Twin Peaks - The Return (Del 13)

What story is that, Charlie?

Jag tänkte att vi skulle tala lite om tid i Twin Peaks den här gången. Känns som om det är passande för det här avsnittet. Det är ett spännande ämne för det är på samma gång något som hålls fram som väldigt viktigt i själva texten, samtidigt som det också är något som vi aldrig tillåts göra oss helt klara över. Vilket jag misstänker är meningen.

På många sätt handlar hela The Return om just hur tiden passerat. Själva poängen att vi nu befinner oss tjugofem år senare är liksom inbyggd i seriens själva förutsättning och fungerar samtidigt som både en strukturerande princip och som tematik. Åldrande, överlämnandet från en generation till nästa, saknad och ja, kanske rent av också lite nostalgi återkommer hela tiden i olika former i berättelsen. Samtidigt är serien noga med att inte säga exakt när den faktiskt utspelar sig. Vi vet att det är tjugofem år senare bara. Och det får liksom räcka så. Eftersom originalserien utspelar sig 1989 borde det betyda 2014. Om vi inte utgår från datumen i Laura Palmers hemliga dagbok, romanen av Jennifer Lynch. För där dör Laura 1990. Och om vi räknar från när sista avsnittet sändes då blir 25 år senare 2016. Som ni märker låter sig inte serien naglas fast helt bestämt i ett exakt årtal.

Vi får glimtar av tidpunkter och datum som sägs vara viktiga. Något kommer att hända klockan 2:53 (men menas 02.35 eller 14.35?) den förste och den andre oktober enligt meddelandet från major Briggs som Bobby, Truman och Hawk hittade. Men vi vet inte hur lång tid som kommer att löpa i vår upplevelse av handlingen fram till dess. Tiden är både viktig och samtidigt underordnad något annat, verkar det som.

Det finns fans som har försökt väva intrikata teorier om hur de många olika parallella handlingarna förhåller sig till varandra. Det är tydligt att de inte är exakt synkade med varandra. Men jag tror inte det kommer att leda till något enormt avslöjande eller någon massiv narrativ tvist eller så. Faktum är att tiden verkar lös i kanterna inte bara mellan de olika handlingarna utan även inom varje bihistoria med. Ta till exempel Dougies berättelse i Las Vegas:

När vi lämnade Dougie/Cooper i avsnitt 11 satt han tillsammans med bröderna Mitchum och firade med champagne och paj på en restaurant. I avsnitt 12 var han bara med i en väldigt kort scen där han och Sonny Jim kastar boll. Den här veckans avsnitt, det trettonde, börjar dock med att bröderna Mitchum, deras damorkester och Dougie glada i hågen dansar in i en congadans – till en fantastiskt orimlig musik - på Dougies kontor, bärandes gåvor till chefen Bushnell Mullins. Ska vi då tro att Mitchum-bröderna efter att ha firat släppte av Dougie hemma för lite kvalitetstid med lillgrabben innan de sedan fortsatte partaja på kontoret nästa dag? Det låter ju inte så troligt. ”Det är att du ringer din fru” säger Bushnell till Dougie när han dyker upp. Med andra ord: han har inte varit hemma. Scenen som vi nu ser är en fortsättning på händelserna i del 11 och scenen i del 12 har vi satt en parantes runt om.

De kommer med gåvor!

Detta eftersom David Lynch i sin klippning ibland är mer intresserad av stämningar och känslor än av intrig och story. Det är inte detsamma som att kronologi inte spelar någon roll alls förstås. I stort sätt, om vi tar ett par steg tillbaka, så följer ändå serien en ganska rak tidslinje. Det är när vi tittar närmare som vi märker att vi inom ramen av den framåtrörelsen också rör oss i cirklar. Och ibland i cirklar inom cirklar. Vi har en nästan linjär berättelse. Men bara nästan. Och detta ”nästan” är nog för att skapa den där lilla men ändå ofrånkomliga känslan av osäkerhet som ger en extra nerv åt det underliga och bisarra.

Tillbaka nu till försäkringsbolaget där Dougies kollega Tony gömt sig bakom sitt skrivbord och ringer upp sin uppdragsgivare Mr Todd. (En väldigt lynchsk panorering som följer telefonsladden.) Mr Todd upprepar sitt ultimatum. Nu är det upp till Tony att döda Dougie. Och han har en dag på sig. Lägg det på minnet.

Samtidigt (?) anländer ett gäng flyttgubbar eller dylikt hem till familjen Jones med ännu fler presenter som tack för Dougies ”insatser”. Janey-E finner till sin förvåning, och förtjusning, en vit BMW med en röd rosett på garageuppfarten (hon som alltid klagat på att de har en så dålig bil) samtidigt som gubbarna frågar henne var hon vill ha lekgymmet som de har med sig. Och vilket lekgym sedan. Det glittrar som Las Vegas självt i ökennatten och med den svepande följespotten och en speldoseversion av musiken ur Svansjön i bakgrunden blir det som ett förtrollat sagoland där ute i trädgården. Janey-E och Dougie ser på medan lille Sonny Jim springer runt, runt, hoppar och klänger den kvällen och Janey-E har nog aldrig älskat sin make som hon gör nu. Synd bara då att det inte egentligen är hennes make hon håller om.

Sonny Jims eget sagoland.

Vi förflyttas nu till någonstans i västra Montana – närmare bestämt får vi anta till den där Farmen som det talades om i del 8. DubbelCoop anländer till en steril och urblåst industrilokal med sin SUV och sina nattsvarta ögon, på jakt efter Rey. Och Rey är där. Han och ett helt gäng av muskulösa gangstertyper (plus en lätt malplacerad revisor) ser DubbelC anlända via en övervakningsskärm som skulle kunna vara hämtad ur en Marvel-skurks högkvarter. Rey är nervös naturligtvis men tänker tydligen att han borde vara säker med ett gäng på trettio man på sin sida. Åh, Rey, när ska du lära dig. Det är Coopers dubbelgångare vi talar om här.

Det som följer är en sekvens som borde komma med en varningstext: ”Kan leda till testosteronförgiftning!” Oj, oj, oj, vad ”manligt” det är på den här farmen. Alltihop är verkligen som ett destillat av alla dessa bilder av en kriminell undre värld som vi känner igen från filmens värld från de senaste decennierna. En undre värld som är på samma gång skrämmande men också komisk i sin absurditet och som på något märkligt vis också tycks rymma en slags egen nostalgi, en nostalgi efter en slags oreflekterad manlighet som inte längre är möjlig annat än här, på en plats utanför allt vad samhälle och kontext innebär. Farmen blir som en ort där Lynch möter inte bara Tarantino, som vi ju sett tidigare, utan även bröderna Coen med deras förkärlek till udda ansikten och konstigheter i marginalen på tillvaron.

DubbelCooper tar stoiskt hissen upp och rör inte en ansiktsmuskel när gängets boss, en storvuxen flitskallig brutal typ (spelad av en skådis vid namn Derek Mears som passande nog tidigare bland annat spelat Jason i Fredagen den 13:e) utmanar honom på armbrytning. Naturligtvis. Vad vore väl tuffare eller manligt än armbrytning? Och ingen har kunnat besegra bossen på 14 år. Så om han vinner får dubbelgångaren bli boss istället. DubbelCoop är dock inte imponerad. ”Är det här dagis eller?” kläcker han ur sig, helt utan känslor. Han meddelar också att han inte vill vara deras boss, men om han vinner vill han ha Rey. Det här hade varit ett bra tillfälle att springa så långt bort så fort du kan Rey. Men tyvärr, så blir det inte. Det hade kanske inte hjälpt.

Bryta arm.

Armbrytningsscenen är ett under av energi och laddning. Men någon match är det aldrig. DubbelCoop leker bara med den stackars bossen. Låter honom tro att han vinner först men psykar ut honom totalt genom att gång på gång återvända till utgångspositionen. ”Det gjorde ont när du hade mig här nere” säger han utan att röra en min och flyttar ner sin hand för att visa. Men DubbelCoop är hela tiden i total kontroll. Och när han tröttnat bryter han sönder sin motståndares arm och dödar honom (!) med en enda knytnäve som förvandlar bossens ansikte till blodig köttfärs. Det är ytterligare en scen i den nya serien som väljer att ge oss riktigt gore och det är lika chockerande varje gång. Vi vet liksom aldrig när det ska komma.

Rey och DubbelCooper blir lämnade ensamma och även om stackars Rey försöker ”snacka om saken” kan det egentligen bara sluta på ett sätt. DubbelCoop sätter en kula i benet på Rey och säger att ”nu kan vi snacka.” I förhöret som följer får vi en del intressant information till livs. Som vi misstänkte var det Phillip Jefferies, eller den person som utger sig för att vara honom, som satt ett pris på DubbelCoops huvud. Och det var också Jefferies som ordnade med kontakterna inne i fängelset. ”Du har något inuti dej som dom vill ha” säger Rey. Vi kan gissa vad det betyder – Bob, som skuggshuggarna grävde fram ur den skjutne dubbelgångaren. DubbelCoop frågar om Jefferies nämnt något om major Briggs. Rey förnekar detta men visar fram något annat – ringen, den gröna ringen med ugglesymbolen från Fire Walk With Me. Han skulle satt den på dubbelgångarens hand innan han dödade honom. Nu tvingar DubbelCoop istället Rey att ta på den. Ta inte ringen, Rey!

Medan allt detta pågår får vi se hur gangstergänget följer vad som händer på sin jumbotron. Det är klart att dom är nyfikna. Och vem stiger fram ur folkmassan om inte unge herr Richard Horne? Det kunde vi naturligtvis anat. Så det är alltså hit den lille skiten tagit sin tillflykt. Med stora ögon tittar han upp mot skärmen. Upp mot den man som vi fortfarande gissar faktiskt är hans far.

Rey har koordinaterna som DubbelCoop vill ha uppskrivna. DubbelCooper avslutar förhöret med att fråga om Rey vet var Jefferies befinner sig nu. Rey svarar att efter vad han hört ska Jefferies befinna sig hos ”holländarens” men, tillägger han, det är inte en riktig plats. Precis där får han en kula i skallen. ”Jag vet var det är” säger dubbelgångaren. Det som händer efter detta är riktigt intressant. Ringen på Reys finger försvinner. Vi ser hur den landar med ett kling på golvet i det röda rummet. Och strax där efter ser vi Rey själv ligga där, på samma svart-vita golv, blödande från huvudet. Sedan sveper kameran in mot formaciabordet igen och vi ser Gerards enda hand placera ringen på sin plats.

Välkommen till väntrummet, Rey.

Den där ringen alltså. Den fortsätter att spöka för oss. Vad betyder den egentligen? Vad har den för funktion? Precis som serien själv vägrar den att låsas fast vid en specifik tolkning. Men om jag skulle gissa lite så tycks det mig ändå som att ringen och den svarta hyddan är förbundna med varandra. Den som bär ringen är förbunden med det röda rummet. Att bära den när du dör är att hamna där. Laura gjorde det. Originalversionen av Dougie gjorde det. DubbelCooper skulle ha gjort det. Och nu Rey. Men vem denne ”Phillip Jefferies” egentligen är och på vilket vis allt hänger samman, vem som faktiskt arbetar med vem är – det vet vi fortfarande inte.

Vi återvänder till Las Vegas nu och rör oss i en cirkelrörelse tillbaka i tiden igen. Vi kommer till det. Vi börjar dock med tre av våra favorit-Kling-och-Klangare: bröderna Fusco. (Här får vi faktiskt bekräftat att de är just bröder när en av dem talar med deras mamma på telefon.) De har fått svar från fingeravtrycksanalysen av Dougies avtryck men skrattar bort resultatet. Skulle han vara en försvunnen FBI-agent som rymt från ett fängelse i South Dakota för två dagar sen? Det kan ju inte stämma. (Här bekräftas förresten också att ja, Las Vegas-storyn är ungefär samtida med DubbelCoops berättelse.) De kastar analysen i papperskorgen. Låt oss bara hoppas att deras träff får en varningslampa att blinka hos FBI också.

Tony tittar in på jakt efter en annan av kriminalarna, den korrupta snut som är hans kontakt. Han hittar honom rökandes på baksidan. Det är här vi kan göra oss uppmärksamma på tiden igen. Sist vi var i Las Vegas var det kväll och Sonny Jim lekte i trädgården. Så är detta nästa dag? Det kan det inte gärna vara. Tony har ju bara en dag på sig att ta hand om Dougie. Nej, det här måste vara någon gång mellan att Tony ringde Mr Todd i avsnittets första scen och att Dougie kommer hem från jobbet på kvällen. Men vi ser också varför Lynch klippt som han klippt. Det är logiskt att hålla fast vid familjen Jones när vi är där tidigare, snarare än att klämma in den här scenen emellan. Det är ett sätt att röra sig fram och tillbaka i historien som är väldigt vanligt i en roman men inte något vi är vana vid i en TV-serie.

Tony är hur som helst desperat. Han behöver ett gift. Hans poliskontakt ger honom tips om lämpligt preparat och kan skaffa fram det för 5000 dollar. ”Vilken feg skit du är” snäser han hånfullt åt den svettige Tony. Och vi vet ju vad som kommer att hända när Tony ofelbart kommer att misslyckas – Hutch och Chantal står på tur. Vi får faktiskt en kort scen med dem på väg genom natten som en påminnelse.

Nästa morgon är Tony redo att sätta sin giftmördarplan i verket. Han möter upp Dougie när denne kommer till kontoret – och vandrar rakt in i en glasdörr (Cooper som Dougie har fortfarande problem med det enklaste i livet). Tony tar honom till caféet på bottenvåningen och bjuder sin kollega på kaffe. Nu ska det ske. När Dougie dras till en bit paj i disken passar han på, häller giftet i kaffet. Här trodde jag kanske att det skulle sluta med någon slags förväxling – att Tony skulle av misstag dricka sitt eget gift eller så men handlingen tar en annan vändning. När Dougie/Cooper kommer tillbaka från kassan fångas hans blick av något så enkelt som mjället som fallit ned på Tonys axlar. Han rör vid sin kollega och det är allt som behövs för att knuffa Tonys dåliga samvete över gränsen. Han står inte ut längre. Han springer ut på dass och häller ut det förgiftade kaffet i urinoaren. Sedan ber han gråtande Dougie om förlåtelse. Han kan inte göra det. Den goda kraft som är Dougie Jones har rört vid hans inre och förändrat honom, precis som han förändrade Mitchum bröderna. Ja, han och körsbärspajen.

Och här får vi också en annan scen där körsbärspajens helande kraft spelar in: På Double R Diner får Shelly ett telefonsamtal från sin gråtande dotter som är orolig över att Steven inte kommit hem än. Shelly säger åt henne att komma förbi så ska hon bjuda på just paj, de kan prata och genast känns allt bättre. Återigen, vi vet inte om den här scenen egentligen passar in rent kronologiskt i handlingen – men tematiskt är det till hundra procent här den ska vara.

Uppe på Bushnells kontor gråter Tony ut. Han bekänner allt. Allt ont han gjort. Allt ont han planerat att göra. Hans skam är total. Det enda han vill nu är att ställa allt till rätta. Han är beredd att vittna mot Todd, mot de korrupta poliserna, om det så blir det sista han gör. Det måste ta slut på ett eller annat sätt. Tony berättar att han inte kunnat sova på flera dagar, han har spytt blod. Men nu har han ändå en chans att göra det rätta. Och det är Dougies förtjänst. Det är en väldigt gripande scen.

Vi återvänder till Double R, och ännu en gång vet vi inte riktigt när vi är. Det är kväll och Bobby kommer in. Shelly har åkt hem får han veta. Men är detta samma dag som vi såg tidigare? Bobby sätter sig och pratar med Norma och Big Ed (äntligen är Ed tillbaka) och nämner för dem att de hittat lite saker som hans pappa lämnat efter sig ”tidigare idag”. Idag, säger du Bobby? Men det hände ju i avsnitt 9. Som sagt, cirklar i cirklar. Nå, det är dock inte det som scenen ska handla om, visar det sig. När vi ser Norma och Ed sitta tillsammans tänds ett hopp hos oss: Är de faktiskt tillsammans? Men nej, så är det inte. Istället dyker en halvsleezy försäljartyp vid namn Walter upp och det är tydligt att han och Norma har både en romantisk och en affärsmässig relation till varandra. Vi får veta att Normas Double R har blivit en franschise – och det är Walter som är marknadsstrategen. Vi borde så klart glädjas över Normas framgångar, mer paj åt världen, men det är också tydligt att Walter inte är främmande för att tumma på kvalitén för profitens skull. Han är en frestare, Norma! ”Låt honom inte lura dig”, vill vi ropa. Och i bakgrunden blänger Ed med samma sorgsna ruelsefulla blick som han alltid haft. Åh, Ed.

Akta dig, Norma!

Från en småföretagare till en annan när vi tittar till Nadine igen. Det verkar ju inte som om hon och Ed är tillsammans längre. Vi får i alla fall bekräftat att hon är väldigt förtjust i doktor Jacobi, inte bara på ett ideologiskt plan. Och det verkar ju som om hennes känslor kan vara besvarade. Scenen mellan dem båda är både gripande och finstämd tycker jag. Inte ett par jag hade räknat med alls men ett som känns helt givet här och nu!

Världens bästa skyltfönster.

Hemma hos Sarah Palmer är det som om tiden står stilla. Bokstavligen. Hon sitter i sin soffa, röker och dricker bort det som återstår av hennes liv. Hennes diet verkar bestå enbart av tobak och vodka. En tallrik med något gult (hmm) står vid sidan om bordet men den rör hon inte. Ibland reser hon sig för att hämta en ny flaska. På Tv:n går en gammal svart-vitt boxningsmatch. Jag undrar om det kanske till och med skulle kunna vara en av Bushnell Mullins gamla fajter? Varför inte? Det skulle stämma i tid. Men det verkligt läskiga med det hela är att det är samma bit, samma 30 sekunder eller så som går om och om igen på repeat. Det tog halva scenen innan jag lade märke till det. Sarah verkar inte notera det eller bry sig. Loopen får mig att tänka på vinylskivan som snurrade och snurrade i bakgrunden när Maddy blev mördad. När Maddy blev mördad i just det här rummet. Och i bakgrunden på Tv:n hörs publiken vråla. Ett vrål som åtminstone för mig påminner om de skrik vi hörde där och då. Är det framtiden eller det förflutna?

I avsnittets sista dialogscen återvänder vi till Audrey och hennes man Charlie. Igen, har någon tid förflutit sedan vi såg dem sist? Det verkar ju vara samma kväll. De har fortfarande inte kommit iväg till The Roadhouse. Men å andra sidan, så här kanske alla deras kvällar ser ut? Vi vet fortfarande inte vad som pågår här. Att Audrey är förvirrad och bär på en djup inre smärta, så mycket är klart. Men hur hänger allt samman. Allt mer känns det som om Charlie manipulerar henne, med flit gör henne osäker och snurrig. ”Jag vet ju inte ens vem jag är” utbrister hon. ”Ska jag behöva avsluta din historia med?” svarar Charlie. Som om han vore, vadå? En författare som dikterar hennes liv? Vad är det för verklighet vi får en inblick i här? Något stämmer ju inte, så mycket är klart. Dialogen är absurdistisk och rör sig i cirklar. Cirklar inom cirklar. Likt Becketts luffare kommer de ingenstans. Det finns fans som spekulerar i att Audrey kanske trots allt ligger i coma fortfarande och att det här är någon slags mardröm som hon är fast i. Vem vet? Men jag finner mig allt mer och mer trollbunden. Om scenen i förra avsnittet mest gjorde mig undrande väcks nu min nyfikenhet på allvar. Något står inte rätt till.

Lägg märke till att även om Clark Middleton som spelar Charlie är kortvuxen så är tydligen hans rollfigur inte det!

Två scener återstår. Först ett musiknummer på Bang Bang Bar: James Hurley framför sin klassiker ”Just You and I”. Jag måste erkänna att jag jublade högt när sången började. Det finns så många Twin Peaks-fans därute som verkligen, och nu menar jag VERKLIGEN, hatar den sången och scenen där den dyker upp från originalserien. Till dem vill jag bara säga ”Dra åt helvete!” Själv har jag alltid tyckt att den är bland det bästa som Lynch någonsin gjort. Jag tror mycket av det där hatet kommer från folk som inte förmår att släppa på sin gard och sin cynism och verkligen se den här delen av Lynchs konstnärskap för vad det är. Att han också är en regissör som kan gå all in på det sockersöta och naivistiska, och mena det till hundra procent. Och medan James sjunger sitter en ung kvinna i publiken och gråter. För det är faktiskt vackert. Och James är cool. Han har alltid varit cool.

Wow.

Eftertexterna rullar dock inte till musiken den här gången. Istället får vi dem medan Big ed sitter ensam på sin mack och äter take away-soppa. Ensam med sin ånger. Ensam med sina tankar om hur annorlunda allt hade kunnat vara. Fast i samma emotionella hjulspår som för tjugofem år sedan kan vi tro. Precis som med Sarah Palmers scen spelar det ingen roll när den här scenen egentligen inträffar i seriens kronologi. Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. För somliga människor är alla kvällar samma kväll. Cirklar i cirklar.

Twin Peaks - The Return (Del 12)

Let´s Rock!

Det går verkligen inte att förutse hur du kommer att känna dig efter att ha sett ett avsnitt av Twin Peaks. Som vi gång på gång fått demonstrerat för oss är det inte en serie som är intresserad av att stryka oss i publiken medhårs eller ge oss det vi tror att vi vill ha. Det tolfte avsnittet är ytterligare ett bevis på det. Det är medvetet frustrerande och undanglidande. Och inte bara det – det är också tydligt provocerande. Vilket jag personligen uppskattar. Jag vill bli provocerad när jag ser Twin Peaks. Vill jag känna mig trygg och gosig finns det massor av annat jag kan se.

Ett exempel: Det här av avsnittet när vi till slut fick återse Audrey igen. Varje vecka, efter varje avsnitt har det ekats ute på sociala medier. ”Var är hon? Var är Audrey?” Så, här är hon slutligen. Vi ville ha Audrey. Här är Audrey. Men naturligtvis ger oss serien inte Audrey som vi trott vi skulle få se henne eller som vi hade föreställt oss henne. I stället fick vi henne i en av seriens mest huvudbryframkallande sekvenser så här långt. Vi kommer att återkomma till hennes scen när vi når dit i handlingen och jag har nog både ett och annat att säga om den.

Åh, Audrey.

***

Vi börjar dock i Buckhorn där Albert och Gordon sitter tillsammans med Tammy i en lounge med röda gardiner som knappast är någon slump. Medan Gordon scannar av rummet och kontrollerar att där inte finns några gömda avlyssningsmikrofoner häller Albert upp vin. Han informerar oss också om att Gordon sett till att deras plan är fyllt med flaskor från hans egen privata vinkällare. Så klart. Gordon Cole är utan tvekan en man som uppskattar livets goda.

Efter en skål för FBI börjar så Albert att förklara saker och ting för Tammy, saker som hon kanske anat sig till men inte varit säkerhetsklassad att ta del av fullt ut ännu. Albert berättar att efter att flygvapnet lade ned Project Blue Book, deras officiella utredning av UFO-fenomen, 1970 grundades en hemlig grupp som ägnat sig åt att forska vidare i de fall som inte kunnat ges en naturlig förklaring. Det här har förstås vi som publik anat länge. Vi vet ju också att dessa fall kallas för ”Blå ros-fall”. Enligt Albert efter något ett offer i ett av fallen yttrade på sin dödsbädd. Precis som med Truman, Hawk och kartan i förra avsnittet känns detta som ett typiskt exempel på hur Mark Frost åter samlar samman och knyter ihop seriens mythos och bringar helhet i vad som tidigare bara var Lynchs fria associationer.  

Förutom Gordon och Albert bestod Blå ros-gruppen av Phillip Jefferies, Chet Desmond (Chris Isaacs karaktär från Fire Walk With Me) och Dale Cooper. Alla de tre sista har det slutat mindre bra för på ett eller annat sätt. Men nu blir Tamara Preston erbjuden att bli en del av gruppen på riktigt och trots den uppenbara faran – eller kanske just därför – kan hon naturligtvis inte annat än att tacka ja.

Efter att agenterna har skålat tillsammans igen träder Diane in genom draperierna. Hon föredrar som bekant vodka och cigg framför exklusivt rödvin. Gordon förklarar att de vill ge henne tillfälliga befogenheter så att de kan ta hjälp av henne även fortsättningsvis i utredningen. Vi får väl anta att det är del av deras plan att hålla henne nära för att få reda på vad hon faktiskt håller på med och vad för märkvärdigt dubbelspel hon egentligen spelar. ”Let’s rock!” svarar Diane och med detta har avsnittet fått sin titel.

Nu rockar vi!

I Twin Peaks verkar det som om Jerry Horne äntligen hittat ner från berget och ut i ur skogen. Han springer i alla fall över ett öppet fält, ramlar och tar sig upp igen. Vi vet fortfarande inte vad han egentligen har upplevt eller vad han har att berätta om sina erfarenheter i vildmarken men jag har en känsla av att det kommer vara något betydelsefullt.

Vi förflyttar oss nu till en matvarubutik (kanske en närbutik, rent av?) där vi äntligen får återse Sarah Palmer. Sarah är där för att handla sprit och cigaretter. Hon är inte precis riktigt lika glamorös alkoholist som Diane men annars har de ändå rätt liknande smak verkar det som. Efter att Sarah har plockat på sig all gin som de hade på hyllan beger hon sig till kassan där hennes blick oförklarligt fångas av påsar med torkat kött som hänger bakom expediten. Hon börjar fråga sig för om vad det är för sort (det är kalkon, förklarar tjejen i kassan) men snabbt börjar stackars Sarah att tappa kontakten med verkligheten.

En episod i en närbutik.

Vad är det som händer här? Vad är det Sarah faktiskt upplever i den här stunden? Vi vet inte men det hon säger väcker många märkliga kopplingar till liv. Det faktum att det är just synen av kalkonjerky som triggar Sarah är inte utan betydelse. Det finns en koppling till Laura där. I Fire Walk With Me beskriver Laura sig som en kalkon i en scen med James. ”Jag är en kalkon, vilse sedan länge bland majsfälten” säger Laura och gör ett gurglande kalkonljud. Vad majsen står för har vi redan pratat om flera gånger. ”Är det rökt?” vill Sarah veta. Rök och eld. Det är svårt att inte tänka på de nedsotade skogshuggarna. Särskilt när Sarah i nästa mening utropar att ”män är på väg”. ”Var du här när dom kom?” frågar hon. ”Saker och ting kan hända. Något hände mig!” Ja, Sarah det gjorde det verkligen. ”Rummet ser annorlunda ut” säger hon också och det är inte alls självklart att hon talar om det rum där hon faktiskt för tillfället befinner sig.

Det är knappast överraskande att just Sarah Palmer, som alltid varit förbunden med profetior och fjärrskådning, en av de begåvande och de fördömda, känner av att något är på väg att hända. Vi har själva anat att en kataklysm är i görningen, även om vi förmodligen vet lika lite som Sarah om vad som faktiskt ska ske. Sarah själv är i det här ögonblicket, som alla schamaner och synska, både ömkansvärd och skrämmande. Hon gör vad hon kan för att samla sig själv och lämnar butiken mumlande för sig själ medan tonåringarna i kassan inte har någon aning om vad de precis varit med om.

Här följer två korta scener, en vid trailerparken i Twin Peaks och en i Las Vegas. I Las Vegas försöker Sonny Jim fåfängt kasta boll med sin far, men Dougie/Cooper förstår inte riktigt konceptet. Vid ”New Fat Trout” talar Carl med en av sina hyresgäster som tvingats sälja sitt blod för att ha råd med hyran. Carl, som allt mer framstår som en man vars lott i livet är att observera andras lidande och ta på sig vad han kan av det för deras skull, efterskänker mannens hyra för kommande månad. Tanken på att någon ska behöva sälja av sin livskraft för att få överleva är mer än vad Carl kan fördra.

Vi återvänder efter detta mellanspel till Sarah. Hawk anländer hem till hennes hus och knackar på. Ryktet har naturligtvis gott om hennes episod i affären och Hawk är där för att titta till henne. Hela den här sekvensen ger mig kalla kårar längs ryggen. Det där huset alltså. Att hon kan bo kvar i det där huset. Jag antar att hon faktiskt inte kan lämna det. Och så fläkten, den där jäkla fläkten som vi får se snurra genom ett fönster. Kunde hon inte åtminstone plockat ned den där fläkten?

Huset där det hände.

Sarah är ganska kort mot Hawk och försöker tona ned vad som hände. Men han och vi anar att det är något som inte står rätt till. Något låter ute i köket. Är det någon där? Vad håller Sarah egentligen på med? Och Grace Zabriskie visar återigen vilken fantastisk skådespelerska hon är. Sättet som hon väser fram orden till sina repliker mellan tänderna är helt obetalbart. Hawk erbjuder sin hjälp förstås. ”Vad det än är så kan du höra av dej.” Men Sarah är i någon mening bortom all hjälp och har nog om sanningen ska fram varit det i minst tjugofem år. Om inte längre.

Samtidigt som Hawk är ute på sitt ärende anländer Frank Truman till Ben Hornes kontor med dåliga nyheter om dennes sonson Richard. Inget av det som Frank berättar är egentligen ny information för oss. Han förklarar att Richard var den som körde ihjäl den unga pojken tidigare i veckan och att han dessutom försökt mörda vittnet Miriam, som nu ligger på sjukhuset. Vi har redan fått se henne där i en sjukhussäng och hon ser verkligen halvdöd ut. Det vi inte känt till sedan tidigare är hur mycket polisen vetat om. Bortsett från Chads brevstöld och Andys försök att prata med truckens ägare har vi egentligen sett ganska lite av polisutredningen kring den här smitningen. Men den har tydligen ändå pågått när kameran inte rullat för Truman har ganska klart för sig hur det hela hänger ihop. Richard själv är på rymmen men det är väl bara en tidsfråga innan han åker fast. Truman passar också på att berätta att stackars Miriam, som inte har någon sjukförsäkring p.g.a. USA, kommer behöva opereras – och Ben, som fortfarande försöker vara en god man, erbjuder sig att betala kalaset.

Därefter berättar Ben om nyckeln till Coopers gamla rum som förvånande nog dök upp häromdagen i posten. Ben undrar om inte Frank kanske vill ge den till Harry som ett minne. Skulle han tycka om det? Frank svarar att det skulle han säkert. Det är en väldigt fin scen som på något mirakulöst sätt faktiskt lyckas återskapa känslan av den djupa vänskapen mellan Cooper och Harry som vi alla minns så väl och håller så mycket av. Samtidigt kan Frank självklart inte undgå att förundras över alla dessa märkliga sammanträffanden.

Nyckeln till det hela.

Vi återvänder nu till Buckhorn. Vi har redan fått en kort scen där vi ser Diane sitta i hotellbaren när hon får ett sms. Vi kan anta att det kommer från DubbelCoop. (Men hundra procent säkra kan vi inte vara…) Smset lyder: ”Las Vegas?” och Diane svarar: ”De har inte frågat än.” Senare i en annan kort scen kommer vi att hur Diane kollar upp koordinaterna från Ruth Davenports arm på sin mobil och mycket riktigt – precis som vi misstänkte leder de till Twin Peaks. Alla vägar leder tillbaka dit.

Uppe på sitt hotellrum ser vi Gordon underhålla en fransk kvinna i en röd klänning som ser väldigt, väldigt mycket ut som Isabella Rossellini när Albert kommer in för att rapportera om Dianes sms:ande. Gordon ber sin gäst lämna rummet, vilket hon också gör efter en mycket omständlig och utdragen procedur. Själv tyckte jag den var väldigt rolig i all sin absurditet även om jag samtidigt kunde höra invändningarna för min inre hörsel. Vad gör han egentligen, Lynch? Vad vill han med en sådan här scen? Är den gubbsjuk? Ja, det kanske den är, men den är samtidigt så uppenbart parodisk och gjord med fullständig medvetenhet att den inte går att ta på fullt allvar. Den är ju helt tydligt ett skämt. Kanske inte ett roligt skämt, ungefär som skämtet Gordon försöker återberätta för Albert efter att kvinnan gått, men även dåliga skämt kan ha sin plats i Twin Peaks. Det hade de även i den gamla serien. Och Lynch är heller inte rädd för att vara tramsig.

Vad är det faktiskt som händer här?

(Med det sagt, det går inte att helt bortse från möjligheten att Albert och Gordon ägnar sig åt någon slags hemlig kodkommunikation här. Den franska kvinnan påminner mig ändå inte så lite om Lil, den blinkande bisarra vandrande koden i Fire Walk With Me. Och berättelsen som Gordon återger om vad kvinnan gör i Buckhorn har helt klart något ganska märkligt över sig. Den som lever får se.)

I en annan del av South Dakota dividerar Hutch och Chantal, DubbelCoops bästa hejdukar, om huruvida de ska tortera fängelsechefen Murphy eller bara döda honom direkt. Chantal är dock sugen på snabbmat och då blir det så. Hutch sätter två skott i Murphy när han kommer hem och stiger ur bilen på garageuppfarten. Naturligtvis hittas Murphy där av sin lille son. Traumatiserade barn är ständigt återkommande i den här nya serien.

Vi får också åter titta in hos Dr. Jacobi/Dr. Amp och hans trogna åskådar Nadine. Det är återigen en scen som inte ger oss särskilt mycket ny information (det mesta av Jacobis rantande har vi redan hört förut) men det förstärker ändå känslan av att något med dessa karaktärer kommer att vara betydelsefullt längre fram.

Slutligen återstår två scener. Två scener som verkar ha satt många myror i huvudet hos en stor del av publiken. Främst kanske eftersom de introducerar oss för en massa nya namn som vi inte hört tidigare och för intriger som vi helt saknar kontext för. Jag tyckte att panelen i podcasten Diane (den bästa podcasten om Twin Peaks som finns) satte fingret på det hela när de beskrev de här scenerna som att de ger oss en känsla av att den där såpan som en gång i tiden var vad Twin Peaks var (och som den inte är längre) fortfarande finns kvar. Det är som om den fortfarande pågår där ute. Det är bara det att vi inte följer den längre. Vi får bara titta till den lite här och där.

Låt oss börja med Audrey-scenen. Vad är det egentligen vi får ta del av här? Det är en märklig scen, utan tvekan. Den är filmad på ett väldigt statiskt sätt, det händer inte mycket i själva bilden. Den saknar också något av den där riktiga intensitetet som Lynch annars är så bra på att fånga. Han har vanligtvis en klar fingertoppskänsla för melodram, men det är som om det inte riktigt vill klicka här. (Jag misstänker faktiskt att det kan bero på att de två skådespelarna är filmade vid separata tillfällen. Det är inget jag faktiskt vet men en känsla jag får.)

Audrey samtalar med en kortvuxen man vid namn Charlie som sitter vid ett skrivbord belamrat med papper. En bit in i scenen inser vi att Charlie och Audrey är gifta med varandra. Men deras äktenskap verkar vara mer en fråga om ett praktiskt arrangemang än om kärlek. De talar om det som en överenskommelse och de pratar om kontrakt och papper. Audrey har en älskare. Han heter Billy. Han har varit försvunnen i två dagar. Här kan det vara värt att påpeka att vi har hört namnet Billy tidigare. Precis i slutet på avsnitt sju befann vi oss på Double R Diner när en man sprang in och frågade ”Har ni sett Billy?”. Det tycks ju vara samma person. Då spekulerade somliga att Billy kunde varit den man som Andy försökte förhöra om trucken. Han dök ju inte upp till deras möte och skulle således kunna vara den försvunna mannen. Det är fortfarande fullt möjligt, inte minst eftersom en truck tycks vara inblandad även här.

Charlie och Audrey.

Audrey vill ge sig av till The Roadhouse för att leta. Hon har drömt en dröm om Billy och i hennes dröm blödde han från näsan och munnen. Charlie är inte direkt hjälpsam. Han vill inte ut och leta. Han föreslår i stället att de ska tala med någon som heter Tina. Tina ska enligt uppgift ha varit den sista som såg Billy innan han försvann. Vad Tina och Billy har för relation till varandra vet vi inte. Uppgifterna kommer från ytterligare en person vi inte känner som heter Chuck. Men tydligen ska Chuck tidigare ha stulit Billys truck. (Där har vi kopplingen till tidigare.) Polisen har dock hittat trucken och anmälan tagits tillbaka.

Det är nästan lika förvirrande att försöka skriva rent mina anteckningar som det är att se scenen. Vi vet inget om det här människorna. Vi vet inget om vad för roll de kommer att spela framöver, om ens någon alls. Och vi får inget nämnt om namn som vi hade förväntat oss att höra. Vi hör till exempel inget om Richard, som vi ändå utgår från måste vara Audreys son – trots att det ju var han som körde den där trucken. Vart än den här scenen kommer att leda antar jag dock att någon slags svar kommer att presentera sig. Vi måste bara vara tålmodiga.

Avsnittets sista scen på The Roadhouse är på många sätt en slags spegel av Audrey-scenen. Vi möter återigen nya karaktärer. Vi får en massa namn som vi inte kan placera. Men vi anar någon slags triangeldrama. Det pratas om en kvinna som haft en dröm om en manlig karaktär, precis som Audrey. Och det dyker upp massor av andra referenser som klingar bekant. Någon har slutat ta sina mediciner. Någon har förlorat sin mamma under tragiska former. En man som varit nära att bli påkört kommer in och hans hand skakar. Det är en scen som är minst lika svår att placera i ett sammanhang som den föregående med Audrey, men den har också nerv och väcker nyfikenhet. På så vis är ändå allt som det ska vara i Twin Peaks.

Twin Peaks - The Return (Del 11)

There’s fire where you are going

Även den här veckan blev det Margret Lanterman som fick leverera repliken som gav avsnittet dess titel. Och det förde också mina tankar till ett annat av Margrets uttalanden, vi skulle rent av kunna kalla det för en profetia. I Fire Walk With Me, när hon möter upp Laura Palmer utanför The Bang Bang Bar lägger hon sin hand på Lauras panna, som för att känna av hennes feber. Och så säger hon: ”När en brand som den här väl har börjat är den väldigt svår att släcka. Oskuldens späda grenar brinner först, sedan stiger vinden och då är allt som är gott i fara.” Margrets ord ekar i mig nr jag ser på del 11 för det är som om en sådan eld nu verkligen är på väg att få fäste i Twin Peaks. Vi har sett hur det pyrt lite här och var innan, vi har känt röken – men nu är elden här. Redo att explodera.

Särskilt avsnittets första halva – den som faktiskt utspelar sig i Twin Peaks – bärs fram av en frenetisk energi. Jag ser alltsammans med hjärtat i halsgropen och med ståpäls på armarna. Något är sannerligen på väg att hända och den mörka elden (som vi strax ska återkomma till) lämnar sina spår vart än vi ser.

***

Tre ungar kastar boll med varandra. Vi befinner oss i utkanten av Twin Peaks, om inte i så förmodligen i närheten av trailerparken. Huset som pojkarna verkar bo i liknar mer en provisorisk barack. Det här är inte det småmysiga, medelklassiga idylliska Twin Peaks, staden så som dess innevånare tänker på den och vill att den ska vara, utan dess baksida – den som alltid har funnits där men förträngs. Bollen flyger i väg och en av pojkarna springer efter den. För ett kort ögonblick är vi kanske rädda att vi ska få se ytterligare en trafikolycka med ett litet barn i huvudrollen men i stället upptäcker pojken någon som kommer krypande ut ur skogen. Det är en blodig och svårt skadad Miriam, som tydligen lyckats ta sig från sin husvagn i ett försök att få hjälp. Richards plan att försöka få det hela att se ut som en gasolycka hade ingen större framgång – och det hade vi väl egentligen inte heller trott med tanke på att han slagit in en ruta när han tog sig in. Richard må ha sin egen vredes framåtrörelse men någon mästerbrottsling är han knappast.

Åh, Miriam...

Knappt hinner vi ta in den här otäcka synen förrän vi rör oss bort till ”The New Fat Trout”. Under tiden ligger den orosväckande musiken från förra scenen kvar och ska fortsätta göra så ett bra tag till. Musiken och ljudläggningen bidrar återigen till den känsla av osäkerhet och fara som vilar över allt. Becky får ett telefonsamtal och tappar konceptet helt över vad hon får höra. Hon ringer till sin mamma Shelly på ”Double R” i panik. Någonting har hänt. Hon behöver en bil. Det gäller Steven. Shelly rusar snabbt ut för att hjälpa sin dotter. Under tiden böjer sig Becky ned på golvet och letar fram en pistol som varit gömd under soffan. Vi vet det ju inte riktigt ännu men vi kanske kan börja ana vad det faktiskt var som Becky fått veta - att Steven, förutom att vara en drogmissbrukande hustrumisshandlare och är otrogen. Vilken kille, va?

Shelly kör upp till Beckys husvagn men hinner knappt ut för att möta henne innan Becky sliter bilnycklarna ur handen på sin mor. Becky sätter sig på förarplats och börjar köra i väg. Shelly rycker i dörren och försöker stoppa henne. När det inte fungerar hoppar hon upp på bilens motorhuv. Men det är som om Becky knappt märker det. Och om hon gör det bryr hon sig inte. Becky är utan tvekan påverkad av något här. Det är inte bara ilska och svek som gör henne galen. Hon gör en skarp sväng med bilen och stackars Shelly flyger som en vante innan hon landar på marken.

Åh, Shelly...

Carl har observerat vad som hänt och kommer till Shellys undsättning. Hon är uppjagad och skakad så klart men har som tur väl är inte tagit någon större fysisk skada. Eftersom hon behöver skjuts tillbaka in till stan plockar Carl fram en vissla och kallar till sig sin minibuss med chaufför, som tydligen hela tiden står stand-by om han skulle behöva dem. Medan de far in mot stan ringer stackars Shelly upp Norma på mobilen. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Norma föreslår, förnuftig som vanligt, att hon ska prata med Bobby.

Aha! Vi har undrat och undrat ända sedan Shelly nämnde Becky i del 2 om Bobby Briggs faktiskt var hennes far eller inte. Jag hade nog ändå gissat att så var fallet men helt säkra kunde vi inte vara förrän nu. Och det i sin tur gör ju Becky själv till en än viktigare del av pusslet. Vi har redan sett vilken betydelse The Return lägger vid klanen Briggs – så väl majoren som hans son. Och nu får vi alltså bekräftelse på att en tredje generation är involverad.

Carl å sin sida har tydligen utrustad sin minibuss med precis allt som han skulle kunna behöva, inklusive en polisradio som han använder för att kontakta Maggie på polisens sambandscentral så att hon kan koppla Shelly till Bobby.

Under tiden rusar Becky in i ett hyreshus (ganska fint sådant vad det verkar), fortfarande i samma uppskruvade vilda galenskap som tidigare. Hon stegar upp för en trappa till lägenhet 208 och börjar bulta frenetiskt på dörren samtidigt som hon skriker efter Steven. En granne tittar ut och snäser åt henne att: ”Dom är inte där. Dom gick precis.” När grannen får se Beckys dragna vapen skyndar hon dock att stänga om sig. Och Becky, vars ilska verkligen är utan några som helst gränser nu sätter sex skott rakt i dörren.

Åh, Becky.

Kameran gör en hastig och väldigt olycksbådande åkning ned genom korridoren och trappan. Det är en sekvens som skulle kunna vara lyft direkt ur Fire Walk With Me eller Mulholland Drive. En mörk och demonisk kraft är lös här. Det går inte att beskriva på annat sätt. Så når kameran botten på trappan och vi ser Steven tillsammans med sin älskarinna när de stirrar upp mot varifrån ljudet av skottlossning kom. Och vem är det Steven är tillsammans med? Det är ju Gesten Hayward, spelad av Alicia Witt. Donnas yngsta syster som vi senast såg spelandes piano iförd tiara och rosa tyllkjol i första avsnittet av säsong två. Vi visste ju att hon skulle dyka upp men som ni kanske minns hade jag gissat att hon skulle tagit över efter sin pappa som stadens doktor. Jag antar att jag hade fel där. Åh, Gersten. Vad gör du med en loser som Steven? En arbetslös, våldsam knarkare som dessutom förmodligen är minst tio år yngre än dig? Inte för att jag vill döma någon men jag gissar att Donna ändå var ett dåligt inflytande.

Åh, Gersten.

Samtidigt för Maggie på polisstationen motta samtal efter samtal om skottlossningen i huset. ”Någon är på väg” svarar hon tålmodigt. Hon pratar om polisen så klart men det finns också en slag dubbelmening i hennes ord. Ja, någon eller något är sannerligen på väg. Vi kan känna det i varje bildruta.

Med detta förflyttar vi oss till Buckhorn i South Dakota där FBI-agenterna, inklusive Diane och inspektör Macklay med Bill Hastings i baksätet anländer till ett område med övergivna hus i stadens utkant. Hastings ska nu få visa dem var det var som han och Ruth mötte major Briggs. (Och Diane har fått följa med eftersom agenterna vill hålla nära uppsikt på henne.) På den torra marken sticker bara lite gult gräs upp. Ett stängsel löper runt området och innanför ser vi några övergivna, tomma och närmast fallfärdiga hus. Det är ytterligare en av dessa platser hos Lynch, präglade av fattigdom och förfall. Här, på de platser som vi inte vill se, som vi desperat försöker låtsas inte finns eftersom de påminner oss om samhällets mörka baksidor, här väntar skräcken och det overkliga. Det undanträngda som nu bryter igenom med full kraft.

Tammy pratar med Bill Hastings. Han bekräftar att det här var platsen. Han och Ruth tog sig in genom ett hål i stacketet och sedan… Sedan minns han inte riktigt vad som hände. Kan inte eller vill inte minnas. På en sådan här plats verkar så väl sinnen som medvetande sättas lite ur spel, vilket vi strax ska få se fler exempel på. Tammy vidarebefordrar informationen till Albert och Gordon. Med dragna vapen rör de sig in på området och omedelbart hör vi ljudet av elektricitet som sprakar på ljudspåret. Ett tecken på att hinnan mellan världarna är tunn här.

Och någonting händer verkligen. Ur Alberts synvinkel ser vi hur bilden tycks skaka och Gordon glider in och ut ur fokus. För Gordon själv är det som om en stor virvel öppnar sig i himlen, likt ett svart hål, en portal som hämta ur ett avsnitt av Star Trek eller ur sista avsnittet av True Detective. Det är en fascinerande balans mellan enkla praktiska effekter och dataanimation. Och vi som publik vet aldrig riktigt vad vi kommer att få se. När vi klipper tillbaka till en helbild över hela scenen förstår vi att inga av de närvarande på andra sidan stängslet uppfattar vad som pågår. Ur deras perspektiv står bara en gammal man där och viftar med armarna i luften likt en schaman – vilket han ju också på många sätt är. I virveln uppenbarar sig en svart öppning och genom den kan Gordon nu se en trappa, en trappa som leder upp i ytterligare ett ruckel till hus med flagande tappeter. Rummet påminner oss både om rummet ovanför närbutiken och platsen i Lauras dröm från Fire Walk With Me. Jag tror rent av det faktiskt är samma tapet. I trappan står tre av de sotfärgade skoghuggarna och stirrar mot oss. Samtidigt börjar Gordon själv fasa in och ut ur verkligheten. Just som han är nära att helt försvinna griper Albert tag i honom och rycker honom tillbaka. Schamanens väg är farlig och det är långt ifrån säkert att den som ger sig ut på resa mellan världarna kommer att hitta sin väg tillbaka. Tur för Gordon att han har Albert.

Omskakad men inte helt säker på vad han faktiskt upplevt vänder Gordon sin blick mot det höga gräset en bit bort och får syn på något. En huvudlös kvinnokropp som inte kan vara någon annan än den avlidna Ruth Davenport. Hennes kropp här för tankarna såväl till Miriam från avsnittets början som till det avskurna örat från Blue Velvet. På Ruths arm står siffror skrivna. Koordinaterna som alla söker efter. Albert tar ett foto av dem med sin mobil.

Vad Diane ser. Eller inte.

I samma stund lägger Diane märke till ytterligare en av skogshuggarandarna som sakta smyger upp mot bilen där Macklay och Hastings sitter. Lägger märke till och samtidigt inte. Tidigare tycktes Gordon och Albert också se figuren glida in och ut ur vår dimension och ändå reagerade de knappt. Det är som om de bara kan nästan observera dessa väsen. Men närmar sig bilen gör den och plötsligt hör vi ett kletigt, klyvande ljud och när Macklay, som får blod stänkt i ansiktet reagerar han med total fasa. Vi får snart se varför. Hastings huvud har mer eller mindre exploderat och halva hans huvud är borta. Vad som är kvar ser urgröpt ut. Det är en syn inte alls olik den från brottsplatsen med glasboxen i New York. Macklay kallar desperat på förstärkning (lägg märke till att adressen är ”2240 Sycamore”) men som Diane lakoniskt konstaterar – det finns ingen förstärkning för sånt här.

"Han är död."

På Double R Diner är familjen Briggs samlade. Shelly och Bobby försöker ha ett allvarligt samtal med sin dotter. I bakgrunden spanar Norma, som förmodligen är det närmaste en mormor som Becky har. Vad ska hända nu? Vad vill Becky göra åt sin situation? Det verkar hon inte veta själv. Likt så många människor i destruktiva relationer är hon fast och kan inte bryta sig loss. Hon hatar Steven och vill att han ska dö men hon älskar honom och vill inte lämna honom. När Bobby frågar om han slår henne tar Becky sin man i försvar, fast vi vet att det inte är sant. ”Han är snäll innerst inne.” Att de båda dessutom delar ett drogberoende gör säkert inte saken lättare, men jag misstänker att hennes föräldrar inte känner till den saken. De vill hjälpa henne, vill få henne ur den svåra situation hon är i men som Shelly säger, hon är en vuxen människa och det måste vara hennes beslut. Det är en gripande scen, fylld av smärta och potential till försoning på samma gång men ändå djupt frustrerande mitt i all Beckys förnekelse.

Familjen Briggs

Vi vet inte hur länge Shelly och Bobby varit skilda och vi vet inte vad för slags roll Bobby spelat i hennes uppväxt. Dock verkar det tydligt att Bobby fortfarande har känslor för Shelly. Det blir rent av extra uppenbart när Red, den mystiske och möjligen magiske drogsmugglaren dyker upp och knackar på fönstret. Shelly springer med ens ut och börjar hångla med honom. Åh, Shelly. Inte nu igen. Fortfarande förtjust i bad boys. Jag tror ju knappast att hon vet precis vad Red håller på med men jag är helt klart rädd att det ska sluta illa. Stackars Bobby ser närmast förtvivlad ut. Ironiskt att han som nu lämnat sitt dåliga liv bakom sig finner sig utbytt mot en man som på många sätt påminner om vad han själv hade kunnat bli.

Knappt hinner Shelly dock återvänta in på dinern förrän våldet och kaoset återigen bubblar upp till ytan. Ett skott smäller in genom en fönsterruta. Vad är det som händer? Är det Steven som tar någon slags hämnd på Becky? Är det något som har med Reds drogtrafik att göra? Ingendera ska det visa sig när Bobby rusar ut med draget vapen.  Utanför står en familj som just kommit ur sin bil som stoppar upp trafiken. Barnet i baksätet har uppenbarligen fått tag på en laddad pistol som legat i baksätet på bilen. (Småbarn som avlossar skott är en ganska vanlig orsak till att folk bli skjutna till döds i Amerika.) Mamman skäller chockad ut pappan medan en annan bil i bakgrunden tutar frenetiskt. Bobby försöker styra upp situationen och för hjälp av din något eljest kollega Jessie men när Bobby går för att lugna ned den tutande bilen i bakgrunden blir det som om scenen skruvar upp sin intensitet ytterligare ett snäpp.

Skytten.

I bilen sitter en kvinna som börjar skrika helt vansinnigt oh okontrollerat på Bobby. Varför rör sig inte trafiken? Varför gör ingen något? Hon är sen. De ska på middag. Någon är sjuk. Bobby får inte ens en syl i vädret. Mina tankar går till en scen i Fire Walk With Me med en liknande energi. Det är scenen där den enarmade mannen konfronterar Leland och Laura. Samma hysteriska tonläge, samma förvirring, samma djupa obehag som inte går att placera. Och som en manifestation av allt detta reser sig plötsligt ett barn upp ur mörkret på passagerarsätet med någon slags grön spya läckande ur munnen, likt en korsning av en Romero-zombie och flickan från Exorsisten. Kvinnan i förarsätet börjar skrika, hest och okontrollerbart igenom. Bobby kan inte annat än att se på, som om han själv inte är säkert på om han faktiskt ser vad han ser. Det liknar förvirringen kring händelserna runt Albert och Gordon tidigare. Någonting händer här. Någonting är verkligen inte som det ska. Men det går inte att sätta fingret på vad exakt detta något är.

På polisstationen gör samtidigt Truman och Hawk upp planer inför morgondagens utflykt till den plats som major Briggs meddelande pekade på. Truman har letat upp ungefär vart de ska på Google Maps eller liknande och konstaterar att inga vägar leder dit. Hawk å sin sida har en annan karta, ritad på en djurhud. Den är mycket gammal berättar han men den stämmer alltid och den är ”ett levande ting”. Den här sortens lek, om vi ska kalla det så, med föreställningen om urinnevånarens koppling till det magiska och oförklarliga är (som vi säkert varit inne på tidigare) inte oproblematisk men jag måste erkänna att jag älskar när Hawk får lägga ut texten kring seriens mytologi som han gör här. Det finns något i hur det klassiska ”indianska” symbolspråket kontrasterar mot seriens och Lynchs väldigt moderna estetik som alltid har väckt min fantasi på ett väldigt påtagligt vis.

Och vi får verkligen så mycket intressant mytologi här. Hawk visar att platsen på ska till ligger vid den ena av de tvillingtoppar som givit platsen dess namn och att det är gammal helig mark. Vi ser en eld på kartan och Hawk förklarar att det är en symbol för en särskild sorts eld, mer lik modern elektricitet än något annat. Elden och elen är alltså en och den samma. Och elden kan vara både av godo och av ondo får vi veta, allt beror på intentionen bakom den. Vi ser också bilder av svart majs. En fertilitetssymbol som vänts till sin motsats, som blivit döden och leder till en svart eld. Det är väldigt mycket Mark Frost över den här scenen. Alla dessa disparata bilder – elden, elen, majsen som ursprungligen bubblat ur Lynchs undermedvetna blir här placerade i ett slags symboliskt system.

Frank pekar också på den mörka symbol med vingar/horn som vakar över berget – en symbol som påminner om tecknet på DubbelCoops spelkort, om tecknet på den gröna ringen och om experimentet i glasboxen. ”Tro mig” säger Hawk. ”Du vill inte veta vad det betyder.”

Som bekräftelse på att de är på rätt spår mottar nu Hawk ytterligare ett samtal från Margret. Han kan inte berätta för henne vad det är de hittat men hon ger dem en varning: ”Det brinner eld dit du är på väg”. Vi har redan anat det.

I Buckhorn försöker agenterna och polisen varva ner efter en synnerligen händelserik eftermiddag. Gordons händer skakar. Det äts munkar och det dricks kaffe. Diane får till och med lov att röka. Det byts teorier och observationer. Nu är det som om sakta men säkert deras minnen av vad de faktiskt har sett börjar komma tillbaka. De minns ”de smutsiga skägga männen”, som Gordon kallar dem. Men ändå inte helt klart. Diane säger sig minnas att hon såg en av dem lämna polisbilen men vi såg ju henne tvärtom se skogshuggaren närma sig fordonet. Även om vi inte riktigt kan lita på Diane vid det här laget tror jag inte att hon ljuger här, hon kan nog ärligen inte riktigt minnas vad hon såg.

Kaffe, munkar, teorier.

Albert visar Gordon koordinaterna på Ruths arm, väl medveten om att Diana observerar och lägger dem på minnet. Han säger också något om att koordinaterna typer på en plats i nordvästra… någonting. Men sedan blir han avbruten. Visar koordinaterna på samma plats dit Truman, Briggs och Hawk är på väg? Och vad håller Diane egentligen på med? Det är svårt att inte dra en liknelse mellan henne och Becky? Är hon också ett offer för våld och övergrepp som inte förmår släppa taget om sin plågoande? Och vad kommer det i så fall att betyda för framtiden?

***

Efter den här scenen är det som om avsnittet skiftar fokus helt, liksom även tonläge – när handlingen helt förflyttas till Las Vegas. Vi börjar på Lucky 7 Insurance där Bushnell sitter i möte med Dougie (efter att han blivit ledd in på kontoret med hjälp av kaffe). Bushnell lägger ut texten, allt medan Tony nervöst åter försöker spionera in genom en glasvägg. Dougie har ”avslöjat” en stor ring av organiserad brottslighet som även involverar korrupta poliser. Men eftersom bröderna Mitchum ser ut att vara offer i sammanhanget kan det inte gärna vara de som ligger bakom. Det måste vara någon annan. (Just det. Mr Todd och bakom honom DubbelCooper själv.) Mitchums vill träffa Dougie och Bushnell har bokat in mötet. Vanligtvis hade han inte skickat in Dougie själv i en så farlig situation men eftersom han ska få leverera bröderna en check på 30 miljoner ska det nog inte vara någon fara. (Och Bushnell tillägger nöjt att han själv försäkrat sig mot en sådan här förlust, så pengarna är inget problem.)

Ett problem är däremot att bröderna Mitchum har siktet inställt på att döda Dougie, som de nu tror har blåst dem på alla deras pengar. Bradley Mitchum är till och med så upprörd att han inte kan äta sina flingor. Han berättar att han hade en dröm om deras möte med Dougie under natten men han verkar inte direkt minnas så mycket av den.

En kallelse från andra sidan.

På väg ut till limosinen blir Dougie dragen till en affär. Han ser den enarmade mannen i det röda rummet vinka åt honom. Och när han kommer ut har han en stor låda i famnen. Det hela utvecklar sig till vad som bara måste vara en slags parodi på slutet av Finchers Seven. Dougie/Cooper blir körd långt ut i öknen till några gamla ruiner där bröderna Mitchum väntar för att sätta en kula i pannan på honom. Men vad har han i lådan? Och samtidigt börjar Bradley minnas mer och mer av sin dröm. I drömmen hade Rodneys sår läkt, det som han fick när Candie slog till honom med fjärrkontrollen. Och mycket riktigt när de lyfter plåstret då har ärret helt försvunnit. Och när Bradley får se Dougie med lådan i famnen då börjar han verkligen minnas.

"Om det är vad jag tror i den lådan...."

Det hela påminner inte så lite om scenen från Mulholland Drive där en man berättar om sin dröm och hur den sedan blir verklig. Fast i den här versionen slutar det lyckligt. Bradley förklarar att även om det låter vansinnigt så är det så, att om det är samma sak i lådan som det var i hans dröm – så kan de inte döda Dougie. Då är han inte deras fiende. Och vad är detta något som i så fall ska finnas i lådan? Är det en körsbärspaj? Naturligtvis är det en körsbärspaj. Och naturligtvis är det vad som finns i lådan. Och med ens har pajen räddat Dougies liv.

När bröderna sedan hittar checken på 30 miljoner är deras lycka gjort och ett tu tre sitter de alla på en lyxig restaurant där de äter paj och dricker champagne. Bröderna har i ett nafs gått från att vara Dougies fiender till hans vänner och Dougie har återigen räddats genom en kombination av slump (tur skulle vi kunna kalla det) och vägledning från andra sidan. Han är verkligen mannen med fler liv än en katt. Nu är det upp till stackars Tony att själv försöka ta kol på honom. Och nånstans i bakgrunden väntar också Hutch och Chantal men Dougie verkar förutbestämd att sprida godhet omkring sig.

Det ser vi inte minst i den väldigt rörande scen som avslutar hela avsnittet. Plötsligt uppenbarar sig den gamla spelberoende tanten som Cooper hjälpte i del 3 och 4. Hon kramar om honom och tackar honom. Tack vare honom har hon fått sitt liv tillbaka. Hon har ett hus nu. Hon har återknytit kontakten med sin son. ”Jag hoppas ni inser vilken fantastisk människa ni sitter med” säger damen till de båda gangsterbröderna. Alla ler och är lyckliga medan ett melankoliskt piano spelar i bakgrunden. Cooper verkar nästan reagera på sina egna ord när han säger att pajen är ”damn good” men ännu är det inte dags för honom att vakna. Ännu är hans resa inte slut.

Skål för Dougie.