Den stora skillnaden för mig mellan "Basterds" och "Django" är att den nya filmen är bra. Jag hade svårt för "Basterds". Jag vet att det finns gott om kritiker och Tarantinoälskare som inte håller med mig på den punkten, ja som rent av håller den för att vara hans bästa film. Jag kan inte hålla med om det. För mig är det snarare hans svagaste. (Tarantinos bästa film tycker jag fortfarande är "Jackie Brown".)
"Basterds" spretar väldigt. Den är uppbyggd i en rad olika kapitel där fokus ligger hos olika grupper av karaktärer och de delar som handlar om den judiska biografägarinnan i Paris fungerar för mig medan bitarna med Brad Pitts mördande soldattrupp bakom fiendens linjer mest känns ganska pajiga. I den filmen blir det som om de historiska övertrampen ändå i slutändan tramsas bort. Det blir mest en lek med filmiska referenser. Så inte i "Django". Tvärtom. Jag tror aldrig jag har sett slaveriets mekanismer så naket presenterade på film som vi får se här.
Filmens titelperson är den frigivne slaven Django, som söker efter sin hustru som ännu hålls fången någonstans. Rollen spelas av Jamie Foxx. Efter vad jag förstår var rollen dock ursprungligen skriven för Will Smith och det är intressant att spekulera över hur Smiths filmstjärnepersona hade ändrat filmens dynamik. Med på resan, och skulle man absolut kunna säga - länge dess egentliga huvudperson, är Dr. King Schultz, en tysk invandrare, före detta tandläkare, numera prisjägare spelad av Christoph Waltz. Här är det ingen tvekan om att Waltz är den rollfiguren är skriven för. Waltz fantastiska svada och totala karisma gör att han inte kan låta bli att stjäla varenda scen han är med i. Tarantino älskar att skriva dialoger och monologer till den mannen. På sätt och vis är det också rimligt att Dr. King (namnet är säkert ingen slump) är en centralfigur. Han är ju trots allt den utomstående, den som kan se vad samhället i den amerikanska södern egentligen är, eftersom han inte är uppfödd där. Lika rimligt är det dock att Dr. King måste försvinna ur filmen lagom till den tredje akten, när hämnden verkligen ska genomföras så att Django äntligen kan bli huvudperson i sin egen film.
Leonardo DiCaprio är utmärkt i rollen som plantageägare, men den riktigt skräckinjagande figuren på skurksidan blir ändå Samuel L. Jacksons Stephen, husslav på DiCaprios plantage som i utbyte mot ett behagligt liv för sig själv helt ställt sig på förtryckarnas sida och blivit en av dem. Jacksons rollporträtt är makalöst. I sällskap med sina vita härskare går han helt in i rollen som lustig och lite dum,spelar på alla rasistiska stereotyper man kan tänka sig. På tu man hand blir han en helt annan, skarp och iskall. Att våga utforska även svåra historiska förhållanden som en figur som Stephen representerar låter filmen verkligen nå fram till de där smärtpunkterna som lyfter den. I en helt rättvis värld vore Jackson given för en bästa birollsoscar. Vi lever inte i en helt rättvis värld.
Filmen är förstås mycket våldsam, väldigt stilfull, ytterst lekfull med referenser precis som man kan förvänta sig av en Tarantinofilm, men som sagt behållningen för mig låg i att han här även lät sig själv bli allvarlig ibland. Mer sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar