På det hela taget är jag hyfsat nöjd, även om jag har vissa invändningar. Svenska Netflix är absolut störst utbud av de streamingtjänster jag testat men kommer inte i närheten av vad den amerikanska motsvarigheten erbjuder. Inte ännu i alla fall. Jag har också haft visa tekniska bekymmer. Vissa tider på dygnet buffras programmen väldigt långsamt, troligtvis pga. av ansträngning på systemet. Kunde man lösa den saken vore mycket vunnet.
Nu tänkte jag dock skriva några rader om "House of Cards" - Netflixs största satsning hitills, en originalproducerad serie där alla säsongens avsnitt släpptes på en gång den förste februari. Mycket av det som sagts kring serien har handlat om den nya distributionsmodellen - tv-serien lämnar tv-apparaten bakom sig. Vad kommer detta betyda för formen? Vilka experiment kommer vi få se i framtiden? Detta vet vi ännu inget om. På ett formellt plan är "House of Cards" fortfarande ett traditionellt formaterat tv-drama av det slag som vi brukar få se från ex. HBO och Showtime. Det finns en fantastisk potential till nya slags serier i streamingmediet men det är nog bara rimligt att vi får vänta ännu ett tag innan den experiementlustan sätter igång på allvar.
"House of Cards" är ett thrillerdrama i politisk miljö. Serien är en remake på ett par brittiska miniserier från tidigt 90-tal, vilka i sin tur baserades på romaner av Michael Dobbs. Kevin Spacey spelar kongressledamöten Francis Underwood, inpiskare i representanthuset. Underwood är en cynisk man med stora ambitioner och knivskarpt intellekt, otroligt charmig men samtidigt ett kallhjärtat monster. Hans hustru Claire, som spelas av Robin Wright, är hans perfekta partner, minst lika kall, minst lika villig att gå över lik. De två makarna älskar varandra djupt. Vid sidan om Underwood fokuserar serien även på en ung kongressman från Pennsylvanien vid namn Peter Russo, spelad av Corey Stoll, samt den unga reportern Zoe Barnes, spelad av Kate Mara, som inleder ett farligt förhållande med Underwood.
Modellen är, som jag skrev ovan, välkänd vid det här laget. I centrum står en amoralisk antihjälte, de såpiga intrigerna är fulla av kinky sex, droger och våld. Allt är stilrent och väldigt visuellt tilltalande. Inget nytt här alltså. Det är så här som TV ser ut idag. Och jag klagar inte.
Handlingen utspelar sig i politisk miljö men intresset ligger inte helt oväntat helt på spelet och processen. Till skillnad från "Vita huset" där Aron Sorkin ändå alltid ville diskutera politiska sakfrågor jämsides med alla förvecklingar ("Vita huset" var trots allt en komediserie som låtsades vara ett drama) så är det politiska innehållet här bara intressant i den mån det kan fungera som macguffin för intrigen. Det finns ingen uttalad ideologisk agenda.
Däremot fungerar dramatiken om själva maktspelet väldigt effektivt. Ordet "shakespearianskt" kommer för mig, jag tänker på de stora kungadramerna. Inte minst eftersom Spacey då och då vänder sig direkt in i kameran och talar till oss i publiken precis som Ian McKellan gjorde i Richards Loncraines filmatisering av "Richard III" från 1995. (Greppet fanns tydligen med redan i den brittiska originalserien, så det är inte omöjligt att Loncraine faktiskt lyfte metoden från "House of Cards".) Allt eftersom serien går används dock den här verfremdungseffekten mindre och mindre. Det är synd. Jag har ofta noterat att tv-serier sällan orkar fullfölja sina mer djärva grepp utan efterhand sjunker tillbaka i en mer traditionell narrativ stil.
Som serie är "House of Cards" välgjord och absolut underhållande utan att vara direkt utmanande eller nyskapande. Jag har sett alla avsnitt på bara ett par dagar och även om jag legat hemma med feber är det väl ändå ett tecken på seriens lockelse. De första två avsnitten är förresten regisserade av David Fincher men jag uppfattar inte hans regi här som så tongivande som den hade kunnat vara. Det är lite synd. Med ytterligare lite åtskruvning hade det här kunnat bli något... ännu bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar