Serial

Jag har läst många deckare i mina dar. Och sett jag vet inte hur många på bio och på TV. Ibland är det fantastiskt och ibland ebarmligt dåligt. Som med alla genrer av berättande. Kriminalfiktionen rymmer allt från det mest realistiska till det direkt fantasifulla. Men ingen deckare, hur verklighetstrogen den än strävar efter att vara, har någonsin i mitt tycke lyckats fånga samma nerv som ett stycke "true crime" kan göra. Med "true crime" menas alltså vanligtvis olika typer av dokumentära framställningar av verkliga rättsfall. Även detta är en tradition med lång historia. Vi kan peka på Truman Capotes dokumentärroman "Med kallt blod" från 1966 som en slags urtext. Om den inte var först så var den åtminstone enormt stilbildande och förblir än idag en nod i genren. På filmsidan har vi t.ex. Errol Morris klassiska dokumentär "The Thin Blue Line" från 1988, även den väldigt inflytelserik. Bland mina personliga favoriter hittar vi exempelvis Gellert Tamas bok "Lasermannen" från 2002 och Emmanuel Carréres "Doktor Romand" från 2000, för att bara välja några.

Det finns något både lockande och skrämmande i att ta del av dessa inte sällan grymma och fasansfulla berättelser och samtidigt veta att de är hämtade från väl efterforskade fakta. Samtidigt får vi inte glömma att de fortfarande är berättelser och själva akten att placera in ett aldrig så faktiskt skeende i ett narrativ förändrar den - fiktionaliserar den. Dokumentären rör sig alltid mellan det journalistiska och det konstnärliga. Det är lätt att förföras och tjusas. "True crime" ställer ofta frågan om berättandets etik på sin spets. Genrens syfte är ju ändå att roa och underhålla oavsett alla ambitioner att också förmedla någon form av sanning.

Alla dessa tankar väcks till liv när jag lyssnar på podcasten "Serial", som snabbt blivit en uppmärksammad snackis. Podden är en slags spin-off på den populära dokumentärserien "This American Life", som med ett personligt och förtroligt tilltal har blivit väldigt populär. "Serial" är journalistik i långformat. Varje säsong av podcasten kommer att berätta en fortgående historia och gräva allt djupare ned i den. Denna första omgång är producerad och berättad av reportern Sarah Koening och handlar om ett mordfall I Baltimore från 1999 där en tonårig kvinna hittades stryp och nedgrävd i en park.

Sarah Koenig, reportern bakom "Serial".

I seriens första avsnitt berättar Koenig om hur hon blir kontaktad av en jurist som engagerat sig i fallet för familjen till Adnan Syed, den unge man som dömdes för mordet. Syed var den mördade flickans före detta pojkvän och han blev snabbt misstänkt. Men han har hela tiden under alla år bedyrat sin oskuld och Koenig blir fascinerad av fallet. Detta är grundpremissen för podcasten. Sarah Koenig försöker på olika sätt bringa reda i detta mysterium. Det fanns aldrig någon fysisk bevisning som band Adnan Syed till mordet, bara indicier och ett vittnesmål från en av hans vänner som för polisen påstod att han hjälpt Adnan begrava den döda flickan. Så här långt kommen i serien har Koenig ännu inte gått till botten med detta vittnesmål. Talar vittnet sanning? Är allt bara påhittat? Är han själv mer inblandad i mordet än vad han erkänt?

Det är, som alltid med sådana här historier, en snårig och besvärlig sak att försöka förstå vad som faktiskt hände den där dagen när Hae Minh Lee försvann och mördades. Tidslinjer ställs mot varandra. Kan det här verkligen stämma? Kan en nu vuxen person minnas vad som hände exakt vid en viss tidpunkt på en dag som för hen var som vilken dag som helst femton år tidigare när hen gick på gymnasiet? Fallet öppnar också upp mot större samhällsfrågor som berör det amerikanska rättssystemet och dess sociologi. Så väl offer som misstänkt kom från familjer med invandrade föräldrar. Rättegången mot Adnan Syed präglades uppenbart av rasistiska tendenser. Åklagaren hävdade i princip att Adnan tagit livet av sin förre detta flickvän av kulturella orsaker, att han som man med muslimsk bakgrund inte kunde acceptera att hon gjorde slut. Det är ett motiv som Keonig ganska övertygande visar inte stämmer.

Annars är den stora styrkan i podden av Koenig inte driver någon tydlig tes. Hennes undersökning presenteras som öppen och förutsättningslös. Hon utger sig inte för att tro sig veta hur det förhåller sig i skuldfrågan. Som lyssnare pendlar jag själv från avsnitt till avsnitt. Ena stunden verkar det som om omständigheterna pekar på att Adnan inte kan vara skyldig. Andra stunden ställs vi inför indicier som är väldigt svåra att se förbi. I avsnitten får vi ofta höra Adnans egen röst, via telefon från fängelset, höra honom beskriva sina minnen och sina tankar kring allt som hänt. Är han en man som är uppriktig och sanningsenlig eller är han en skicklig manipulatör och psykopat? Tillsammans med reportern lyssnar vi efter nyanserna i hans tal och berättelse. Kan vi någonsin komma fram till den sortens sanning om en annan människa?

"Serial" är på samma gång djupt fängslande och problematisk. Det är verkliga människor det här handlar om. Den mördade flickans familj har knappast bett om att få allt det här draget fram i ljuset igen. Och är frågan om Adnan Syeds eventuella skuld eller oskuld något för mig att avnjuta som vore det ett avsnitt av vilken deckare som helst? Är Koenigs berättande i sig manipulativt? Jag måste ju utgå från att hon alltid vet mer än vad hon just nu berättar för mig? Det är inte enkla frågor men jag tror att det är just sådana frågor som vi alltid måste ställa oss. Och inga av dem tar ifrån "Serial" dess hypnotiska kraft. Tvärtom, det gör den bara ännu starkare.

Twin Peaks: Fire Walk With Me & The Missing Pieces

Jag har inte pratat färdigt om "Twin Peaks" ännu. Frågan är om jag någonsin kommer att bli klar. I det här inlägget hade jag tänkt ägna mig dels åt långfilmen "Twin Peaks: Fire Walk With Me", dels åt de bortklippta scener från filmen som äntligen gjort tillgängliga för allmänheten genom den senaste Blue-Ray-utgåvan. Det är kanske onödigt att behöva säga när det handlar om ett retrospektiv över en tjugotvå år gammal film, men jag gör det ändå: Det är inte lönt att försöka säga något vettigt om "Fire Walk With Me" utan spoilers både för serien och filmen. Så då var den saken ur världen.

"Fire Walk With Me" hade premiär 1992, ett år efter att TV-serien lagts ned. Då fanns det en förhoppning om att filmen kanske skulle kunna bli "Twin Peaks" räddning - att om tillräckligt många såg den skulle det antingen innebära att en tredje säsong ändå kunde bli av, eller att den kunde bli startskottet för en serie av långfilmer i samma fiktiva universum. Så blev det inte. Filmen buades som bekant ut på festivalen i Cannes och även många av seriens mest inbitna fans hade svårt för den. TV-serien har en väldigt specifik ton, en mysig, humoristisk, bisarr och bitvis läskig men ändå inbjudande. Seriens Twin Peaks är en plats där du som åskådare, trots allt hemskt som inträffar där, någonstans ändå skulle vilja besöka. I "Fire Walk With Me" ställer David Lynch allt det där på ända. Filmen är betydligt mörkare, mer surrealistisk, mer djupt obehaglig. Med tanke på filmens ämne är det egentligen inte så märkvärdigt. "Fire Walk With Me" är en förföljare, den utspelar sig innan TV-serien och skildrar huvudsakligen Laura Palmers (Sheryl Lee) sista vecka i livet och hur hon slutligen blir mördad. Och Laura Palmers liv är en riktigt mörk plats att vistas på. Lynch låter oss inte titta bort från det. Han ger oss skräcken, ångesten, förtvivlan och allt det andra med en enorm ärlighet.

På senaste åren har filmen allt mer kommit att omvärderas. Allt fler har börjat se den som ett av Lynchs verkliga mästerverk. Personligen har det nog alltid varit min ståndpunkt. Det är absolut en konstig film. Den följer inga konventionella dramaturgiska mallar. Vissa sekvenser är medvetet redigerade på ett sätt som gör det svårt att hänga med i vad som faktiskt händer. Den spretar åt alla möjliga håll. Skådespeleriet pendlar mellan det traditionellt realistiska och en spelstil som är mer stiliserad och expressionistisk. Den går inte att enkelt placera in i någon genre utan blandar friskt mellan melodram, deckare och skräckfilm. Bitvis är den bland det otäckaste jag någonsin har sett. Det kan vara värt att påpeka att Mark Frost, seriens andre huvudförfattare, inte var direkt involverad i arbetet med filmen. Det märks. Serien byggde väldigt mycket på balansen mellan Frost och Lynchs ganska olika sensibiliteter. Frost var TV-veteranen. Lynch var den respektlösa galningen, på ont och gott. "Fire Walk With Me" är hardcore-Lynch och han är inte ute efter att behaga eller att ge publiken det de tror de vill ha. Det kommer aldrig att bli en film för alla. Men för den som är beredd att följa Lynch in i natten väntar en färd bortom allt annat.

Filmens förtexter rullar medan kameran långsamt zoomar ut från en brusande TV-ruta. Sekvensen avslutas med att TVn slås i bitar. Symboliken är uppenbar. Nu lämnar vi TV-serien bakom oss. Det här är något annat. Vad som följer är närmast en parodi eller en sjuk invertering av vad vi tidigare fått se av "Twin Peaks". FBI-agenterna Chet Desmond (Chris Isaac) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland) anländer till den lilla orten Deer Meadow för att utreda mordet på en ung kvinna vid namn Teresa Banks. Den charmige och briljante Agent Cooper (Kyle MacLachlan) får sin närmast raka motsats i Desmond som mumlar, är dryg och från första stund misslyckas med att få den lokala ortsbefolkningen på sin sida. Och så fortsätter det. Överallt möter vi antiversioner av karaktärerna från serien. Själva mordet på Banks är i sig en antites till mordet på Laura Palmer. Hennes död skakar staden Twin Peaks i grunden, Banks bortgång möts med en axelryckning och ingen saknar henne. Lynch ställer alla tidigare troper och grepp på ända så till den grad att han låter sitt eget alter ego i fiktionen, FBI-chefen Gordon Cole, presentera en dansande kvinna som med krystat teckenspråk ger Desmond och Stanley information om deras nya fall. En blinkning till oss i publiken och vår tendens att övertolka alla symboler, att tro att de ska gå att tolka som en rebus.

