The Orville

Så efter att ha skrivit om Star Trek Discovery och givit den serien de rosor som jag faktiskt tycker den förtjänar måste jag också säga ett ord eller två om en annan science fiction-serie som nyligen börjat visas och som ärligt talat är bland det märkligaste jag sett på väldigt länge. Jag talar då om The Orville, Seth McFarlanes "parodi", om det nu verkligen är rätt ord. Som läsare av Allmänstädesbloggen vet så hör jag inte till herr McFarlanes beundrare. Min recension av hans vilda västern komedi A Million Ways to Die in the West är nog fortfarande det mest blodtörstiga lustmord jag begått i min gärning som kritiker.

Jag vet egentligen inte vilket som stör mig mest, författaren McFarlane med hans juvinala kiss-och-bajs-humor eller skådespelaren McFarlane som alltid bär på ett självgott grin som tycks tyda på att han själv tycker att han är så himla go. Det är naturligt svårt att exakt peka på var problemet uppstår för  jag har ofta tyckt om till exempel Kevin Smiths filmer och det går ju inte att hävda att han är på något sätt mer sofistikerad - det kan bli nog så mycket skämt om att knarka och runka hos honom. Det måste vara något med tonträffen. McFarlane känns för mig bara för mycket som någon som fått för sig att han är en av de coola killarna och då blir den sortens humor som i sina bästa stunder ändå springer ur ett utanförskap och en förlorarposition inte längre giltig.

Men McFarlane insisterar på att ge sig själv huvudrollerna i sina projekt, numera inte bara som animerade fäder eller talande nallebjörnar. I The Orville spelar han stjärnskeppsofficeren Ed Mercer, en ganska chill kille så där ni vet, ja en skön snubbe rent av, lite som Seth McFarlane tänker sig själv får vi tänka. Ed får sitt livs drömuppdrag - han ska få bli kapten på utforskningsskeppet The Orville i Unionens stjärnflotta. (Unionen är alltså seriens motsvarighet till Federationen i Star Trek.) Det finns bara ett aber med hela. Om han vill ha uppdraget måste han jobba med sin ex-fru kommendörkaptenen Kelly Greyson (Adrianne Palicki). Och det blir så klart lite jobbig stämning eftersom de skildes efter att Ed kom på henne med att vara otrogen med en blå kille som utsöndrar klet ur huvudet. Svekfullhet ditt namn är kvinna! Okej, vi får veta att Ed nog var lite frånvarande i deras relation, men ändå.

Nu kommer serien i och för sig rätt snabbt över det där, bortsett från lite återkommande pikar här och där. Vi får ju liksom inte glömma vilket schysst grabb Ed faktiskt är. Förutom Ed och Kelly får vi så möta resten av besättningen, människor och utomjordingar om vart annat - samt en robot som är rasistisk mot biologiska livsformer. Tillsammans ger de sig ut i universum för att se sig omkring, bedriva diplomati, konfrontera knepigheter och debattera moraliska dilemman. Precis som vi förväntar oss av en Star Trek-serie.

Och det är detta som gör The Orville så märklig. För den är ingen parodi. Inte riktigt. Den som förväntat sig ett bredsida av vitsar och gags a la Family Guy, Simpsons eller ens något i stil med Modern Family eller Brooklyn Nine-Nine får snabbt ställa om sig. Om du tog bort kanske tre eller fyra skämt från varje avsnitt så får du nämligen just precis ett typiskt avsnitt av The Next Generation eller Voyager. Det går knappt att se någon skillnad. Visst, det finns lite lustiga situationer här och där men det fanns det i de serierna också. Så det är egentligen bara nån referens i marijuana i en scen och till uppfälla toalock i en annan som förråder The Orville som "komedi". Och serien lutar ordentligt in likheterna. Estetiskt ser det precis ut som 90-tals Trek. Ochj även namnen i förtexterna känns igen. Här dyker Brannon Braga upp som exekutiv producent. (Braga var huvudförfattare på Trek i många år, han har varit med och skrivit några av de bästa och även de sämsta avsnitten och han skapade även serien Enterprise.) Och där, som ett brev på posten dykerJonathan Frakes upp som regissör. (Frakes som spelade Riker i TNG och som regisserat avsnitt av samtliga moderna Trek-inkarnationer.) The Orville är en hommage som glider över i vad som nästan blir ett slags plagiat, där "satiren" blir ett tunt fikonlöv. Till och med sätten som serien försöker göra science fiction-versioner av "brännande frågor i vår samtid" är helt och hållet old school trekiga.

