När den första "Thor" kom 2011 förde min medgode Martin Domeij fram en läsning i vilken filmen kunde läsas som en slags intressant myt om hur guden blev den han är. Thor började där som en kaxig och omogen ung man som inte förstod den delikata balansen i världen som hans far Oden försökte upprätthålla. Alltså blev han slängd ned till Jorden som människa för att lära sig lite ödmjukhet. Väl där inser han också sitt band till människorna och vad det verkligen innebär att vara deras beskyddare och när han i slutet får återvända till Asgård gör han det värdig den stora kraft han besitter. På det planet fungerade absolut den första filmen och även om den hade en hel del frågetecken inbäddade i sig var den ändå tämligen underhållande. Låt oss med detta vända oss till uppföljaren.
Mycket är sig likt. De flesta av karaktärerna är tillbaka, även de mänskliga. Rent visuellt skiljer sig dock uppföljaren subtilt från den första delen. I regissörsstolen har Kenneth Branagh givit plats åt Alan Taylor. Den behörighet som Taylor framför allt haft på sitt CV för att få jobbet är att han regisserat ett antal avsnitt av TV-serien "Game of Thrones". Och visst skulle man kunna säga att något av Branaghs bombastiska teatralitet har fått ge plats åt en stil som är något mer intim. Miljöerna i Asgård ser fortfarande ut som en märklig blandning mellan Bayreuth och Blixt Gordon men färgpaletten är annorlunda. Lite mer dämpad, inte lika fullt mycket glam och glitter. Taylor är annars inte en regissör av typen som sätter sin egen stil i framsätet och det är med all sannolikhet något som gjort honom tilltalande för filmbolaget.
Den första Thor-filmen föll på sätt och vis i två bitar. Dels var den en en storslagen fantasy/science-fiction actionrökare, dels var ungefär hälften någonstans i mitten en väldigt charmig och förhållande vis lågmäld komedi med romantiska inslag. Uppföljaren är på sätt och vis en mer sammanhållen film vad gäller stil och tonläge. Tyvärr skulle kanske somliga säga för det är främst de komiska bitarna på Jorden som de flesta krtiker tycks ha uppskattat mest. Det är inte så att det saknas humoristiska inslag i "Thor: The Dark World". Bland dem en naken Stellan Skarsgård som springer runt i Stonehenge. Bara en sån sak. Men sammantaget är det ändå mycket mer testosteronstinn högfantasy rakt igenom den här gången.
Filmens skurkar är svartalferna under ledning av kung Malekith, spelad av Christopher Eccleston. Det är inte någon av Ecclestons främsta rollgestalter någonsin. Han påminner lite om Eric Banas Nero från Abrams första "Star Trek" och då tänker jag inte i första hand på de spetsiga öronen utan snarare på hur tom och intetsägande han blir, all rekvisita till trots. Malekith ges absolut ingen som helst personlighet överhuvudtaget. Svartalferna är ute efter en McGuffin som kallas för etern, en substans som de vill använda för att förstöra universum, föra allt tillbaka till den värld av mörker som rådde före att allt skapades. (Därav filmens titel.)
Av en slump får Natalie Portmans karaktär, den mänskliga vetenskaparen Jane Foster denna eter integrerad i sin kropp och därför måste Thor föra med henne till Asgård. Det tycker inte Oden är en bra idé och snart står far och son i djup konflikt mot varandra om hur problemet ska lösas. För att Thor ska kunna lyckas med det han förutsatt sig behöver han hjälp. Och den enda han kan vända sig till är den fängslade Loke.
Tom Hiddleston fortsätter att briljera i rollen precis som han gjorde i den första "Thor"-filmen och i förra årets "Avengers". Hans Loke är på samma gång den mest kallhamrade psykopat och ett sårat barn. Han har allt att bevisa och hans önskan om att bli älskad är så stor samtidigt som han äcklas av alla andra omkring honom och är sig själv nog. När han väl träder in på filmduken finns det ingen som kan mäta sig med honom. Chris Helmsworth gestaltar på ett bra sätt Thors resa mot en mer mogen och ansvarstagande figur i filmen. Anthony Hopkins fortsätter att veva på som gudarnas enögde fader, Idris Elba är som alltid fullständigt übercool i rollen som Heimdall, till och med René Russo får faktiskt mer att göra som Frigga i den här filmen. Inget av det hjälper dock. Hiddleston förblir den stora stjärnan. Kanske är det också det som får Malekith att verka extra blek som bov? Att Loke i den här filmen ges en roll som känns mer mytiskt korrekt, det är oklart på vilken sida han egentligen står, gör honom dessutom än mer intressant.
De här Thor-filmerna är ett välkommet avbrott bland de övriga i Marvels filmuniversum. De ser ut och känns annorlunda. Även om tonträffen inte alltid är den bästa och det ibland slår över i tönterier är det ändå fullt acceptabelt som ett underhållande och väl utfört actionäventyr. Så den nya filmen lever åtminstone upp till sin föregångare. Dess mytiska potential förefaller mig dock något mindre trots några intressanta scener, vars innehåll jag inte ska avslöja här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar