No
knock, no doorbell
I många
kulturers folktro är vägkorsningar, platsen som leder än hit och än dit eller där
allt kommer samman, särskilt magiska. Det är hit du ska bege dig om natten om
du vill sluta ett förbund, till exempel med en ond makt eller något annat
kraftfullt väsen. Det är här som du kan möta det som kommer från utanföret. Vid
resans början eller vid dess slut. Här vid en sådan vägkorsning mitt i vad som
verkligen verkar vara just precis ingenstans saktar DubbelCooper in sin bil.
Bredvid sig i passagerarsätet har han unge Richard Horne. Stämningen i bilen är
tryckt, anspänd. Dubbelgångaren sa att de skulle prata medan de körde men jag
får känslan av de mest delat en laddad tystnad mellan sig.
På
bilens tak sitter stora strålkastare monterade och dubbelgångaren tänder dem,
söker runt landskapet med dem och låter de stanna vid en stenformation uppe på
en kulle. De är framme. ”Jag letar efter en plats” förklarar mannen i svart
medan de lämnar bilen. ”Förstår du en plats?” Richard ser förvirrad ut. Det är
en spännande formulering det där. Att förstå en plats. I en berättelse där så
mycket av intrigen cirkulerat fram och tillbaka kring koordinater och bestämda
lokaliteter, om gränssnitt mellan dimensioner, om sådant som är där det inte
borde vara eller som öppnar upp mot andra världar ställs frågan på sin spets.
Och jag misstänker att Richard inte förstår fullt ut vad en plats verkligen kan
vara.
 |
| Far och son. |
DubbelCooper
berättar att han fått koordinater av tre personer. Vi kan anta att de
personerna varit Rey, Diane och Jefferies. Två av dem har stämt överrens med
varandra. (Vilka då, kan vi undra?) Den positionen ska de nu undersöka. Den är
högst uppe i stenen. DubbelC ger Richard någon slags gps-mottagare och säger åt
honom att få före. ”Jag är tjugofem år äldre än dig.” Richard, som åter igen
får finna sig i rollen som betahanne i riktiga gangsters sällskap gör som han
blivit tillsagd.
Under
tiden får vi se Jerry Horne komma löpande över en kulle i närheten. Stackars
Jerry Horne, som vi trodde var på väg tillbaka till civilisationen men som
uppenbarligen svängt fel någonstans på vägen igen. Hans sätt att utbrista ”Människor!”
får oss att misstänka att det varit ett tag sedan han stött på någon annan att
prata med än sin fot. Det betyder också att var än den här scenen utspelar sig
kan vi inte befinna oss så långt från Twin Peaks. Jag har svårt att se Jerry ta
sig genom några enorma avstånd till fots. Det stämmer också väl överrens med
DubbelCoopers sökande efter koordinater. Även om några av siffrorna inte
stämmer bör han ändå vara i ungefär rätt område. Klokt nog håller Jerry sitt
avstånd. Han plockar fram en kikare som han använder på fel håll för att se vad
som pågår, troligtvis på grund av knarkig.
Richard
når toppen av stenen, som ser ut som om den skulle kunna ha utmejslade gropar i
sig, inte olika det som vi här brukar kalla för älvakvarnar - skålar i stenar
där offer lämnats till naturens makter. Men det Richard möter är något
betydligt värre. DubbelCooper måste ha misstänkt att de överrenstämmande
koordinaterna dolde någon form av fälla när han skickade Richard i sitt ställe.
Och mycket riktigt, Richards kropp tycks helt elektrifieras. Medan han skriker
av smärta ser vi hur bloss och sprak flyger från hans kropp. Hans skugga
fladdrar i natten, Sedan går han upp i rök, bostavligen talat, brinner ut. Är
detta slutet för Richard Horne eller har hans blivit tagen till någon annan
plats? Det återstår, antar jag, att se. Men dubbelgångarens ord efter allt detta
känns ändå ganska slutgiltiga: ”Farväl, min son”. Han är inte sentimental av
sig, DubbelCoop. Just som Richard tycks försvinna ut ur berättelsen får vi där
den bekräftelse som vi väntat på. Richard var frukten av dubbelgångarens
övergrepp. Jerry har sett allt på avstånd och skyller allt på sin ”stygga
kikare.” Det verkar oklart om han faktiskt kände igen sin släkting. Jag skulle
inte tro det men synen var förstås illa nog ändå.
Innan
dubbelgångaren sätter sig i bilen igen plockar han fram ytterligare en av alla
sina mobiler och skriver ett sms: ”:-) ALL!” – ett meddelande som i all sin
kortfattade glans rymmer många möjliga tolkningar. Plus att det är första gången
vi sett DubbelCoop använda emojis. Bara en sådan sak. Klockan på hans mobil
visar 02.05 på natten men meddelandet går inte fram. Ingen mottagning får vi
gissa. Återstår nu en serie av koordinater att undersöka, den här gången på
egen hand.
***
I
Las Vegas anländer så nu Hutch och Chantal till villakvarteren på Lancelot
Court. De parkerar sin van på andra sidan av gatan från var familjen Jones hus
ligger. Båda bär de vita overaller, eller åtminstone overaller som en gång
varit vita. Antingen är tanken att de ska smälta in och föreställa hantverkare
eller så ska overallerna skydda mot blodstänk och annat gojs. Chantal har ju
faktiskt klagat på att det var länge sedan hon fick tortera någon nu. Min
gissning är att det är lite av kolumn A och lite av kolumn B. För tillfället inte
annat än att vänta. Chantal passar på att öppna ytterligare en påsa med
majschips, eftersom det är ungefär det och hamburgare som hon lever på. Gott
så.
 |
| Chantal lever på Cheetos och kärlek. (Och tortyr.) |
I
samma stund rullar två bilar från FBIs lokalkontor i Vegas upp på gatan.
Specialagent Headley och hans ständige slagpåse agent Wilson knackar på och
kikar in genom fönstret. De tvingas snabbt konstatera att ingen är hemma.
Headley blir som vanligt mäkta irriterad på Wilson, särskilt när han påpekar
uppenbarligheter och lämnar prompt kvar denne med en annan agent medan han
själv och resten av teamet drar vidare till Lucky 7s försäkringsbolag.
Var
är då familjen Jones? På sjukhuset naturligtvis, som vi misstänkte efter att
Dougie/Cooper fick sig den där rejäla elkyssen i förra avsnittet. Där ligger
han med sond i halsen och uppkopplad till EKG och annat. Janey-E och Sonny Jim
sitter vid hans sida. Bushnell Mullins är också där. Enligt läkarna är Dougies hälsotillstånd
gott, inga större fysiska men. ”Men folk kan ligga i koma i flera år” påpekar
Janey-E som där med också sätter ord på våra farhågor som publik. Sonny Jim
frågar om koma har något med elektricitet att göra och som Bushnell svarar, i
det här fallet hade det verkligen det. Det är ju Twin Peaks trots allt. Men kom
ihåg vad Hawk förklarade tidigare: elden och elektriciteten, som i det här
fallet är samma sak, är inte i sig vare sig ond eller god. Det är intentionen
bakom som är betydelsefull.
 |
| Vaka vid sjukhussäng. |
In
stegar nu bröderna Mitchum åtföljda av sina rosa damer. De går ingenstans utan
sina rosa damer. Med sig har de blommor och snittar, eftersom de numera sedan
Dougie rört vid deras hjärtan är alla goda gåvors givare. ”Du vill verkligen
inte äta sjukhusmat” säger Bradley Mitchum till lille Sonny Jim, en slags
blinkning tillbaka till öppningen av andra säsongen av originalserien där
hiskelig sjukhusmat gick som en röd tråd genom alltsammans. Rodney Mitchum ber
också den överväldigade Janey-E om nycklarna till deras hus, eftersom de vill
fylla på förråden där hemma med.
Mitt
upp i allt detta får vi också en kvick scen där vi klipper till hotellet i
Buckhorn. Cole står mitt i rummet och stirrar på all högteknologisk utrustning
som släpats upp i sviten. Han observerar och han lyssnar till ljuden som de ger
ifrån sig. Vi vet fortfarande inte vad alla de här maskinerna är till för
egentligen. På sätt och vis för de nästan tankarna till den där Monty Python
sketchen från The Meaning of Life: ”Skaffa hit maskinen som säger ping!” Men
Cole lyssnar till ljuden, precis som Brandmannen sa åt oss och Cooper att göra
när vi påbörjade den här resan. Ibland undrar jag över det där med Coles
hörsel. Det verkar å och då som om han hör mycket mer än vad vi anar. Jag
kommer att tänka på den extremt kortlivade sitcomen On the Air som Frost och
Lynch försökte sig på efter Twin Peaks. Där fanns en karaktär som alla trodde
var blind men som i själva verket såg 60 % mer än alla andra. Lite så får jag
för mig att det är med Gordon Cole. Och visst är det ändå något med all den där
apparaturen? Nog speglar dess blinkande och pipande också på något sätt
instrumenten vid sjuksängen i Las Vegas. Frekvenserna talar till varandra över
stora avstånd.
Janey-E
och Sonny Jim försvinner i väg på toa och Bushnell får ett samtal från kontoret
om att FBI söker Dougie men vi återvänder raskt till Lancelot Court, där agent
Wilson med partner tar upp sin spaningsposition på motsatt ände av gatan från
Hutch och Chantal. I lönnmördarnas bil börjar nu stämningen bli lätt irriterad.
Chantal har slut på chips. Hon är inne på sin sista påse och hon är inte glad.
När Chantal är sugen på snacks är Chantal sugen på snacks och Hutch vet bättre
än att lägga fingrarna emellan. Han känner sin fru och älskar henne med alla
hennes brister. Såväl mördarna som agenterna ser på när Mitchumbrödernas vita limousin
och en van från kasinot anländer med allt som familjen Jones kan tänkas behöva.
Ingen av dem ser ut som Hutch och Chantals boss så ingen av dem kan vara Dougie
Jones. Det är väl rimligt antar jag att mördarparet känner till den detaljen,
det kunde blivit lite förvirrande annars.
Mitt
uppe i allt detta dyker nu ytterligare en bil upp, en vit bil med en logo för
ett revisionsbolag på. En skallig man med östeuropeisk accent kliver ur och
säger åt Hutch och Chantal att de är på hans uppfart. De svarar att de är de
inte alls det och den redan sura Chantal lägger till några väl valda okvädningsord.
Det kan väl hända att de rent tekniskt har rätt. Jag tycker inte de ser ut att
vare sig stå på eller blockera någon uppfart. Det är bara det att den skallige
mannen, som i sluttexterna presenteras som ”polsk revisor” nog inte är den
vanliga sortens revisor och han tycker inte om att bli svuren åt för han rammar
deras van och gasar på utav bara sjuttsingen. Och det får hela härket att bryta
loss. Chantal avfyrar ett skott. Revisorn fiskar fram en Uzi eller likanande
och plötsligt blir det hela till en blodig massaker i värsta Bonnie och
Clyde-anda. Då hjälper det inte att Hutch och Chantal är stigna direkt ur en
Tarantino-rulle. Det blir ridå för dem. Tack och god natt. FBI arresterar
revisorn och bröderna Mitchum passar på att lite diskret lämna kvarteret innan
det börjar krylla av snutar.
 |
| Jiddra inte med killen från Zawaskis revisionsbyrå. |
Den
här scenen är ett exempel på något som Frost och Lynch gjort flera gånger i The
Return. De presenterar och introducerar så många möjliga dramatiska
möjligheter. Vi undrar här naturligtvis om det ska bli eldstrid mellan FBI och
makarna Hutchinson eller om Mitchums kommer hamna emellan. Men nej. I stället
händer något annat och helt oväntat. En absurd slump spelar in och saker och
ting blir inte som vi trott. Det går verkligen inte att förutsäga vad som ska
leda vart. Jag menar jag tror att Freddie med den gröna handsken kommer ha en
viktig roll att spela i att försvara Naido, till exempel. Men jag vet inte
säkert. Kanske kommer handlingen ta en helt annan vändning.
 |
| Kanske bäst att dra sig undan. |
Och
på tal om vändningar, återvänder vi till sjukhuset där Bushnell Mullins
plötsligt hör något. Något som vi känner igen. Den där tonen, samma ton som vi
hört på Bens kontor och som James följde nere i pannrummet på Great Northern.
Men nu är den här, i Las Vegas. Och precis som Ben och Beverly verkar inte
Bushnell riktigt kunna avgöra var ljudet egentligen kommer ifrån. Det går inte
att pejla in. Han följer det runt i rummet och sedan ut. Mannen i sjuksängen är
ensam kvar och det är då det händer. I mitt inlägg om förra avsnittet så talade
jag om eukatastrofen, ögonblicket i sagan då allt vänder och det goda plötsligt
går segrande fram, stunden som vi ”hållit utkik efter men som kommer oväntad”
för att citera Silmarillion, en punkt i berättelsen som inte egentligen
förtjänats men som är förutsättningen för allt. Den stunden är nu kommen.
Vi
ser Gerard, den enarmade mannen tona in först, som han har gjort så ofta förr
och sedan med ett ryck sätter sig Cooper upp och drar ur slangen som sticker
fram ur munnen. För det är verkligen Cooper. Han är här. Han är vaken. 100 5
redo som han själv säger. Och det är underbart. Andra ord räcker inte till. Jag
vet faktiskt inte om jag ens hade förväntat mig något sånt här vid det här
laget. Och vet ni vad? Om det aldrig hade hänt hade jag varit helt nöjd med
det. Jag litar helt på Lynch och Frost. De tar historien dit de själva behöver.
Det var tydligen hit. Resultatet är total lycka. Inte bara är Cooper äntligen
tillbaka, Han är VERKLIGEN tillbaka. Helt och hållet. Tipp topp och helt med på
banan. Han missar inte ett steg. Han är en man med ett uppdrag och han vet
precis vad som måste göras. Vilken makalös skådespelarinsats det är från Kyle
MacLachlans sida. Han behöver bara sätta sig upp för att vi ska se att nu är
han en helt annan karaktär än förut.
 |
| Sovaren har vaknat. 100 % |
Gerard
upplyser honom om att den andre, dubbelgångaren, inte återvänt som han skulle.
Han ger också Cooper ringen, den gröna ringen med ugglesymbolen på. Så många
har försökt sätta den där ringen på dubbelgångaren och misslyckats. Ska Cooper
nu kunna göra det? Men först har Cooper ett annat uppdrag åt Gerard. ”Har du
fröet kvar?” undrar Cooper och Gerard håller fram det, den lilla guldklimp som
blev kvar när den ursprunglige Dougie upplöstes. Cooper ger Gerard några strån från
sitt hår och säger åt honom att göra en ny. En ny Dougie, får vi anta. För
Cooper vet allt nu. Han minns inte bara hur hyddornas magi fungerar utan även
sitt liv med Sonny Jim och Janey. De betyder något för honom. Som vi känt länge
nu, hur ska han kunna lämna dem? En ny Dougie, en bättre Dougie än originalet
får vi hoppas skulle kunna vara lösningen.
Under
seriens gång finns det de som spekulerat i huruvida Cooper legat i någon slags
koma, om scenerna i Las Vegas varit någon slags dröm. På sätt och vis var de ju
det, men det är aldrig så enkelt i Twin Peaks är dröm och verklighet inte
nödvändigtvis två olika saker. Och ja, på sätt och vis har Cooper varit som i
en slags koma när han var Dougie. När han nu är här är det som om han hela
tiden varit medveten om vad som skett runt omkring honom även om han inte
kunnat kommunicera eller interagera fritt med omvärlden. Men det har varit en
betydligt intressantare och mer ovanlig koma för istället för att ligga som en
död fisk i en säng och drömma det hela har han vandrat omkring (ibland vandrat
in i glasdörrar) och varit med om saker. Hans dröm har varit en vakendröm. Alla
de som klagat över den myckna tid vi spenderat med Cooper som Dougie har helt
missat poängen. Den har scenen hade betytt vad den betyder för oss nu om vi
inte hade fått vänta på den.
Så
Cooper gör sig redo att lämna sjukhuset. Här finns ingen tid att förlora. Han
kramar om Sonny Jim så klart och skickar sen ut familjen att hämta bilen. Nog
lägger de märke till att han förändrats. ”Pappa pratar verkligen mycket.”
Jajamän grabben, nog gör han det alltid. Cooper ber Bushnell om att få låna
dennes pistol som han bär på sig. (Undermedvetet har Cooper såklart lagt märke
till detta.) Han ringer upp bröderna Mitchum och ber om deras hjälp. Han
behöver ta sig till Spokane i Washington och sedan vidare till Twin Peaks. De
tankar upp sitt privatplan och gör sig redo att hänga med. Här någonstans
börjar ”Falling”, signaturmelodin spelas. För första gången i The Return inne i
ett avsnitt. Och det är också här nånstans, när Cooper tar farväl av Bushnell,
när han vänder sig om och med absolut självsäkerhet säger ”Jag är FBI” som jag
inte kan hålla det tillbaka längre. Tårarna börjar rinna och jag hulkar som ett
barn. Allt släpper. Min hjälte är tillbaka. Cooper tar sig ut till bilen,
förvånar Janey något genom att själv sätta sig bakom ratten. Han är nog med
säkerhetsbältena såklart. Sedan iväg. ”Pappa kan köra bil jättebra.” Visst kan
han det Sonny Jim och mamma blir allt lite upphetsad av det hela. Sättet som
Naomi Watts spelar med sitt ansikte är fenomenalt.
***
I
Buckhorn sitter Diane som vanligt vid baren. Klockan har hunnit bli fyra på
eftermiddagen när sms:et som DubbelCoop skrev under natten kommer fram. Hennes
reaktion är våldsam, fysisk, som en spark rakt i magen. Hennes ansikte fylls av
ångest och ruelse och vi får se att hon i sin väska har en revolver. Hon viskar
som för sig själv att hon minns. Hon skickar en serie med koordinater tillbaka.
”Hoppas det här fungerar” säger hon tyst och med det börjar hon gå mot hissen
och genom korridorer mot Coles rum, samtidigt som den nedsaktade version av ”American
Woman” spelas, samma musik som användes när dubbelgångaren introducerades i
första avsnittet. Det är en scen med en enorm laddning, inte bara för att vi
precis kom från ett totalt lyckorus utan också för att vi förstår, med varje
steg hon tar, att nu kommer något ont att inträffa. Men vad?
Diane
har varit och förblir ett mysterium. Vi har inte kunnat sätta fingret på henne
eller hennes agenda. Därför vet vi heller inte vad som vi ska förvänta oss nu.
Och sms:et, hur ska vi egentligen tolka det? Det är ju uppenbarligen en slags
aktiveringskod. Men vad aktiveras? Att hon ska skicka honom alla koordinaterna?
För det verkar hon ju göra nu. Att hon ska minnas allt som hon hittills
förträngt? För det verkar hon ju också göra plötsligen. Att hon ska döda alla
Blå ros-gruppen? För det kommer hon att försöka göra. Förmodligen allt detta på
en och samma gång. Diane är mångtydig in i det sista.
Laura
Dern får här ytterligare en chans att glänsa i sin rollgestaltning. Hon tar
verkligen ifrån tårna och det är fantastiskt att se. Hon börjar med att berätta
för Gordon, Albert och Tammy och den sista kvällen hon såg Cooper – som hon då
trodde det var, vi vet att det var dubbelgångaren – och det vi får höra
bekräftar egentligen bara det vi redan anat men kanske inte riktigt velat ta
till oss, att förgrep sig på henne. Lyckligtvis behöver vi inte gå inte på
detaljer där. I stället är det avslöjandet som kommer efteråt som är det
verkligt chockerande. Han tog henne med till närbutiken, ”en gammal
bensinstation” som Diane beskriver det. Där hände något fasansfullt. ”Jag är
inte jag” börjar hon upprepa och även ”Jag är på sheriffsstationen”. Hon drar
sin pistol, Albert och Tammy skjuter och Diane zappar iväg med en smäll. Försvinner
i den tomma luften. Som Tammy konstaterar, hon var en tulpa! På sätt och vis
blir det detta som är det verkliga övergreppet, långt mycket mer än bara
våldtäckten. Diane har blivit utbytt, hon har blivit en annan, en programmerad
version av sig själv, satt under en kontroll som hon inte ens själv kan
begripa, fråntagen allt, inklusive sin fria vilja.
 |
| Diane på plats. |
Följaktligen
är det då logiskt att vi finner henne i fåtöljen i det röda rummet, framför
Phillip Gerard. Med ett sista uppkäftigt ”Dra åt helvete!” knäcks så hennes
huvud som ett ägg, Gerard skyller sina ögon och kvar blir bara ytterligare ett
gyllene frö. Så, är då detta det sista vi sett av Diane nu? Kanske. Det sista
av hennes tulpa, med största säkerhet. Men finns den verkliga Diane, den
ursprungliga Diane någonstans? ”Jag är på sheriffsstationen” sa hon. Betyder
det att Diane på något sätt är kopplad till Naido? Vad innebär det i så fall?
