The Lone Ranger

The Lone Ranger är en figur som först introducerades i en radioteaterserie år 1933. Sedan dess har karaktären dykt upp i böcker, seriestrippar, en ganska långlivad tv-serie på 50-talet och dessutom en handfull filmer. Han föregrep såväl Stålmannen som Batman och Lee Falks Fantomen, alla skapade och först publicerade under 30-talet, och kan på det viset sägas vara en av de tidigaste moderna superhjältarna om än inte den första - The Shadow debuterade redan 1930 och så har vi naturligtvis Zorro som gjorde sitt första framträdande redan 1919. För en viss generation av amerikaner, alltså främst fyrtio- och femtiotalister, är figuren förknippad med mycket nostalgi. För de yngre är han nog mer okänd. I Sverige har han aldrig haft någon fanskara att tala om. (Han har dock varit publicerad i svenska serietidningar under 1960-talet under namnen "Ensamma Vargen" respektive "Svarta Masken".)



Några sköna gamla samlarbilder på "Svarta Masken".

Jag misstänker dock inte att filmbolaget oroar sig direkt över om figuren som sådan har tillräckligt stor populäritet. Det finns en annan förlaga till filmen som ligger betydligt närmare i åskådarnas minne. En alternativ titel till den här filmen hade mycket väl kunnat vara "Pirates of the Vilda Västern"!

Hela det gamla gänget från piratfilmerna är tillbaka och moderbolaget Disney gnuggar såklart händerna. Vi har producenten Jerry Bruckheimer, vi har regissören Gore Verbinski, vi har Johnny Depp i en huvudroll (mer om honom senare) och inte minst herrarna Terry Rossio och Ted Elliot som manusförfattare. Rossio och Elliot är viktigare komponenter för de här filmernas ton och känsla än vad många tror. De slog igenom som manuskriptörer till Disneys "Aladdin" i början av 90-talet och den filmen är en klar och tydligt förlaga till såväl piratrullarna som den här, med samma typ av färgglada och snabba, rappa humoristiska action. Och nog har man lyckats fånga något av den gamla magin igen. De två sista av Verbinskis piratfilmer var kanske lite väl utdragna. "The Lone Ranger" känns tajtare, trots en lång rad bihistorier och en ramhandling på det.

Handlingen är inte så mycket att säga om. Den är mest en tunn röd tråd att hänga upp en rad av sketcher på. Armie Hammer spelar John Reid, en naiv jurist som återvänder hem för att verka som distriktsåklagare. Men när hans bror Dan, en Texas Ranger, blir mördad tvingas John maskera sin identitet för att lösa mysteriet och hämnas sin bror. I centrum för allt står byggandet av den transkontinentala järnvägen som leds av styckets store skurk spelad av en alltid lika härlig Tom Wilkinson. Precis som i piratfilmerna, där ostindiska kompaniet var symbolen för den globaliserade kapitalismen, tvingas hjälten ställa sig utanför det korrupta systemet som söker framsteg till varje pris och kampen för det goda blir en i slutändan dömd civilisationskritik. De här filmerna har faktiskt ett förvånansvärt starkt historiematerialistiskt perspektiv.

Verbinski är en slug satiriker. Västernmyten kretsar kring hur Amerikas Förenta Stater blev vad det blev. I Verbinskis version finns det ingen plats för sentimental patriotism. Staten och kapitalet sitter i samma järvägsvagn och militären visar sig vara ytterst lättköpt. Filmen går till och med ett steg till i att fjärma sin hjälte från en amerikansk självbild. I en tidig scen ombord på ett tåg färdas John Reid tillsammans med en församling med presbyterianer som frågar om han vill be tillsammans med dem. "Nej tack" svarar Reid. "Det här är min heliga skrift" varpå han håller upp en bok av upplysningsfilosofen John Locke. Det är nog en av de mest subversiva gester jag sett i en amerikansk blockbuster på mycket länge.

Verbinski har förstås redan gjort en revisionistisk västern tillsammans med Johnny Depp, nämligen den animerade "Rango" från 2011. Den är för all del i slutändan en bättre film men det är härligt att se den visuella storslagenheten i klassiska västernlandskap verkligen filmade så krispigt och klart som i "The Lone Ranger". Från första stund som klipporna i Monument Valley dyker upp på duken inser jag hur mycket jag saknat dem. Här är otaliga visuella referenser till såväl Ford som Leone. Klarheten i bilderna och i montagen är en av filmens stora kvaliteter. Så här ska actionfilm göras. Tydligt, fysiskt påtagligt och med ett lätt handlag.

Låt oss nu tala om Johnny Depp. Han är den uppenbara stjärnan här men spelar som synes inte The Lone Ranger själv utan dennes sidekick, den infödde Tonto. Tonto är historiskt sätt en besvärlig figur. Det har funnits en inte oansenlig portion av rasism och nedsättande ton i gestaltningen av den lojale men ofta småkorkade indianen. Michael Horse, en nativamerikansk skådespelare, som själv gjorde rollen i en film från 1981 kallade den i ett sammanhang för en "Stepin Fetchit"-roll. Det är inte en smickrande benämning, för er som undrar.

Så hur hanterar man en så pass besvärlig karaktär i en modern kontext? Rollsättningen med Depp i rollen visar sig vara ett smart drag. Depp är en filmstjärna vars persona på duken under det senaste decenniet blivit så säreget att det blir denna "Deppighet" som dominerar gestaltningen snarare än den etniska eller kulturella kodningen. Depps Tonto är inte dum, han är både klipsk och handlingskraftig men han är lite eljest, verkar leva i sin egen värld. Depp är något (men bara något) mer nedtonad här än som Jack Sparrow men det finns ett tydligt släktskap mellan karaktärerna. Och när vi får möte Tontos stam i filmen gör de en klar poäng av att ta avstånd från dennes tokerier. "Det där som han håller på med är inget vi står för" säger hövdingen. Med andra ord: Tonto ska inte ses som en symbol för sitt folk utan bara som en knasig individ. Helt övertygande vet jag inte om det är. När allt kommer omkring har vi ändå att göra med en vit skådespelare som springer runt och leker med projecereade, exotifierande föreställningar kring "vilden" och "rödskinnet". Helt oproblematiskt kan det aldrig bli.

Till detta kommer så frågan om Depp gör en bra rollprestation eller inte. Och det går i princip inte att svara på längre. Han är liksom bara Johnny Depp, på gott och ont. Armie Hammer är hur som helst väldigt bra på att spela fyrkantig och lite smådum med enorm charm och tillgivenhet. Han och Depp har också en väldigt bra kemi tillsammans. Ruth Wilson och Helena Bonham Carter spelar föresten de två största kvinnliga rollerna. De håller väl fanan högt men lever ändå relativt undanskuffade i filmens mariginal.

Jag tycks ha gillat "The Lone Ranger" lite mer än många andra kritiker. Personligen känner jag att det är så här jag vill att sommarens popkornrullar ska vara. Den kommer måhända inte bli någon stor klassiker och den bryter inte någon ny mark men i jämförelse med något som t.ex. "Man of Steel" är det ändå skönt att se att matinéäventyret ännu lever och frodas.