De bästa filmerna jag såg på bio 2012

Då är vi alltså officiellt inne i år 2013 och dessutom är detta det första inlägget i min nya blogg. (Klang- och jubelfest!) Jag tänkte att det kunde vara en poäng att här och nu presentera min tio-i-topp över filmer jag såg på bio 2012. Det hör ju liksom till så här års och runt om på nätet lägger kritiker och filmnördar upp liknande listor. Ta listan för vad den är. Jag ser förhållandevis mycket film på bio men jag har naturligtvis långt i från sett allt. Nå, vi börjar med nummer tio på listan och räknar ned.

10. The Descendents
Det här familjedramat av Alexander Payne fick ganska blandad kritik när den kom. På sätt och vis kan jag förstå varför. Den här sortens halvfinurliga amerikanska independent dramakomedier har verkligen utvecklats till en genre i sig och visst har vi sett många av filmens troper förr. Men för mig fungerade ändå historien om hur George Clooneys rollfigur försöker återknyta kontakten med sina barn efter att hans otrogna fru hamnat i koma. De vackra miljöerna, filmen utspelar sig i Hawaii, blir dessutom en viktig del av berättelsen och filmens tematik om människan, civilisationen och vårt gemensamma ansvar för framtiden.

9. Bröllop i Italien
Eller "Den skalliga hårfisörskan" som filmen borde hetat om originaltiteln översatts rakt av. Susanne Bier befäster sin position som en av skandinaviens främsta filmregissörer och som en melodramatiker av rang. Hon och manusförfattaren Anders Thomas Jensen vet verkligen hur en slipsten ska dras. Det är omöjligt att inte dras in. I sämre gestaltares händer hade det bara blivit såpa av alltihop men icke så här. Elefanten i rummet heter dock "Mamma Mia". Det är omöjligt att inte dra paralleller till ABBA-musikalen. Båda filmerna handlar om bröllopsförberedelser med förhinder i vackra medelhavsmiljöer. Dessutom har båda Pierce Brosnan i ledande roller.

8. Uppe på Vallmokullen
En vacker och enkel historia om tonårskärlek i regi av Goro Myiazaki efter ett manus från pappa Haiyo (bland andra). Vid sidan av sina fantasyfilmer gör Studio Ghibli också då och då realistiska filmer av den här typen. Det är en typ av berättelse som aldrig skulle göras i animerad form i väst men just det faktum att det är en traditionellt tecknad film gör det hela bara så mycket mer underbart. Detta var för övrigt den näst sista film jag såg på bio förra året, ibland kommer pärlor på slutsträckan.

7. Hugo Cabret
Jag är inte ett superfan av Martin Scorsese. Det finns förstås flera av hans filmer som jag håller högt. "Taxi Driver" är en, "Kristi Sista Frestelse" en annan. Men det mesta av hans senare produktion har inte lyckats väcka mitt intresse. Så mycket bättre då att "Hugo Cabret" kom. En kärleksförklaring till själva filmkonsten av det här slaget lockar verkligen fram det allra bästa ur Scorsese. Det enda jag är lite skeptisk till är 3D-tekniken. Jag var tvungen att se filmen med plastglasögon, den visades inte på annat vis, men jag tyckte nog inte i slutändan att det ens här verkligen bidrog med något.

6. Looper
Ännu en film på listan som fick ett mixat mottagande. Själv tyckte jag den här science fiction-thrillern var underbar. Med små subtila medel målar regissören Rian Johnson upp sin framtidsvärld på ett sätt som antyder men inte mer. Det är mycket snyggt gjort. Visst kan man hitta hål i intrigen. Men å andra sidan är det förmodligen omöjligt att konstruera en berättelse om tidsresor utan att vissa luckor uppstår.

5. Snön på Kilimanjaro
En mycket finstämd och diskbänksrealistisk fransk film som jag tyckte mycket om. En berättelse om klass och krocken mellan traditionella socialistiska värderingar och det samtida nyliberala samhället. Skådespeleriet är mycket bra i samtliga roller. Det är fantastiskt att få se en film som vet vad den vill berätta, som har en tydlig analys av samhället och ändå låter publiken tänka själv.

4. Palme
Listans enda dokumentär är också den enda svenska film som jag har med. Att se den här filmen på bio var verkligen en händelse i sig. Salongen var fylld av äldre människor med egna tydliga minnesbilder för vilka filmen på många sätt blev nostalgi men även av yngre än mig för vilka Olof Palme lika gärna kunde varit en gestalt från en helt annan tid. (Vilket han ju förstås är.) Nu går en expanderad version av filmen som serie på SVT. Vissa politiska skribenter har ifrågasatt bilden av Palme som ges i filmen och även jag har mina reservationer men det är är inte det viktiga. Ingen film kan ändå ge hela bilden av en politikers gärning. Men den här filmens stämning, dess atmosfär gör den väldigt speciell.

3. Lånaren Arrietty
Den andra japanska filmen, den andra animerade, den andra från Studio Ghibli, den andra med inblandning av Haiyo Miyazaki, på listan. Vad kan jag säga? Det här är min typ av film. Uppenbarligen. "Arrietty" är vacker, eftertänksam, fantasifull. Det är allt som fantasy på film borde vara men som det allt för sällan är.

2. The Dark Knight Rises
Hejdå, Batman för denna gång. Christopher Nolan visar åter igen att det går att göra kommersiell blockbusterunderhållning som är såväl konstnärlig som intellektuellt stimulerande. Frågetecken har väckts rörande filmens ideologiska kompass men jag har läst en rad olika tolkningar och långt ifrån alla är de samma som mina. Filmens politiska elasticitet ser jag i det här fallet som ett värde i sig.

1. Moonrise Kingdom
För mig personligen är det obegripligt att det finns de som inte tycker om Wes Andersons filmer. För somliga framstår han tydligen som kall och kalkylerande men för mig är hans filmer inlindade i värme och kärlek och jag kan inte låta bli att smittas av det. Den här lilla sagan är utan tvekan den bästa film han någonsin gjort. Det är estetiskt perfekt, den tar upp klassiska Anderson-teman som familj, gemenskap och svårigheten i att växa upp och släppa taget om sin barndom. Som vanligt en fantastisk ensemble av skådespelare, särskilt det unga paret i huvudrollerna imponerar.