***
På
Silver Mustang Casino möter Cooper och familjen upp med bröderna Mitchum och
Cooper tar farväl av Janey-E och Sonny Jim. Det är sannerligen en förödande
scen. Precis den sortens tårdrypande hjärtsnörp som vi länge nu anat skulle
vara på väg. Även om Cooper lovar att han, eller åtminstone en Dougie, ska
komma tillbaka är stunden då fru och son inser vad som håller på att hända
riktigt jobbig. Inte så att de alls får förklarat för sig hur det ligger till,
för hur skulle någon kunna göra det? Men de känner det, begriper på en nivå av
ren intuition. Janey-E kan slutligen tillåta sig att se något som hon kanske
egentligen hela tiden har förstått, att mannen framför henne inte kan vara
hennes man utan någon mycket bättre. Och Sonny Jims ”Nej, du ÄR min pappa”, ett
förtvivlat rop på att få behålla den far han alltid drömt om. Ändå måste han ju
ge sig av. Men precis som Cooper har vi kommit att älska och bli djupt berörda
av den lilla familjen Jones och deras kamp med ett livspussel utöver det
vanliga. Vi kommer sakna dem.
 |
| Farväl till Janey-E |
Sakna
bröderna Mitchum och deras damorkester behöver vi dock inte göra för de ska
tydligen flyga med upp till Washington. Visserligen är Mitchums lite nervösa
över att ta Cooper till en sheriffsstation men Cooper lugnar dem. De må vara
kriminella men de har ändå hjärtan av guld. Candie håller med och ger ifrån sig
ett lyckligt leende så vi vet att det måste vara sant. Åh, vad jag hoppas att
vi någon gång under de sista två timmarna kommer få se Candie, Mandie och
Sandie stiga in på Double R Diner. Det vore verkligen pricken över i:et.
***
Som så många gånger förr tar den sista scenen
i avsnittet oss till The Bang Bang Bar och redan från början så osäkras gränsen
mellan olika berättelser, mellan fiktion och verklighet. Den alltid lika
stilfulle konferencieren presenterar musikern Eddie Vedder, känd från Pearl Jam
tydligen (jag kan verkligen ingenting om rockmusik men jag läser mig till sånt
här), men han presenteras här som Edward Louis Severson III, vilket är hans ”egentliga”
namn. Men i eftertexterna står naturligtvis hans riktiga namn som Vedder medan
Severson blir rollen i fiktionen. Så vem är verklig och vem är påhittad? Eller
är de båda lika mycket verkliga, eller lika mycket konstruktioner?
Dessa
frågor kommer snart att ställas på sin spets när Charlie och Audrey efter
många, många om och men äntligen har kommit in på baren. För ett ögonblick så
verkar det som om alla våra funderingar om huruvida Audreys bihandling är ”verklig”
eller ”konstruerad” fått ett tydligt svar. Här är hon nu. Men knappast hinner
de båda sätta sig vid bardisken och skåla med sina martinis förrän
konferencieren står på scenen igen och presenterar ”Audreys dans”. Plötsligt
glider övriga publiken spöklikt undan från dansgolvet, ljuset förändras och
Angelo Badalamentis stämningsfulla ikoniska musik, ytterligare ett stycke som
vi inte hört förut under den nya seriens gång, börjar spelas. Audrey ser först
förskräckt ut men nu som en gång då fångar musikens drömskhet henne, förtrollar
henne och hon ger sig ut på dansgolvet. Ett av Twin Peaks mest definierande
ögonblick börjar plötsligt utspela sig framför oss, det händer igen och
samtidigt: Vad är det för verklighet vi nu får blicka in i?
 |
| Dansen. |
Snart
nog avbryts också dansen av två män som börjar ett slagsmål, tydligtvis över
någon kvinna. Ständigt dess historier på Bang Bang Bar, inte sant? Otrohet,
misstänksamhet, våld. Och om allt det här på något sätt kommer ur Audrey, som jag
tror det måste göra, då är det också en del av hennes historia.
Exakt
vad den innebär det vet vi inte. Audrey springer fram till Charlie, ber honom
ta henne därifrån och med vad som närmast känns som en elstöt befinner hon sig
plötsligt i ett vitt rum, stirrandes in i en spegel, rädd och skakad in i
märgen. Spegeln för så klart också tanken till sista avsnittet av
ursprungsserien, dubbelgångaren och Bob. Plötsligt är allt osäkrat. Var
befinner sig Audrey? Är det vita rummet en verklig plats? Jag tror ju inte det
är så enkelt som att Audrey befinner sig i en koma och drömmer. Vi har som sagt
redan fått en variant på den tropen. Dröm och verklighet i Twin Peaks är ju
heller inte, som vi sett två helt olika saker utan snarare en flytande skala.
Vad allt detta ska leda och om huruvida Audreys predikament på något sätt
kommer spela direkt in i det slutspel som är på väg, det får vi ge oss till
tåls med till nästa vecka då två avslutande avsnitt ska ta den här resan i
hamn. Och vilken resa det har varit.
 |
| Sovaren har vaknat? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar