Twin Peaks - The Return (Del 14)

We are like the Dreamer

Men vem är det som drömmer?

Det var länge sedan jag tappade hakan så många gånger i rad som när jag såg det här avsnittet första gången. Visst är fortfarande del 8 det visuellt mest häpnadsväckande kapitlet av The Return men det här, den fjortonde delen, det fick verkligen mitt huvud att snurra. Det slog mig ännu en gång med enorm kraft, som det gjort flera gånger förut vilken gåva den här serien är. Att den bara faktiskt existerar överhuvudtaget är i det närmaste ett mirakel, det har jag sagt flera gånger redan. Men att den dessutom har förmågan att plocka upp mig i sina händer och vrida ur mig som en disktrasa, att den förmår göra saker med mig som jag ärligt talat inte längre trodde att konst eller fiktion kunde göra – det är den verkliga presenten. Och jag är oändligt tacksam.

Nu är vi på väg mot slutet. Efter det här avsnittet återstår fyra timmar och de två sista avsnitten kommer att visas tillsammans som ett dubbelavsnitt. Jag vågar fortfarande inte göra någon slags förutsägelse om var exakt allt kommer att sluta, särskilt inte efter de överraskningar som den här veckan bjöd på. Möjligen har jag vissa aningar. Jag tror fortfarande att de två sidorna av agent Cooper måste återförenas för att han ska komma tillbaka. Jag tror också fortfarande att de flesta, om inte alla, viktiga karaktärerna kommer att hamna i Twin Peaks innan allt är över. Och jag är ganska säker på att Julee Cruise kommer framträda på the Roadhouse i sista avsnittet. Utöver det – ja, vem vet?

***

Från sitt hotellrum i Buckhorn ringer Gordon Cole till polisstationen i Twin Peaks. Äntligen börjar även de här sidorna av historien att pusslas samman. I en fin liten scen får Gordon först byta ett par ord med Lucy. Det är ytterligare en av dessa nonsensdialoger som vid första anblicken kan verka bara som ett tramsigt litet skämt men som vid närmare anblick rymmer något större. ”Har du varit där i alla dessa år?” frågar Gordon och Lucy svarar på frågan bokstavligt. Nej, hon har varit hemma ibland också. Och en gång var hon och Andy utomlands på semester. Det var ju skönt att höra. Det är ett typiskt exempel på ett absurdistiskt förhållningssätt till språk och mänsklig kommunikation.

Gordon blir inkopplad till Truman. Lucy upprepar sitt mantra om telefonen med lampan som blinkar och som vi ska se senare i avsnittet kan det också visa sig vara något som rymmer mer än vad vi tidigare trott. Gordon tror först att han talar med Harry men istället blir det Frank som får dela med sig av sina uppgifter. De har hittat sidor ur Laura Palmers hemliga dagbok. Det kan tyda på att det finns två Cooper. Gordon tackar för informationen.

Albert lägger ut texten för Tammy.

Samtidigt fortsätter Albert att berätta för Tammy (och oss) om Blå Ros-gruppens tillkomst. Här kan vi notera att FBI förvandlat ett annat av rummen på hotellet till världens mest högteknologiska sambandscentral. Vad de ska med all utrustning till kan vi bara gissa oss till. Fallet som Albert berättar om är kittlande nog att jag skulle vilja se en helt egen prequel-film om det. 1975 anlände två FBI-agenter (vi får senare veta att det var Cole och Jefferies) till ett motell i Olympia, Washington för att arrestera en kvinna vid namn Lois Duffy. De hör ett skott och rusar in. Två kvinnor är där inne. En är skjuten i magen och döende. Den andre håller i en pistol. Men de är båda samma kvinna. Båda är Lois Duffy. Den döende kvinnan viskar: ”Jag är som den blå rosen”, hon ler och hon dör. Sedan försvinner hon framför deras ögon. Den andra Lois Duffy tar senare livet av sig i sin cell. Tänk om vi hade kunnat få se detta med sjuttiotalsversionerna av David Lynch och David Bowie i rollerna!

Tammy gör en intressant koppling här när hon beskriver den dubblerade kvinnan som en tulpa. Tulpa är ett begrepp som ursprungligen är hämtat från tibetansk buddism och som också letat sig in i olika västerländska ockulta traditioner. Det är i korthet en tanke som givits fysisk form, ibland ett uttryck för en kollektiv idé: en grupp människor som tillsammans tror så starkt på något att det blir verkligt. Det finns fans som har gjort kopplingar mellan sådana här idéer och Twin Peaks ända sedan nittiotalet men det är första gången som begreppet faktiskt yttrats i serien.

Gordon kommer och ger Albert något papper av något slag. Vi vet inte vad men de har något på gång. Efter att en förvånansvärt obehaglig siluett av en fönstertvättare fått Gordons hörapparar att få överslag kommer också Diane in. Gordon vill veta om DubbelCooper nämnde något om major Briggs den där kvällen, den sista kvällen då dubbelgångaren och Diane sågs. Diane vill förstås fortfarande inte tala om den kvällen men när Gordon pressar henne ger hon med sig. Ja, han talade om major Briggs. Vad som sades får vi dock inte veta. Albert visar upp den ring som Constance hittade i Briggs mage – Dougies vigselring. Och när han läser upp inskriptionen reagerar Diane med stor förvåning. Detta är avsnittets första stora ”tappa-hakan-stund”. Janey-E är Dianes halvsyster!

Jag menar naturligtvis är hon det. Självklart! Och ändå – va? Hur? Vad i? Jag antar att vi vet var hennes konstiga namn kommer ifrån nu. E står naturligtvis för Evans, Dianes efternamn och får vi anta då också Janeys flicknamn. En ledtråd dold fullt synlig hela tiden. Och självklart ska Laura Dern och Naomi Watts spela systrar. Det är ju perfekt. Det här får mig så klart att hoppas på att vi kommer få en riktigt smaskig scen mellan dessa båda figurer innan allt är slut.

Lika som bär?

Frågan är ju som alltid hur mycket vi kan lite på Diane. Vad vet hon egentligen? Hon påstår att hon och Janey-E inte har pratats vid på flera år. Att de inte umgås. Hon vet att systern är gift med en Dougie Jones. Men har hon aldrig sett ett fotografi på honom? Jag antar att det är möjligt. Men om hon har det så måste hon ju ha känt igen honom. Vet hon kanske om att hennes syster är gift med en – ja, låt oss kalla honom tulpa då? Det kan ju i alla händelser inte vara en slump att Dougie hamnat hos just henne! Som vanligt väcker varje nytt svar en ny fråga.

Gordon tar via telefon kontakt med det lokala FBI-kontoret i Las Vegas för att få tag på Dougie och Janey-E. (Fantastisk scen för övrigt där den ene av de två lokala agenterna tappar humöret på den andre.) Det här kan pegga upp för en riktigt dramatisk scen om FBI anländer samtidigt som Dougie får påhälsning av Hutch och Chantal. Ni hörde det här först! Under tiden ursäktar sig Diane. Låt oss gissa att hon går för att skicka lite fler skumma SMS, om det nu verkligen är DubbelCoop hon messar med eller kanske ”Jefferies” eller vem vet, det skulle kanske till och med kunna vara Janey-E själv. Vid det här laget känns det som om det mesta är möjligt. Gordon själv har dock något annat viktigt att berätta. Han har haft en dröm om Monica Bellucci igen.

Flera gånger har jag tittat på rollistan över The Return, fascinerats över alla de nya skådespelarna och funderat över vad för slags roller de skulle komma att spela. I vissa fall har jag kunnat pricka rätt bra. Jag antog att Michael Cera skulle spela Lucy och Andys son. Jag gissade att Amanda Seyfried skulle vara Shellys dotter. Jag trodde rätt när jag trodde att Jim Belushi skulle vara någon slags gangster. Inte på hundra år hade jag dock gissat att Monica Bellucci skulle spela sig själv! Men där är hon. I Paris möter Gordon Cole henne tillsammans med några av hennes vänner. Det är en scen som omedelbart fångar något djupt obehagligt med sitt svart-vita foto och låga dova ljudmatta, trots att inget egentligen händer till en början. Gordon säger att han är medveten om att Cooper är där men han kan inte se sin väns ansikte. (Och det får inte vi heller, åtminstone inte mer än hans käke.) Så citerar Monica Bellucci plötsligt ur Upanishaderna: ”Vi är såsom drömmaren som drömmer och som sedan lever inuti drömmen”. Men, tillägger hon vem är drömmaren? Det kan man verkligen fråga sig. (I originalcitatet är det världssjälen Brahman som åsyftas.) I Twin Peaks, liksom i Lynchs konstnärskap i stort, är gränsen mellan dröm och verklighet aldrig helt tydlig. Gordon ser Monica titta över axeln på honom och när han vänder sig om ser han sig själv som en yngre man. Bilden är tagen från Fire Walk With Me och vad som följer är en slags repris av den scen från den filmen där Bowie som Jefferies plötsligt dyker upp på Gordons kontor efter att ha varit försvunnen i två år.

Ja, vem är detta?

Så fick vi alltså ändå se David Bowie i The Return. Inte något nytt material förvisso men ändå högst betydelsefullt. Gordon fäster särskild vikt vid när Jefferies pekar på Cooper och frågar ”Vem tror du det är där?” – en replik som redan då 1992 föreföll som en plantering av något som komma skulle. Och nu, i och med den här drömmen är det plötsligt som om Gordon kan minnas händelsen. Som om han inte riktigt kunde vara säker på att det faktiskt hänt tidigare. Flera gånger när jag sett Fire Walk With Me har jag undrat för mitt stilla sinne om just den här scenen faktiskt är någon slags drömsekvens. På något sätt verkar Gordon och Albert undra detsamma. De minns men de minns inte. Vi har sett den effekten förut, efter att de fann portalen och Bill Hastings dödades. Och vi kommer strax att få se samma sak hända igen.

I Twin Peaks gör sig Bobby, Hawk, Truman och Andy redo för sin expedition ut i skogen till den plats som de letts till av Briggs meddelande. Bobby har varit och skaffat matsäck. Men först har de en annan sak att klara av. De lurar in Chad i konferensrummet – dumme Chad tror väl han också ska få en smörgås – istället blir han oceremoniellt arresterad för sina missdåd. ”Vi har haft ögonen på dej flera månader” berättar Truman medan den ilskne Chad får handklovar och en gratis resa ner till häktet i källaren. Tydligen hade han aldrig lurat någon. De visste hela tiden vad han gick för. Scener som den där de kör ut honom från konferensrummet eller när Lucy spanar efter honom när han ska ”hämta posten” framträder nu i nytt ljus. Det är också ytterligare exempel på att det faktiskt också görs riktigt polisarbete på stationen även om vi inte alltid för se det.

Så tar då gänget bilen ut så långt de kan i skogen innan de måste fortsätta till fots. Bobby, som kan vägen, tar täten. Elledningar sprakar. Hela färden genom detta majestätiska landskap är absolut perfekt i sin stämning. Det är precis så här det kan kännas att ge sig ut i det okända. På vägen passerar gruppen också en å. Jag undrar om det kanske kan ha varit här som Cooper och Briggs tältade på sin fisketur när Brigg försvann i säsong två? Det vore inte alls omöjligt. Bobby berättar att de är nära platsen där Briggs lyssningsstation låg, men att inget finns kvar av den nu. Allt är bortschaktat. Men Jack Rabbits palats finns kvar. Det visar sig vara en stor stubbe eller rest av en trädstam efter ett fallet träd. Det är verkligen lätt att tänka sig att detta är en plats som skulle kunna fånga en ung pojkes fantasi. Eller min här och nu för den delen. Om jag hittade en plats som den här i skogen skulle jag nog omedelbart känna igen den för vad den här – en helig plats.

Palatset.

Trädstammen ser lite ut som ett slott eller en ruin efter ett slott. Faktum är att den inte alls är olik byggnaden på klippan mitt i den purpurfärgade oceanen från del 8. Det och det faktum att Bobby kallade det för ett palats för åter tankarna till major Briggs berättelse om sin vision för Bobbys öde från säsong två av den ursprungliga serien. Där berättar han också om hur de återses i framtiden i ett stort palats – han använder just det ordet. Värt att bära med sig.

Också värt att bära med sig är jord i fickan från den här platsen när de nu ska fortsätta. Så hade major Briggs instruerat och Andy påminner om det. Bra jobbat Andy. Våra äventyrare fortsätter. Stämningen blir om möjligt än mer osäker. Och filmbilden börjar subtilt rycka lite. Inte exakt slowmotion, inte exakt så att den hoppar, bara laggar lite, lite. Så kommer de då dit där de ska. En glänta i skogen. Rök stiger upp ur marken och elektriciteten surrar. Vi ser ett ensamt träd likt de i Glastonbury Grove. På marken en märklig krater som vid närmare anblick visar sig innehålla någon slags gulaktig olja. Så lättar röken och vi ser att på marken ligger också någon. En människa. En naken kvinna. Vi ser henne inte ordentligt först. Andy är snabbt framme och när hon rullas över mot henne ser vi plötsligt vem det är och min käke ramlade i golvet igen.

Det är Naido – kvinnan som Cooper möte i purpurvärlden i del 3, hon som hjälpte honom, som slog om spaken på den märkliga rymdstationen, som sedan föll handlöst ut i universum. Jag hade hoppats att vi skulle få träffa henne igen men att hon av alla skulle vara just här, just nu, det hade jag inte väntat mig. (Jag tror förresten inte att jag kallade den här karaktären för Naido i mitt inlägg om del 3, men så heter hon tydligen enligt eftertexterna.) Naidos ögon är fortfarande igenvuxna, även om hon har vad som ser ut som skärsår i ansiktet nu, och hon försöker fortfarande förgäves prata utan att få fram något. Männen som står runt henne är förbluffade, nästan hypnotiserade. Mötet med det okända ute i skogen kan ha den effekten. De är i bokstavlig mening förtrollade i det här ögonblicket.

Truman noterar att klockan nu är 14.53 (ja, han säger förstås 2.53) och i samma ögonblick får vi se en ny portal öppnas i luften framför dem. Precis som den Gordon såg I Buckhorn, med den skillnaden att i hans fall var centrum av virveln svart medan den här är vit. Knappast en slump. Expeditionen ser storögt på men det som nu händer är nästa stora tappa-hakan-stund. Jag som inte hunnit plocka upp den från förra gången.

Andy försvinner. Dras in genom portalen får vi tänka och materialiseras i ett rum som vi känner igen. Det svart-vita rummet från första och åttonde delen. Jättens domän. Det som vi kanske kan anta är den vita hyddan. Andy är i den vita hyddan! Jag menar, självklart är han det. Här har jag hela tiden trott att det skulle bli Hawk som skulle ut och resa till andra dimensioner. Men nej. Det blir Andy. Naturligtvis. Vem har en renare själ och ett större hjärta än Andy Brennan? Och Jätten är där. Fast vi kan inte kalla honom för Jätten längre. Och vi behöver inte skriva ut en massa frågetecken heller. ”Jag är Brandmannen” förklarar han.

Vem skulle han annars vara? Vi minns larmet som gick i del 8. Ett brandlarm. Allt faller på något sätt på plats. Brandmannen lyfter sin hand och plötsligt har Andy vad som ser ut som en slags stiliserad stor kotte i handen. Samtidigt samlas rök ovanför hans huvud. Vi ser att i taket ovanför stolen där Andy sitter finns stora runda fönster. Andy ser upp mot ett av dem och där blir han förevisad en serie bilder. Som vi vet så delar Brandmannen gärna med sig av information men sällan i helt tydlig form.

Rätt man på rätt plats!

Det första Andy ser är Experimentet, den otäcka figur som dök upp i glaslådan i New York. Och han får också se hur Experimentet spyr fram sin avkomma. Han ser ägget med Bobs ansikte i. Så fler snabba bilder från del åtta. Skogshuggarna utanför närbutiken. Den läskige skogshuggaren som ser ut som Lincoln och som tydligen fortfarande har fått nån eld till sin cigg. Sedan ser Andy och vi elledningar och därefter draperierna från det röda rummet. Där är Lauras porträtt omgivet av två änglar. Naido på marken i skogen. Sedan Cooper. Cooper som klyvs i två. Den gode Cooper och hans dubbelgångare. Det som följer är nog trots allt det mest spännande av alla dessa bilder. Vi ser telefonen med lampan som blinkar. Den som Lucy alltid talar om. Och sedan ser vi Lucy själv. Och Andy som leder henne genom en korridor, som för att visa henne något. Men vad? Vad än det är så utgår jag nu från att Andy och Lucy kommer ha en viktig roll att spela. Så ser vi Naido igen på marken i skogen, nu med Andy vid sin sida. Slutligen som sista bild ser vi elstolpen med nummer 6 på. Den där elstolpen som på något märkligt sätt verkar följa efter Carl Rodd. Därefter är föreställningen slut. Röken samlas i kotten som Andy håller i sin famn. Kotten försvinner. Så även Andy.

Vi är tillbaka vid den stora trädstammen. Sakta börjar Truman, Bobby och Hawk tona sin i bilden. Jag antar att jorden i deras fickor på något sätt förankrade dem till den här platsen och förde dem tillbaka hit. Sist av alla tonar Andy in. Han bär Naido i sin famn. Han är lugn och samlad och han vet vad som måste göras. Naido är mycket viktig. Det finns dom som vill döda henne. De måste beskydda henne. Resten av gruppen är fortfarande tagna av vad som skett och Truman kan inte annat än att låta Andy ta kommandot här. Varken han själv eller Hawk kan komma ihåg riktigt vad som hänt. Precis som Gordon och de andra i Buckhorn.

Andy styr upp situationen.

Så blir Naido satt i en cell på polisstationen för att förhoppningsvis vara säker där. Som tur är har Lucy en gammal morgonrock som deras stackars ”gäst” kan få låna. Ett par celler bort sitter Chad som gapar ut sin galla mot Andy. Men Andy ger honom svar på tal. Han upplyser ad om vilken dålig människa han är och att det är såna som han som ger polisen ett dåligt namn. Väl rutet Andy. Och som om det inte var illa nog för Chad att behöva sitta i bur – mitt emot honom sitter ett fyllo med sönderslaget ansikte som droppar blod på golvet och härmar allt som sägs. När han inte tjuter som en apa. Det kan gott Chad ha tycker jag. Men det är också ännu en djupt obehaglig scen mitt i all absurdism. Sättet som fyllot låter på. Ett skriande, obehagligt tjutande – inte helt olikt ljudet av fönsterputsaren tidigare – det djuriska, omänskliga ljuset från hans mun, det för tankarna ändå tillbaka till pilotavsnittet av den första serien där Bobby gör ett slags skällande ljud mot James i cellen intill. En av mina absoluta favoritscener i hela Twin Peaks, för övrigt.

En härmapa.

Det är säkert en helt medveten koppling för efter den här scenen förflyttas vi faktiskt till just James. Det visar sig att han jobbar som väktare på Great Northern Hotel nu för tiden. (Jag gissar att gitarrspelet mer är ett hobbyprojekt.) Så där sitter James på en lastbrygga med sin jobbarkompis Freddie, som vi skymtade förbi som hastigast i slutet av del 2. Vi var många som undrade över den där gröna handsken som Freddie hade på sig och det faktum att han verkade prata med en väldigt brittisk dialekt. Det visar sig att Freddie är från London. Och han är superstark! I alla fall i handen som hans handske sitter på. Han försöker knäcka nötter med den handen men är så stark att det bara blir pulver av dem. Då är du faktiskt stark. James är lite nyfiken på den där handsken. Var kommer den ifrån? Och varför kan Freddie inte ta den av sig? Freddie själv är först lite tveksam till att berätta, men James övertalar honom tillslut.

Och det vi får höra är verkligen något helt oväntat. Freddie redogör för hur han en kväll, när han var på hemväg från puben och funderade över vad han ville göra med sitt liv sögs in genom en portal i luften. Och vem mötte han på andra sidan? Brandmannen såklart. Och Brandmannen gav honom en uppgift, att gå in i närmaste järnhandel. Där skulle Freddie hitta en öppnad påse med en grön diskhanduk i. Den skulle han köpa. Det är folksaga och superhjältens ursprungshistoria på samma gång. (Vi ska inte glömma att Mark Frost var inblandad i de två ganska dåliga Fantastiska Fyran-filmerna från 00-talet.) Expediten ville först inte sälja den enda handsken åt Freddie, men han upptäckte att när han tog på handsken fick han superstyrka. Fast nu kan han inte ta den av sig. Den är en del av honom nu. Och Brandmannen sa också en annan sak: Att Freddie skulle bege sig till Twin Peaks i Washington, USA. Där väntar hans öde.

Freddie, även känd som "Gröna Näven"

Vad exakt det där ödet kan vara kan vi än en gång bara ana oss till men jag har redan sett otaliga skämt på Twitter om att vi kommer få se Freddie bryta arm med DubbelCoop. Hoppas kan vi alltid!

James vet nog inte riktigt vad han ska tro om den här historien men beger sig ned i källaren för att titta till pannrummet en sista gång innan de båda slutar sitt pass. Inte visste jag att hotellet hade ett så stort läskigt pannrum men jag antar att det är fullt rimligt. Och när James stiger ner där, bland rör och rök så hör både han och vi samma slags vibrerande ton som Ben och Beverly tidigare jagat runt uppe på Bens kontor. Men här låter det ännu högre, ännu mer intensivt. Var och en som har sett lite skräckfilm känner nog hur nackhåren reser sig. James närmar sig en stängd dörr och det är som om både han och vi anar att något finns där på andra sidan.