Utredningen leder ingenstans och den sidan av berättelsen inte har någon väg att fortsätta skiftar fokus över till Twin Peaks och Laura Palmers sista dagar. Det där är ett grepp som Lynch sedan har använt sig av i flera filmer, exempelvis "Lost Highway" (1997) och "Mullholland Drive" (2001), att plötsligt börja berätta en annan historia där karaktärerna både är men ändå inte är de samma. Handlingen blir snabbt en nedåtgående spiral ned i svartaste misär och undergång. Vi som sett TV-serien vet ju redan vad som kommer att ske men Lynch inser att han måste göra en viktig förskjutning. Serien må kretsa kring mordet på Laura men hon själv är där ett objekt, insvept i plast, ett ointagligt mysterium vars funktion är att generera intrigtåtar. Nu när berättelsen ska berättas ur hennes eget perspektiv måste hon göras till subjekt, ges en egen aktiv agens i sitt tragiska öde. Nyckeln till detta ligger i skildringen av en annan av mytologins viktigaste aspekter, den mordiske anden Bob (Frank Silva).

Vem mördade Laura Palmer? Frågan kan ges två svar. Det ena svaret är att Bob mördade henne. Det andra är att hennes pappa Leland Palmer (Ray Wise) tog henne av daga efter att ha förgripit sig på henne sexuellt under hela hennes uppväxt. Båda svaren är inom fiktionens ram lika sanna. Leland är besatt av Bob, den onde anden har funnits med honom sedan han var en liten pojke. Även Leland har troligen som barn blivit utsatt för övergrepp. I TV-serien är besättelsen beskriven som binär. Antingen är det Leland eller Bob som är i kontroll. "När han kom in i mig hade jag ingen kontroll" gråter den döende Leland i ett avsnitt "och efteråt kunde jag inte minnas vad som hänt". I "Fire Walk With Me" inser Lynch att det inte räcker. På ett subtilt men ändå viktigt sätt ändrar han dynamiken. Det är inte så enkelt längre. Bob är Leland och Leland är Bob, åtminstone till en del. Vi kan inte längre se var den ene börjar och den andre slutar. Det blir uppenbart att även Leland, som sig själv, har ett sexuellt begär mot sin dotter. Gränserna upplöses än mer när det går upp alltmer både för Laura och för oss i publiken att Bobs mål är flytta in i Laura, att bli en del av henne med. Att låta cykeln av övergrepp, mörk lusta och destruktion fortsätta om igen, att förstöra allt som är gott i den unga kvinnan. Det är i slutändan därför Laura måste dö. Hon måste offra sitt eget liv för att bryta den onda cirkeln.

Ray Wise är häpnadsväckande otäck och avgrundsdjupt tragisk som Leland. Han var fantastisk i TV-serien men här agerar han som han aldrig gjort vare sig förr eller senare. Den enda som kan matcha honom är Lee som Laura Palmer. Hennes rollprestation är stor, inte subtil, inte naturalistisk, expressiv, med alla nerver och känselspröt riktade utåt. Hennes fasa förvrider hennes ansikte och hennes gråt är utan gräns. Det är grotesk och påtagligt fysiskt. Det kan säkert verka vara alldeles för mycket för somliga. För mig är det precis vad filmen behöver. Och för mig råder det ingen tvekan om saken: "Twin Peaks: Fire Walk With Me" är ett mästerverk.

Laura Palmer (Sheryl Lee) och Dale Cooper (Kyle MacLachlan), tillsammans i den andra världen.

***

Ett mästerverk blir inte till utan att konstnären är bredd att avrätta sin älsklingar. Det gäller även den här filmen. Det filmades mycket mer material än vad som faktiskt kom att användas i den färdiga filmen, scener där vi som publik skulle ha fått se mycket mer av fler karaktärer från TV-serien. Under redigeringsprocessen måste Lynch ha kommit fram till att dessa scener inte passade in i den färdiga filmen och därför fick de utgå. De här bortklippta scenerna har länge varit något av en helig graal för Twin Peaks-fansen. De har aldrig funnits tillgängliga att se. Däremot har det kompletta filmmanuskriptet cirkulerat på nätet i många år. Själv läste jag det någon gång i mitten på nittiotalet när jag gick på gymnasiet. Det var det ända sättet att få ta del av dem. Tills nu.

I stället för att bara presentera scenerna som bortklippt extramaterial av konventionellt snitt har Lynch redigerat ihop dem till en nittio minuter lång sammanhängande helhet som han valt att kalla "The Missing Pieces". Scenerna följer "Fire Walk With Me" kronologiskt men blir på ett märklig sätt som en parallell, alternativ version av filmen. "The Missing Pieces" har ingen sammanhängande historia i sig själv men som ett experiment är den en fascinerande Lynch-film.

Här finns en rad väldigt roliga och dråpliga scener. Somliga av dem fungerar som små avslutade sketcher. Ljuvligast är en där Pete (Jack Nance) och Josie (Joan Chen) pratar med en lätt senil man som anser att plankan han köpt från sågverket är för liten. Det är Lynchs sinne från humor när den är som bäst. Det kommer också fram i scenerna på sheriffkontoret där vi återser Truman (Michael Ontkean), Andy (Harry Goaz) och Lucy (Kimmy Robertson). Där är många fina scener. En scen mellan Big Ed (Everett McGill) och Norma (Peggy Lipton) är hjärtskärande vacker. Vi får också flera scener som visar andra sidor av familjen Palmer än vad vi sett tidigare. Dessutom är sekvensen med David Bowies rollfigur Phillip Jefferies förlängd på ett sätt som får den att framstå i en annan dager än i den färdiga filmen. Och mycket, mycket mer.

Phillip Jefferies (David Bowie). Be honom inte att prata om Judy. Vi ska faktiskt inte prata om Judy överhuvudtaget. Vi ska hålla henne utanför det här.

Som fan är det såklart en stor lycka att äntligen få se det här materialet. Det håller hög klass, är mycket vackert filmat och regihandlaget är tveklöst på topp. Ändå är det inte förvånande att det togs bort. De flesta av de här scenerna har inget mer berättelsen om Laura Palmer att göra och oavsett hur mycket jag tycker om dem hade de bara gjort "Fire Walk With Me" ännu spretigare och svår att följa. Lynch visste uppenbarligen vad han gjorde. Att vi nu äntligen för se scenerna som en slags försmak till seriens kommande återkomst blir till en påminnelse om vilken rik fiktiv värld som Lynch och Frost en gång skapade och om hur många historier som ännu återstår att berättas.

Chef

Jag vet inte om det ligger någonting i det här men det är nog möjligt att läsa Jon Favreaus nya film "Chef" som en allegori över sig själv. I filmen spelar Favreau (som även skrivit manuset) själv huvudrollen som köksmästaren Carl Casper. Casper arbetar för en exklusiv restaurang i Los Angeles. Han är frånskild och har en ung son som alltför ofta försummar på grund av sitt arbete. Men arbetet på restaurangen har börjat få en bitter eftersmak. Carl vill komma vidare, utveckla sin meny, fortsätta att vara innovativ men krogens ägare (spelad av Dustin Hoffman) föredrar att satsa på säkra kort. När Carl får en riktig sågning till recension av en matbloggare (Oliver Platt) skaffar han ett twitterkonto och då Carl inte begriper sig på sociala medier alls växer snart kriget mellan honom och bloggaren bortom alla rimliga proportioner. När Carl söker upp bloggaren och totalt tappar koncepten, skäller ut honom efter noter och allt spelas in för sedan spridas viralt på nätet inser Carl att han inte kan fortsätta som han har gjort. Han måste återvända till sina rötter. Han skaffar därför en foodtruck och tillsammans med sin souscef Martin (John Leguizamo) och sin son drar Carl ut på vägarna, en resa som kommer att bli både en återkomst till Carls matkonstnärsskap och en chans att för första gången lära känna sonen.

Vad menar jag då med att filmen kanske är en allegori över sig själv? Jo, Favreau har de senaste åren ägnat sig åt en rad stora Hollywood-produktioner med massiva budgetar och mängder av specialeffekter, bland dem de två första "Iron Man"-filmerna och den inte helt lyckade "Cowboys and Aliens". Det är filmer som med säkerhet givit Favreau stora framgångar ekonomiskt och statusmässigt men det är ju också inte den sorts produktion som är känd för att ge regissören största möjliga mått av konstnärligt spelrum. Ofta är det istället producenternas diktat och önskemål som styr. Det är fullt möjligt att jag övertolkar här - men "Chef" är en väldigt annorlunda film jämfört med dessa kioskvältare. En stillsam, karaktärsdriven, lagom sentimental indierulle. Favreaus egen motsvarighet till en foodtruck måhända? Ett sätt att hitta tillbaka till kärleken för sin konst?

Det är förvisso en foodtruck som bjuder på mat med högklassiga ingredienser. För utom de skådespelare som nämndes ovan får vi se sådana som Robert Downing Jr, Scarlett Johansson och Sofia Vergara för att bara nämna några. Alla får de roller som tillåter dem att spänna sina skådismuskler. Favreau själv, som annars är en flitigt använd birollsaktör, har verkligen givit sig själv sitt livs roll. Han är känslig, sympatisk, en nallebjörn men med en outalad sorg. Det är absolut den sortens roll som en skådespelare skriver åt sig själv. Jag är också imponerad av Emjay Anthony som gör rollen som sonen Percy. Han vandrar en fin balansgång utan att bli för gullig eller brådmogen.

"Chef" är en fin liten feel-good-film. Jag har ibland varit lite tyken över den här subgenren av matporr där de kulinariska konsterna får tjäna som vår tids standardmetafor inte bara för konstnärligt utövande och talang utan även för livet självt. Det känns inte sällan som remake efter remake av "Råttatouille" (2007) - som fortfarande är oöverträffad i genren. Helt undviker inte "Chef" den fällan. Faktum är att slutet på filmen är väldigt, väldigt likt slutet på ovan nämnda Pixarfilm. Och visst får vi en hel del montage av galet tjusigt filmade maträtter som de flesta av oss bara kan drömma om. Det som väger upp hos "Chef" är dess lättsamma naturalistiska ton, dess värme för karaktärerna och dess genuina uppriktighet. Som sagt, jag vet inte om jag läser in för mycket i den, men det känns som en regissör som hittar tillbaka till vad han verkligen borde hålla på med. Enkelt, fräscht, inget för komplicerat men utan tvekan njutbart.

Studio Ghiblis Ronja Rövardotter

En av filmhistoriens stora orättvisor, tror jag, är att Hayao Miyazaki aldrig fick chansen att göra film av Pippi Långstrump. Han åkte till Stockholm i slutet av sjuttiotalet och försökte få tillåtelse av Astrid Lindgren som dock förblev skeptisk. Jag antar att vi får förlåta henne för att hon inte insåg att hon hade en av vår tids största filmkonstnärer framför sig. Miyazakis stora mästerverk låg ännu framför honom och på den tiden fanns det knappast någon här i landet som visste vad anime var för något. Men med tanke på vilken hemsk smörja den tecknade Pippi som faktiskt blev av i slutet av 90-talet ändå är är det svårt att inte sörja. Detta trots att Miyazaki själv tog sin inspiration och använde den till andra projekt med stor framgång. (Titta exempelvis på miljöerna i "Kikis expressbud" från 1989 - det har något tveklöst stockholmskt och gamla stanskt över sig.) Tydligtvis har Astrid Lindgren fortsatt att spela en stor roll för familjen Miyazaki. När det förra året annonserades att Studio Ghibli skulle göra sin första TV-serie och att den skulle regisseras av Goro Miyazaki, grundarens son och arvtagare, tillkännagavs också att denna serie skulle baseras på berättelsen om Ronja Rövardotter. Som fan av båda kändes det som lite av en jackpot.

Skalle-Per, Ronja, Mattis, Birk och Lovis.

Nu har de första tre avsnitten visats på japansk tv. Jag har inte sett någon information angående när eller om serien kommer att visas i Sverige, men det utgår jag från att den kommer att göra. För den som är så hågad finns dock avsnitten att hitta på Youtube med engelsk text. (Första avsnittet finns här.) Det är verkligen en otrolig lyx att leva i en tid när en kan få se populärkultur från andra sidan jordklotet, i princip utan fördröjning alls. Naturligtvis har jag inte kunnat hålla mig och för er, kära läsare, ska jag nu dela med mig av mina första intryck av serien. Låt mig börja med att säga att jag har svårt att tro någon kommer att bli besviken. Jag blev det verkligen inte. Tvärtom - det här är verkligen ett exempel på vad som kan hända när två konstnärliga temperament kompletterar varandra som hand i handske.

TV-serien kommer att bli 26 avsnitt lång och det säger sig själv att tempot i berättelsen blir där efter. I mina ögon är det bara positivt. Det gör möjligheten av vila i situationerna, att låta karaktärerna - även bifigurerna som rövarna i Mattis band - utvecklas organiskt och bli väl avrundade. Miyazaki är enormt lyhörd inför Lindgrens text och hennes rollfigurer. Den som kan sin "Ronja" kommer omedelbart att känna igen dem. Naturlyriken och den lätt skruvade fantasyn är typiskt Studio Ghibli. Även om Miyazaki har utrymme att bygga ut och dikta till i sin dramatisering ligger åtminstone i dessa avsnitt serien väldigt nära förlagan. Stora delar av dialogen är uppenbarligen ordagrann från boken och när Lovis sjunger sin vargsång medan hon håller på att födda Ronja under den dundrande åsknatten är texten precis den samma som de flesta av oss redan känner.

Visuellt går det också att känna igen mycket av världen. Samtidigt har Miyazaki också lyckats lägga mycket av sin egen personliga touch på det hela. Färgskalan är fantasifull. När rövarna är ute för att stjäla och råna bär de fantasifulla demonmasker som känns väldigt japanska. Mattisskogen är tveklöst nordisk men varelser och väsen är laddade med säregen kraft. Seriens grådvärgar har drag av bisarra förvridna kycklingar och vildvittrorna är ännu mer skrämmande i sin halvmänsklighet än vi någonsin har sett dem tidigare. Ännu har inga rumpnissar visat sig men jag ser verkligen fram emot hur de kommer att gestaltas.

En riktigt läskig vildvittra.

Seriens Ronja är precis så storögd och villkorslöst öppen för världen som hon ska vara. Hon är stark, självständig och sturig men ändå framförallt ett barn. Kärleken mellan henne och hennes far är påtaglig och intensiv vilket förbereder för vad som komma skall i berättelsen. Ännu finns det mycket som vi inte fått se men redan nu går det att ana att det här kommer att kunna bli en väldigt kraftfull tolkning av Lindgrens roman.

För oss som är uppväxta med Tage Danielssons filmversion är det såklart svårt att helt tänka bort den versionen. Det är en av åttiotalets absolut bästa svenska filmer. Bilder, musik och skådespeleri i den filmen är en närmast perfekt helhet. Någonstans är det svårt att ens tänka på "Ronja" utan att höra de mäktiga manskörerna ledda av Tommy Körberg. Danielsson kommer från ett helt annat håll men precis som Miyazaki flyter hans fantasi och infallsförmåga helt samman med Lindgrens och det går inte att särskilja var den ene slutar och den andre tar vid. Jag vet inte hur mycket Miyazaki kan tänkas ha sett Danielssons film men det finns sekvenser i serien som får mig att tro att den måste funnits med som influens. Det kan röra sig om bildlösningar, scener där rövarna dansar i sin stora sal, sättet som Mattis skriker ut sin frustration - där jag tycker mig se ett arv från Börje Ahlstedts gestaltning. Men det är i så fall påverkan i marginalen. Den här serien är helt och hållet sin egen och ändå helt och hållet samma "Ronja Rövardotter".

Mer av Stjärnornas krig

Det är fortfarande lite drygt ett år kvar innan J.J. Abrams nya "Star Wars: Episod VII" dånar in på biograferna. (Om inte Harrison Ford bryter fler ben och det drar ut ännu mer på tiden vill säga.) Under tiden får fansen hålla sig till godo med de animerade formerna av franschisen. Här följer två recensioner av de senaste installationerna i sagan som uppenbarligen inte kan ta slut.

Star Wars: The Clone Wars - Säsong sex

Min recension av "The Clone Wars" femte säsong var överlag positiv och slutade med ett mått av förtröstan inför fortsättningen. Jag måste tyvärr meddela att den sjätte säsongen kändes som något av en besvikelse i jämförelse. Den är uppenbarligen också lite av en eftertanke. Egentligen skulle serien ha avslutats efter den femte säsongen och de här nya avsnitten, som släppts direkt till Netflix, är enligt huvudförfattaren Dave Filoni att betrakta mer som en bonus för att knyta ihop några lösa trådar.

Resultatet känns ganska svagt. "The Clone Wars" har alltid varit lite av en ojämn resa genom Star Wars-universat. Det ligger lite i sakens natur med en antologiserie som den här. Fokus förflyttas kraftigt från story till story. Så när det plötsligt kommer tre episoder med Jar-Jar Binks i huvudrollen kanske inte alla i publiken jublar direkt. Eller när ett antal avsnitts intrig kretsar kring det galaktiska bankväsendets lividitetsproblem. Jag misstänker att den yngre delen av åskådarskaran inte är jättefascinerad av interstellär nationalekonomi. Ändå finns det också berättelser i den här säsongen som borde kunnat generera spänning och som knyter an till de stora bågarna i historien. Vi får bland annat följa en klonsoldats jakt på sanningen om konspirationen bakom hur dessa trupper en gång skapades och vilket syfte de egentligen är menade att tjäna. I ett gäng andra episoder söker Yoda efter hemligheter i Kraften som till och med varit fördolda för honom tidigare.

Problemet är bara att inga av dessa berättelser tänder till ordentligt. Konspirationsintrigen kan aldrig avslöja något vi som tittar redan vet, medan jediorden inte på grund av vad som komma skall kan tillåtas lägga samman de allt mer uppenbara pusselbitarna. Med andra ord framstår de som allt mer korkade. Berättelsen om Yoda och Kraften å sin sida misslyckas helt med att nå de trancendenta nivåer som skulle ha behövts. Det blir bara trivialt, platt och löjligt konkret. Ingen av seriens skapare har uppenbarligen känslan för den sorts surrealism som berättelsen ropar efter och när de försöker knyta an till scenen ur "Rymdimperiet slår tillbaka" (1980) där Luke i en vision på Dagobah konfronterar Darth Vader, bara för att finna att det är han själv bakom masken, då påminner det bara om hur mycket bättre Kraften hanterades i de gamla filmerna.

Min förhoppning hade ju annars varit att de här avsnitten skulle följa upp vad som hände med karaktären Asoka som i slutet av förra säsongen desillusionerad valde att lämna jediorden. Icke så. Hon lyser nästan helt med sin frånvaro i sjätte säsongen. Det är synd för hennes historia har under seriens gång utvecklats till den starkaste och mest intressanta. Möjligen sparar Filoni och kompani henne för framtiden. Jag antar att det kommer visa sig.

Star Wars: Rebels

All den kreativa energi som saknas i de nya avsnitten av "Clone Wars" har uppenbarligen istället hamnat i den helt nya serien "Star Wars: Rebels". Detta är den första nya upplagan av Stjärnornas krig sedan Disney tog över skutan och serien är producerad för bolagets kanal XD, som riktar sig till lite äldre barn och tweens. "Rebels" utspelar sig fem år före händelserna i episod fyra (alltså den första filmen från 1977) och följer en besättning med godhjärtade laglösa i deras kamp för att överleva och samtidigt ställa till med så mycket problem för Imperiet som de bara kan. (Det här verkar vara innan upproret har blivit centralt organiserat.) Till skillnad från "The Clone Wars" är det här en betydligt mer traditionellt strukturerad TV-serie med en stående grupp huvudkaraktärer och avsnitt som följer ett linjärt berättande.

I skrivande stund har tre avsnitt av serien visats och de lovar mycket gott. Stämningen är tätt, humoristisk och har ett ös som är precis vad Stjärnornas krig ska ha. Det är uppenbart att det är originaltrilogin som står för förlagan här. Seriens look har förvisso något av det stiliserade utseende som utmärkte "The Clone Wars" men samtidigt har skaparna också tydligt gått tillbaka till s-f-konstnären Ralph McQuarrys konceptmålningar som George Lucas lät honom göra när han försökte sälja in idén om sitt rymdepos till olika filmbolag. I serien finns en hårdför karaktär vid namn Zeb vars hela art nästan totalt utrotats av Imperiet. Hans utseende är i princip identiskt med McQuarrys tidiga bilder av Chewbacca.

Till gruppen ansluter sig den unge föräldralöse Ezra, en kaxig kille som vuxit upp på gatan och fått lära sig att klara sig på egen hand. (Han är uppenbarligen en kusin till Disneys egen Aladdin.) Ezra upptäcker i första avsnittet att besättningen ledare, en mystisk figur vid namn Kanan Jarrus (i original med röst av Freddie Prinze Jr), har en ljussabel undangömd i sin hytt. Jarrus är i själva verket en jedi, en av de få som lyckats undkomma. Det visar sig också snart att Ezra själv är begåvad med Kraften, att han använt sig av den utan att själv förstå den, och Jarrus tar sig an honom som sin elev. Vi har alltså ett skepp som opererar utanför lagen, en grupp som bekämpar imperiet, en jedi och hans unge elev - jag tror det är uppenbart vad serien siktar efter. Samtidigt är det också intressant som ett stycke kulturell rundgång. När Joss Whedon skapade sin serie "Firefly", som jag skrivit om tidigare, då var uppenbarligen Han Solo och Millenium Falcon med som inspiration. (Det har han själv sagt i intervjuer.) Och att se "Star Wars: Rebels" är utan tvekan att se Stjärnornas krig genom "Firefly".

Ännu är serien i sin linda och det är för tidigt att säga vart den och dess karaktärer kommer att utvecklas. Jag hoppas att den sortens grepp som vi får ta del av i seriens andra avsnitt, där R2D2 och C3PO dyker upp i centrala roller, blir relativt ovanliga. Fanservice och blinkningar till filmerna i all ära men viktigast måste ju ändå vara att "Rebels" får chansen att bygga sin egen identitet. Om den kan göra det tror jag faktiskt att den kan bli en uppskattad del i detta fiktiva universums växande kanon.

Transparent - Säsong ett

Det är inte bara Netflix som producerar eget material för den ständigt växande streamingmarknaden. Även nätbutikjätten Amazon har börjat spotta ut ett antal egna TV-serier. Den mest uppmärksammade av dessa är en serie med titeln "Transparent" som släpptes härom månaden. Precis som med Netflix originalserier gjordes hela säsongen tillgänglig på en gång. Den består av tio avsnitt, samtliga en halvtimme långa. Det är som gjort för att sträcktitta och det var också vad jag och fru Otterberg gjorde härom dagen.

Seriens skapare och huvudförfattare Jill Soloway var med och skrev på en av mina absoluta favoritserier, HBOs "Six Feet Under" och det är en arvsmassa som verkligen är påtaglig. Liksom "Six Feet Under" är "Transparent" en dramaserie som kretsar kring en neurotisk familj, båda utspelar de sig i Los Angeles och utforskar den stadens övre medelklassmiljö, båda blandar dramatik och en underfundig men bitvis drastisk humor för att tackla tematik som sexualitet, droger och komplicerade, inte alltid helt friska relationer. Det är specifikt och allmänmänskligt på samma gång och det är inte utan att jag blir hänförd av denna kluriga och lågmälda såpa.

De tre syskonen Pfefferman - Sarah, Josh och Ali - må vara vuxna men det vore synd att påstå att de vet vad de vill med sina liv. Sarah (Amy Landecker) är gift och har två barn men när hon plötsligt springer in i Tammy (Melora Hardin), en kvinna som hon hade ett förhållande med i collageåren väcks gamla känslor till liv igen. Josh (Jay Duplass) arbetar på skivbolag och är lite av en sexmissbrukare. När en av hans k.k. berättar att hon blivit gravid och kommer göra abort inser Josh att han vill vidare, att han faktiskt själv vill bli förälder. Ali (Gaby Hoffman) är överintelligent men totalt livsinkompetent, ett rö för vinden. När syskonens far (Jeffery Tambor) ringer dem och säger att det är något viktigt som de måste få veta tror de tre ögonblickligen att det handlar om cancer. Men som seriens titel antyder handlar det om något helt annat. Syskonen Pfeffermans far, som de känt som Mort, har hela sitt liv levt med en hemlighet, alltid vetat att något var fel, och nu på ålderns höst räcker det. Hon är egentligen kvinna och nu är det dags att leva fullt ut som sådan, att påbörja omställningen. Fadern kommer ut för sina barn som Maura.

Att skildra transpersoners erfarenheter är inte okomplicerat. Av debattörer som jag följer via sociala medier har jag förstått att det ofta blir fel och upplevs som att gruppen blir talad om snarare än att de själva får komma till tals. Bör transkvinnor verkligen spelas av manliga skådespelare? Somliga menar att det inte är lämpligt. Det där är naturligtvis inget som jag kan bedöma. Jag kan bara säga att från mitt perspektiv tar "Transparent" upp ämnet med inkännande och empati. Det blir aldrig spekulativt och sensationslystet. Tvärtom kan jag uppleva perspektivet som pedagogiskt och upplysande. Jeffery Tambor, en erfaren karaktärsskådis som vi är van att se i mindre biroller, blommar verkligen ut i rollen som Maura. Han spelar henne med en enorm integritet och i skådespelarens fårade ansikte får vi ta del av såväl skammen, ångesten och rädslan inför förvandlingen likväl som lättnaden, friheten och den rena oförfalskade glädjen över att äntligen få vara sig själv inför världen. Vid sidan av Tambor medverkar dessutom flera transpersoner i serien.

Serien fördelar sitt intresse ganska jämnt mellan syskonen och deras far. Vi får också träffa den frånskilda modern (Judith Light) som vårdar sin förvirrade nye make (Lawrence Pressman). Skådespeleriet är naturalistiskt och dialogen har en rytm och ett flyt som är väldigt väl utfört. Särskilt fångad blir jag av Hoffman, en skådespelare som jag inte sett tidigare, i rollen som den osäkra och sökande Ali. Serien är filmad med lätt hand och med solblekta bilder som både fångar miljön och är väldigt vacker. Det finns mycket av en amerikansk indietradition i seriens visuella stil men också i dess gestaltande arbete.

