Årtiondets tolv bästa i rörliga bilder

Så är då 10-talet snart slut och det känns väldigt märkligt. Känslan är närmast en impuls att dra en filt och huvudet och förneka alltsammans. För mig personligen blev det ett väldigt blandat årtionde. Jag har till exempel hunnit göra en massa bra teater som jag är stolt över, jag hade ett tag den här bloggen som en annan stolthet. Jag har också hunnit gå igenom en del personliga kriser och en ordentlig utmattningsdepression men kommit ut på andra sidan med nya planer. Det är inte alltid kul att tänka tillbaka på det som varit, men för att bearbeta det en smula - och för att det ändå rör sig i luften - beslutade jag mig för att försöka sätta samman en lista över 10-talets bästa filmer. Från början skulle det ha blivit en tio i topp men landade till slut på tolv, vilket också är en lämplig siffra.

Listan gör inga anspråk på att vara definitiv, inte ens för mig själv. Den har sina brister, jag gräms till exempel över att bara en kvinnlig regissör är representerad. Ändå vill jag säga att jag står för mina val, sådana som de nu är. Verken presenteras här i alfabetisk ordning och utan ranking sins emellan.

Avengers: Endgame (2019, J. & A. Russo)

På gott och ont var 10-talet Marvels stora årtionde. Inte bara dominerade deras fiktiva världsbygge i sin egen rätt, men vi fick också se en massa andra filmbolag försöka kopiera framgången. Dock utan att några av dem lyckades. (Ni minns väl "The Dark Universe"? Jasså, inte det?) Att någon Marvel-film skulle platsa på en sådan här lista är ändå långt i från själv klart. Se debatten om Martin Scorsesse vs. Marvel för en diskussion om filmkonstens innersta väsen. För egen del har jag ofta känt det som att filmerna har varit biografernas svar på snabbmat, mättande för stunden men inte några stora upplevelser direkt. Men Avengers: Endgame, som jag såg om nyligen, lyckas att på något sätt inte bara leverera ett tillfredställande slut på cykeln utan även att göra de enskilda bitarna starkare i backspegeln. I en genre som så sällan överraskar lyckades Endgame ändå att förvåna. För att inte tala om hur omöjligt det borde vara att alls få en sådan har patiens att gå ut men alla karaktärer i omlopp.

Det blåser upp en vind (2013, H. Miyazaki)

Det skulle ha varit animationsmästarens sista film, men nu är han ändå igång med ytterligare en. Det blåser upp en vind var dock en värdig avslutning på ett makalöst konstnärskap. Miyazaki konstruerar en konstig slags självbiografi genom att kombinera en känd författare och poets livshistoria med en flygplansingenjörs och skapar på så sätt ett alterego att spegla sig själv i. Filmens politiska sida mötte en del kontroverser när den kom, men du får vara bra konstig om du tolkar det här som något annat än en humanists djupa aversion mot krig och dödande och ett försvarstal för det sköna och vackra i tillvaron. En mycket gripande meditation över vad det är att vara människa - med fantastiska flygscener, som alltid hos Miyazaki.

Gone Girl 

(2014, D. Fincher)

En film som växt sedan jag såg den är Gone Girl, Finchers filmatisering av Gillian Flynns roman med samma namn.
Maskerad som thriller men skulle jag hävda i själva verket en mycket svart komedi, om bland annat toxisk maskulinitet och som aktivt dekonstruerar sin manliga huvudrollsinnehavare Ben Affleck tills hans sketna hånleende är allt som finns kvar och sedan låter honom sätta det i halsen. Det är väldigt roligt och väldigt, väldigt elakt på samma gång. Finchers säkra bilder och den stämningsfulla musiken (som jag lånat till mina egna teaterföreställningar mer än en gång) får allt att komma samman på ett väldigt läckert vis. Märkvärdigt nog har Fincher inte gjort någon långfilm sedan den här.

Gräns (2018, A. Abbasi)

Listans enda svenska film men en verkligen förtrollad sådan. Med tanke på vilken internationell succé Låt den rätta komma in var är det ganska konstigt att detta är första stora John Aijvide Lindqvist-filmatiseringen vi fått sedan dess, och att den är baserad på en novell snarare än någon av de större romanerna. Det verkar dock till filmens fördel. Regissören Ali Abbasi har rum att göra historien till sin och det blir något väldigt speciellt. Eva Melander är makalöst bra i rollen som tullaren Tina som upptäcker att hon i själva verket är ett troll när hon möter en annan av samma slag, den mystiske Vore, spelad av Eero Milonoff. Den som alltid undrat hur troll fortplantar sig, det vill säga alla och envar, får veta precis hur.

Her (2013, S. Jonze)

Ett riktigt litet mästerverk om kärleken mellan en man och hans A.I. Ett av de träffsäkraste styckena av science fiction jag någonsin sett. Den melankoliska, för att inte säga djupt existentiellt sorgliga tonen är unik i hur hårt den slår. Trots allt fantastik känns den helt som en realistisk skildring av en relation, en djup romans där de två parterna oupphörligen växer i sär. Phoenix är bättre än någonsin här, väldigt nedtonad men den verkliga MVP:n är Scarlett Johanson som verkligen får chansen att glänsa i sin röstroll.

Inception (2010, C. Nolan)

Nolans kanske bästa film är inte bara en techno-cyberpunk-thriller om tanketjuvar och drömmar utan
även en metafor över filmskapandet som sådant och skulle jag hävda en huvudnyckel till hela Nolans oeuvre. DiCaprios karaktär Cobb är regissören, Joseph Gordon Levitt är producenten, Ellen Page är manusförfattaren som dras allt djupare in i regissörens nojor och hangups. Cobb kan lika lite släppa sin döda hustru, Marion Cotillard, som Nolan själv kan släppa tropen med den döda hustrun i sitt berättande. Det här var en film som i samma stund den slutade fick mig att vilja se den från början igen. Den känslan har aldrig lämnat mig, passande nog för det är ju vi i publiken som ska incepteras.

The Intern (2015, N. Meyers)

Om det här var årtiondet då superhjältefilmen tog över var det också årtiondet då komedin försvann från bio. Det är en genre som numera lever på undantag och i streamingens värld. Men innan de helt försvann han Nancy Meyers, mysjumprarnas och de hisnande kökens mästare på film, leverera ett sista mästerverk, jag säger tyvärr sista för liksom Fincher verkar det inte finnas plats för den här sortens verk längre. I The Intern spelar Robert De Niro en sjuttioårig man som börjar som praktikant på ett näthandelsföretag som drivs av Anne Hathaways karaktär. Det låter upplagt för "OK, Boomer" i kvadrat men är i själva verket en väldigt inkännande och lyhörd historia om en vänskap som växer fram mellan de båda och Meyers som ser sin egen perfektionism speglad i Hathaways karaktär klär träffsäkert av den sexism som gör att vi är benägna att kalla den drivna kvinnan som vet vad hon vill för bitch medan vi beundrar samma egenskaper hos en man.

The Lobster (2015, Y. Lanthimos)

Ännu en film som mitt i sitt high concept hittar helt rätt i allegorin över det mänskliga tillståndet. Vad sägs om en värld där du inte kan tillåtas fortsätta finnas om du nu är så misslyckad att du inte har en partner? Och där enda alternativet är att antingen förvandlas till ett djur eller att leva som fredlös i skogen. Och bland de fredlösa är det å andra sidan helt tabu med romantiska relationer överhuvudtaget.
För somliga är The Lobster väl cynisk och nattsvart, för mig är det precis rätt nivå av salta och absurd humor för att hålla mig på verkligt gott humör.

The Master (2012, P.T. Anderson)

Vissa filmer förblir pussel som du inte kan lösa. The Master är en sådan film. Ja, jag inser såklart att den är ett slags förtäckt porträtt av L. Ron Hubbart och den tidiga scientologirörelsen men det säger liksom inte så mycket i sig. Och Paul Thomas Anderson komplicerar allt genom att föra in figuren Freddie Quell, spelad av Joaquin Pheonix, i historien och berätta allt genom denna trasiga människas perspektiv. Det blir en mycket förvirrande historia där vi som publik aldrig vet när en scen utspelar sig, hur lång tid som förflutit i handlingen och där själva narativet har stora luckor där vi bara kan gissa oss till och fylla i själva, om vi nu tycker det är nödvändigt. Philp Seymor Hoffman gjorde sitt livs roll som Lancaster Dodd, titelns mästare, och Amy Adams är fenomenal som hans hårdföra hustru.

Moonrise Kingdom (2012, W. Anderson)

Jag skulle kunna leva i någon av Wes Andersons dockskåpsvärldar och vara väldigt lycklig, tror jag. Jag skulle också väldigt lätt kunnat haft med The Grand Budapest Hotel på listan men detta är min absoluta favorit bland hans filmer - en mycket söt saga om den första kärleken och om att bli vuxen just som du försöker hålla fast i din barndom. Den träffade mig rakt i magen. Har aldrig kunnat förstå de som förblir oberörda av Andersons filmer, ja, de är konstruerade, ja, de kommer från ett ruskigt priviligierat perspektiv men det samma skulle kunna sägas om Tove Jansson, en författare vars verk Moonrise Kingdom påminner mig väldigt mycket om. Och det säger jag som en absolut komplimang.

Twin Peaks - The Return (2017, D. Lynch)

Det väckte ont blod hos somliga när den franska filmtidningen Cahier du Cinéma först utsåg Twin Peaks till 2017 års bästa film och sedan till årtiondets. Det är ju trots allt en tv-serie. Själv håller jag ryggen fri genom att säga att detta är en lista över 10-talets största bedrifter inom rörliga bilder. För mig är gränsdragningen mellan film och TV inte så absolut, det handlar ju mer om distribution än om någon ontologisk grundskillnad. Och det kan inte råda någon tvekan om att Lynchs återkomst till Twin Peaks är en bedrift utan like, en verklig mästares verkliga mästerverk. Om Lynch aldrig gör något mer i hela sitt liv har han verkligen slutat på topp. Jag skrev ganska mycket om serien när den gick, ett inlägg varje vecka när ett nytt avsnitt släpptes. Det var en magisk sommar.

Under the skin (2013, J. Glazer)

Av alla udda sci-fi-rullar på listan är frågan om detta inte är den märkligaste. Det är en ond, abstrakt saga om ett modernt skogrå, eventuellt en utomjording på jakt efter människokött från de män som just betraktar henne (om det ens är rätt pronomen) som ett stycke kött och inget mer. Men Under the skin är mer än bara en hämndfantasi även om den också fungerar utmärkt som just sådan. Det är en sorgsen historia om ensamhet och hur svårt det är att vilja vara en del av något, att finna sig till rätta med sin kropp och vad den gör.