Twin Peaks - The Return (Del 4)

 …brings back some memories

Efter förra kapitlets kosmiska utsvävningar i ren surrealism är fjärde delen av nya Twin Peaks en återkomst till det vardagliga. Lynch är för övrigt noga med att kalla avsnitten för ”delar” och inte ”episoder”. Jag har sett somliga på nätet knorra över att balansen mellan det konstiga och det vanliga, mellan det skrämmande och det lättsamma inte känns som förr. Det är kanske sant. Den nya serien är sin egen och bör inte bedömas utifrån hur lik eller inte den är sin föregångare. Men jag tror också det bygger på lite av ett missförstånd. David Lynch har kallat serien för den 18 timmar lång film. Det är lite av en klyscha att säga så i TV-världen idag. Fast jag tror faktiskt Lynch menar det. Så medan originalserien, en mer traditionell TV-serie, hade ungefär samma balans av sina element i varje episod så tror jag snarare att nya Twin Peaks kommer att landa i den där balansen när vi väl har hela helheten framför oss. Det betyder att enskilda delar kan komma att ha ganska olika känsla över sig. Bra så!

***

Cooper är kvar på kasinot. Med allt mer svettiga pannor och panik i ögonen ser personalen på när han vinner högvinst efter högvinst samtidigt som han varje gång ropar ut sitt ”Helloo-ooo!”. Han spelar, han vinner, han drar vidare. Cooper vet egentligen inte vad han håller på med. Hans hjärna är fortfarande blank. Förmodligen hade vi alla varit lite förvirrade om vi hade suttit i ett röddraperat väntrum där samma saker gått i ständig loop under tjugofem års tid men i Coopers fall verkar det vara mer än så. Han är här men bara delvis. Åtminstone än så länge. Godhjärtad som han är delar han dock gärna med sig av informationen om vilken maskin som kommer ge utdelning härnäst till en gammal spelmissbrukande tant som följt hans framfart på kasinogolvet med lika stort intresse som personalen.

Cooper råkar nu på ett par som känner igen honom som Dougie Jones. De inser väl att allt inte står rätt till med deras bekante men vad ska man egentligen göra i en sån här situation. Cooper säger att han vill hem och Dougies vän påminner honom att han bor på Lancelot Court, nära Merlins Market, huset med röd dörr. Det är inte första gången som vi får den här sortens referenser till Kung Arthur-sagan i Twin Peaks. Minns att öppningen till den svarta hyddan ligger vid Glastonbury Groove. Och Cooper själv har alltid haft något av den klassiske riddaren över sig, en moraliskt oförvitlig förkämpe för det goda och rätta. Men nu är hans en kringvandrande riddare, vilsen. Likt Odysseus söker han efter sitt hem. Många faror väntar ännu i hans väg.

Personalen haffar Cooper när han är på väg att lämna kasinot utan sina vinstpengar. Här följer en laddad scen med kasinochefen där vi först inte riktigt vet vad som kommer hända. Kommer de ta med honom ut i en gränd och spöa skiten ur honom? De tycks misstänka att något slags fuffens ligger bakom Coopers alla vinster men eftersom de inte kan bevisa något räcker de över en stor vit säck med tusenlappar och ler lagom hotfullt åt honom att han måste komma tillbaka och pröva lyckan igen snart. Allt observeras av en övervakningskamera som surrar i taket. Cooper, som upprepar vad han hört som en papegoja, ger dem Dougies adress och personalen ordnar fram en limousin.

Efter lite huvudbry från chaufförens sida, det är svårt att se vilken dörr som är röd i mörkret, kommer limousinen fram till Dougies hus. Cooper stirrar storögd och observant omkring. Hans fascination inför världen omkring honom är densamma som den alltid har varit men han har inte längre några referensramar för det han möter. Han måste upptäcka allt på nytt igen. Medan Cooper och chauffören väntar utanför den röda dörren svävar en uggla förbi i mörkret. Det är den nya seriens första användande av denna ikoniska bild från originalet. Jag kan inte låta bli att se den som en parallell till övervakningskameran inne på kasinot. Ugglorna observerar också vad som händer. Och vad som händer är att Dougies fru stormar ut ur huset och ger mannen som hon tror är sin make en lavett över ansiktet. Frun heter Janey-E och spelas av den fenomenala Naomi Watts.

Cooper anländer till Dougies dörr.

”Var har du varit?” undrar hon och schasar in Cooper i huset. Han har varit borta i tre dagar, inte varit på jobbet och han har missat sin sons födelsedag. Huset är fortfarande pyntat med ballonger och annat från kalaset. Kom ihåg att Dougie och Cooper bara bytte plats några timmar tidigare så var Dougie hållit hus är fortfarande ett mysterium. Janey-Es ilska mot sin make rinner dock snabbt av henne nr hon upptäcker den stora säcken med pengar han bär på. ”Det här är ju tillräckligt för att kunna betala dem tillbaka” viskar hon. Dougie är uppenbarligen skyldig någon en stor summa pengar. Låt oss anta att det inte är till banken. Hänger det här ihop med lönnmördarna som var ute efter att mörda honom i förra avsnittet? För tillfället har dock Cooper kommit, om inte hem, så åtminstone till ett hem och här lämnar vi honom för natten.

I stället för vi nu ett kärt återseende när Gordon Cole anländer för att rapportera till sin överordnade, stabschefen för FBI, som visar sig vara ingen mindre än Denise Bryson (David Duchovny). Det är en väldigt fin scen. Måhända lite av fanservice men på ett bra sätt. Denise var bara med i tre avsnitt av den ursprungliga serien men gjorde ett stort avtryck. Vi ska komma ihåg att transpersoner överhuvudtaget knappt förekom i populärkulturen i början av nittiotalet och om de gjorde det så var det enbart som offer. Här har ju mycket hänt på bara några år. Nu skulle det knappast vara klanderfritt att låta en cis-man spela en transkvinna (även om det ju förekommer), då var det en progressiv handling att bara visa det alls. Att Denise dessutom var en hårdkokt, kompetent federal agent – det är fortfarande unikt. Och Duchovny var fantastisk i rollen. Jag är för övrigt helt övertygad om att det var anledningen till att han senare fick bli Fox Mulder i Arkiv X. Cole har också en fin replik när han talar till Denise, om hur han tog parti för henne och sa åt de som snörpte på munnen att ”ändra sina hjärtan eller dö.” Denise å sin sida är lite orolig över Coles intresse för den unga agenten Tamara Preston som vi fick möta i förra avsnittet. Cole har rykte om sig att favorisera unga vackra kvinnor. (Vi påminns naturligtvis om Coles blixtförälskelse i Shelly i originalserien och alla yppiga sekreterare han omger sig med i Fire Walk With Me.) Cole försäkrar dock att hans intresse för Agent Preston är helt yrkesmässigt och med lite smicker låter Denise sig lugnas.

Denise Bryson (David Duchovny)

Vi förflyttar oss nu till sheriffsstationen i Twin Peaks där Lucy svimmar av förvåning när Sheriff Truman kliver in genom dörren, fast att hon talar med honom på telefon. Lucy har inte begripit sig på det hr med mobiltelefoner och kommer nog aldrig göra det heller. Jag ser det som en lustig liten blinkning till de fans som uttryckt oro över hur ett Twin Peaks med modern teknik skulle se ut. Lucy förstår er oro. Sheriffen föresten, det är alltså Frank Truman – Harrys bror – spelad av Robert Forster. (Här vill jag bara ha det fört till protokollet att jag förutspådde detta i mina spekulationer.) Vi vet att Harry är sjuk men det förefaller som om Frank Truman varit chef ett tag. Vi får också se att sheriffsstationen har expanderat sedan sist. Vi har nya kontorslokaler och utökad personal, personal som verkar utföra det faktiska polisarbetet. Bland dessa nya poliser hittar vi Bobby Briggs. (Det hade jag också gissat!) Den gamle rebellen och tonårsbusen, ungdomen på glid har vuxit upp och blivit en lagens man. Stilig som attans är han också. Truman och Briggs pratar om en överdos på skolan tidigare under dagen. Det är tydligt att problemet med droger bland stans ungdomar fortfarande är en realitet. Nu som då kommer knarket förmodligen från Kanada. (I Twin Peaks är Kanada alltid platsen som droger, prostitution och organiserad brottslighet emanerar från.) Bobby Briggs har till uppgift att bevaka gränsövergångarna i jakten på knarksmugglarna. (Och han borde ju veta med tanke på att det var så han själv spenderade sina gymnasieår.)

Hawk berättar för Truman om sin undersökning baserad på den information han fått av log ladyn Margret. Chad, en av de nya poliserna beter sig spydigt och drygt – en sorts beteende som vi hade kunnat förvänta oss från polisen i Deer Meadow – och Truman ber honom gå. Truman tycks fungera som bryggan mellan de nya poliserna, som beter sig som poliser brukar, och det gamla gardet som lyssnar på kvinnor som talar med vedträn. Nu följer en väldigt gripande scen när Bobby Briggs kommer in i sammanträdesrummet och får syn på Laura Palmers foto, lutat mot en av bevislådorna. Han var uppenbarligen inte beredd på det och han bryter faktiskt ihop, börjar gråta samtidigt som Badalamentis klassiska tema spelas. Bobby blir själv förvånad över sin reaktion. Det är den sortens fulgråt som Lynch gör så bra och som är så utmärkande för vad han gör. Här handlar det inte om att hålla tillbaka känslor. Tvärtom, volymen skruvas upp. För somliga i publiken blir det nästan obehagligt, de föser det åt sidan som orealistiskt men det Lynch är ute efter är den råa, ofiltrerade reaktionen. Det är vackert.

Hennes död berör dem fortfarande.

Vi får också lite viktig information här. När Briggs för höra att Hawks undersökning har med Cooper att göra berättar Briggs att Cooper var den siste som träffade hans far, Major Briggs innan han dog. (Det här mötet är det sista som händer i The Secret History… för övrigt.) Cooper kom till Briggs hus, de samtalade och dagen efter dog majoren när hans lyssningsstation brann ned, lyssningsstationen som riktade antenner mot stjärnorna men ibland även mottog signaler från de djupa skogarna. Detta skedde alltså bara någon dag efter händelserna i sista avsnittet av den gamla serien. I samband med detta försvann också Cooper.

Om inte allt det här vore nog får vi nu höra att en besökare anlänt. Det är Wally Brando, Lucy och Andys son. Det tar ungefär två sekunder för honom att bli en av mina absoluta favoritkaraktärer. Wally spelas naturligtvis av Michael Cera. (Tredje gången gillt för mina spekulationer som slår in i det här avsnittet.) Vi har redan hört att han föddes på samma dag som Marlon Brando och det har han tydligen tagit på största allvar. Inte bara har han ändrat sitt efternamn från Brennan till Brando, han är klädd precis som den ikoniske skådespelaren i Vild ungdom från 1953. En outfit som en person med Ceras fysik inte riktigt förmår bära med värdighet. Han pratar dessutom som om han försöker härma Brando, samma slags lite släpiga, halvmumliga intonation. I en fantastisk monolog berättar han hur han färdats av och an över Amerika men nu har han återvänt till Twin Peaks, dels för att visa respekt för sin gudfar (ännu en Brando referens) Harry som ju är sjuk, delas för att låta sina föräldrar veta att det är okej för dem att göra om hans pojkrum till ett kontor som de länge önskat. Hans mamma och pappa är naturligtvis överlyckliga över att få se honom. Truman verkar å sin sida lite mer avvaktande. Anar han något här? Är Wally seriös i sin imitation eller driver han med dem? Jag kan inte låta bli att undra om han inte är involverad i något olagligt. Det här är ju trots allt inte första gången som vi har fått en Brando referens i Twin Peaks: bröderna Hornes bordell One Eyed Jacks var uppkallad efter en vilda västern-film som Brando själv regisserade. (Efter att Kubrick hoppat av för övrigt.)

I Las Vegas nalkas en ny dag för Cooper när han försöker finna sig till rätta i Dougies liv. Det går så där. Hans kläder passar inte, Dougie hade lite av en kalaskula, och Janey-E får hjälpa honom på toaletten där Cooper närmast exploderar när trycket lättar. Så hade jag nog också känt mig och jag inte kissat på tjugofem år. Samtidigt försöker den enarmade mannen kontakta Cooper från det röda rummet. ”Du har blivit lurad” säger han och håller fram det gyllene korn som numera är allt som återstår av den Dougie som en gång var. ”Nu måste en av er dö!” fortsätter Gerard. Jag antar att han måste mena antingen Cooper eller hans dubbelgångare. Dougie är ju redan utraderad. Cooper möter nu också för första gången Dougies son Sunny-Jim. (Sunny-Jim Jones förefaller vara ett olyckligt val av namn.) De ger varandra tummen upp, Cooper gamla invanda gest och lille Jim verkar tycka det är roligt när pappa spexar. Han har slipsen på huvudet och vet inte hur man äter pannkakor. Scenen vid frukostbordet som slutar med att Cooper bränner sig på sitt kaffe, han känner trots alltigen att det är kaffe, är en höjdpunkt av ordlös, absurd humor. Kyle MacLachlan får verkligen chansen att ta ut svängarna.

Kyle MacLachlan som komiskt geni. (Notera ugglan i bakgrunden.)

Samtidigt i Buckhorn, där vi inte varit sedan del 2, har polisen fått en träff på fingeravtrycken på det manslik utan huvud de hittade hemma hos Ruth Davenport. Det är bara det att informationen är hemligstämplad av militären. Låt oss återkomma till det senare.

Cole, Albert Rosenfield och Tamara Preston anländer till South Dakota. Cole är besviken över att de inte är i närheten av Mount Rushmore men som tur väl är har Albert med sig en bild som tröst. Coles replik: ”Där är dom Albert. Ansikten i sten” är ytterligare en i raden av komiska pärlor i det här avsnittet. De tre agenterna anländer till fängelset dit Dubbel-Coop förts efter sin bilolycka. I bagaget på sin bil hade han så väl kokain som vapen och ett avhugget hundben. Polisen har ändå inte analyserat sörjan han spydde upp. Cole förhör Dubbel-Coop bakom en glasvägg. Från första stund när Dubbel-Coop försöker sig på en tummen-upp till Cole inser vi alla att något är fel. Dubbel-Coop börjar förklara att han i själva verket arbetat undercover hela den här tiden – att han jobbat för Phillip Jefferies – och att han var på väg för att avlägga rapport när olyckan skedde. Cole håller god min men han förstår att säker och ting inte stämmer. Och inte bara är Dubbel-Coop inte övertygande som Cooper, han r knappast heller sig själv som vi såg honom i del 1 och 2. Han pratar långsamt, grötigt, upprepar sig själv. Det är som om han också förlorat något inom sig nr han kräktes upp all den där majsen och oljan.

Cole och Albert talar i enrum, till agent Prestons förnärmelse. Albert erkänner att han för flera år sedan gav information till Jefferies, eftersom han trodde att Cooper var i fara. Han berättade vem deras man i Colombia var och en vecka senare var den personen död. Det är lite oklart hur exakt allt detta passar ihop med scenen från Fire Walk With Me där Phillip Jefferies dyker upp och sedan försvinner från Coles kontor. Å andra sidan är det möjligt att hela den sekvensen är en dröm Vi får väl se hur det kommer att utveckla sig. Cole menar att de behöver hjälp av en specifik person, någon som kan avgöra om det verkligen är Cooper de mött. ”Jag vet var hon dricker” svarar Albert och det blir övergången till det musiknummer som avslutar avsnittet.

***

Några teorier innan vi avslutar för den här gången. Först och främst: Vem är det Cole och Albert talar om? Det finns lite olika möjligheter. Jag har sett såväl Audrey som Sarah Palmer komma upp som förslag. Men rimligaste alternativet bör ändå vara Diane. Vem skulle känna Cooper bättre än henne? Och jag tror fortfarande att det kommer visa sig vara Laura Dern. Förmodligen får vi veta i nästa kapitel.

Jag har en teori till också som är lite mer långsökt men fullt möjlig, tror jag. Minns samtalet som Dubbel-Coop hade i avsnitt två med den mystiske röst som han först trodde var Jefferies men som tydligen var någon annan. ”Du träffade Major Garland Briggs” säger rösten. ”Hur vet du det?” frågar Dubbel-Coop men får inget svar. Jag antar att rösten kan referera till mötet mellan Briggs och Dubbel-Coop tjugofem år tidigare, det möte som Bobby berättar om. Men förefaller inte det lite märkligt att ta upp det i ett samtal nu, så här långt efteråt. Låter det inte på dem som om det skulle ha hänt nyligen?

Tänk också på liket i Buckhorn. Mansliket med de hemligstämplade fingeravtrycken. Vi vet att Dubbel-Coop är inblandad i det där mordet. Jag undrar om det inte skulle kunna vara Garland Briggs kropp. Kroppsbyggnaden stämmer. Det skulle också förklara varför fingeravtrycken är hemligstämplade. Å andra sidan är det ju inte troligt att Dubbel-Coop haft Briggs kropp nedfryst för detta tillfälle hela den här tiden.

Däremot kan det vara fullt möjligt att Briggs inte dog i den där eldsvådan trots allt. Kanske iscensatte han själv allt och fejkade sin egen död för att kunna jaga efter Dubbel-Coop i hemlighet. Och kanske blev han till slut påkommen och besegrad? Kanske är jag helt ute och cyklar men om det visar sig vara så – ja, kära läsare, då läste ni det här först!

Twin Peaks - The Return (Del 3)

Call for help.

Cooper fortsätter att falla. Falla hjälplöst genom ett skakigt suddigt mellanrum mellan världar och universum. Så landar han till slut. Landar till synes mitt i filmen Eraserhead.

För om en gestalt som armens evolution från förra avsnittet förde tankarna till denna David Lynchs tidiga experimentella första långfilm är den ganska långa sekvensen som nu följer som i lyft klippt i ett stycke från just den filmen. Det är faktiskt lite häpnadsväckande att se hur den sene Lynch, den åldrade konstnären, återvänder till samma slags bildvärldar som han fångade som ung man – hur dessa säregna världar uppenbarligen fortfarande lever inne i regissörens sinne. Nu tar han sig möjligheten att återvända till dem, med en budget och med en teknik i ryggen som han då inte ens kan ha drömt om.

Det vi får se är en tät, fullpackad scen, laddad med så många möjliga teckensystem att det kan vara svårt att göra dem alla rättvisa. Det är en labyrint av tolkningsmöjligheter och det är i sig passande. Cooper söker efter en väg tillbaka till oss samtidigt som han rycks allt djupare. När golvet öppnade sig i förra avsnittet var det omöjligt att inte tänka på Alice i underlandet och det finns något av samma slags absurda vandringsdrama över Coopers irrfärder i det här avsnittet. Och det är inte bara Carroll som gör sig påmind utan också bröderna Grimm. Platsen Cooper kommer till har en klar aura av folksagans förtrollade plats över sig.

Framför den fallande Cooper formar sig ett klot av lila rök. Sedan landar Cooper på vad som förefaller vara en balkong av betong. Balkongen blickar ut över ett hav av purpur. Ja hela omgivningen har samma färg. Cooper finner ett fönster och tar sig in i ett rum nedanför. Där sitter en kvinna på en soffa framför en öppen brasa. Kvinnan saknar ögon. Som sagt: Eraserhead. Den ögonlösa återkallar omedelbart kvinnan i elementet, hon med de deformerade kinderna. Inne i rummet är en förvirrande en kakafoni av ljud och rörelse. Bilden hackar, hoppar, fladdrar fram och tillbaka. Den ögon lösa känner på Coopers ansikte. Kanske vet hon vem han är, eller åtminstone anar hon varför han kommit. Hon försöker tala med honom med det är omöjligt att uppfatta vad hon säger. Ett bultande, hotfullt ljud överröstar allt...

Kvinnan utan ögon.

Ljuset går upp på en panel på väggen. Det ser ut som något elektroniskt. Kanske som en slags högtalare eller mottagare. Siffran 15 står på väggen. I samma stund som panelen tänds hör vi det indian-tjoande ljud som Armen/Mike gör i Fire Walk With Me och som förefaller vara förknippat med någon slags övergång mellan världarna. Cooper verkar dras mot panelen och är till och med nära att sugas in i den men den ögonlösa går emellan. Hon gestikulerar med handen över halsen, som för att visa att det vore en dålig idé, kanske rent av livsfarligt att låta det ske nu.

I stället leder den ögonlösa Cooper upp för en stege och genom en taklucka. Nu befinner de sig uppe på taket av en metallkub som svävar i rymden. Något som liknar en antenn sticker upp och på taket finns också något som liknar en kyrkklocka med mätare och instrument på. Inne i den där metallådan finns tydligen rummet de nyss var i, liksom oceanen utanför. Jag antar att den är större på insidan. Ibland blir somliga fans lite oroliga när Twin Peaks lutar sig lite extra mot det kosmiska, mot ufologi och det utomjordiska. Jag kan förstå vad de menar, den sortens idéer är så pass mainstream idag att de nästan kan verka banala. Men jag tror inte det finns något att oroa sig för. Det här är vad som händer när Lynch ger oss en rymdfarkost. Vi får en mystisk låda. Precis som vi redan i ”den verkliga världen” expanderat spelbrädet till platser som New York eller Las Vegas expanderas också andevärlden. Där finns så mycket mer än bara det röda rummet.

Den ögonlösa försöker fortfarande förklara något men utan att orden kommer fram. Så greppar hon tag om en spark och drar ned den. Detta är också ett motiv ur Eraserhead, där en man i en mystisk planet gör precis detsamma. Plötsligt sprakar det av elektricitet och den ögonlösa kastas ut i rymden. Samtidigt tystnar de bultande ljuden och färgskalan återvänder till ”normalt”. Något har uppenbarligen förändrats. Det är som om världen ställts om på en ny frekvens, en som Cooper kan interagera med.

När han står där och ser ut över stjärnorna kommer ytterligare en allusion på Eraserhead. Ett huvud svävar fram genom rymden. Och inte vilket huvud som helst. Det är ju Major Garland Briggs, Coopers gamle vän och allierade. Uppenbarligen är någon form av CGI involverat här för Briggs (spelad av den avlidna skådespelaren Don S. Davis) talar. Två ord. ”Blå ros”. Den blå rosen förefaller i Fire Walk With Me vara ett kodnamn som Gordon Cole använder för fall med någon slags övernaturlig koppling. Så har åtminstone jag alltid tolkat det. Vad är det Briggs försöker säga Cooper i detta möte på andra sidan?

Cooper klättrar ner för stegen igen och återvänder till det rum han lämnade. Det är samma rum men nu först kan han och vi riktigt ta in det, verkligen se dess art deco-design. Känslan i rummet är annorlunda. Brasan brinner som innan. På ett bord i ett hörn står faktiskt en blå ros i en vas. Den mystiska väggpanelen ser ut som innan men numret på den har förändrats. Där det stod 15 står nu 3. Jag vet verkligen inte vad vi ska göra av all den här numerologin. Vi har fått flera siffor nu. I första avsnittet gav ?????? Cooper numret 430. Av Armens evolution fick han nummer 253. Den siffran får faktiskt strax en förklaring. Vi får också siffrorna 119 av en missbrukande kvinna med barn i avsnittet. Men den enda kopplingen mellan 15 och 3 jag kan komma på är att Cooper bodde i rum 315 på The Great Northern Hotel i den gamla serien. (Senare i avsnittet får vi se att han fortfarande har sin hotellnyckel i fickan.)

I soffan framför brasan sitter en ung kvinna igen. Första gången jag såg avsnittet trodde jag att det var samma person som den ögonlösa. Fast nu med ögon. Vid närmare påseende stämmer inte det. Detta är en annan skådespelerska. Hennes kläder är också annorlunda. I eftertexterna upptäcker vi att hon står som ”American Girl” och att hon spelas av Phoebe Augustine – samma person som i originalserien spelade Ronette Pulaski, Luras vän som nästan själv blev ett mordoffer. Det är en casting som inte kan vara en slump. Är detta rent av Ronette? Vad skulle det i så fall betyda? Oavsett verkar hon, liksom den ögonlösa före henne, ha en önskan om att hjälpa vår hjälte vidare på hans resa. Hon tittar på sin klocka. Det slår om från 2.52 till 2.53. 253, siffran vi fick från Armens evolution. Ljuset går upp på väggpanelen igen. Den sprakar. Tiden är inne. Något kommer ske.

I en bil på väg genom ett kargt landskap gör Coopers dubbelgångare. Det var den här synen Cooper själv såg i förra delen. Dubbel-Coop svettas, han ser ut att ha kramper. Han kränger av och an, har svårt att kontrollera bilen. Kameran zoomar målmedvetet in på bilens cigarettändare – en öppning till en annan plats? Samtidigt närmar sig klockan 2.53. Detta är den punkt som Dubbel-Coop talade om i förra avsnittet. Hans tid i frihet är slut. Det är meningen att han ska återvända till den svarta hyddan. Men det har han inga planer på.

Dubbelgångaren kör bil men mår inte så bra..

I rummet inne i metallådan i rymden börjar bultandet vi hörde tidigare igen. Kvinnan tar till orda och säger till Cooper: ”När du kommer fram kommer du redan att vara där.” Sedan: ”Du måste skynda dig. Min mor är på väg.” Det var det här jag menade med folksagan platser. Cooper är här som en Jack som klättrat upp för bönstjälken, som Hans och Greta i pepparkakshuset eller som Belle i Odjurets borg. Det är ytterst farliga platser men ibland kan hjälten hitta en allierad där som kan hjälpa dem. Liksom i sagan är allt drömlikt och osäkert men fantasieggande och rått, primalt. På nytt börjar Cooper sugas in i panelens två hål. Han försvinner tills till slut bara skorna finns kvar.

Under tiden svänger Dubbel-Coop allt värre i sin bil och slutligen kör han av vägen. Bilen voltar våldsamt. Dubbel-Coop är relativt oskadd men ser ut att behöva spy. Han håller tillbaka, verkar försöka pressa in det igen. Bilvraket omges plötsligt av de röda gardinerna och cigarettändaren sprakar ilsket. Dubbel-Coops tid är ute. Eller är den?

Vi förflyttas nu till en villaförort i Las Vegas. I ett av husen av en man som heter Dougie uppenbarligen precis köpt sex av en kvinna vid namn Jade. Huset verkar obebott och en skylt utanför antyder att det är till salu. Jag antar att Dougie är mäklare. Hans hiskeliga kavaj verkar tyda på det. Jade går för att duscha. Så långt allt gott och väl? Det är bara det att Dougie spelas av Kyle MacLachlan. Ytterligare en dubbelgångare. Och dessutom på ena handen, en hand på en arm som tydligen blivit lam eller liknande, bär han den gröna ringen som vi känner igen både från Fire Walk With Me och The Secret History of Twin Peaks. När Jade går börjar Dougie också drabbas av magsmärtor. Våldsamma sådana. Han kryper längs golvet och faller ihop på heltäckningsmattan. För en stund anar vi de röda gardinerna runt honom. Dougie börjar kräkas och lägger något som ser ut som en stor vidrig hårboll på golvet innan han plötsligt försvinner med en högljudd smäll som även Jade hör inne i duschen. Samtidigt i sin bil börjar Dubbel-Coop att själv spy i okontrollerbara kaskader. Det som kommer upp är gult och svart. Det gula förknippar vi förstås med garmonbozian, den stuvade majsen som förkroppsligar det mänskliga lidande som Bob lever på. Det svarta för tankarna till den brända motoroljan som är ett återkommande motiv i den gamla serien.

I den svarta hyddan sitter nu Dougie i fåtöljen mitt emot Gerard, den enarmade mannen. ”Jag mår konstigt” säger Dougie. Gerard förklarar: ”Du blev tillverkad för ett syfte men nu tror jag att det är uppnått.” Dougies hand krymper, ringen glider av. Hans huvud upplöses i en svart rök och en gyllene sfär stiger ur hans kropp. Gerard håller för ögonen medan det blixtar till och sedan är allt som återstår av Dougie en liten kula av guld. Eller är det kanske ett majskorn?

Vad som verkar ha hänt här är alltså följande – Dubbel-Coop vet att hyddan kommer hämta tillbaka honom. Men liksom en gång Bob vägrar han att lyda order. Istället har han alltså skapat en ersättare, en tulpa, en homunculus, en slags robot som saknar själ och låtit den ta hans plats. Tydligen har det fungerat för Dubbel-Coop är kvar i vår verklighet och Dougie, ja honom gick luften ur som en ballong.

Bara en av dess Coopers är den riktiga.

Ur eluttaget i rummet som Dougie försvann ifrån kommer en rök. Röken formar sig till Cooper som landar på mattan. Han är tillbaka, efter att ha färdats genom elnätet, precis som vi fått antytt tidigare att andeväsenden kan göra. (Och som såvitt jag förstår inte är en ovanlig vanföreställning hos schizofrena.) Det vill säga, han är tillbaka men ändå inte riktigt. Hans hjärna är inte riktigt där ännu. Det är som om han vore tom inuti, som om Coopers medvetande har rebootats och operativsystemet inte kunnat komma igång ännu. Jade, sexarbetaren, är förvånad över att Dougie ser så annorlunda ut. Nya kläder och ny frisyr. Hon försöker rationalisera det (”Har du haft peruk hela tiden?”) men hon anar ju att något är fel. Han verkar inte ens kunna ta på sig ett par skor så det får hon hjälpa honom med. (Dougies skor. Coopers egna är ju kvar i en annan dimension.) När du kommer fram kommer du redan att vara där.

Jade ger Cooper skjuts och vi får se att Dougie tydligen är jagad av några hitmen. Tur nog är Cooper nedböjd i sätet när Jade kör förbi så mannen med geväret ser honom inte. Vad är Dougie inblandad i? Eller tror de här figurerna att han är Dubbel-Coop? Vi vet ju sedan tidigare att han har ett pris på sitt huvud.

Apropå Dubbel-Coop så hittar några poliser honom och hans bil. Stanken från det han spytt upp är så vedervärdig att den ena av poliserna faller till marken och de får ringa efter förstärkning med gasmask.

Efter detta återvänder vi till Twin Peaks för första gången i avsnittet i en underbar scen. Hawk, Andy och Lucy har börjat packa upp det gamla bevismaterialet från Laura Palmer-utredningen. Något saknas ju tydligen, men vad? Och hur kan man veta om något inte är där? Plötsligt skriker Lucy till. Hon vet något som saknas – en chokladkanin! På bordet framför dem ligger en kartong med chokladkaniner som de en gång i tiden hittade på Laura Palmers rum. Coopers replik: ”Diane, jag håller i min hand en liten kartong med chokladkaniner” i pilotavsnittet är en av de mest citerade och älskade replikerna från den gamla serien. Att nu plocka upp dem igen är en briljant övning i fanservice och nostalgi. Men samtidigt ett tillfälle för serien att reflektera över sig själv. ”Det är inte chokladkaninen!” säger Hawk med bestämdhet. Men sen börjar han tvivla. ”Kan det vara chokladkaninen?” Till slut bestämmer han sig ändå för att nej, det kan det inte vara. Kaninen måste ändå bara vara en charmig liten detalj. Låt oss inte övertolka den.

Jade släpper av Cooper vid ett kasino och ger honom fem dollar så att han ska kunna ringa efter hjälp. Men Cooper är fortfarande som en nyfödd, eller ett blankt ark. Han återupprepar sådant han hör som en papegoja. ”Ring efter hjälp”. Men det han får hjälp med inne på casinot är att växla sina fem dollar till småmynt och sedan visas han till de enarmade banditerna. Enarmade? Hmm? Nu händer något märkligt. Cooper ser som en liten öppning till den svarta hyddan sväva ovanför en maskin. Han sätter sig, stoppar in ett mynt. Han säger ”Hell-ooooo” när han drar i spaken (ytterligare spakdragning, precis som den ögonlösa tidigare) för det har han sett nåt göra. Maskinen får jackpot och börjar spruta ut mynt. Cooper verkar nästan mest rädd och går vidare till nästa maskin, där han ser öppningen till hyddan. Samma sak där. Ännu en jackpot. Och en till. Cooper må ha förlorat sitt intellekt, åtminstone tillfälligt, men hans intuition är uppenbarligen stark som alltid.

Vad som händer i Vegas...

Avsnittets sista sekvens tar oss till Philadelphia och ett mycket, mycket kärt återseende. Byråchefen Gordon Cole och Albert Rosenfield (Lynch och Miguel Ferrer) går igenom ett fall och dess kryptiska ledtrådar med en grupp agenter. När de gått ber Cole en kvinnlig agent – Tamara Preston, spelad av Christa Bell, känd för läsare av The Secret History – att stanna och redogöra för fallet hon jobbar med. Det visar sig att agent Preston utreder händelsen med den mystiska glasboxen från avsnitt ett men att så här långt har ingen varken några spår eller ledtrådar. Cole för ett telefonsamtal. Det gäller Cooper! Cole och Albert rusar in på Coles kontor, tätt följda av Preston. På Coles kontor hänger dels en bild av ett svampmoln, dels ett porträtt av Frans Kafka. Vilket känns helt rimligt. (Lynch är förstås stor Kafka-fan och ville till och med filma dennes Förvandlingen, ett projekt som dock aldrig blev av.) Kontentan av samtalet: Den försvunne Cooper är återfunnen. Han är i South Dakota. Vi förstår naturligtvis att det måste röra sig om Dubbel-Coop. Han var ju i de trakterna sist. Cole säger åt Albert och Tamara att följa med honom dit. Trådarna börjar så sakta att vävas samman. ”Ta med ett flak fullt av valium” tipsar Albert sin nya kollega.

Eftertexterna rullar till ett nytt coolt band som spelar på the Roadhouse i Twin Peaks. Det skulle inte förvåna mig om alla avsnitt kommer att sluta så, framöver.

***

Det blev långt det här men det finns som sagt många trådar att dra i, många symboler och många frågetecken. Vad innebar det att Dougie hade ringen till exempel och vad kommer hända med den nu när Gerard lagt tillbaka den på bordet i det röda rummet? Dougies domnade arm är en allusion på Teresa Banks som hade samma problem och båda har såklart något att göra med Armen men vad vet vi inte. Vilka var kvinnorna Cooper mötte i rummet med brasan och vem är modern som var på väg?

Trots dessa och många liknande frågor är ändå berättelsen förhållandevis tydlig. Både den gode och den onde Cooper är ute i vår värld nu. Kan gode Cooper få tillbaka sin tankeförmåga så att han kan bekämpa sin mörka dubbelgångare? Så här långt förefaller det vara det som driver den här serien framåt. Kommer den gode Cooper att kunna stirra sin skugga i ansiktet den här gången? Och vad kan dubbelgångaren ha för ytterligare planer?

I nästa inlägg ska jag försöka ta mig an avsnitt fyra och då får vi se hur det går för Cooper och hans kasinolycka.

Twin Peaks - The Return (Del 1-2)

My log has a message for you.

The stars turn and a time presents itself.

Låt mig först av allt säga detta: Wow. Jag älskade premiären av det nya Twin Peaks. Det var allt jag hoppats att det skulle vara och fullt av mer än någon kunnat ana. På samma gång i högsta grad en fortsättning på det som en gång var men också något nytt. Det är vackert och det är obehagligt. Kort sagt: David Lynch. Jag har utlovat att följa den nya serien med inlägg här på bloggen, avsnitt för avsnitt och det kommer jag också att göra. Jag tänker att det kommer bli en blandning av handlingsreferat, reflektioner, tolkningar, analyser och spekulationer. Naturligtvis förutsätter jag att ni som läser det här har sett de avsnitt som jag går igenom.

Det vore frestande att försöka gå igenom det första dubbelavsnittet scen för scen men jag inser att det snabbt skulle bli ogörbart. Det är en expansiv berättelse det här, som utspelar sig på många olika platser och där en rad olika handlingstrådar etableras. Ändå verkar allt faktiskt hänga samman och det går att göra ordning i det.

***

Vi öppnar mer eller mindre där vi lämnade berättelsen sist med klippet från originalseriens sista avsnitt där Laura Palmer meddelar Cooper att de ska ses igen om 25 år. Därefter rör vi oss ned genom dimma över de skogsbeklädda bergen till en titelsekvens som är både välbekant men ändå annorlunda. Badalamentis musik är där, samma typsnitt. Vattenfallet upptar åter den viktig del av introt. Men perspektivet är annorlunda. Vi svävar ovanför de väldiga vattenmassorna. Och sedan förvandlas vattnet till de röda gardinerna i den svarta hyddan, vilka även de tycks närmast forsa fram. Allt är välbekant men samtidigt inte.

Seriens första riktiga scen är svart-vit. Av allt i avsnittet står den kanske mest ut av alla. Visuellt men också narrativt. Vi möter Cooper i ett samtal med Carel Struyckens karaktär (han som vi brukade kalla för Jätten men som intressant nog i eftertexterna den här gången beskrivs som ”???????”). Vi vet inte var de befinner sig. Det kan vara den svarta hyddan men golvet ser annorlunda ut och även möblemanget förefaller mig inte vara riktigt detsamma. Märkliga skrapande ljud emanerar från en grammofontratt. Sin vana trogen ger ??????? Cooper en serie kryptiska ledtrådar och Cooper svarar faktiskt att han förstår. Därefter försvinner Cooper bort. Det är oklart när i förhållande till övriga handlingen den här scenen faktiskt utspelar sig och ingen av ledtrådarna blir omedelbart aktiverade. Jag antar att det här blir något vi får återkomma till.

Varvat med avsnittets stora block som sätter berättelsen i rörelse får vi här och där också några småscener som låter oss återstifta bekantskapen med figurer som vi känner från förr. I en husvagn ute i skogen, omgiven av en Skrot-Nisse-liknande härva av bråte bor Doktor Jacobi. Vi som läst ”The Secret History of Twin Peaks” vet att Jacobi förlorat sin licens att verka som psykolog. Det var väl rimligt med tanke på hans låt oss säga lösa etiska ramar i yrkesutövandet. Här får han en leverens av spadar levereade till sig. En annan väldigt charmig scen utspelar sig på The Great Northern Hotel. Där får vi se att Ben Horne fortfarande basar, nu med hjälp av en ny assistent/sekreterare som heter Beverly (spelar av Ashley Judd). Bens bror Jerry har dock lämnat hotellbranschen. Han ser numera ut som en skäggig skogstomte och ägnar sig åt marijuanaodling, vilket nyligen blivit legaliserat, och åt att inmundiga samma vara i form av spetsad banankaka och marmelad. Naturligtvis. Jerry Horne var ju alltid en hipsterfoodie långt före sin tid. De här scenerna fungerar så här långt mest som en sorts mysiga småsketcher. Gott så.

Den sekvens som verkligen får mig att sätta mig upp och sträcka på ryggen i intensiv uppmärksamhet är den som tar oss till New York. (Bara det faktum att Lynch lyckas ge oss en etableringsbild av ett nattligt NYC som inte liknar något vi sett förut är häpnadsväckande.) I en stor lagerlokal högt upp i ett höghus står en låda av glas. Under lådan anar vi en härva av elektronik och i själva lådan finns ett hål i väggen som leder ut i luften utanför. Lådan är omgiven av videokameror som bevakar ur olika vinklar och mitt emot, på en upphöjning står en soffa, ett sidobord, en lampa. I soffan sitter en ung man och stirrar på lådan. Ibland måste han byta minneskort i kamerorna och han stoppar de använda korten i ett slags förvaringssystem. Det finns något väldigt främmande med scenen (vad är det här och vad sysslar den unge mannen med?) men också något välbekant.  Är inte soffan och allt lite som ett vardagsrum och är inte glaslådan på något vis lik en TV? Den unge mannen får besök. En ung kvinna som heter Tracy (Madelaine Zima, en gång yngsta dottern i ”Nanny”) dyker upp i foajén och har med sig varsin latte. Hon och Sam (den unge mannen heter Sam, det får vi veta senare) flirtar lite med varandra och hon vill gärna få se vad som föregår där inne men en väktare håller uppsikt över dem och Sam berättar att tyvärr är det han sysslar med hemligt. Tracey lovar att komma tillbaka nästa kväll igen med mer kaffe och hon ger sig besviken av. Allt är extremt laddat. Scenen är perfekt i sin rytm.

Undrar vad som är på dumburken ikväll?

Vi byter nu spelplats till någon form av degenererad hillbillyklan ute i ingenstans. En man anländer i bil på skogsvägen. Det är Cooper! Eller rättare sagt, inser vi med en gång, hans dubbelgångare, den mörka skugga som lämnade den svarta hyddan i sista avsnittet av förra serien. Är han besatt av Bob? Det är nog mer komplicerat än så. Men Coopers dubbelgångare verkar ju bära en aspekt av Bob i sig. Han har långt oljigt hår, liksom en gång den läbbige anden, han är klädd i svart läderjacka och ormskinnsmönstrad skjorta. Det här är en scen som andas både av Blue Velvet och Wild At Heart. Det är precis den sortens kriminella undre värld som Lynch frammanade i de filmerna. Dubbel-Coop påminner inte bara om Bob, han har också blivit en Frank Booth-figur, ett nav bland eländiga white-trash-gangsters. Det är logiskt men också förfärande. Han har inte ens fått bli en cool superskurk, bara något mycket mer banalt och därför också ännu mer skrämmande. Här sitter nån och smuttar på hembränt, en figur i rullstol står i ett mörkt hörn. Dubbel-Coop talar med en matriarkfigur och ber henne hämta två av hennes underhuggare Ray och Daria. Han behöver dem för ett jobb. Han spöar också upp en oduglig vakt vid dörren. Som matriarken säger: ”Det är en värld av lastbilschaffisar.”  Det är nog en kommentar som säger allt.

Dubbelgångaren. Notera håret!

Vi återvänder till New York nu. Nästa kväll. Allt verkar upprepa sig som förut. Men när Tracy anländer med sina lattes är vakten som bevakar ingången borta. Det är ingen där. Mycket märkligt tycker Sam. Men eftersom ingen är där kan han ju lika gärna låta Tracey komma med in. Sam berättar för henne vad som pågår. Han har fått det här jobbet som extraknäck. Enligt ryktet är det någon anonym miljardär som ligger bakom. Sams jobb är att observera och se om något uppenbarar sig inne i glaslådan. Ännu har han inte sett något men tydligen ska den som jobbade hr förut ha gjort det en gång. Vad det var vet dock inte Sam. Paret sätter sig i soffan, smuttar på sitt kaffe och det ena leder till det andra. ”Vill du hångla lite?” undrar Sam och vips är de båda nakna i varandras famn. Och naturligtvis är det just när du inte tittar som något händer. Plötsligt mörknar insidan av glaslådan och något finns där i mörkret. En vagt mänsklig gestalt. Den fladdrar. Om glaslådan är en TV är mottagningen inte den bästa. Men nu upptäcker Sam och Tracey gestalten. Och i samma ögonblick krossas glaset och vad en det var som dök upp i lådan går till anfall. Den fladdrar fortfarande. Blodet sprutar. Slut för Sam och Tracey. Det är på sätt och vis en klassisk splatter-skräckscen och ändå hugger den tag och är genuint otäck. Vad jag inte på kroken redan är jag det definitivt nu.

Nu förflyttas vi till Buckhorn, South Dakota, ytterligare en småstad i det amerikanska hjärtlandet, om än med mer av en urban känsla än Twin Peaks har. Buckhorn påminner mig om Lumbertown i Blue Velvet. Här introduceras ett mord. En kvinna upptäcker att det kommer en hemsk lukt från hennes granne bibliotekarien Ruths lägenhet. Kvinnan ringer polisen och vi får en utdragen, väldigt rolig scen där polisen försöker ta sig in i lägenheten utan att bryta upp dörren, innan grannen plötsligt kommer på att hon har en reservnyckel. Väl inne hittar polisen Ruth död. Eller rättare sagt de hittar hennes huvud. I sängen ligger också en manskropp, utan huvud. Scenen påminner mycket om upptäckten av Dianes döda kropp i Mulholland Dr. Samma sjukliga begynnande förruttnelse. Även i en era av äckelexplicit kriminalfiktion lyckas den här scenen förmedla vidrigheten med full kraft. Polisen lyckas inte identifiera manskroppen men de få en träff på andra fingeravtryck som de hittar runt om i lägenheten. De visar sig tillhöra Bill Hastings (Matthew Lillard), rektorn på stadens gymnasieskola. Bill arresteras. ”Men Morgans ska ju komma över på middag!" utbrister hans fru Phyllis (Cornelia Guest) upprört.

Bill blir förhörd. Han förnekar att han kände Ruth. Eller ja, lite grann kände han ju henne. Men han har aldrig varit hemma hos henne. Hans story håller inte. Polisen gör husrannsakan hemma hos honom och i bagageutrymmet på hans bil hittar de någon slags slamsa av något. Återigen gör sig Blue Velvet påmind. Är det en tunga? Det går inte riktigt att utskilja. Hur som helst ser det inte bra ut för Bill. Och hans fru Phyllis verkar veta något. Hennes blick följer polisens arbete med uppmärksamhet.

Phyllis besöker Bill i häktet och han är helt förstörd. ”Jag svär att jag inte var där!” säger Bill. ”Men den natten så drömde jag att jag var det!” Så nu kommer även Lost Highway in i leken. Vad är dröm och vad är verkligt? Tonen mellan makarna förändras. Phyllis avslöjar att hon känt till Bills otrogenhet och att han nu ska få sona med livstid i fängelse. Bill svarar i vrede att han minsann känner till Phyllis affär med familjens advokat och ”kanske nån mer” men det hjälper ju inte honom nu. Har Phyllis på något sätt ordnat så att Bill ska sättas dit? Medan Bill upprörd gråter i sin cell panorerar kameran till en närliggande bur. Där sitter en man med uppspärrade ögon, täckt av sot som plötsligt försvinner framför våra ögon medan hans ansikte svävar iväg.

Som om inte det vore nog – när Phyllis återvänder hem väntar Dubbel-Cooper på henne i mörkret. Phyllis verkar känna igen honom. ”Du gjorde bra ifrån dig” säger Dubbel-Coop. ”Du följde den mänskliga naturen helt och hållet”. Sedan drar han fram en pistol som han meddelar tillhör hennes älskare, advokaten. Han skjuter henne med den. Om vi befinner i en Lost Highway-liknande historia här verkar Dubbel-Cooper också fylla samma funktion som Robert Blakes Mystiske man. Han antingen dras till eller frammanar det illasinnade i människor. Och Dubbel-Coop blir allt mer av en samlingspunkt där alla Lynchs skurkar möts i en och samma gestalt.

En kort scen i Las Vegas låter oss möta en kasinochef och dennes assistent. De talar om en ond man. ”Vad du än gör” säger chefen till sin assistent ”släpp aldrig in någon som honom i ditt liv.” Är det Dubbel-Coop de pratar om?

Samtidigt i Twin Peaks får Hawk ett telefonsamtal. Det är Margaret, the Log Lady. Hennes scener gör riktigt ont i hjärtat att se. Som vi vet led Cathrine Coulson av cancer och dog kort efter att hon spelat in sina scener. Det syns och det märks. Hennes vedträ har ett meddelande till Hawk. Något saknas. Det har med agent Cooper att göra. Hawk måste hitta det. Det kommer hänga samman med hans arv. Hawk tar Margarets ord på allvar och hämtar upp bevislådor från källaren. Han tar också Andy och Lucy till hjälp. Vi får veta att Cooper varit försvunnen sedan innan paret Brennans son Wally (som nu är 24 år) föddes. Andy meddelar också att Wally föddes samma dag som Marlon Brando. Sent på kvällen ger sig Hawk ut i skogen och finner sig själv vid Glastonbury Grove. Margret ringer honom igen och ber honom vara försiktig. I mörkret kan Hawk anar de röda gardinerna bland träden.

Vedträet har ett meddelande till oss och mitt hjärta går i bitar.

Med det rör vi oss slutligen in i det röda rummet. Här väntar fortfarande Cooper. Den riktige Cooper. Vår Cooper. Mitt emot honom sitter den enarmade mannen Phillip Gerard. ”Är detta framtiden eller det förflutna?” frågar Gerard. Samma fråga som Mannen från en annan plats ställde i de bortklippta scenerna till Fire Walk With Me. Gerard försvinner och istället kommer Laura Palmer in. Hon och Cooper upprepar en del av dialogen från sina tidigare möten i den röda rummet. Men Laura säger också till Cooper: ”Du kan gå nu.” Hon bekräftar att hon är Laura Palmer och när Cooper undrar om hon inte är död svarar hon: ”Jag är död. Ändå lever jag.” Hon lyfter bort sitt ansikte från huvudet och ut strömmar ett intensivt ljus. Det här är en typ av effekter som inte var möjliga förr. ”När kan jag gå?” undrar Cooper. Laura reser sig, går bort och kysser honom och viskar i hans öra, precis som i hans dröm från första säsongen. Men sedan händer något. Laura sugs upp i luften. Hon skakar. Hon skriker. Hon är borta. Gardinerna lyfter och på avstånd ser vi den vita hästen som tidigare varit en härold för övergrepp och våld.

Ett kärt återseende?

Nu är Gerard tillbaka. Han återupprepar sin replik och för sedan Cooper med sig till ett nytt rum. Vad som följer är avsnittets kanske märkvärdigaste och mest lynchianska bild. Ett träd liknande de som växer kring portalen till den svarta hyddan och i dess topp en organisk utväxt som liknar en hjärna eller kanske en pung eller något annat köttigt och med någon slags rudimentär mun. Det är en bild som hämtad direkt från Eraserhead och jag undrar om jag inte sett nåt liknande i Lynchs fotokonst. Det finns något med texturen i den där organiska utväxten som är omisskännlig. Gerard presenterar trädet som ”armens evolution”. Kom ihåg att armen är den samma som Mannen från en annan plats/dvärgen från den gamla serien. Trädet upprepar också dennes replik: ”Jag är armen och jag låter så här.” Jag med flera hade undrat hur i all världen serien skulle lösa det faktum att Michael J. Anderson, skådespelaren som gestaltade den figuren, vägrade vara med den här gången. (Anderson har uppenbara psykiska problem och har bland annat anklagat Lynch för att ha mördat Jack Nance, som spelade Pete i den gamla serien.) Så här löstes alltså det. Armen har utvecklats och är nu ett träd. Absolut! Självklart. Underbart. Armens evolution påminner nu Cooper om sin dubbelgångare. ”Han måste tillbaka in innan du kan gå ut.”

Under tiden är Dubbel-Cooper i färd med att sätta någon slags plan i verket. Han har givit en av sina underhuggare i uppgift att ordna fram information om några koordinater åt honom. Men underhuggaren Ray har blivit haffad och satt i finkan. Och Daria (Nicole LaLiberte), hans andra underhuggare har konspirerat för att döda Dubbel-Coop i utbyte mot en belöning. Han är dem dock på spåren. I en djupt obehaglig scen på ett motellrum konfronterar han Daria och efter att ha försökt pumpa henne på information hon inte har dödar han henne. Sättet som han med snabba rörelser slår henne i ansiktet återkallar Leland Palmer och mordet på Maddie. Det är en scen som gör mig riktigt illa till mods. ”Imorgon är det meningen att jag ska återvända till vad de kallar för den svarta hyddan” säger Dubbel-Coop. ”Men det tänker jag inte göra. Jag har en plan för det.” Precis som Bob i Fire Walk With Me vägrar Dubbel-Coop att inordna sig i andevärldens hierarkier och spela efter deras regler. Efter att han mördat Daria hackar Dubbel-Coop in i en fedral databas och undersökerfängelset fär Ray sitter. Han får sedan ett samtal från någon. Dubbel-Coop tror först att han talar med Phillip Jefferies (dvs. David Bowies karaktär i Fire Walk With Me) men uppenbarligen är det någon annan i andra änden. ”Imorgon ska du tillbaka in. Och då får jag vara med Bob igen” säger rösten. Här finns uppenbarligen mycket att upptäcka.

I det röda rummet står Cooper fortfarande framför Armens evolution. Den säger ”253. Tid och Tid igen. Bob. Bob. Bob. Gå nu!” Cooper försöker ta sig vidare. Han får se Leland sitta i en fåtölj. ”Hitta Laura” uppmanar Leland och ser upprörd ut. Vad har hänt med Laura egentligen? Nu börjar rummet skaka och vibrera som om det vore i upplösningstillstånd. Gerard påpekar att något är fel. Armens evolution svarar: ”Min dubbelgångare”. Nästa gång Cooper särar på en röd gardin tittar han ut över en väg i ett ökenlandskap. Han ser sin dubbelgångare köra mot honom i en bil. I det ögonblicket är det som om statyn av Venus de Milo, en av de återkommande inredningsdetaljerna i denna skuggornas värld förvandlas – det är armens dubbelgångare. Och den anfaller Cooper med ett hotfullt vrål: ”Icke-existerande!” Det zick-zackande golvet öppnar sig och Cooper faller ner, han faller, i vad som verkar vara ett brusande mellan världarna.

Så landar han någonstans. Cooper svävar in genom hålet in i glasburen i New York. Medan han gör det klipper vi till scenen då Sam och Tracey letar efter den försvunna vakten i foajén, samma scen som vi tidigare sett. Med andra ord, medan de var där, var Cooper i glaslådan. Allt händer verkligen där så fort observatören vänder bort blicken. I en märklig teleskopeffekt försvinner så Cooper innan paret kommer in i rummet. Men det måste ju betyda att vad som än manifesterade sig i lådan och som attackerade våra ungdomar var något som följde efter Cooper ut från den svarta hyddan. Glaslådan i sig är uppenbarligen en portal av något slag. Var det armens dubbelgångare som följde efter? Gestalten vi såg tycktes förvisso mer mänsklig, men kanske hade den återtagit sin statyform. Det slår mig att den där statyn i hyddan ibland har, ibland saknar armar. Det kan vara av betydelse. Under tiden fortsätter Cooper att falla.

Två scener återstår i avsnittet. Två scener som kanske förefaller som märkliga att gå ut på men som jag är väldigt förtjust i. I den ena får vi se Sarah Palmer. Hon bor kvar i samma hus. Det ser sig likt ut. Förutom att i vardagsrummet hänger ett monster till platt-TV. På den ser Sarah på en naturdokumentär där en flock lejon sliter en buffel i stycken, filmat med ett blått ljus. Under tiden kedjeröker hon och dricker sprit. Vi får känslan av att det är så hennes liv ser ut nu. Sist av allt kommer vi till The Bang-Bang Bar, the Roadhouse. En kort scen som planetar mycket information. Där är Shelley tillsammans med en grupp väninnor. Shelley berättar att hon är orolig över att hennes dotter träffar en kille som inte är bra för henne. Det sociala arvet uppenbarligen. James kommer in med en ung kille i släptåg. Vi får veta att han varit med om en motorcykelolycka och inte pratar så mycket.. Han verkar intresserad av en av Shellys väninnor. ”James har alltid varit cool” säger Shelley.  Jag vet att allt jag sett i den gamla serien talar emot det men i det ögonblicket tror jag henne. En figur som spelas av Balthazar Ghety verkar spana in Shelley. Och bakom bardisken står Walter Olkewicz igen (enligt eftertexterna är han Jean-Michel Renault, jag som skojade på Twitter häromdagen att vi skulle få se en okänd Renault-bror dyka upp). På scenen uppträder inte Juliee Cruise den här gången men väl bandet The Chromatics med en ganska drömlik popdänga. Så rullar eftertexterna.

***

Jag inser att jag har talat väldigt mycket om Lynch här. Det blir lätt så. Men även Mark Frosts hand är tydlig. Den gamla serien spelade mycket på den typ av dramaturgi som var dåtidens såpoperor. Det här är något annat. Det är betydligt mer eftertänksamt. Ändå känns det att berättandet är i goda händer. Vi vet ännu inte vart alla trådar kommer att leda. Och vi har fortfarande mycket kvar som inte är introducerat. Ändå leds vi med en stadig hand tillbaka in i en värld som är både underbar och märklig. Dialogen är underbar, humorn absurd och mer Beckett än sitcom men det är precis så jag vill ha det.

Jag har sett en del kommentarer redan på nätet som oroar sig för tempot och finner serien långsam. Personligen har jag svårt att se vad de menar. För mig är serier som säg Westworld, Fargo eller till och med flera av Marvels nyare serier som Jessica Jones eller Luke Cage betydligt långsammare och omständigare än det här. Kanske bara helt enkelt för att de serierna inte fångar mig omedelbart på samma sätt som Twin Peaks. Där är jag naturligtvis partisk. Må så vara. Men jag blir direkt omsluten av Lynch och Frost och jag kan inte bärga mig inför fortsättningen.

Jag har förstås redan sett del 3 och fyra också. Men de återkommer jag till i kommande inlägg.

The Mystery and The Reveal

Was it a mistake to reveal who killed Laura Palmer?

Spoiler alert, I guess.

Sometimes an opinion gets repeated over and over again in the constant feedback loops of internet fandom and critical discourse until finally they become a sort of unquestioned consensus indistinguishable from fact. The following statement is an example of this: “Twin Peaks should have never told us who the killer was.” We all know the arguments, right? It was never meant to be revealed. David Lynch did not want to do it, but the network forced his and Mark Frosts’ hands. And once the mystery was solved the show lost its’ way, unable to find its’ footing for a long time before finally getting itself back together again, only to find that it was too late – the cancelation inevitable.

Perhaps all of that is true in a way. I have certainly believed it at times during my long history as a fan of the show. But as time has passed I have come to revise that belief somewhat. Because I have a hard time imagining what that alternate reality version of Twin Peaks might have been like – a version of the show that never told us the identity of the murderer. An alternate reality, presumably without “Fire Walk With Me”. An alternate reality where we still would not know.

Let us look at the second season as it in fact is. As we know it consists of 22 episodes. Maddie is killed and we find out that Leland is Bob in episode 7; Cooper solves the whole thing two episodes later, in episode 9. How did the show end up there? The story has often been told like this: Twin Peaks first season (a mid-season replacement of only 8 episodes) is a huge hit, much bigger than anyone anticipated. The zeitgeist is suddenly all about coffee and pie. Then season two premiers (a full 22 episodes now ordered) and David Lynch and Mark Frost still intends to keep the mystery unsolved. But the ratings begin to fall off. The network panics and starts pushing to solve the case. The creators are forced to go along with this and have to scramble to tie up that storyline. It is a compelling timeline but the thing is – I don’t buy it.

In fact in hindsight I think it is quite clear that Lynch and Frost are setting up the murder of Laura Palmer to be resolved from the very beginning of the season. Via the Giant the supernatural elements of the show, previously more of a background note, are placed front and center. This leads to the focus shifting to the demon-spirit Bob as a major “person” of interest rather than any flesh and blood suspect. In fact the first episode of the second season ends with a harrowing flashback to the murder and we actually see Bob committing the crime. Really at this point, we already know who the killer is; we just don’t know how all the pieces fit together. At the same time we get the major shift in Leland’s’ character from obsessively grieving father to song-and-dance-man-maverick in preparation for what is to come. Linked to this is also the notion that there is a connection between Leland and Bob from childhood, another fact we learn in these first episodes. Thirdly, in the first two episodes Maddie has a series of terrifying visions (one of which is the scariest moment in the show); clearly establishing that she is soon to be the next victim. To all this we can also add the novel “The Secret Diary of Laura Palmer” written by Jennifer Lynch, published before the start of the second season. Jennifer Lynch was informed of who the killer was and the book certainly also places Bob smack in the middle of the events.

My point here is that none of these moves makes any sense if you intended not give the murderer away. If that was your goal you would introduce new red herrings, new alternative suspects, other circumstances that would complicate the case – in other words more noise and less signal for Cooper and Truman to sift through. I am not sure that would have worked though, and I am quite convinced that the show would have been worse, not better with such a narrative strategy.

I can see the show maybe holding off on the reveal a few more episodes but not much more than that. It is intriguing to imagine a world where the second season of Twin Peaks had been 8-10 episodes long, the standard length for prestige television today. The final act of the episode when Maddie is killed could then have been the season finale. It sure feels like one. But it is difficult, I think, to figure out a version of the show where that would have been postponed all the way until S02E22. The creators would then have had to introduce something else, something so important that the murder investigation would have had to be put on the backburner for a while (That something I suppose could have been Windom Earle. He is also introduced in the second episode of the season – another sign that Frost and Lynch knew they were going to need a new thing to investigate down the line.) Again though – would such a version of the show really have been more satisfying, less frustrating and less off putting to a casual audience? I don’t think so.

It might be instructive here to compare Twin Peaks with something like Lost, another mystery driven genre-mixing TV-show from the past decades. Now Lost had its’ own set of problems and I am not going to get into whether or not it was ultimately successful here but it was at least able to sustain itself for six seasons. Both shows seemed to revolve around a central mystery but mysteries of different kind. Whereas the question of Twin Peaks, at least as far as the marketing told us, was “Who killed Laura Palmer?” the question of Lost was “What the heck is going on with this weird island?”. Those are two very different kinds of questions. Where the question of Twin Peaks begs a sort of binary answer (we either know who it is, or we don’t) the Lost-question is completely open ended. The longer we spend on the weird island the more strangeness we can discover. There is always another door behind the one we just opened. That is the mystery that can sustain itself where as a whodunit really can’t. In real life an unsolved murder doesn’t stay in the headlines. It fades away, eventually becoming a cold case. Every now and then the case is brought back to attention, the facts are mauled over and rehashed but really nothing new is added. Even those who obsess over these cases (like Ripperologists or the Jake Gyllenhaal character in Finchers’ Zodiac-movie) seem to be driven more by frustration than anything else. It is not a pleasurable place to be.

So really, the question of Laura Palmer and her murderer could not be a sustained mystery. Nor was it the real question of the show. The murder was a way in, an initial introduction to the world but the real question, I would argue, was all along something much more like that of Lost: “What the heck is going on with this weird town?”. That is a mystery that CAN sustain itself. But in order to get there we had to leave the murder behind us. We had to find out. Only then could we expand the mythology and discover things about the White and the Black Lodge. I, for one, would not have wanted to miss out on that stuff.

I am not going to argue that the aftermath of the reveal could not have handled better. That being said, Twin Peaks was a very special show, with a very special balance of tones. I certainly do not pretend I know what I would have done differently. (Except for the plot with James and his Wild Ride.) To throw us headlong right into Window Earle without any build up doesn’t seem like a good solution either. Let us not forget – Twin Peaks was a sort of show that should not have been possible at all in the world of mainstream television in the early nineties. There was no template for this.

Mark Frost and David Lynch

So I don’t think it was a mistake to reveal the killer. We are told that David Lynch disagreed. Maybe that is true, although I wonder if his opposition has not been embellished a bit over the years. It seems clear, at least to me, that he and Mark Frost knew going into the second season that it had to be done. And the way that Lynch directs that seventh episode, the one where Maddie dies, is a real tour de force from a director at the top of his game. Shot after shot is filled with beauty, horror, sadness and all of it is put together in the most intense and mesmerizing way. It is one of the best things Lynch has ever done. Would we really want Twin Peaks without that?

Mysteriet Annie Blackburn

Det är lätt att betrakta Annie Blackburn som något av en eftertanke. När hon kliver in på The Double R Diner för första gången återstår bara sex avsnitt av serien. Annie är faktiskt den sista större karaktären som introduceras i Twin Peaks. På de sex avsnitten ska Annie hinna utveckla en relation till Agent Cooper som vi i publiken ska hinna investera oss känslomässigt i, hon ska ställa upp i – och vinna – skönhetstävlingen Miss Twin Peaks och dessa båda saker ska göra henne till en central pjäs i Windom Earles slutspel. Det är inte en enkel roll för en karaktär att fylla men det är en som serien behöver för att intrigpusslet ska gå ihop.

Det skulle ju egentligen ha varit Audrey. Ända sedan de första avsnitten av säsong ett hade Mark Frost och de andra manusförfattarna spänt en lång dramaturgisk båge för kärlekshistorien mellan henne och Cooper. Kemin fanns där uppenbarligen. Men så bestämde sig skådespelaren Kyle MacLachlan för att det kändes olämpligt att hjälten skulle bli ihop med en tjej som går på gymnasiet (och det var väl själva poängen med deras relation, laddningen i det förbjudna). Så fick de planerna skrotas. Men Cooper behövde som sagt fortfarande en hjärtats dam. Och ingen av seriens redan etablerade karaktärer passade.  Återstod alltså att i sista minuten presentera en ny figur.

Det finns delar av Twin Peaks-fandomen som inte tycker om Annie. Kanske just för att de upplever henne som ett sämre substitut av vad som kunde ha varit. Men personligen har jag, ända sedan jag såg serien för första gången känt en dragning till henne. Jag antar att jag föll för henne lika omedelbart som Cooper själv. Och hon är på intet sätt ointressant. Tvärtom – Annie Blackburn är i sig själv ett mysterium och som sådan passar hon in i Twin Peaks som hand i handske.

Annie (Heather Graham)

Så, Annie. Vad vet vi om henne? Hon är Normas syster. Hon har tillbringat en längre tid i kloster men nu beslutat sig för att återvända till världen. Hon är en filosofisk och intellektuell person, beläst. Hon har uppenbarligen haft problem med psykisk ohälsa och på hennes handleder finns ärr som vittnar om ett självmordsförsök. Det finns ett mörker där som gör sig påmint också i hennes namn – Blackburn, mörker och eld, -  men när vi möter henne är Annie en övervägande ljus gestalt. Hon är lite förvirrad ja, ser på världen med en storögd vilsenhet och som någon som inte riktigt hör hemma här. Var nu än här råkar vara. Norma säger det redan när vi för första gången för Annie beskriven för oss. ”Det kändes som hon (Annie) alltid hörde hemma i en annan tid och en annan plats.” Redan här är Annie en gåta.

I podcasten ”Diane” – en av de absolut bästa poddarna om Twin Peaks som finns att tillgå funderar panelisterna en del över gåtan Annie. Det finns en paradox över henne. Vi får veta att det finns ett trauma där i det förflutna. Men samtidigt är Annie presenterad för oss som varandes helt ny. Som om hon vore en person som inte alls har något förflutet. Hennes öppenhet för omvärlden, en egenskap hon delar med Cooper, är också en tomhet. Hon är som en tabula rasa. Ett blankt bland, redo att fyllas med mening. Ändå finns det där mörka som hon helst inte vill tala om.

Vi vet egentligen inte hur gammal det är meningen att hon ska vara. Heather Graham som spelar Annie är född 1970 vilket betyder att hon var 20-21 år när ”Twin peaks” spelades in. Men skådespelares faktiska åldrar går inte att dra några växlar på. Sju år senare spelar Graham med i Paul Thomas Andersons ”Boogie Nights” och är då en karaktär som ska vara 17-18 år. Vi vet att Norma måste vara nånstans mellan 35-39 år men det är uppenbarligen en stor ålderskillnad mellan systrarna. Jag har svårt att tro att Annie skulle kunna vara mer än 25 år. Så hur länge har hon egentligen varit i kloster? Hur gammal var hon när hon försökte ta sitt liv? De frågorna förblir lika obesvarade som frågan om vad det faktiskt var som hände. Annie antyder att det handlade om en relation som slutade illa. Cooper undrar om det handlade om en pojke som hon gick i skolan med. Annie väljer att inte svara på den frågan och vill inte berätta mer. Det är intressant eftersom ständigt återkommande cykler av mäns sexualiserade våld mot kvinnor, av kopplingen mellan erotik och död är en av ”Twin Peaks” mest drivande tematiska motorer. Annie är utan tvekan också en del av denna cykel. Frågan om exakt vad hon råkat ut för och med vem lämnas helt obesvarad för oss att fritt fantisera kring.

(En tanke som slog mig när jag så om serien sist - tänk om det faktiskt var Leland? Han var ju inte främmande för att ha affärer med unga tjejer. Han skulle kunna ha försökt snärja Annie i sitt nät innan hon lyckades fly, Och det skulle i så fall förklara varför hon valt att återvända till Twin Peaks nu, när han inte längre finns där. Den möjligheten gör ju dessutom tanken på en Cooper besatt av Bob ännu mer skrämmande!)

Och nog är det så att Annies trasighet, om vi nu ska kalla det så, är minst lika stor anledning som hennes öppenhet till varför Cooper dras till henne. Hennes trauma är hennes mysterium och Cooper kan inte tacka nej till ett mysterium. På sätt och vis påminner hon kanske honom om Laura, en annan djupt skadad kvinna som besatt oanad själslig styrka – och Cooper är uppenbarligen inte klar med laura än även om han funnit hennes mördare. Och så har vi Caroline, Coopers döda kärlek, en kvinna som är ännu mer av ett frågetecken för oss men som också verkar vara bärare av samma slags energier. Även hon ett offer för våld och manliga lustar. Cooper, en modern riddare i rustning, tycks uppenbarligen inte bara dras till kvinnor som är gåtor utan också till kvinnor som på ett eller annat sätt måste räddas. Det finns måhända en viss undertyckt sexism där som inte är hans mest charmerande drag. (”In the grand scheme of things, women were drawn from a completely different set of blueprints”.) I sista avsnittet, när Cooper är vilse i det röda rummet bekräftas bilden av dessa kvinnor som utbytbara mot varandra. I en serie av klipp ser Cooper först Annie, sedan Caroline, sedan Annie igen, sedan Laura och när de talar vet vi inte längre vem som är vem.

Vem är Annie och vem är Caroline?

Heather Graham har enligt min mening aldrig varit bättre än hon är i rollen som Annie. Hon fångar hennes godhjärtade styrka men med den där underliggande sorgen precis under ytan. Hon har en värdighet över sig, en intelligens som nästan får mitt hjärta att brista när jag tänker på hur Graham senare i sin karriär relegerats till att mest spela blåsta blondiner. Här visar hon att hon vore värde betydligt mer än så.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg tycks det inte som om vi kommer att få återse Annie i den nya versionen av Twin Peaks. Graham finns i alla fall inte med i rollistan. Men det vore svårt att tänka sig att berättelsen helt skulle kunna lämna henne åt sidan. Sista repliken i sista avsnittet när den ”onde” Cooper smashat huvudet i spegeln är ju trots allt ”How’s Annie?”, upprepat om och om medan han skrattar hysteriskt. Det är den fråga som kronkret lämnats hängande sedan dess. I de bortklippta scenerna från ”Fira Walk With me” finns också en intressant sekvens där Annie tas in på sjukhuset efter att hon återvänt från det röda rummet. Hon upprepar orden som hon sa till Laura i dennes dröm tidigare i filmen: ”The Good Dale is in the lodge and he can’t get out. Write that in your diary.” Och på henne finger sitter den mystiska gröna ringen som dyker upp om och om igen i filmen (samt även i Frosts ”Secret History…”). En sjuksköterska tar ringen från Annie och sätter den leende på sig. Cykeln tycks börja om på nytt. Något måste ha hänt med Annie Blackburn. Och jag antar att inom kort får vi (kanske) veta vad.

Detta inlägg önskades av Maja Lundbeck.