp människor ska överkomma sina bekymmer genom någon form av gemensam aktivitet, spela bläckblås, bli manliga strippor, simma konstsim eller som här sjunga i kör. Det är den minst intressanta av de två filmerna.

Den andra filmen är en ganska naken och på riktigt gripande historia och åldrande, sjukdom och död. Om vad det innebär att älska någon och förlora henne. Jag har inte haft möjlighet att se Michael Henekes "Amour" från förra året och jag misstänker att den är betydligt grymmare i sin skildring av ungefär samma tematik med det här var gripande nog. Inte minst på grund av Stamps och Redgraves fantastiska rollprestationer. Christopher Eccleston är också dynamit i rollen som parets vuxna son som inget hellre vill än att dela sin smärta med sin far, något som Arthur inte alls är kapabel till.

Jag förstår att tanken är att körhistorien ska ge hopp och relief till filmens mer sorgliga sida men jag antar att jag inte fann den så charmig och rolig som filmskaparna hade hoppats. För mig blir resultatet snarare lite skevt, som två pusselbitar som trycks samman fast dom inte riktigt passar för varandra. Spelet mellan Stemp och Anterton är visserligen fint i de scener som de har tillsammans, där fungerar melankolin. Det är nog snarare "humorn" jag har svårt för. Ska vi verkligen tycka det är något speciellt med gamlingar som lyssnar på hårdrock idag? Är det inte dags att uppdatera våra klichéer en smula?