Coco

Vi lever tillsammans med de döda. Vi är kanske inte alltid medvetna om det men om vi lyssnar noga så finns de där. Precis som de som en gång ska komma efter oss gör. Det är mångtydigt det där, att leva med de som gått före. Ibland kan det faktiskt vara enklare att umgås med den som är död än den som är levande, men det kan också vara väldigt utmanande. De döda har sina krav på oss och det kan vara krav som vi inte alltid kan eller vill uppfylla. Ändå kommer vi inte helt ifrån dem. På det sättet kan de döda utöva en makt över oss. Men vi som lever har också en makt över dem, liksom vi har en makt över allt det som förflutit, genom vad vi väljer att minnas och berätta. Om allt detta handlar Pixars nya film Coco.

Det är berättelsen om den unge Miguel som drömmer om att bli musiker när han växer upp. Dessvärre är han uppvuxen i en familj som inte uppskattar sång och dans. Inte alls. Tvärtom, de avskyr allt som har med det att göra. De är sansade och ordningsamma skomakare minsann och inte själviska hemska musikanter som Miguels gammelfarmors mors fästman som övergav henne och deras dotter vid för våg. Miguel försöker förgäves få sina föräldrar och resten av släkten att förstå men de vill inte lyssna. Så Miguel rymmer hemifrån och eftersom det här råkar utspela sig på de dödas dag, den mexikanska motsvarigheten till allhelgona eller alvablotet och då en magisk gitarr blir inblandad korsar Miguel plötsligt genom slöjan mellan världarna och hamnar i de dödas land, där de döda i form av en slags skelettfigurer för sin tillvaro.

De dödas dag är dagen då de som gått bort får chansen att återvända till Jorden och hälsa på, men bara om någon bjudit in dem genom att sätta upp deras foto och bara så länge som någon kommer ihåg dem. Det är som sagt en stor tilldragelse i mexikansk folkkultur och filmen lutar verkligen in i allt detta folkloristiska. Jag är naturligtvis inte någon kännare av dessa seder men för mig känns det verkligen djupt autentiskt och inkännande och inte som ett ytligt överdrag så där som det kan göra i vissa äldre Disney-filmer när kulturer som inte är den amerikanska ska gestaltas. Det här är en värld av andar och väsen, av levande och döda sida vid sida och det som är så fantastiskt är att även om de enskilda detaljer är specifika för just den här miljön kan jag ändå känna igen de stora penseldragen. Även på det viset är vi alla mer lika än vad vi tror.

Staden där de döda bor.

Det är också en hisnande vacker skildring där de dödas land, skildrad som en glimrande och myllrande fantasistad ger allt en särpräglad stil och en häpnadsväckande färgskala. Och skelettgagsen är på precis lagom nivå.

Miguel ger sig ut i de dödas stad på jakt efter den berömde sångaren och låtskrivaren Ernesto de la Cruz (i original med röst av Benjamin Bratt) men hamnar också i lag med Hector (Gael García Bernal), en stackars vindpinad själ som är på väg att bli bortglömd - en andra och verkligen slutgilltig död tycks det. Samtidigt söker Miguels övriga döda släktingar efter honom, precis som hans levande i akt och mening att få honom att lova ge upp sina gitarrspelardrömmar.

Som Pixars bästa filmer ofta gör leder allt detta upp mot ett emotionellt klimax där tårarna sprutar. Regissörerna Unkrich och Molina spelar sina kort helt rätt och även om filmens narrativa tvist är lätt att genomskåda på kilometers håll blir upplösningen inte mindre katharsisk för det. Det är så jag vill att Pixar-film ska vara och Coco levererar. Som det ska göra så löser sig konfliktknuten mellan individualism och kollektivet genom att de båda sidorna jämkas samman, alla hinder röjs ur vägen och allt blir som det ska. Det är måhända sällan så det ser ut i verkligheten men det är så det ska vara i sagan och legenden, som ju inte bara handlar om saker som de är utan också så som de borde vara.

Miguel och hans gammelfarmor Coco, som givit filmen dess namn.

Three Billboards Outside Ebbings, Missouri

För några år sedan gjorde en vän till mig en uppsättning av pjäsen The Cripple of Inishman, en bitterljuv och väldigt roligt komedi med motiv från den irländska landsbygden på 1930-talet. Det blev en väldigt fin produktion som jag minns med stor värme. Pjäsen var skriven av dramatikern Martin McDonagh som även har gjort flera liknande verk från andra perioder i Irlands historia. De har alla blivit uppskattade och hyllade. Sedan dess har McDonagh själv givit sig av mot Hollywood där han etablerat sig som filmregissör med filmer som In Bruges och Svens Psychopaths, båda två någon slags Tarantinoader om yrkesmördare. De filmerna har jag varit ganska kall för. Three Billboards Outside Ebbings, Missouri däremot, den gör mig nästan lite arg.

