Twin Peaks - The Return (Del 15)

There’s some fear in letting go.

I slutet av eftertexterna på flera av seriens avsnitt har ett litet meddelande dykt upp. ”Till minne av…” och så namnet på någon av de skådespelare i serien som inte längre finns med oss. Så har vi sett hyllningar till Frank Silva, som spelade Bob och till Don Davis som spelade major Briggs. Både gick bort långt innan den här serien påbörjades men är ändå i högsta grad närvarande i serien. Samma med David Bowie som fick förra avsnittet dedikerat till sig, Bowie som skulle ha varit med om han hade fått leva längre. Även han är förstås i högsta grad närvarande som vi ska se. Sen har vi Miguel Ferrer som spelar Albert, som dog i strupcancer medan serien höll på att klippas. Hans sjukdom kan anas i skådespelarens ansträngda röst.

Avsnitt 15 är dock inte tillägnat någon av skådespelarna. Det är tillägnat Margret Lanterman, Log Ladyn själv. Cathrine Coulson, som spelar henne har redan fått en tillägnan. Redan i första avsnittet faktiskt. Coulson samarbetade med Lynch som någon slags produktionsassistent redan på Eraserhead. (Hon var då gift med Jack Nance, alias Pete Martell.) Det lär ha varit där och då som Lynch kom på idén att han någon gång ville göra något där Coulson skulle spela en kvinna med ett vedträ i famnen, ett vedträ som skulle ha hennes döde mans ande i sig. Det känns passande att även hennes karaktär skulle få ett ordentligt avsked. Varje gång vi sett henne i serien så här långt har vi kunnat känna döden vänta på henne bara precis bortom hörnet. Vi har kunnat känna smärtan och förtvivlan i hennes bräckliga röst. När stunden nu kommer är det både en stor sorg och en befrielse.

Hennes samtal med Hawk, hennes sista ledtrådar (”Akta dej för den där under månen på berget”), hennes ord om att vedträdet blir till guld – ytterligare en av alla alkemiska referenser i serien, allt det vore nog för att få mitt hjärta att brista. När sedan resten av de goda på polisstationen kallas samma och får nyheten då vet jag nästan inte varit jag ska ta vägen. Jag kan inte ens minnas när en rollfigurs död berörde mig så senast. Naturligtvis är det just Twin Peaks som lyckas ta mig dit, beröra mig så djupt.

Till minne av Margret.

***

Avsnittet börjar dock på en lyckligare not. Glad i hågen traskar Nadine mot Big Eds bensinmack och bilverkstad med sin gyllene spade slängd över axeln. Hon har fattat ett beslut. Ett stort beslut. Hon berättar för Ed, som vi nu förstår att hon faktiskt fortfarande är gift med, att hon varit självisk och att hon inte kan hålla tillbaka hans lycka längre. Hon har ju alltid vetat att han egentligen älskar Norma och nu vill hon ge honom gåvan att vara med henne. Hon behöver inte honom längre. Nu har hon sin gyllene spade. Ed vet först varken vad han ska svara eller tro och hans svar till henne är nästan oväntat rakt: Du kommer att ångra dig. Båda två vet hur deras förhållande fungerar, det har varit samma cirkel av ångest, förtvivlan och skuld i snart fyrtio år. Men Nadine försäkrar att hon tänkt igenom allt. Jacobi har förändrat henne. Om det nu också innebär att Nadine tänker försöka få sin doktor Amp och vad som i så fall kommer att hända återstår att se.

Nadine vet vad hon måste göra.

Ed slösar hur som haver ingen tid. Han kör raka vägen till Double R Diner och stormar in. Viftar glatt åt sin älskade Norma. Han börjar justberätta om vad som hänt när vi till vår fasa ser Walter, Normas affärspartner och eventuelle nye kille komma upp bakom dem. Så blir Ed lämnad ensam vid disken. Både han och vi tror vid det här laget att alla drömmar om framtiden är krossade. När han beställer sitt kaffe av Shelly och sedan tyst för sig själv också ber om en cyanidkapsel har allt fallit i mörker.

Men ändå inte. Ed sluter sina ögon och miraklet sker. Norma förklarar för Walter att hon inte vill vara med på franchisetåget längre. Hon kan inte stå för de kompromisser som det innebär och hennes hjärta är och kommer alltid förbli i hennes egen verksamhet. Så klart. Hon erbjuder Walter att köpa ut henne. Och därmed avslutar hon också vad än för slags relation de hade. Walter menar att hon begår ett stort misstag men både vi i publiken och Norma själv vet att det var han som var misstaget. Så Walter för resa sig och gå. Kameran återvänder till Ed som sitter där och blundar. Så kommer där ett litet leende på hans läppar. Han vet. Och sakta ser vi Normas hand komma in i bild och läggas på hans axel. Plötsligt är allt rätt i världen. Kärleken har överkommit det sista av hinder. Det här är det ögonblick i sagan som Tolkien brukade kalla för eukatastrofen, den lyckliga omvändingen där det goda bara tycks rasa in, oförväntat men länge efterlängtat, oförtjänt men lyckligt. Just här och nu, i den här stunden – när Norma och Ed kysser varandra och Shelly ser på med tårar i ögonen kan vi känna att lyckliga slut faktiskt är möjliga.

Äntligen.

***

Sedan är det natt igen. Återigen ensamma billyktor som knappt lyser upp en mörk landsväg i det kompakt svarta. DubbelCooper har lämnat farmen bakom sig och fortsatt ut i vildmarken. Vi får anta att han fortfarande är i Montana men på väg mot Washington. Så ser vi något lite längre bort på vägen. Han svänger av och vad ser vi där? Närbutiken! Den närbutiken. Den mångomtalade och alltid lika mystiska. Den som vi sett i avsnitt 8 och som vi trott oss möjligen besökt i Fire Walk With Me. På planen framför DubbelCs bil står en av skogshuggarna. Som om väntandes på honom. De säger ingenting utan börjar bara långsamt gå upp för trappan på sidan av byggnaden. En trappa som inte leder någonstans eftersom butiken bara har en våning. Vi hör surret av elektricitet och de båda figurerna fasar bort framför oss.

Närbutiken.

Kameran rör sig genom en skog om natten och DubbelCooper med guide anländer in i ett rum som känner igen. Samma tapeter och samma vägar såg vi i Fire Walk With Me, i Lauras dröm. Och i scenen där Phillip Jefferies berättar om sitt möte med varelserna ovanför butiken ser vi en skogshuggar-figur sitta vid en slags sändare/mottagare, precis som här och nu. DubbelCooper redogör för sitt ärende. Han är här för att träffa Jefferies. Skogshuggaren vid maskinen slår till en strömbrytare, el och ljus sprakar. Vi får också en snabb glimt av en annan otäck figur ur den filmen, den hoppande mannen med en vit strutnäsa – bilden skakar och ett annat ansikte tycks morfa in och ut över dennes mask. Om du pausar i precis rätt sekund kan du se vems ansikte. Det är Sarah Palmer.

Så kommer en annan av dessa sotiga figurer ut ur skuggorna och leder dubbelgångaren vidare, ännu längre in i denna värld mellan världarna. De passerar genom en mörk, lång korridor. Vi får återigen se flygbilderna genom skogen dubbelexponerade över det hela. Så når de fram till en trappa, samma trappa som Gordon såg i sin vision i avsnitt 11. De går upp för den och DubbelCooper öppnar en dörr. Han stiger ut på innergården till vad som verkar vara ett fallfärdigt och inte helt övergivet motell.

Uppmärksamma tittare har noterat att det här är inspelat på samma plats som en annan scen ur Fire Walk With Me – det här är samma motell där Leland har sina sexuella möten med Theresa Banks, där han nästan springer in i Laura vid ett tillfälle och flyr fältet, vilket får Theresa att misstänka vem han är. Jag vet inte precis om jag tror att det här ska vara samma plats – detta förefaller mig inte vara en ort i vår fysiska dimension. Kanske gillar bara Lynch att återvända till samma inspelningsplats. Kanske har motellet någon slags skuggexistens i andra världar?

Läskig dam.

En ensam lampa lyser vid dörren till rum nummer 8. Dörren är låst men en läskig dam i smutsig nattklänning erbjuder sig att låsa upp. (värt att notera att karaktären spelas av en manlig skådespelare.) Hon talar samma slags bakåt-men-ändå-framåt tal som vi förknippar med den svarta och den vita hyddans andar, vilket får mig att anta att vi inte befinner oss i Kansas längre så att säga. DubbelCooper stiger in i det nedgångna och mörka rummet där bara ett kallt lysrör blinkar. Så rullas en vägg undan och vi får äntligen möta Phillip Jefferies. På sätt och vis.

Jefferies? Är det du?

Vad vi ser är en mekanisk form, ett slags klockliknande metallisk skepnad inte olik de varningsklockor som vi såg i Brandmannens och Senorita Didos palats. Och rummets arkitektur, precis som det svart-vita fotot förefaller också som en koppling. Antenner tycks sticka upp högst upp. På sidan sticker en slags pip ut. Ur pipen verkar en slags sfär och ´även rök emanera. Det påminner inte så lite om en tekanna eller som någonting hämtat ur brittisk psykadelisk sjuttiotals science fiction. Jag tänker då inte bara på t.ex. Doctor Who, hela absurditeten i alltsammans skulle nästan lika gärna kunna vara en scen från Doctor Snuggles. (Jag menar det som den högsta av komplimanger.) Och det är på alla sätt passande att just Phillip Jefferies, denna karaktär som både är och inte är David Bowie antagit denna nya gestalt. Jag vet inte om vi ska tänka att han sitter där inne i maskinen eller om han faktiskt fysiskt förvandlats men det spelar heller inte någon direkt roll. Känns det ändå som något Bowie själv hade kunnat skapa, han som alltid skiftade mellan alter egon och pseudonymer?

DubbelCooper börjar fråga ut Jefferies. Är det verkligen Jefferies som skickat mördare efter honom? Och var det Jefferies som han pratade med på telefon i avsnitt 2? Jefferies ger inte direkt några raka svar men verkar heller inte ta vid sig av anklagelserna. ”Jag har inte ditt nummer” konstaterar han som om de vore två personer vilka som helst som har ett helt normalt samtal. Vi förstår nu förresten också varför scenen från Fire Walk With Me i förra avsnittet var dubbad med en annan skådespelare – så att rösten skulle matcha i den här scenen. DubbelCooper väljer nu att ta förhöret i en annan riktning. Han vill veta mer om just den scenen. Framförallt om ett av filmens stora mysterier. När Jefferies där snubblar in på Gordons kontor gör han väldigt klar för alla närvarande att han inte tänker tala om Judy. Inte alls faktiskt. Vi ska hålla Judy helt och hållet utanför det här. Det är en väldigt mystifierande referens som ger extra vikt av en kort, kort scen alldeles mot slutet av filmen, efter att Laura blivit mördad, då vi får se en närbild på en apa och svagt kan ana en viskning som säger just ”Judy”. Det hela är väldigt förvirrande men vi ska komma ihåg att när Lynch gjorde filmen hade han ännu förhoppningen om att göra fler delar och den här Judy var uppenbarligen en plantering för något som skulle komma senare. Senare, det vill säga här och nu.

Så vem är denna Judy? Varför vill Jefferies inte prata om henne? Vill Judy DubbelCooper något? Jefferies ger två upplysningar. ”Du kan prata med henne själv” säger han och ur pipen stiger en serie med siffror. De siffrorna är föresten samma som koordinaterna på den döda Ruth Davenports arm. Koordinater som leder tillbaka till Twin Peaks. Det är det ena. Den andra upplysningen: ”Du har redan träffat Judy.” Det är ett påstående som väcker fantasin, inte sant. Judy är någon som vi redan vet vem det är? Robert Engels som skrev manuset till Fire Walk With Me tillsammans med Lynch har i en intervju för flera år sedan berättat att i en tidig manusversion skulle Judy visa sig vara Josie Packards tvillingsyster. Det är en intressant tanke men det kan knappast vara vad som är på gång här. Skulle Judy på något sätt kunna vara ett kodnamn för major Briggs? (Garland Briggs – Judy Garland?) Kanske men det verkar inte så troligt med tanke på att Briggs är död och det känns som om vi får planterat för oss att denna Judy kommer spela en aktiv roll. Länge har det spekulerats att Judy på något sätt skulle kunna vara samma person som Laura. Hon är visserligen också död – och ändå lever hon. Sen har vi så klart Naido, som ju faktiskt låter som en apa! Listan på misstänkta kan göras mycket lång.

En telefon börjar ringa argt i rummet. Jefferies börjar tona bort. DubbelCooper svarar i telefonen och vips är han tillbaka utanför närbutiken, ståendes vid en gammal telefonkiosk. Linjen är död. Hans session är avslutad. Knappt hinner han vända sig om förrän Richard Horne står där med en pistol riktad mot honom. Richard har följt efter från farmen. Han vet vem Cooper är. Han vet att Cooper är en FBI-agent. Han har sett honom på foto, ett foto som tillhörde hans mor, Audrey Horne. Så där fick vi slutligen en tydlig bekräftelse. Och vi har ingen anledning att tro något annat än att dubbelgångaren är hans far. DubbelCooper avväpnar lille Richard med en snabb rörelse, ger honom en rejäl omgång och säger så åt honom att hoppa in i bilen. Far och son lär ha mycket att prata om. Innan de far skickar DubbelCoop också ett SMS: ”Las Vegas?” – samma meddelande som vi såg Diane ta emot i avsnitt 12.

Det finns ingen abonnent på det här numret.

Närbutiken börjar ryka och spraka innan den sakta tonar bort. Jag antar att den flyttar på sig och manifesteras i vår verklighet där den så att säga ”behövs”.

***

Härnäst får vi återstifta bekantskapen med en karaktär som nog bara ett fåtal fans känner igen. I en kort glimt i första avsnittet av säsong två såg vi Mark Frost, seriens medförfattare och medskapare, skymta förbi som Tv-reportern Cyril Pons. Här har vi honom igen, ute på en promenad i skogen med sin hund. Tydligen har Pons liv inte varit jätteframgångsrikt, vi kommer senare få se att han bor på Carl Rodds trailerpark och det är väl där någonstans i närheten som Pons och vovven spatserar.

Under ett träd sitter Steven tillsammans med Gersten. De mår inte bra. Inte alls faktiskt. Om de snedtänder eller håller på att tända av är svårt att avgöra men de är drognojiga, svettas, snorar och verkar ha någon form av aggressiv klåda. Och så ångesten på det. Steven har ett vapen i sin hand. Det är svårt att avgöra exakt vad som pågår för deras dialog är sluddrig och mumlig men så mycket är tydligt att Steven vill göra slut på allt och han funderar på att ta Gersten med sig. Samtidigt försöker Gersten övertala honom att inte göra det. Någonting har hänt. ”Jag gjorde det” väser Steven fram. Vad har han gjort? Det är omöjligt att inte oroa sig för Becky här. Har Steven gjort något förskräckligt? När Pons och hunden kommer gående bryts den onda förtrollningen tillräckligt länge för att Gersten ska hinna fly undan och ett skott ekar genom skogen. Steven har förmodligen gjort slut på sig själv.

Gersten och Steven.

Det är en intensiv och djupt sorglig scen. Vi vet fortfarande inte vad exakt det är för slags droger som Red och hans gäng skeppar in i staden men vi har fått se många exempel på dess effekter och det är inte vackert. Gerstens sätt att slita i sitt hår efter att Stevens skott gått av vittnar om den totala förlust av henne själv som hennes få scener i The Return hittills vittnat om. Tiden går och människor förändras. Vi vet ju att det är så och ändå – tanken på Gersten som hon var, den där tolvåringen i sin féprinsesskostym, den pianospelande, flitiga flickan som var så stolt över sina bra betyg i skolan - att hon nu som närmare fyrtio ska finna sig här, som den här personen, det är på något sätt extra hjärteknipande för mig. Det är ett liv som inte alls blev vad det skulle.

***

James och Freddie kommer till the Roadhouse efter sitt skift och James får syn på Reneé, tjejen som han uppenbarligen har känslor för. Han bestämmer sig för att gå fram och hälsa, vilket kanske inte var det klokaste av beslut med tanke på att hon är där med sin man och ett annat par. Visst, James, du kanske bara ville hälsa lite oskyldigt så där men du borde nog ha insett att det inte skulle falla i direkt god jord hos hennes make. Han tänder direkt på alla cylindrar och blir aggressiv. James stammande försök att förklara sig hjälper inte precis och innan han hinner få fram något vettigt har Renées man och hans polar börjar puckla på James rejält. Som sagt, James har inte lärt sin läxa under alla dessa år. Men nu har han ju sin vän Freddie Sykes med sig. Freddie med den gröna gummihandsken. Freddie som är stark som en lyftkran. Och då går det som det går. Kaboom och ka-ploff säger det. Freddie verkar nästan inte ens röra vid dem men smällarna är så kraftiga så att till och med skivan med ZZ-top som spelar i bakgrunden hoppar till vid varje smocka. Det är helt vansinnigt och närmast löjligt som en tecknad film och just därför så oemotståndligt. Varken Lynch eller Frost är rädda för tramsigheten och det är ju just dessa tvära kast mellan förtvivlan och lycka eller mellan spex och tragedi som gör Twin Peaks så speciellt. Och humorn i denna helt omöjliga slagsmålsscen blir snabbt förvandlad till en slags fasa för Freddies slag tycks inte bara ha knockat hans kombattanter, han verkar ha givit dem någon slags ordentlig neurologisk skada eller nåt, de skakar och fradgar på marken som om de vore offer för stroke eller epilepsi. James försäkrar Reneé att han inte menade att det skulle bli så här men jag misstänker att hans chanser med henne inte direkt blivit bättre.

Så blir James och Freddie satta i arresten på polisstationen. James frågar oroligt hur det gått med de som Freddie knockade och Hawk berättar att de befinner sig på intensivvården. Tro fasen det. Det finns en speciell ironi så klart att Bobby är där och låser in dem. En gång i tiden satt ju han och James där tillsammans. Och arresten börjar snart bli full. Det härmande fyllot gör fortfarande efter Naidos apliknande ljud, Chad gapar fortfarande åt dem att vara tysta. Men det finns en kosmisk plan här, misstänker jag. Det är just här som superstarka Freddie måste vara. Vi vet att någon eller några kommer att vilja försöka döda henne. När de gör det kommer Freddie finnas där för att försvara henne. Gissar jag.

Naido - Freddies öde?

***

I Las Vegas får vi några snabba scener det här avsnittet. Våra nya favoriter bland FBI-agenter, Headley och Wilson, har lyckats få tag på en Douglas Jones, gift med en Jane. Men det är inte rätt personer. Och många barn har de. Många barn. Vi får också ta farväl av Mr Todd och Roger när en snofsigt uppklädd Chantal valsar in på Todds kontor och sätter en kula i dem var. Eller ja, hon får gå tillbaka och offra en kula till när hon hör att det ena av offren inte dött direkt. Sedan har hon och Hutch en romantisk middag i bilen där de samtalar om det hyckleri som den amerikanska kulturen är byggd på – en nation som ständigt vill bekänna sig som kristen med som i själva verket är murat av våld och folkmord. Deras poäng är kanske inte direkt intellektuellt avancerad men i grunden har de förstås rätt. De är och förblir dessutom som direkt lyfta ur Tarantinos värld. Tim Roths karaktär skulle lika gärna kunna vara hans rollfigur från Pulp Fiction. (Fast där pratade han förstås inte någon fejkad systatsdialekt. En ytterligare koppling till Bowie som Jefferies, slår det mig plötsligt.)

Men den verkligt dramatiska scenen i Vegas kommer hemma hos familjen Jones. Det börjar som så många andra kvällar. Janey-E ställer fram en bit chokladkaka till sin Dougie som vanligt. (Inte undra på att den ursprungligen Dougie var lite rund om midjan.) ”Det är som om alla våra drömmar blir verkliga” säger hon med en älskande röst och det är så klart inte utan att vi känner en klump i magen här. Ja, Janey, det är som en dröm. Det är för bra för att vara sant. Du har blivit skänkt den man som du alltid önskat. Det är ju bara det att drömmar förr eller senare måste ta slut.