Vad det är får vi dock inte veta. Men skräckfilmsmotivet fortsätter när vi förflyttas till en bar vid namn Elks Point #9. (Bra namn ändå.) Sarah Palmer släntrar in. Jag menar vad göra när vodkan är slut hemma? Måste du ha Bloody Mary då är tydligen Elks Point närmaste stopp. Det verkar inte vara världens fräschaste bar, men jag gissar att det inte är atmosfär som Sarah är ute efter. Hon beställer sin drink men hinner knappt sätta sig till rätta förrän en ytterst obehaglig man med hästsvand, keps och en t-shirt med den fräcka texten ”Truck You” på kommer fram till henne. (Vi minns Bulahs ord från del 1: ”Det är en värld av lastbilschaffisar.”) Jag vet inte varför just den här chaffisen tycker det verkar som en bra idé att ragga på en nedsupen 70+ dam men det gör liksom bara allt så ännu mer ruggigt på något vis. Och inte kan han ta ett nej heller. Sarah ber honom att lämna henne i fred och mannen blir omedelbart otrevlig. Han blir grov i mun, han börjar hota med sexuellt våld men han anar inte vem eller vad han ger sig på.

Sarah?

Avsnittets sista riktigt stora hak-tapp kommer när Sarah plötsligt tar av sig sitt ansikte! Precis som Laura gjorde i det röda rummet. Men där Laura var fylld av ett bländade ljus bär Sarah bara mörker inom sig. Mörker och något som far ut likt en ormtunga. En bild av en hand där ringfingret är mörkt. Den andliga noden som vi minns från del 7. Och så ett leende som skulle få katten i Alice i underlandet att gå och gömma sig. Sarah sätter tillbaka sitt ansikte och gör sedan ett snabbt utfall mot mannen. Med ett kvickt hugg sliter hon strupen av honom.

Vad fick vi precis se? Vad har hänt med Sarah? Något har hon blivit. Om hon inte alltid burit detta inom sig, men det tror jag inte. (Även om det är en populär teori att hon kanske var flickan som svalde kackerpaddan i del 8. Fast jag vet inte, det känns ändå inte rätt för mig.) Efter utfallet skriker Sarah till. Hon har heller inget blod på sig. Är hon medveten om vad som precis hänt eller inte? Om något har tagit sin boning i henne, vad kan det då vara? Jag tror knappast det är Bob, Snarare i så fall Bobs ”mamma”, Experimentet? Eller kommer mörkret bara från Sarah själv? Vi minns också skogshuggarens lilla dikt: ”Hästen är ögats vita och mörkret däri”. Hästen och Sarah Palmer hänger trots allt samman på något vis.

Avsnittets sista scen tar oss en än gång till Bang Bang Bar och ett möte med karaktärer som vi inte tidigare träffat, Megan och Sophie. Men den här gången kan vi faktiskt pussla samman lite av vad de säger. De pratar om droger och ”dårhuset”, som dock verkar vara en plats där droger anskaffas snarare än ett faktiskt mentalsjukhus. Men så pratar de om Billy. Billy igen. Billy som Audrey ”letar” efter. Och Sophie berättar om när hon såg Billy senast. Hon var hemma med sin mamma. Och kanske sin morbror, hon är inte säker. Så kom Billy. Han hoppade ett staket och sprang fram till huset. Han blödde från mun och näsa. Precis som Audrey berättade att han gjorde i hennes dröm. Billy kommer in, slår huvudet i vasken. Blod sprutar. Han springer ut igen. ”Vad heter din mamma?” frågan Megan. Sophie tvekar lite. Sedan svarar hon: ”Tina.” Ytterligare ett namn vi känner igen från Audreys historia. Och den här Billy som blöder både från näsa och mun, låter inte det som det där fyllot i cellen mitt emot Chad? Det är ännu en scen som får oss att undra över vad som faktiskt händer i staden och hur allt i slutändan hänger samman men den här gången känns det åtminstone som om saker och ting är på väg att komma samman.

***

Musiknumret över eftertexterna var förmodligen det av alla jag tyckt minst om av alla så här långt. Men det hade en energi och en framåtrörelse över sig som kändes passande för den här fasen av The Return. I ett avsnitt med så här många överraskningar kan det räcka gott och väl.