Berättelsen om Pi

Förra veckan var jag inbjuden som föreläsare till en gymnasieskola i Huskvarna. Man hade temadagar och jag var där för att tala om forn sed. (Jag är nämligen gode i Samfundet Forn Sed Sverige.) Det var jättekul, på alla sätt givande och våra värdar var ytterst generösa. Jag bodde på fint hotell, blev bjuden på mat och på kvällen blev vi till och med medbjudna på bio. Förvisso var jag väldigt trött på kvällen efter en lång dag men hur skulle jag kunnat tacka nej till något sådant. Filmen vi såg var Ang Lees "Berättelsen om Pi".

Pi är en en ung pojke från Pondicherri i Indien. Hans familj driver en djurpark i stadens botaniska trädgård. När affärerna inte går så bra längre beslutar Pis far att familjen ska starta ett nytt liv i Kanada. Man bokar plats med alla djuren på en fraktbåt, fadern räknar nämligen med att få bättre betalt för djuren i Nordamerika. Men fartyget lider skeppsbrott. Pi räddar sig tillsammans med några få djur över i en livbåt. Bland djuren finns en vildsint tiger. Inom kort är bara pojken och tigern kvar. Ensamma, ute på det öppna havet. Allt detta omgärdas i filmen av en ramberättelse där en äldre Pi (spelad av den alltid like trollbindande Irffan Khan) berättar sin historia för en kanadensisk författare.

Det här vill vara en film om Gud och om tro. Det går inte att missta sig på. Det sägs uttryckligen i dialog eller Kahns voice-over-monologer minst var tredje minut. Vad filmen faktiskt vill säga med detta är däremot ytterst oklart, förutom att andlighet är något bra att ha. Någon djupare analys om vad det faktiskt innebär att vara religiös är Lee uppenbarligen inte intresserad av. Jag har inte läst boken som filmen baserar sig så jag kan inte bedöma om det finns ett filosofiskt djup där som bara inte följt med till filmrutan. Jag tvivlar dock på det. Resultatet blir hursomhelst mest lite utslätade new-age-klyschor.

Bilderna i filmen är bitvis bländande vackra att se på och på ett visuellt plan förtjänar filmskaparna allt beröm de kan få. Men Ang Lees stora styrka som regissör är ändå de karaktärsdrivna dramerna som "The Ice Storm" eller "Brokeback Mountain". Här känns han ibland lika vilse som sin huvudperson på det öppna havet. Om man kan bortse från de tungfotade försöken att förmedla någon slags budskap som kanske inte finns där fungerar ändå filmen någonstans som äventyr och överlevnadsdrama. Jag önskar faktiskt att den varit mer abstrakt, att ramhandling och voice-over inte varit där, att berättelsen fått tala för sig själv och vi själva som tittare hade fått jobba med dess eventuellt allegoriska nivåer. Då hade "Berättelsen om Pi" verkligen kunnat lyfta.