Vi befinner oss i en amerikansk småstad i den djupa södern. Frences McDormand spelar Mildred, en frånskild kvinna vars unga dotter blivit brutalt våldtagen och lämnad att dö i en väggren. Lyckligtvis är det inget vi behöver se. Flera månader om inte mer har gått sedan händelsen och polisen har inga spår. Fallet är i praktiken stendött. Mildred vägrar att acceptera detta och bestämmer sig därför att köpa annonsplats på tre stora reklamskyltar utanför staden, där hennes dotter hittades. "Varför har ingen gripits?" undrar Mildred på sina skyltar och det hela blir mäkta pinsamt för stadens poliskår som inte är vana vid att få sin auktoritet utmanad. Det hela eskalerar snart till en slags maktkamp mellan Mildred å ena sidan och scherrifen Willoughby (Woody Harrelson) och dennes hejduk den halvalkade rasisten Dixon (Sam Rockwell) å den andra.

Rättvisa genom annonsering.

Så långt låter kanske det hela så förskräckligt men tro mig, det är det. Det är liksom något i tonträffen som bara klingar så falskt. All den charm som McDonagh levererar i sina irländska bydgedramer ger liksom bara en bitter eftersmak i munnen när han här försöker sig på den amerikanska södern. Det är inte bara det att den lilla småstaden känns förvånande vit, även om det också bidrar - allt känns liksom som en Skansen-kuliss. Men värre än så är det faktum att filmen ungefär halvvägs in vill försöka vända på kuttingen och få oss som publik att börja sympatisera med Harrelsons och Rockwells karaktärer.

Det fungerar möjligen i någon mån med Harrelson, inte minst eftersom hans rollfigur sedan försvinner ut ur handlingen, men när det gäller Rockwells Dixon vägrar jag att ställa upp. Figurens "omvändelse" kommer som från ingenstans och ingenting med honom är heller i grunden förändrat efteråt. Han är egentligen samma rasistiska skitstövel som innan. Ändå ska vi plötsligt... tycka synd om honom antar jag? Precis som vi förväntas tycka synd om alla dessa SD- eller Trump-väljare som valt fascismen framför anständigheten när de insett att världen har gått vidare utan dem. Personligen är dock mitt tålamod med sådana tankegångar slut för länge sedan.

Och det är inte bara frågan om söderns djupa, institutionella rasism som filmen alluderar på utan att förmå att hantera. Filmen intar också ett ganska obehagligt förhållande till t.ex. mäns våld mot kvinnor - eller kanske rent av våld överhuvudtaget. Och det inte ens i ens i en sorts kabukiartat serietidningsvåld, det är vi ju ändå vana vid på något sätt. Här ska det föreställa realism men blir bara geggigt. Obehagligt men inte på ett medvetet eller tankeväckande sätt.

Visst är både McDormand och Harrelson likväl som en del andra medlemmar av ensemblen, ja faktiskt även Rockwell bra i sina roller. Särskilt McDormand är, naturligtvis, stark i sin gestaltning av en kvinna som förlorat allt till sorgen och nu bara har vreden kvar. En vrede som gör henne gränslös och kraftfull men också i någon mening hänsynslös. Och även här är det som om McDonagh vill bjuda in oss till att identifiera oss med och heja på McDormands Mildred, trots att mycket av det hon gör i filmen är minst sagt diskutabelt. Med det vill jag inte säga att det inte går att ha moraliskt ambivalenta huvudpersoner i ett drama, tvärt om. Men det måste göras betydligt mer lyhört än vad som sker här.

Sammantaget blir Three Billboards en film som hela tiden går i otakt med sig själv. Den känns som den sortens film som för tjugo år sedan hade framstått som både Provoktaiv" och "viktig" men som nu mest blir en punkterad kvarlämna. Det är ett slöseri med begåvning både för regissör och skådespelare. Så ja, den gjorde mig faktiskt lite arg.

Black Panther

Det är inte rättvist men tydligen är det oundvikligt. När det kommer en action- och äventyrsfilm där hjälten och huvudpersonen inte ser ut som vi är vana vid, det vill säga som en vit och straight cis-man, då är det som om filmen i sig blir till en slags folkomröstning. En omröstning om huruvida det alls är möjligt att göra den typen av film. Vi såg det i somras när Wonder Woman äntligen fick en egen biopremiär och vi har sett det nu igen, när Marvel rullar ut sin senaste - Black Panther.

Glädjande nog så verkar det dock som om alla farhågor kommit på skam. Såväl Wonder Woman som Black Panther har varit otvivelaktiga framgångar, inte bara bland en kritikerkår som med tiden kommit att bli allt mer mätt på kostymerade hjältar utan även bland den breda publiken. Black Panther lär till och med vara en av de mest förhandsbokade filmerna hitills i USA.  Egentligen borde inte det här vara någon stor överraskning. Visserligen finns det gott om högljudda röster runt om på nätet av förvuxna mansbebisar som ser varje färgad huvudperson - eller kvinnlig för den delen - som led i någon slags folkmord som bara existerar i deras febriga hjärnor. Så vana är dessa personer vid att få vara den absolut självklara normen att minsta lilla skifte för dem framstår som ett existentiellt hot. Men det är inte bara de som läser serier eller diggar science fiction. Och oavsett vad de själva tror så tillhör inte dessa genrer dem. De tillhör alla och det hög tid att även den som inte ser ut som jag får hjältar att spegla sig i.

Black Panther var inte en serie som gick i min barndoms svenska Marvel-tidningar. (Varför kan vi bara spekulera i.) Figuren introducerades ursprungligen som en bifigur i ett avsnitt av Fantastiska Fyran 1966 och det är en händelse som ser ut som en tanke att det var på hösten samma år som det militanta Black Panther Party grundades. De två händelserna har förstås egentligen inget att göra och partiets föregångare hade redan använt pantern som symbol långt tidigare. Dock går det ju inte att komma ifrån laddningen i namnet. Figuren var också Marvels första egentliga superhjälte av afrikansk härkomst och karaktärens symboliska sprängkraft består. Det är inte en slump att förlaget plockat in författaren, essäisten och journalisten Ta-Nahasi Coats, en av USAs just nu skarpaste tänkare kring ämnen som svart identitet och kultur, att skriva manus till serien 1996. Lika skarpa var de när de valde Ryan Coogler, regissören bakom bland annat Creed, ta sig an filmversionen, för Coogler brinner verkligen för att berätta något med materialet.

T'Challa (Chadwick Boseman) är nybliven kung över det afrikanska riket Wakanda. (Hans far dog Captain America: Civil War). Wakanda är ett isolerat litet land, slutet och avskiljt från en omvärld som tror att nationen är ett stereotypiskt fattigt och eländigt u-land. Men där tar de fel. Vi är vana vid att hjälten har en hemlig identitet i de här historierna. I Black Panther har hela landet en hemlig identitet. För Wakanda är i själva verket ett rikt, högteknologiskt utopia där traditionell kultur och afro-futurism går hand i hand. en av filmens verkliga behållningar ligger i den visuella fantasi och frenesi med vilken denna oväntade och kittlande värld presenteras för oss. Det var länge sedan ett världsbygge på film hade den inverkan på mig.

Kungen har återvänt.

Med posten som kung över Wakanda kommer också titeln som Den Svarta Pantern och de krafter som kommer med den.  Kungen av Wakanda är nämligen väldigt hands on - lite som om James Bond också var monark över Storbritannien.Filmens kröningssekvens sätter till och med Lejonkungen i skamvrån med sina rituella strider och droginducerade besök till förfädernas land. (Även en obstinat republikan som jag kanske hade kunnat bli lite mer positivt inställd till kungahuset om Estelle hade varit tvungen att slåss i ett vattenfall på liv och död för sin rätt till tronen. Fast kanske ändå inte.) Snart nog måste dock T'Challa sätta sina krafter på prov när han blir utmanad av en kusin, Erik Killmonger (Micheal B. Jordan) som lämnats att växa upp i ett amerikanskt ghetto och nu är ute efter revansch. Jordan gestaltar denna man med sår djupt in i själen på ett väldigt övertygande sätt. Så ska en skurk göras.

Och det är här, i konflikten mellan de två, som filmen verkligen vinner över mig. Till skillnad från så mycket annan actionfilm där handlingen alltid kretsar kring jakten på en eller annan McGuffin blir Black Panther något annat - ett familjedrama med djupa ideologiska implikationer. Är det verkligen rätt, frågar sig Jordans karaktär, att ett land som Wakanda ska stänga sig ute från omvälden, gömma sig och inte dela med sig av all sin rikedom och allt vad de kan? Där har han en poäng. Att han sedan är beredd att gå över lik och vill lägga världen under sina fötter för att kunna rädda den, där blir det lite grumligare om vi säger så. Men filmen lyfter ändå intressanta och nog så relevanta frågeställningar om vår värld av idag. Det är det minsann inte varje superhjälterulle som gör.

Att Black Panther dessutom är tekniskt mycket välgjord och utmärkt rytmisk äventyrsfilm med sekvenser som faktiskt känns unika och som om inte det vore nog bjuder på en hel rad av starka, mångbottnade och supercoola kvinnoroller (spelade bland annat av Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Angela Bassett och Letitia Wright) gör bara det hela ännu bättre. Överhuvudtaget känns Black Panther som en ovanligt lyckad ensemblefilm där T'Challa själv nästan är den blekaste karaktären, även om Boseman ger honom en värdighet och självklarhet som ändå gör honom till filmens moraliska mittpunkt. Hans fumliga söta kärlek till Nyong'os agent Nakia är ett bedårande inslag och tar upp precis lagom plats i berättelsen.

Nakia (Nyong'o) och T'Challa (Boseman).

Säkert går det att höja vissa frågetecken. Hur det än ser ut så är det förstås en amerikansk fantasi om Afrika det här och hur balla stridnoshörningar och flitskalliga krigarkvinnor med högteknologiska spjut än är antar jag att det inte går att komma ifrån ett visst mått av exotifierande här. Men det får i så fall någon med betydligt mer tolkningsföreträde än jag göra något på. Jag är mest fascinerad och vad jag har kunnat se är jag inte ensam om den saken.