Är din dröm över nu Janey?

Medan Dougie sitter och äter börjar han fingra på saker på bordet framför sig. Han trycker på några knappar på fjärrkontrollen och TV-n går i gång. På skärmen visas en film, och inte vilken film som helst utan Sunset Boulevard, en av Lynchs (och mina) favoritfilmer. Jag har skrivit om den här. En film som bland annat handlar om en gammal stumfilmstjärna som lever ett liv i en illusion (hmm). I scenen som vi får se utspelar sig en av filmens många metascener när huvudpersonen Norma Desmond möter den store regissören Cecil B. DeMille (som spelade sig själv). Hon tror att hon ska få en ny stor roll, i själva verket vill filmbolaget bara låna hennes flådiga gamla bil. DeMille ber en av sina assistenter att kontakta Gordon Cole, som här är producenten som vill ha den där bilen. Det är nämligen därifrån som namnet till Lynchs karaktär är hämtad. Vi har alltså en regissör (DeMille) som ber att få tala med en karaktär som vi känner som en annan figur spelad av en annan regissör (Lynch). Som i drömmens värld flyter allt plötsligt samman.

Och Dougie/Coopers reaktion på att höra det namnet är som en elstöt. Hans ögon spärras upp, hans rygg rätas till, han börjar frenetiskt trycka på fjärrkontrollen igen och bilden pausas. Kanske tänker vi att han ska vakna nu. Jag tror ju som jag flera gånger sagt, inte att det är så enkelt som han bara kan vakna ur det. Men någonting händer verkligen. Vi hör det otäcka elektriska surret igen och Dougies uppmärksamhet börjar åter dras mot ett eluttag. Han börjar krypa mot det på golvet på alla fyra. Naturligtvis har han en gaffel i handen och naturligtvis börjar han försöka köra in den i uttaget. Vi får världens överladdning, ett blixtrande ljus av det mest fasanfulla slag och Naomi Watts får chansen att utstöta ett riktigt illvrål av skräckfilmsmått.

Vad kommer hända med Cooper nu? Det är svårt att veta med fysiska skador av det här slaget i Twin Peaks. Han kan lika gärna vara död som bara lite omskakad. Kanske han hamnar i någon slags koma medan hans själ får ge sig ut på äventyr mellan dimensionerna? Hur som helst tror jag knappast att vi är helt färdiga med Las Vegas ännu.

***

Vi har två scener kvar nu som vi inte pratat om ännu. Audrey med Charlie och flickan på The Bang Bang Bar. Min känsla är att de hänger samman på något sätt. Inte bara för att de följer efter varandra utan för att det är något med Audrey och det där båset. Audrey som vill till baren men som inte kan förmå sig att gå utanför dörren, som om hon vore fast i någon slags förtrollad stuga ute i skogen som hon inte kan lämna, fast med en sömnig märklig make som hon hatar. Hon vill till the Roadhouse men ändå inte. Hon blir allt mer frustrerad, tar ut det på Charlie, blir rent av våldsam men är det verkligen han som håller henne kvar?

Det är båset var där vi fick se Richard Horne, hennes son första gången. Det är där vi fått se scen efter scen med till synes slumpvisa rollfigurer som pratat om personer som vi aldrig träffat eller vet något om. Men bit för bit verkar det ändå som om deras historier vävs samman och det som binder ihop dem är Audreys berättelse om Billy. Det är någonting som händer här. Vad vet jag fortfarande inte. Men någonting är det.

Inte vilket bås som helst, misstänker jag.

Den unga tjejen som blir bortlyft från båset av två bryska bikers, som börjar krypa runt på golvet, inte alls olikt Cooper i Vegas för övrigt, och som sedan börjar skrika - ett skrik av skräck, fasa och frustration, hon är som så många andra figurer i serien en källa bådetill obehag och medlidande. Inte alls olik Audrey själv. Det där skriket det kunde mycket väl vara hennes. Och med det återstår tre timmar av Twin Peaks – The Return.