Twin Peaks - The Return (Del 12)

Let´s Rock!

Det går verkligen inte att förutse hur du kommer att känna dig efter att ha sett ett avsnitt av Twin Peaks. Som vi gång på gång fått demonstrerat för oss är det inte en serie som är intresserad av att stryka oss i publiken medhårs eller ge oss det vi tror att vi vill ha. Det tolfte avsnittet är ytterligare ett bevis på det. Det är medvetet frustrerande och undanglidande. Och inte bara det – det är också tydligt provocerande. Vilket jag personligen uppskattar. Jag vill bli provocerad när jag ser Twin Peaks. Vill jag känna mig trygg och gosig finns det massor av annat jag kan se.

Ett exempel: Det här av avsnittet när vi till slut fick återse Audrey igen. Varje vecka, efter varje avsnitt har det ekats ute på sociala medier. ”Var är hon? Var är Audrey?” Så, här är hon slutligen. Vi ville ha Audrey. Här är Audrey. Men naturligtvis ger oss serien inte Audrey som vi trott vi skulle få se henne eller som vi hade föreställt oss henne. I stället fick vi henne i en av seriens mest huvudbryframkallande sekvenser så här långt. Vi kommer att återkomma till hennes scen när vi når dit i handlingen och jag har nog både ett och annat att säga om den.

Åh, Audrey.

***

Vi börjar dock i Buckhorn där Albert och Gordon sitter tillsammans med Tammy i en lounge med röda gardiner som knappast är någon slump. Medan Gordon scannar av rummet och kontrollerar att där inte finns några gömda avlyssningsmikrofoner häller Albert upp vin. Han informerar oss också om att Gordon sett till att deras plan är fyllt med flaskor från hans egen privata vinkällare. Så klart. Gordon Cole är utan tvekan en man som uppskattar livets goda.

Efter en skål för FBI börjar så Albert att förklara saker och ting för Tammy, saker som hon kanske anat sig till men inte varit säkerhetsklassad att ta del av fullt ut ännu. Albert berättar att efter att flygvapnet lade ned Project Blue Book, deras officiella utredning av UFO-fenomen, 1970 grundades en hemlig grupp som ägnat sig åt att forska vidare i de fall som inte kunnat ges en naturlig förklaring. Det här har förstås vi som publik anat länge. Vi vet ju också att dessa fall kallas för ”Blå ros-fall”. Enligt Albert efter något ett offer i ett av fallen yttrade på sin dödsbädd. Precis som med Truman, Hawk och kartan i förra avsnittet känns detta som ett typiskt exempel på hur Mark Frost åter samlar samman och knyter ihop seriens mythos och bringar helhet i vad som tidigare bara var Lynchs fria associationer.  

Förutom Gordon och Albert bestod Blå ros-gruppen av Phillip Jefferies, Chet Desmond (Chris Isaacs karaktär från Fire Walk With Me) och Dale Cooper. Alla de tre sista har det slutat mindre bra för på ett eller annat sätt. Men nu blir Tamara Preston erbjuden att bli en del av gruppen på riktigt och trots den uppenbara faran – eller kanske just därför – kan hon naturligtvis inte annat än att tacka ja.

Efter att agenterna har skålat tillsammans igen träder Diane in genom draperierna. Hon föredrar som bekant vodka och cigg framför exklusivt rödvin. Gordon förklarar att de vill ge henne tillfälliga befogenheter så att de kan ta hjälp av henne även fortsättningsvis i utredningen. Vi får väl anta att det är del av deras plan att hålla henne nära för att få reda på vad hon faktiskt håller på med och vad för märkvärdigt dubbelspel hon egentligen spelar. ”Let’s rock!” svarar Diane och med detta har avsnittet fått sin titel.

Nu rockar vi!

I Twin Peaks verkar det som om Jerry Horne äntligen hittat ner från berget och ut i ur skogen. Han springer i alla fall över ett öppet fält, ramlar och tar sig upp igen. Vi vet fortfarande inte vad han egentligen har upplevt eller vad han har att berätta om sina erfarenheter i vildmarken men jag har en känsla av att det kommer vara något betydelsefullt.

Vi förflyttar oss nu till en matvarubutik (kanske en närbutik, rent av?) där vi äntligen får återse Sarah Palmer. Sarah är där för att handla sprit och cigaretter. Hon är inte precis riktigt lika glamorös alkoholist som Diane men annars har de ändå rätt liknande smak verkar det som. Efter att Sarah har plockat på sig all gin som de hade på hyllan beger hon sig till kassan där hennes blick oförklarligt fångas av påsar med torkat kött som hänger bakom expediten. Hon börjar fråga sig för om vad det är för sort (det är kalkon, förklarar tjejen i kassan) men snabbt börjar stackars Sarah att tappa kontakten med verkligheten.

En episod i en närbutik.

Vad är det som händer här? Vad är det Sarah faktiskt upplever i den här stunden? Vi vet inte men det hon säger väcker många märkliga kopplingar till liv. Det faktum att det är just synen av kalkonjerky som triggar Sarah är inte utan betydelse. Det finns en koppling till Laura där. I Fire Walk With Me beskriver Laura sig som en kalkon i en scen med James. ”Jag är en kalkon, vilse sedan länge bland majsfälten” säger Laura och gör ett gurglande kalkonljud. Vad majsen står för har vi redan pratat om flera gånger. ”Är det rökt?” vill Sarah veta. Rök och eld. Det är svårt att inte tänka på de nedsotade skogshuggarna. Särskilt när Sarah i nästa mening utropar att ”män är på väg”. ”Var du här när dom kom?” frågar hon. ”Saker och ting kan hända. Något hände mig!” Ja, Sarah det gjorde det verkligen. ”Rummet ser annorlunda ut” säger hon också och det är inte alls självklart att hon talar om det rum där hon faktiskt för tillfället befinner sig.

Det är knappast överraskande att just Sarah Palmer, som alltid varit förbunden med profetior och fjärrskådning, en av de begåvande och de fördömda, känner av att något är på väg att hända. Vi har själva anat att en kataklysm är i görningen, även om vi förmodligen vet lika lite som Sarah om vad som faktiskt ska ske. Sarah själv är i det här ögonblicket, som alla schamaner och synska, både ömkansvärd och skrämmande. Hon gör vad hon kan för att samla sig själv och lämnar butiken mumlande för sig själ medan tonåringarna i kassan inte har någon aning om vad de precis varit med om.

Här följer två korta scener, en vid trailerparken i Twin Peaks och en i Las Vegas. I Las Vegas försöker Sonny Jim fåfängt kasta boll med sin far, men Dougie/Cooper förstår inte riktigt konceptet. Vid ”New Fat Trout” talar Carl med en av sina hyresgäster som tvingats sälja sitt blod för att ha råd med hyran. Carl, som allt mer framstår som en man vars lott i livet är att observera andras lidande och ta på sig vad han kan av det för deras skull, efterskänker mannens hyra för kommande månad. Tanken på att någon ska behöva sälja av sin livskraft för att få överleva är mer än vad Carl kan fördra.

Vi återvänder efter detta mellanspel till Sarah. Hawk anländer hem till hennes hus och knackar på. Ryktet har naturligtvis gott om hennes episod i affären och Hawk är där för att titta till henne. Hela den här sekvensen ger mig kalla kårar längs ryggen. Det där huset alltså. Att hon kan bo kvar i det där huset. Jag antar att hon faktiskt inte kan lämna det. Och så fläkten, den där jäkla fläkten som vi får se snurra genom ett fönster. Kunde hon inte åtminstone plockat ned den där fläkten?

Huset där det hände.

Sarah är ganska kort mot Hawk och försöker tona ned vad som hände. Men han och vi anar att det är något som inte står rätt till. Något låter ute i köket. Är det någon där? Vad håller Sarah egentligen på med? Och Grace Zabriskie visar återigen vilken fantastisk skådespelerska hon är. Sättet som hon väser fram orden till sina repliker mellan tänderna är helt obetalbart. Hawk erbjuder sin hjälp förstås. ”Vad det än är så kan du höra av dej.” Men Sarah är i någon mening bortom all hjälp och har nog om sanningen ska fram varit det i minst tjugofem år. Om inte längre.

Samtidigt som Hawk är ute på sitt ärende anländer Frank Truman till Ben Hornes kontor med dåliga nyheter om dennes sonson Richard. Inget av det som Frank berättar är egentligen ny information för oss. Han förklarar att Richard var den som körde ihjäl den unga pojken tidigare i veckan och att han dessutom försökt mörda vittnet Miriam, som nu ligger på sjukhuset. Vi har redan fått se henne där i en sjukhussäng och hon ser verkligen halvdöd ut. Det vi inte känt till sedan tidigare är hur mycket polisen vetat om. Bortsett från Chads brevstöld och Andys försök att prata med truckens ägare har vi egentligen sett ganska lite av polisutredningen kring den här smitningen. Men den har tydligen ändå pågått när kameran inte rullat för Truman har ganska klart för sig hur det hela hänger ihop. Richard själv är på rymmen men det är väl bara en tidsfråga innan han åker fast. Truman passar också på att berätta att stackars Miriam, som inte har någon sjukförsäkring p.g.a. USA, kommer behöva opereras – och Ben, som fortfarande försöker vara en god man, erbjuder sig att betala kalaset.

Därefter berättar Ben om nyckeln till Coopers gamla rum som förvånande nog dök upp häromdagen i posten. Ben undrar om inte Frank kanske vill ge den till Harry som ett minne. Skulle han tycka om det? Frank svarar att det skulle han säkert. Det är en väldigt fin scen som på något mirakulöst sätt faktiskt lyckas återskapa känslan av den djupa vänskapen mellan Cooper och Harry som vi alla minns så väl och håller så mycket av. Samtidigt kan Frank självklart inte undgå att förundras över alla dessa märkliga sammanträffanden.

Nyckeln till det hela.

Vi återvänder nu till Buckhorn. Vi har redan fått en kort scen där vi ser Diane sitta i hotellbaren när hon får ett sms. Vi kan anta att det kommer från DubbelCoop. (Men hundra procent säkra kan vi inte vara…) Smset lyder: ”Las Vegas?” och Diane svarar: ”De har inte frågat än.” Senare i en annan kort scen kommer vi att hur Diane kollar upp koordinaterna från Ruth Davenports arm på sin mobil och mycket riktigt – precis som vi misstänkte leder de till Twin Peaks. Alla vägar leder tillbaka dit.

Uppe på sitt hotellrum ser vi Gordon underhålla en fransk kvinna i en röd klänning som ser väldigt, väldigt mycket ut som Isabella Rossellini när Albert kommer in för att rapportera om Dianes sms:ande. Gordon ber sin gäst lämna rummet, vilket hon också gör efter en mycket omständlig och utdragen procedur. Själv tyckte jag den var väldigt rolig i all sin absurditet även om jag samtidigt kunde höra invändningarna för min inre hörsel. Vad gör han egentligen, Lynch? Vad vill han med en sådan här scen? Är den gubbsjuk? Ja, det kanske den är, men den är samtidigt så uppenbart parodisk och gjord med fullständig medvetenhet att den inte går att ta på fullt allvar. Den är ju helt tydligt ett skämt. Kanske inte ett roligt skämt, ungefär som skämtet Gordon försöker återberätta för Albert efter att kvinnan gått, men även dåliga skämt kan ha sin plats i Twin Peaks. Det hade de även i den gamla serien. Och Lynch är heller inte rädd för att vara tramsig.

Vad är det faktiskt som händer här?

(Med det sagt, det går inte att helt bortse från möjligheten att Albert och Gordon ägnar sig åt någon slags hemlig kodkommunikation här. Den franska kvinnan påminner mig ändå inte så lite om Lil, den blinkande bisarra vandrande koden i Fire Walk With Me. Och berättelsen som Gordon återger om vad kvinnan gör i Buckhorn har helt klart något ganska märkligt över sig. Den som lever får se.)

I en annan del av South Dakota dividerar Hutch och Chantal, DubbelCoops bästa hejdukar, om huruvida de ska tortera fängelsechefen Murphy eller bara döda honom direkt. Chantal är dock sugen på snabbmat och då blir det så. Hutch sätter två skott i Murphy när han kommer hem och stiger ur bilen på garageuppfarten. Naturligtvis hittas Murphy där av sin lille son. Traumatiserade barn är ständigt återkommande i den här nya serien.

Vi får också åter titta in hos Dr. Jacobi/Dr. Amp och hans trogna åskådar Nadine. Det är återigen en scen som inte ger oss särskilt mycket ny information (det mesta av Jacobis rantande har vi redan hört förut) men det förstärker ändå känslan av att något med dessa karaktärer kommer att vara betydelsefullt längre fram.

Slutligen återstår två scener. Två scener som verkar ha satt många myror i huvudet hos en stor del av publiken. Främst kanske eftersom de introducerar oss för en massa nya namn som vi inte hört tidigare och för intriger som vi helt saknar kontext för. Jag tyckte att panelen i podcasten Diane (den bästa podcasten om Twin Peaks som finns) satte fingret på det hela när de beskrev de här scenerna som att de ger oss en känsla av att den där såpan som en gång i tiden var vad Twin Peaks var (och som den inte är längre) fortfarande finns kvar. Det är som om den fortfarande pågår där ute. Det är bara det att vi inte följer den längre. Vi får bara titta till den lite här och där.

Låt oss börja med Audrey-scenen. Vad är det egentligen vi får ta del av här? Det är en märklig scen, utan tvekan. Den är filmad på ett väldigt statiskt sätt, det händer inte mycket i själva bilden. Den saknar också något av den där riktiga intensitetet som Lynch annars är så bra på att fånga. Han har vanligtvis en klar fingertoppskänsla för melodram, men det är som om det inte riktigt vill klicka här. (Jag misstänker faktiskt att det kan bero på att de två skådespelarna är filmade vid separata tillfällen. Det är inget jag faktiskt vet men en känsla jag får.)

Audrey samtalar med en kortvuxen man vid namn Charlie som sitter vid ett skrivbord belamrat med papper. En bit in i scenen inser vi att Charlie och Audrey är gifta med varandra. Men deras äktenskap verkar vara mer en fråga om ett praktiskt arrangemang än om kärlek. De talar om det som en överenskommelse och de pratar om kontrakt och papper. Audrey har en älskare. Han heter Billy. Han har varit försvunnen i två dagar. Här kan det vara värt att påpeka att vi har hört namnet Billy tidigare. Precis i slutet på avsnitt sju befann vi oss på Double R Diner när en man sprang in och frågade ”Har ni sett Billy?”. Det tycks ju vara samma person. Då spekulerade somliga att Billy kunde varit den man som Andy försökte förhöra om trucken. Han dök ju inte upp till deras möte och skulle således kunna vara den försvunna mannen. Det är fortfarande fullt möjligt, inte minst eftersom en truck tycks vara inblandad även här.

Charlie och Audrey.

Audrey vill ge sig av till The Roadhouse för att leta. Hon har drömt en dröm om Billy och i hennes dröm blödde han från näsan och munnen. Charlie är inte direkt hjälpsam. Han vill inte ut och leta. Han föreslår i stället att de ska tala med någon som heter Tina. Tina ska enligt uppgift ha varit den sista som såg Billy innan han försvann. Vad Tina och Billy har för relation till varandra vet vi inte. Uppgifterna kommer från ytterligare en person vi inte känner som heter Chuck. Men tydligen ska Chuck tidigare ha stulit Billys truck. (Där har vi kopplingen till tidigare.) Polisen har dock hittat trucken och anmälan tagits tillbaka.

Det är nästan lika förvirrande att försöka skriva rent mina anteckningar som det är att se scenen. Vi vet inget om det här människorna. Vi vet inget om vad för roll de kommer att spela framöver, om ens någon alls. Och vi får inget nämnt om namn som vi hade förväntat oss att höra. Vi hör till exempel inget om Richard, som vi ändå utgår från måste vara Audreys son – trots att det ju var han som körde den där trucken. Vart än den här scenen kommer att leda antar jag dock att någon slags svar kommer att presentera sig. Vi måste bara vara tålmodiga.

Avsnittets sista scen på The Roadhouse är på många sätt en slags spegel av Audrey-scenen. Vi möter återigen nya karaktärer. Vi får en massa namn som vi inte kan placera. Men vi anar någon slags triangeldrama. Det pratas om en kvinna som haft en dröm om en manlig karaktär, precis som Audrey. Och det dyker upp massor av andra referenser som klingar bekant. Någon har slutat ta sina mediciner. Någon har förlorat sin mamma under tragiska former. En man som varit nära att bli påkört kommer in och hans hand skakar. Det är en scen som är minst lika svår att placera i ett sammanhang som den föregående med Audrey, men den har också nerv och väcker nyfikenhet. På så vis är ändå allt som det ska vara i Twin Peaks.