"Låt oss sitta vid det här konferensbordet och diskutera veckans moraliska dilemma."
Det är inte ett skämt. Det är vad scenen går ut på.

Allt det här gör sammantaget The Orville till en jättekonstig soppa. Och ändå - jag kan inte bringa mig själv att tycka illa om den. Visst, jag stör mig på McFarlane och jag tycker inte alls det är roligt och ibland blir det skämskudde men trots allt detta är det någon slags televisionens svar på tröstätande, så välbekant att jag inte kan låta bli att titta vidare. Som en påse chips där du tar ett till och ett till fast du vet att det inte är riktig föda.  Säkerligen kommer det till och med finnas de som föredrar det här som den nya versionen av Star Trek framför Discovery. De bedrar sig naturligtvis och misstar nostalgi för kvalitet. Bra kan jag inte säga att det är. Mest konstigt.

Star Trek Discovery

Jag har med flit väntat lite med att ge mitt omdöme om den nya version av Star Trek som gått upp på TV nu under hösten. Visserligen kliade det i fingrarna redan efter premiären men det kan vara en poäng att vänta en smula och se hur det hela utvecklar sig, inte sant? Ibland kan jag verkligen bli så fruktansvärt trött på alla "hot takes" och omedelbara, oreflekterade reaktioner som präglar så mycket av sociala medier och annat i dessa dagar. Nu är vi ändå en bra bit in i första säsongen och kära läsare - jag gillar verkligen Star Trek Discovery. Serien gör verkligen något nytt med sitt material och det ska den ha all heder av. När jag ser den känner jag verkligen hur djupt jag saknat en ordentlig science fiction-serie att sätta tänderna i.

Det är på många sätt en ganska annorlunda serie, jämfört med sina föregångare. Både när det kommer till innehåll och form. Det finns många "fans" som inte är glada över detta. Nördkultur i alla dess former kan vara nog så konservativ. Personligen ser jag det som något nödvändigt.  Det går inte att göra den sjätte serien, det sjuhundrade avsnittet eller vad det nu kan bli, och bara köra på i samma hjulspår. Det var ju därför franschisen gick in i limbo för lite mer än ett decennium sedan. För mig får det mer än gärna kännas nytt och oväntat och om det skulle skava lite i relation till "kanon", ärligt talat jag kunde bry mig mindre. Till skillnad från de tidigare inkarnationerna av Star Trek som har sin grund i den gamla TV-modellen av helt och hållet fristående avsnitt känns Discovery mer som en lång följetong som steg för steg bygger mer av en sammanhållen berättelse. Nu ska det kanske inte dras allt för stora växlar på den saken för även serier som Deep Space Nine och Enterprise kom med tiden att väva långa bågar och allt eftersom Discovery har rullat vidare ser vi också formatet med ett "veckans problem" sakta men säkert krypa tillbaka in med välkända troper som tidloopar och varelser som visar sig vara mer intelligenta än vi först annat till exempel. Det är en skillnad i grad snarare än art.

Visuellt sett ligger Discovery betydligt närmare de senaste biofilmerna än de gamla serierna. Borta är den platta, konferensrumsliknande belysningen, studiokänsla och rakt televisionsfoto. Det hela är läckert och lyxigt. I jämförelse ser de gamla specialeffekterna väldigt lågbudget ut trots att de säkert var rätt så påkostade för TV på den tiden. Även klingonerna har fått en slags make over.

Innehållsmässigt slår Discovery också an en annorlunda ton. Det här är berättelsen om ett krig, ett krig mellan Federationen och det Klingonska imperiet. Handlingen är förlagd till ungefär tio år före den ursprungliga serien från 60-talet. (Just det var väl kanske mitt största frågetecken inför premiären. Star Trek har ju trots allt redan haft sin beskärda del av prequels redan och jag är inte säker på att det faktiskt är det bästa möjliga greppet.) Och krig är det verkligen. Det finns en våldsamhet och en känsla av undantagstillstånd över mycket av serien som ger allt en betydligt mörkare ton än vad vi varit vana vid förut. Det är intressant att i detta se en spegling av vår egen tid. Förenta Staterna som nu sedan nästan tjugo år befunnit sig i ett tillstånd av långintensivt krig utan slut, en värld där aggression och misstro tar upp allt mer luft - det är inte konstigt att det färgar av sig också på vår science fiction. Men återigen - även DS9 och Enterprise har varit och trampat i den här tematiken tidigare. Och alla moderna Trek-serier har haft att brottas med arvet av skaparen Gene Roddenberrys utopiska framtidsvision. Det är en idé om en framtid utan nöd, utan fördomar, utan förtryck, en fantastisk glimrande rymdkommunism. Den sortens framtid som jag utan att blinka skulle vilja leva i. Men den är till sin natur fundamentalt odramatisk. Roddenberry ville ju till exempel inte ens veta av några som helst personkonflikter mellan karaktärerna i The Next Generation, något som författarna snabbt gick sedan. Och åtminstone för mig är det tydligt vart Discovery pekar. Vi börjar här i krig och misstänksamhet, i ett möte med den andre som hotfull och obegriplig. Men det är inte där serien kommer att sluta. Vi kan redan börja se hur denna krigiska inställning hamnar på tvärs med det som är och borde förbli stjärnflottans verkliga uppdrag - att idka fredlig utforskning av ett oändligt mångfacetterat universum.

Burnham (Martin-Green)

Den centrala huvudpersonen i serien är Michael Burnham, namnet till trots en kvinna spelad av Sonequa Martin-Green. När vi först möter henne är hon förste officer ombord på skeppet Shenzhou under kapten Phillippa Georgio (Michelle Yeoh). Burnham har en ovanlig bakgrund. Efter att hennes föräldrar dött i en klingonsk attack när hon var väldigt liten har hon kommit att växa upp på planeten Vulcan med ingen mindre än Spocks far Sarek som styvfar (här spelad av James Frain). Burnham är alltså en slags adoptivsyster till Spock. Hon är människa men prädlad av den vulcanska kulturen och när vi möter henne i det första avsnittet är hon en av stjärnflottans mest lovande påläggskalvar. Inom loppet av det första dubbelavsnittet har dock Burnham hunnit begå myteri, fått sin kapten som hon stod mycket nära dödad och i nån mening varit med om att starta en fruktansvärt blodig konflikt. Hon blir dömd till livstids fängelse. Och det är därifrån, från den riktigt riktiga bottenpunkten som Burnhams resa mot någon form av försoning med sig själv och sitt förflutna kan börja. Hon ges en ny chans av kapten Lorca (Jason Isaacs) ombord på skeppet Discovery, en kapten som snart visar sig ha en agenda som Burnham själv ställer sig tveksam till och en moralisk kompass som ibland pekar åt moraliskt tveksamma håll.

Serien fokuserar verkligen på Burnham på ett sätt som känns nytt. Annars brukar ju Trek vara utpräglade ensembleshower. Och visst, allt eftersom får vi också möta intressanta bifigurer som Doug Jones utomjording Saru, Anthony Rapps vetenskapsofficer Paul Stamets och Burnhams rumskompis kadetten Tilly - tydligen en ättling till figuren Merida i Pixars Modig -  spelad av Mary Wiseman för att nämna några. Och de har absolut potential att växa till ett bra gäng. Men så här långt är det ändå Martin-Green som dominerar. Hon lyckas balansera ett lugn och en distans som verkligen fungerar som vulcansk med en enorm skuld som ligger och verkar precis under ytan. Hon gestaltar på många sätt den första verkligt trasiga huvudperson som Trek har haft att berätta om - och hon gör det med en värdighet och en styrka som fångar tag. Jag ser verkligen fram emot att se hur karaktären kommer att utvecklas.

Som sagt, jag har lagt märke till en hel del gnäll från somliga hörn av nätet men för mig känns det mest som just detta - gnäll. Om Trek ska kunna ha en framtid kan den inte leva på gamla lagrar, det måste kunna ske en utveckling. Och, som andra har påpekat, varje gång en ny serie haft premiär har det faktiskt låtit ungefär så här. "Det är för annorlunda, det känns inte som det brukade, det är bara det gamla som räknas." Men varje serie verkar ändå i slutändan hitta sina egna fans och det är jag övertygad om att även Star Trek Discovery kommer att göra.

Twin Peaks - The Final Dossier

Sommaren kom att helt domineras av Twin Peaks-bevakning här på Allmänstädesbloggen. Nu avslutar vi den för den här gången (endast tiden kan utvisa om det kommer ytterligare fortsättning framöver) med en recension av Mark Frosts Twin Peaks - The Final Dossier som kom ut nu i dagarna. Precis som sin föregångare The Secret History of Twin Peaks är boken en slags "roman", men inte i ordets traditionella betydelse. Det är inte frågan om någon rakt berättad historia utan en samling med redogörelser som tillsammans tecknar en impressionistisk helhet, som fyller i narrativa luckor som tidigare avsnitt, film och böcker lämnat obesvarade. Inte så att alla frågor får sina svar såklart. Det hade blivit en mycket lång bok. Men förvånansvärt mycket ändå.

I The Secret History hade specialagent Tamara Preston (Chrysta Bells rollfigur från The Return) fått i uppdrag att sammanställa och kommentera en samling dokument som i slutändan visade sig vara samlade av Major Garland Briggs, dokument som både behandlade staden Twin Peaks tidiga historia och konspiratoriska trådar inom den amerikanska regeringen. Det var en vindlande och bitvis svåröverskådlig mosaik. The Final Dossier är betydligt mer tajt och sammanhållen. Återigen är det Tammy Preston som är vår guide men den här gången är det hon själv som för pennan, som skriver ihop och rapporterar tillbaka till sin chef Gordon Cole om vad hon kunnat hitta om människorna i Twin Peaks och hur deras liv sett ut under de senaste tjugofem åren. Det var något som ursprungligen hade utlovats i The Secret History. Vad har hänt mellan den gamla serien och den nya? Den förra boken slutade dock mer eller mindre med händelserna i den gamla seriens final. Jag antar att Frost insåg att det vore att avslöja för mycket på förhand och det är därför som vi får den här volymen nu när vi redan sett den nya säsongen.

Agent Preston (Chrysta Bell). I bakgrunden Frans Kafka.

Agent Preston lägger ut texten, karaktär efter karaktär. Hon ger oss de fakta hon kunnat hitta, återger sina egna efterforskningar och samtal och väver in sina egna funderingar. Jag tycker, precis som med förra boken, väldigt mycket om den röst som Frost skapar åt henne. Jag vet att somliga hade svårt att för sitt inre gifta ihop den bild av karaktären som böckerna ger med det rollporträtt som Bell levererade i serien men för mig är det inte alls ett problem. Är det något vi lär oss av Twin Peaks så är det att människor har mer än en sida och för min del blir det bara berikande att ta del av hennes inre tankar.

Så får vi i boken till exempel veta hur Leo Johnson dog (genom ett väldigt syrligt obduktionsprotokoll signerat Albert Rosenfield.) Vi får ta del av berättelsen om Donna Heyward och hennes vidare öden. I samband med det får vi också lite mer kött på benen rörande hennes syster Gersten och hur det kom sig att hon hamnade där hon hamnade. De kapitlen rymmer inga stora överraskningar men Donnas tragiska historia får ett oväntat lyckligt slut. Kapitlen om familjen Horne ger vissa ytterligare ledtrådar om vad som står på med Audrey men inga slutgiltiga svar om hennes öde. Däremot får vi ett riktigt matigt kapitel om Annie Blackburn - den intrigtråd och den karaktär som jag nog hört flest fans sakna i den nya serien och i den första boken för den delen. Och frågan som den galet fnissande dubbelgångaren upprepar i slutet av den gamla serien - "Hur är det med Annie?" - den frågan för ett svar. Ett på samma gång trösterikt och hjärtskärande svar.

Så fortsätter det boken igenom. Länge förblir berättelsen som vävs ovanligt vardaglig och grundad i en till synes realistisk värld. Ovanligt med tanke på vilka vilda svängar ut i surrealism och science fiction som The Return ändå tog. Förvisso kan Frost inte låta bli att väva in en del halsbrytande bitskheter och humorismer. (Som exempelvis en antydan om att Donald Trump vid ett tillfälle ska ha burit den gröna ringen med ugglesymbolen på.) Ju länge boken fortsätter dess mer letar sig dock det extradimensionella och tidshoppen från serien tillbaka in i historien. Till slut verkar inte ens stackars Preston själv veta vad som är verkligt och vad som faktiskt kan ha hänt i det förflutna. Effekterna av Coopers försök att rädda Laura i avsnitt 17 ger svallvågor fram i nutiden. Något har faktiskt förändrats i det förflutna. Däremot ger boken naturligtvis inga ledtrådar till händelserna i avsnitt 18 och det tror jag var ett lyckat val att inte ge sig in i.

The Final Dossier är naturligtvis inte en bok som kan rekommenderas till några andra än oss verkligt inbitna entusiaster.  Den som bara har ett halvt eller passerande intresse för Twin Peaks, om det nu till äventyrs skulle finnas sådana människor (eller tulpor), har nog inte så mycket att hämta. För oss som aldrig kan få nog är den däremot ett måste. Precis som med serien själv måste jag konstatera att få min egen del är jag absolut nöjd om det här är det sista vi får. Men jag kommer naturligtvis vis aldrig sluta hoppas på en fortsättning. Varje pusselbit är en gåva och jag är evigt tacksam. Mysteriet lever.