Jag nämner detta för att understryka att jag inte kom som ett oskrivet blad till Tom Hoopers filmatisering, som jag och fru Otterberg såg på en förhandsvisning i tisdags. Men det är nog bara rimligt. Om man aldrig tyckt om scenmusikalen eller om man inte tror att man skulle kunna tycka om den, då bör man undvika den här filmen. Om man å andra sidan, som jag, kan den mer eller mindre utantill - då kan man knappast undvika att se den och någonstans tycka mycket om den.
Med detta sagt - är då den här filmen en lyckad version av musikalen? Har regissören Tom Hooper på bästa sätt lyckats överföra materialet från scen till bioduk. Jag kan tyvärr inte svara ja på de frågorna. Filmen är enligt min mening ett mycket intressant misslyckande, men ett misslyckande lika fullt.
"Les Miserables" är en stor berättelse. Där är ett myller av karaktärer, handlingen utspelar sig över generationerna fylld av de mest osannolika sammanträffanden, där är social misär och melodramatik, där är goda och onda, le Diable et le Bon Dieu, revolution, kärlek vid första ögonkastet och så död, död, död. Subtilt berättande är det inte. Victor Hugo var en storslaget romantiker vars romankonst pulserar och bultar men som med dagens måttstork knappast framstår som realistisk. Det tonläget har musikalens upphovsmän tagit fasta på. Subtilt är det inte och det ska det heller inte vara.
En skulle kunna tänka sig en film som bejakar allt detta, som låter sig själv bli precis så bombastisk och aftificell som den bara kan. Men en sådan film är inte Hoopers "Les Miserables". När jag ser vad han åstadkommit går mina tankar till en intervju som kompositören och textförfattaren Stepehen Schwartz gav i samband med Disneys "Pocahontas" som han skrev sångtexterna till. Schwartz sa där: "Om din hjätinna i en scenmusikal ska sjunga sin stora sång kan du ställa henne längst fram vid rampen med en spotlight medan hon sjunger. Om du gör det i en film får hon banne mig åka ned för ett vattenfall i en kanot samtidigt." Hooper håller tydligen inte med. Han väljer i stället närbilden, ibland den extrema närbilden, där fokus ligger helt på skådespelarens ansikte och bakgrunden försvinner. Han väljer att vara nära och intim. Det är intressant men jag är inte helt säker på att det alltid är helt lyckat.
Det leder oss fram till det stora kruxet - sången. Det finns något märkligt i detta, att se en film där sång är ett så bärande element samtidigt som sången är så... ja, svajig. Med några få undantag är skådespelarna filmstjärnor i första hand inte skolade sångare. När Hooper dessutom väljer att fånga sången på plats snarare än i en välordnad studiomiljö då vill det verkligen till att man når den där äktheten som eftersträvas. Det blir dock lite si och så med det. Den som klarar sig bäst är Anne Hathaway. Hennes version av "I Dreamed a Dream" bevisar att Hoopers estetik hade kunnat fungera. Hade hela filmen varit så bra hade jag varit en mycket glad filur. Det förefaller mig helt rimligt att Hathaway skulle vinna en Oscar för bästa kvinnliga biroll.
Hugh Jackman däremot är en stor besvikelse. Konstigt nog kan man tycka. Han är ändock riktig musikalartist i grunden. Men hans röst fungerar inte alls i rollen som Jean Valjean. Han har varken djupet eller bredden och det låter bara väldigt tunt. Hans "Bring Him Home" är enligt min mening en slakt.
Den man tycker mest synd om är Russel Crowe. Han visar sig vara totalt felcastad som Javert. Ingenting stämmer. Han ser till och med obekväm ut i sina kostymer. Ja, i de flesta av scenerna han är med i ser han ut att gå omkring och skämmas. Det är en mycket märklig upplevelse.
Och ändå, trots dessa reservationer - det finns något i materialet, trots dess sentimentalitet och överspända pathos, trots alla märkliga val från regissörens sida, som gör att det bär. Och i slutscenen när de döda återvänder för att åter bestiga barrikaderna på Paris gator då kan jag inte undgå att känna håren resa sig på armarna och en tår trilla längs min kind. Som alltid. Det är så det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar