FKT presenterar Fröken Julie

På lördag, den 1/6, kommer vi i Fröa Konstnärliga Teater att ge en nypremiär/specialföreställning av en uppsättning av August Strindbergs "Fröken Julie" som jag regisserat och som vi ursprungligen spelade i september 2012. Föreställningen kommer att gå av stapeln på Artisten kl. 15:00. Inträdet är faktiskt helt GRATIS så det finns liksom ingen anledning att inte komma.

Det är första gången som vi prövar att ta upp en föreställning igen efter så lång tid och vi är naturligtvis alla hemskt spända på resultatet. Det finns dock ingen anledning till oro, våra repetitioner har gått väldigt bra och den mycket begåvade ensemblen mindes sina repliker förvånansvärt bra redan från början.

Jag tänkte inte tillägga så mycket mer om själva uppsättningen här, jag har redan skrivit så mycket om den på annat håll. Om ni är nyfikna på att läsa det kan ni alltid gå in på teaterns hemsida, www.fkt.se och sedan klicka er vidare. För att göra er lite extra sugna på att komma och se spektaklet tänkte jag dock lägga upp lite bilder så får ni se hur det kan komma att se ut. Bilderna är tagna av Fru Otterberg. Håll till godo.

 Näcken (Andreas Lundin Olsson)

 Jean (Martin Grill) och Kristin (Anne Haglind)

 Jean drar en skröna för Fröken (Sara Sanzén)

 Fröken Julie, vilse och förlorad

 Förtrollad av Skogsrået (Victoria Burlind)

Hela gänget

***

Sist som jag bloggade här om en av mina uppsättningar skrev jag lite om en betydelsefull filmversion av den då aktuella pjäsen. Det finns en sådan även här. Jag tänker naturligtvis på Alf Sjöbergs fantastiska filmatisering från 1951. Lätt en av de bästa svenska filmer som någonsin gjorts. Sjöberg är en av mina stora idoler och det vore fel av mig att inte erkänna den skuld som min tolkning bär till hans. Ulf Palme och Anita Björk är elektriska i huvudrollerna. Och bildspråket är på många sätt oöverträffat. Filmen finns numer att få tag i på DVD. Se gärna den också.

Samlade svenska kulter

Det är inte meningen att den här bloggen bara ska pyssla med film och TV. Det har bara blivit mycket sådant. Jag kommer också bland annat att blogga om vad jag läser. Som  för många är min konsumtion av skönlitterär text något som går i perioder. Dessutom kommer säkert en del av dessa litteraturinlägg att vara lite mer "tidlösa". Litteraturen lever trots sitt liv enligt en annan tideräkning än populärkulturen i stort.

Den svenska litteraturen har historiskt inte haft en jättestark tradition av gotisk litteratur. Det finns undantag naturligtvis. Almqvist kommer i åtanke liksom naturligtvis Selma Lagerlöf, den främste av dem alla. Men det realistiska paradigmet ligger ändå som en dominarande läsart över såväl kritiker som författare. Det som sticker ut och tenderar åt det fabulösa har man, tycks det mig, haft svårt att ta hand om och inkorporera. Det är en kvalité som man inte riktigt önskat förhålla sig till.

Kanske är det på väg att förändras nu när vi tycks få en verkligt livskraftig skräcklitteratur på svenska och sedan Aijvide Lindqvist visat att genren kan användas till att framföra samhällskritik likaväl som någonsin dess släkting kriminalromanen. Kombinationen av vardagsmiljöer och det obegripliga, det utommänskliga är förstås inte något nytt - men vi är fortfarande inte vana vid att läsa om det kombination med svenska betongförorter.

Med tanke på alla lovord som jag hört om Anders Fager och hans novellsamling "Samlade svenska kulter" var jag förberedd på att få läsa verkligt välskrivna berättelser, makabra och besynnerliga. Det var också vad jag fick. Vad jag inte räknat med var att Fagers noveller så tydligt skulle ta avstamp i den amerikanske författaren H.P. Lovecrafts  mytologi och litterära värld. Enstacka referenser kanske - det dyker upp lite här och var. Lovecrafts inflytande på den moderna skräckgenren är så stort att det är svårt att undvika blinkningar till mästaren.

Fager tar det hela dock ännu längre - detta är cthulhumytologin på svenska. Varje novell i samlingen hämtar direkt sin utgångspunkt från någon Lovecrafts berättelser eller idéer, spinner vidare på dem, diktar om, gör på ett sätt som känns både självklart och naturligt dem till Fagers egna. Det är faktiskt mycket imponerande. Dessutom är språket spänstigt och flyter med en självklarhet som jag i bland kan sakna hos svenska populärlitterära författare.

Med mythoset som bakgrund utforskar Fager skarvarna och de mörka fläckarna i samhället, såväl i storstaden som på landsbygden. Människorna är ensamma och utlämnade. Den existentiella övergivenheten som är kärnan i Lovecraftiansk skräck klingar väl med vårt allt mer kalla och uppgivna samhälle. Gestaltningen av karaktärerna är inkännande och bjuder med oss på en rad obehagliga resor. Många gånger är det människorna själva och deras reaktioner som är det verkligt skräckframkallande - snarare än de tingestar från bortom tid och rum som anas i marginalen.

Som alla novellsamlingar har "Samlade svenska kulter" några svackor men även Fagers lägstanivå smäller rätt så högt. På många sätt är detta den mest subversiva litteratur jag läst på väldigt länge. Inte bara för att den smusslar in en hel mytologi som säkerligen har gått de flesta kritiker över huvudet men också för hur berättelserna ställer föreställningar om kön, ålder, identitet och annat helt över ända. Jag blev mycket underhållen. Vi möts igen, herr Fager.

Star Trek Into Darkness

Jag antar att det är bäst att utfärda en spoilervarning. Jag tror inte att jag kan tala om den här filmen på ett meningsfullt sätt utan att avslöja vissa saker om handlingen.

Det är märkvärdigt hur Nicholas Meyers film "Star Trek 2 - The Wrath of Khan" (1982) fortfarande är den av de nu tolv långfilmerna knutna till Star Trek-serien som inte bara vi fans utan även upphovsmännen ständigt återkommer till. Det är fortfarande den bästa av dessa filmer, ja bland det bästa Star Trek någonsin åstadkommit men mer än så - den förändrade faktiskt vad franchisen kunde vara. För alla dess fel och brister är Robert Wises hopplöst långsamma första film i serien från 1979 ganska sann mot tonen i den ursprungliga tv-serien, och mycket riktigt var ju manuset också ett oanvänt tv-avsnitts som man gjort sitt bästa för att förlänga till långfilmsformat. Där finns intressanta idéer men utförandet är lite trist, lite klumpigt, lite mossigt. TV och långfilm är ändå inte samma sak. Meyer insåg att i materialet fanns potential för något annat - äventyr och action. Och inte bara det, utan intelligenta äventyr, smart action.

Redan i den förra filmen, "Star Trek" från 2009 - J.J. Abrams modiga reboot, fanns en hel del referenser till "Wrath of Kahn". I "Into Darkness" tar Abrams och manusförfattarna Lindelof, Ocri och Kurtzman det hela steget längre. Bitvis är den nya filmen nästan en remake. Ja, vissa scener är faktiskt dialog lyft rakt av och återanvänd - om än med lite tvistar förstås.

En mystisk terroristattack i London följt av ett angrepp på stjärnflottans högkvarter i San Fransisco leder till en intensiv jakt på den ansvarige, en man vid namn John Harrison som nu håller sig gömd på klingonernas hemvärld. Kirk och kompani får i uppdrag att medelst missiler ta livet av denna Harrison. Redan från början knyts alltså an till kriget mot terrorismen, Amerika efter 9/11, krigföring med drönare och annat som rör sig i samtiden. Allt i bästa Star Trek-anda. När Kirk inser det moraliskt tveksamma i uppdraget bestämmer han sig för att hellre fånga Harrison och föra honom inför rätta. Det är då saker och ting blir komplicerade.

Allas vår favorit Benedikt Cumberbatch spelar Harrison, som när han väl blivit fångad visar vara ingen mindre än Kahn Noonien Singh, Treks mest ikoniska motståndare genom tiderna!

Actionäventyret som följer är intensivt, högoktanigt och som sådant berättande bör vara fokuserat på karaktärerna och deras relationer till varandra. Därför fungerar också dessa delar av filmen mycket bättre än vad många filmer av det här slaget gör. Abrams är utan tvekan en mycket skicklig filmberättare. Det gör också att jag är villig att förlåta de hål i intrigen och logiska luckor som manuset lämnar efter sig här och var. (Kan man verkligen ringa ett vanligt mobilsamtal från klingonsk rymd till Jorden? Varför finns aldrig några skepp som kan komma till undsättning när man befinner sig i närheten av Jorden som ändå är Federationens hemmabas?)

Den starka ensemble som byggdes till förra filmen fortsätter att briljera. Jag tycker faktiskt att Chris Pine är en bättre Kirk än vad Shatner någonsin var. Här går vi också på djupet med figuren på ett intressant sätt. Kirk är fortfarande den samme, men vår tid är annorlunda och vi ser honom på ett annat vis. De egenskaper som på 60-talet gjorde honom till en självklar hjälte är idag problematiska och filmen bemöter detta med vidöppna ögon. Bifigurerna som Sulu, Checkov och till vis del även Scotty och Uhura hamnar lite mer i bakgrunden den här gången men det är oundvikligt i långfilmsformatet. Och hur skulle någon av dem kunna konkurrera med Cumberbatch? Jag sitter bara som hypnotiserad från första stund han börjar tala. I tidigare versioner har det talats mycket om hur farlig Kahn är men vi har inte fått se så mycket av det. Att han är hänsynslös ja, och det är han här med, men i Cumberbatchs version är han verkligen precis så fruktansvärd som han alltid borde varit, på samma gång geni och vilddjur.

Det svagaste kortet i filmen är enligt min mening Spock. Inte på grund av Zachary Quinto vars rollprestation är lika säker som sist, men på grund av vad filmmakarna försöker göra med rollen här. Jag inser att det finns ett intresse från deras sida att testa gränserna, att forma om figurerna för att få fram nya aspekter av dem. Det är fullt förståeligt och säkert helt nödvändigt. Jag är bara inte säker på att man lyckas i fallet Spock. Och när den spetsörade mot slutet av filmen faktiskt gråter då måste jag erkänna att jag skruvade lite på mig i biostolen.

På det hela taget är "Into Darkness" dock en mycket lyckad fortsättning på den nya filmserien. Vad som kommer att hända framöver, nu när Abrams ska göra "Star Wars Episod VII" härnäst återstår väl att se. Jag menar ju att oavsett hur bra dessa filmer är kan de ändå ytterst bara vara konstgjord andning. Om Star Trek ska leva vidare som franschise och kulturellt fenomen måste den för eller senare återvända till televisionen.

Barberaren i Sevilla - GöteborgsOperan

Härom helgen hade jag den stora turen att få bli medbjuden på GöteborgOperan av en vän som hade en biljett över. Mycket överraskande och väldigt roligt. Jag har nämligen lite konstant dåligt samvete över att jag går så sällan och faktiskt tittar på teater. Eftersom jag själv är verksam som just teaterregissör känner jag att jag borde se mer av den konstform som jag trots allt älskar så mycket. Så mycket mer glädjande då när det faktiskt blir av. Föreställningen vi såg var David Radoks uppsättning av Rossinis "Barberaren i Sevillia", en slags prequel till Mozarts "Figaros bröllop",

I operans värld behåller man ofta uppsättningar i sin repertoar under flera år, särskilt de populära och uppskattade. Man kan då plocka upp dem igen och spela dem lång, lång tid efter att de haft sin ursprungliga premiär. Den här versionen av "Barberaren" gavs faktiskt första gången på GO redan år 2000. Det här är fjärde gången den ges - så man får väl anta att den verkligen slagit an något hos publiken.

Liksom den andra Figaro-operan är "Barberaren" baserad på en pjäs av den franske 1700-tals dramatikern Beumarchais. Handlingen är klassisk kärleksfars. Den unge greven Almaviva försöker uppvakta den unga adelsdamen Rosina, men hon hålls mer eller mindre inspärrad av sin förmyndare doktor Bartolo som gärna hade gift sig med henne själv. Till sin hjälp har greven den sluge och intrigerande titelkaraktären, barberaren Figaro. Det är mycket förklädnader, lurendrejerier och andra upptåg.

Radoks uppsättning är lekfull och bitvis respektlös på ett sätt som är intressant och som man inte ser så ofta i opera. Här är vissa partier rent av omarrangerade. Plötsligt kan en skådespelare sluta sjunga på italienska och brista ut i en talad replik på klingande göteborgska. Publiken tjuter naturligtvis av förtjusning när det händer. Det är på det viset en väldigt generös uppsättning. Den bjussar på sig själv.

Den lekfullheten är uppsättningens styrka men också dess svaghet. Humorn i den här komedin kommer inte från dess karaktärer eller dess situationer utan nästan bara från en metanivå. Det känns faktiskt som om man inte ens är intresserad av få oss att investera något i karaktärerna. Därmed kan detta heller aldrig bli en uppsättning som berör. Jag misstänker att det är ganska medvetet och som sagt det funkar, men jag undrar om jag ändå inte tycker det är lite fegt.

Skådespelarna är gör genomgående bra insatser. Kärleksparen i sådana här historier är ofta ganska slätstrukna men så inte här. Rosita, spelad av Ida Falk Winland, kokar av undertryckt vrede och åtrå som väntar på att få eruptera. Martin Vanberg uppvisar stor komisk tajming i rollen som Greve Almavida, inte minst i de olika förklädnader som han kommer in i. Och så Figaro själv då, spelad av Åke Zetterström i en Kramerfrisyr som bara måste vara en medveten referens. Hela hans uppenbarelse på scenen utstrålar en smittande glädje, nästan som en revyfigur som bjuder hela publiken på den stora famnen.

Jag hade en mycket trevlig kväll men om jag får ge ledningen för GO ett litet tips: Låt den här omgången bli den sista som ni spelar den här produktionen. Gör en ny nästa gång. Det börjar märkas på dekor och kostym att uppsättningen har tretton år på nacken.

Iron Man 3

Vad Marvel lyckats åstadkomma med den filmserie som ledde upp till förra årets "The Avengers" måste trots allt beundras. Även om allt sannerligen inte var guld på vägen dit vittnar det om en verklig övertygelse att få ett sådant projekt att gå i land. Vem hade kunnat tro det när man satt och läste sina "Marvels universum" i slutet på åttiotalet - att den världen och dess karaktärer tjugo-trettio år senare skulle utgöra själva centrum i det populärkulturella universat? Ibland dyker det förstås upp kritiker som grymtar missnöjt och frågar om det inte ska sluta komma superhjältefilmer snart. För mig framstår det som om en kritiker på femtiotalet skulle frågat när alla dessa västernfilmer skulle ta slut. Vi lever i superhjältens tidsålder. På ont och gott.

Den första filmen om Iron Man blev en stor positiv överraskning. Ingen hade väl jättestora förväntningar på den. Järnmannen själv har historiskt inte hört till Marvelgalleriets starkaste kort. Det finns en anledning till att han funkat bäst i en grupp med Avengers. Men Robert Downey Jr. tog sig an karaktären, gav honom en oväntad skärpa och en kombination av galenskap och chutzpah som gjorde Tony Stark till en av de mest intressanta superhjältarna på vita duken.

Nu är vi framme vid den tredje filmen och andra varvet på Avengersrundan. Kommer man lyckas göra om det här en gång till?

Precis innan filmen börjar slås jag av en insikt. "Hjälp! Jag minns inte ett spår av vad som hände i Iron Man 2!" Det bådar inte riktigt gott. Hur som haver - det visade sig inte göra så mycket. Den här filmen står bra på sina egna ben.

Regissör och medförfattare är denna gång Shane Black, en gång i tiden Hollywoods högst betalda manusförfattare och en figur med en ganska unik och personlig röst. Hans senaste film var "Kiss kiss bang bang", även den med Robert Downey Jr. i huvudrollen. Det var en humoristisk och väldigt ironisk lek med noirgenren och även om man inte skulle tro det på förhand känns "Iron Man 3" i mycket som en fortsättning på det spåret. Och det är helt rimligt faktiskt. De här filmerna har alltid varit som bäst när de är komedier. Actionsekvenserna och explosionerna i all ära men de gödslar ändå filmvärlden med. Det finns inget spektakulärt eller nyskapande att hämta där. Istället är det de små ögonblicken där karaktärerna får sträcka på sig som är det jag tar med mig.

Vad kan vi då säga om ensemblen vid sidan av Downey Jr? Gwyneth Paltrow fortsätter att göra Pepper Potts till sitt livs bästa roll. Hon är charmigare i de här filmerna än vad hon någonsin varit i något annat jag sett. Som filmens skurkar ser vi Guy Pierce och Ben Kingsley. Kingsley är fantastisk, som väntat. Särskilt mot slutet av filmen då hans karaktär terroristen The Mandarin kläs av på ett intressant sätt. Don Cheadle får vara actionhjälte men hans karaktär är fortfarande lite av en staffagefigur.

Om man bara skulle gå efter trailern skulle man kunna få uppfattningen att det här vore en väldigt mörk och deprimerande historia men filmen har en lätt ton och dessutom ett drag av sarkasm som ger en sälta. Här finns också ansatser till att berätta något intressant om vår tids förhållande till terrorism och terrorbekämpning men det stannar just vid en ansats. Black ska ändå ha viss kred. Han lyckas, precis som Whedon gjorde, föra in något av sin egen röst i det som ytterst ändå är en produkt skapad av en kommité. De här Marvelfilmerna kan naturligtvis aldrig tillåtas bli personliga auteurskapelser, likt Nolans Batmanfilmer. Vi får vara nöjda med det lilla.