Identitet är ett centralt tema i "Transparent" och serien lyckas åtminstone för mig visa på kulturer som för mig är främmande utan att någonsin exotifiera dem. Jag må inte ha någon första hands erfarenhet av transvärlden, dess koder och historia, lika lite som jag har av den judiskhet och de kontexter som den innebär och som också är djupt rotad i familjen Pfefferman. Genom serien får jag inblick i båda dessa världar och ingen av dem blir oigenkännlig. Tvärtom låter den mig se mig själv och de kulturella föreställningar som jag är situerad i genom att få dem speglade genom andra. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande.

Serien har också ett ganska genialiskt format. Halvtimmesavsnitt är annars något som vi mest förknippar med sitcoms. "Transparent" är ofta dråplig och rolig men dess grundton är ändå det dramatiska. Genom att välja en kortare form för avsnitten gör Soloway sin berättelse mer fokuserad. Det är kanske delvis också en anpassning till distributionsformen. Det inbjuder verkligen till det sträcktittande som jag och fru Otterberg ägnade oss åt och som är så symptomatiskt för hur vi konsumerar den här sortens drama idag. Men oavsett hur ni väljer att se "Transparent", kära läsare, kan jag bara säga följande - jag kan inte rekommendera den starkt nog.

Bröllopskaos

I den franska komedin "Bröllopskaos" möter vi familjen Verneuil, förmögna, framgångsrika och högborgerligt konservativa. Claude (Christian Clavier) och Marie (Chantal Lauby) har fyra döttrar. De är vackra, intelligenta, kreativa och framgångsrika. Ändå är de till stort bekymmer för paret. En av döttrarna har gift sig med en judisk man, en annan med en arabisk muslim och den tredje med en man av kinesisk härkomst. Claude och Marie gör sitt bästa för att hålla god min men kan inte låta bli att låta en och annan fördom och okänslig kommentar slinka ur sig. Och det är ju inte precis som att de tre svärsönerna kommer överens heller. Familjesammankomsterna blir numera med andra ord ganska intressanta tillkomster nu för tiden. Marie drömmer emellertid fortfarande om att få hålla ett riktigt kyrkobröllop så när den yngsta dottern meddelar att hon är förlovad och att hennes fästman är katolik vet föräldrarnas glädje inga gränser. Det är bara en sak som dottern Laure (Elodie Fontan) inte berättat. Hennes Charles (Noom Diawara) kommer ursprungligen från Elfenbenskusten.

Det här är inte ett ämne för komedi som jag skulle anförtro vare sig åt Holly- eller Trollywood. Regissören Phillippe de Chauveron lyckas dock med balansgången att göra "Bröllopskaos" till en film med riktigt bett. Filmen är både väldigt rolig i en fransk tradition som på samma gång är snabbt verbal och fysiskt farsartad och samtidigt greppande allvarliga ämnen.

"Jag är inte rasist" utbrister en frustrerad Claude under en familjemiddag i filmens början när svärsönerna börjar hugga tillbaka mot hans tanklösa kommentarer. Men naturligtvis är han rasistisk och full av fördomar. I hans kränkta utbrott ligger den djupa kognitiva dissonans som genomsyrar vår tid och debatten kring dessa frågor. Som om det värsta en kunde bli anklagad för vore just detta, som om det vore värre än att t.ex. själv utsättas för rasism. Claudes oförmåga att se sina egna fördomar för vad de är gör att han slår knut på sig själv. När han utbrister sin försäkran att han inte är rasist menar han egentligen "jag är ingen ond människa". Det gör filmen heller honom aldrig till. du Chauveron behandlar alla karaktärer med en inkännande värme, låter de bli väl avrundade subjekt och riktiga människor med egen agens även om de också är löjliga, småaktiga och patetiska, just så som människor är mest. Och trots deras dåliga sidor är människorna värda att älska. Det är vad komedin som genre lär oss.

du Chauveron är också noga med att ge alla en skopa av sleven. Charles familj i hemlandet är minst lika fördomsfulla som fransmännen, särskilt hans far André (lysande gestaltad av Pascal N'Zonzi). De båda patriarkerna är i mångt och mycket spegelbilder av varandra. (Regissören låter dem till och med bära identiska ringar på samma finger.) Det är också i mötet med människorna bakom fördomarna som klyftorna kan överbryggas, både mellan svärföräldrarna och de fyra svärsönerna. Resultatet blir medryckande och väldigt sympatiskt. För Chantal Laubys karaktär blir det också en resa där hon återupptäcker sig själv som person.

Visst skulle en kunna invända att det individualistiska perspektivet omöjliggör en mer strukturell syn på rasism och etnisk/religiös normativitet i samhället. Och som så många romantiska komedier utspelar den sig naturligtvis i en fantasi till överklassvärld där materiella behov aldrig behöver vara ett bekymmer. Men en ska inte begära för mycket av en komedi, särskilt inte när den lyckas med det som måste vara dess första uppdrag: Att roa och att överraska. Det kan dessutom tilläggas: Om någon till äventyrs fått för sig att debatten om användandet av n-ordet i anslutning till ett visst bakverk är något "typiskt svenskt" kommer denna någon snart att få den villfarelsen tagen ur sig av den här filmen.